Hård bestraffning eller ömsesidig kommunikation?

- Vad har ni gjort när ni har fått reda på att er son eller dotter har skolkat eller haft någonting annat opassande för sig?

Utbildaren Leslie Torres ser ut över det gröna och vita klassrummet i en av Ruben Darios många skolbyggnader. Fönsterna är halvöppna och på skolgården utanför är det dags för rast, så det är inte lätt att överrösta skratten, fotbollsspelandet och de högljudda samtalen. Föräldrarna sitter bredvid varandra i en stor halvmåne och lyssnar uppmärksamt. Men få av dem möter Leslies blick. Det verkar som att frågan hon precis ställde är jobbig att svara på. Efter en stunds tystnad tar en av mammorna mod till sig.

- Jag blir förbannad och skäller ut dem. Sedan blir det stryk, såklart!
Någon skrattar till och ett dovt fnissande fyller rummet, precis som om deltagarna försöker vifta bort allvaret i det som just sades.  Vi befinner oss på Leslies och Cristinas workshop. Här ska vi diskutera hur vi på ett bättre sätt kan kommunicera med våra barn. Ja, denna gång är det inte barnen och ungdomarna som är huvudpersonerna, utan deras föräldrar.

Barn och ungdomar går igenom massor av olika situationer i livet, förklarar Leslie. Därav beter de sig inte alltid som föräldrarna tycker att ”de borde”. Det är viktigt att ta upp detta till diskussion, så att föräldrarna blir mjukare med sina barn och pratar med dem istället för att använda våld. Foto: Linda Fagrell.

Varje år gör alla organisationer som ingår i programmet DEDENAN II en resultatmätning för att bedöma i vilken utsträckning de uppsatta målen har uppfyllts. Mätningen består av undersökningar som görs med barn, ungdomar, deras föräldrar och andra vuxna.

- Det vi har sett det senaste året är att föräldrar fortfarande ser den hårda bestraffningen som någonting positivt, berättar samordnaren Diana. Enligt många vuxna i Nicaragua ses barnen som ofullständiga personer. Föräldrarna tror att de gör barnen en tjänst när de slår dem. Detta vill vi förhindra. Med olika aktiviteter vill vi visa föräldrarna att det finns olika alternativ till våld och ge dem konkreta exempel på vad de kan göra istället.

Under workshopens gång hålls olika dynamiska övningar. Här ombeds föräldrarna, till tonerna av klassisk musik, att blunda och återuppleva något vackert minne. - ”Musiken tog mig tillbaka till ögonblicket då jag för första gången såg min dotter”, säger en av mammorna med tårar i ögonen när musiken stängs av. Foto: Linda Fagrell.

I klassrummet fortsätter diskussionen.

- Jag blir besviken och ger dem utegångsförbud, påpekar en mörkhårig kvinna bestämt.

- Jag skäller ut dem efter noter, säger en annan,  samtidigt som en tredje utbrister att hon minsann inte använder sig av sådana metoder.  Hon försöker alltid ge dem råd och föra en dialog.

Leslie håller upp ett plakat. Alla tittar nyfiket. På plakatet syns tre olika kommunikationstyper förklarade med bilder och text.

- Oftast använder vi oss av någon av dessa typer i vår kommunikation med barnen, säger hon. Antingen den aggressiva, den passiva, eller den ömsesidiga.

Vi kommer hit för att lära oss hur vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, säger Miriam, mamma till två söner.  Här reflekterar hon tillsammans med tre andra mammor över de olika kommunikationstyperna som Leslie redogör för. Foto: Linda Fagrell.

- Så vilken kommunikationstyp tror ni då är den bästa?, frågar Leslie.

Rummet tystnar igen.

- Den ömsesidiga, säger någon blygt efter en stund. De flesta nickar instämmande.

Plötsligt ställer en kvinna från den bakre raden en fråga. Det är första gången vi hör henne säga någonting.

- Är detta den enda reflektionsstund vi kommer att ha eller blir det flera?

Ja, ingen kan nog säga sig vara expert på varken kommunikation eller på att vara förälder. Men att ha viljan att lära sig mer innebär också modet att våga förändras. Av de 41 föräldrar som kom idag sågs bara en man. Vi lämnar klassrummet med en enad slutsats:

Det finns många starka kvinnor i Nicaragua.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua