Små journalistkandidater hungrar efter att lära sig mer, Telica, Nicaragua

Joseling och Fausto intervjuar Doña Lidia

När barn och ungdomskommunikatörerna möttes sist på APEADECOS kontor, kom det fram att de hungrar efter att få göra mer i praktiken. ”Vad skulle ni vilja lära er?”, frågade vi.
-Vi vill göra radio, film, intervjuer, lära oss foto och bjuda in barnen från de andra organisationerna. ALLT!, blev svaret vi fick.

I veckan fortsatte arbetet med gruppen. Efter en första session med teori och praktik varvat, var det dags att sätta intervjuteknikerna på prov. Uppdelade i tre grupper, utrustade med papper, penna och en kamera per grupp spatserade de iväg för att intervjua kontorspersonalen. Administratören Maria Elena, koordinatorn Norvin och städerskan Doña Lidia stod berädda att ställa upp.

Frågor om både ditten och datten for genom rummen . Allra nöjdast var de flesta med att ha en kamera i handen. De resulterade fotona var av varierande kvalité och de flesta fokuserade på att fota varandra istället för intervjupersonen. Nästa steg på lärostegen kanske kan bli foto...

Blanca och Roxana skriver- bilden
är tagen av barnen

Av betydligt högre kvalité var de färdiga texterna som vart resultatet av intervjuerna. ”Novin, Narciso Campos Ramos berättar att han har jobbat för APEADECO i fem år och att det är han som tar hand om organisationens koordination... ” (övers. E. Heljeved), börjar en text som Alitza, Humberto och Fernando skrev.

Tanken är att barnen och ungdomarna ska integreras i organisationen nya facebooksida och alltså ska kunna bidra till sidan. Det ska vara ett forum för information där framförallt barnens aktiviteter står i centrum.
Dagen avslutades därför med en rundtur på facebooksidan och en förklaring av varför man som organisation kan ha stor nytta av att ha en facebooksida.
-För att kunna nå fler barn, gissade kommunikatörerna.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Ungdomarna vidareförmedlar vad de har lärt sig det senaste året, Bolivia

Det är oktober och det sista kvartalet av program Suma Thakhi II:s första år har inletts i Bolivia. Ungdomsgrupperna bland Svalorna LA:s samarbetsorganisationer är sedan länge etablerade och börjar nu i sluttampen av året redovisa sina så kallade réplicas, återspeglingar av vad de lärt sig under det gångna året. I början av veckan besökte Denise och jag CDC:s kontor där några av deras brigadister höll en presentation om aktiviteterna de genomfört och några specifika temafrågor de berört.

En stor del av presentationen gick åt att diskutera rätten till icke-diskriminering. I kör läste de som höll föredraget tillsammans med deltagarna upp en av de långa och invecklade artiklarna i den bolivianska lagstiftningen som behandlar icke-diskriminering. Sen ställdes frågan till publiken hur de tolkade lagstiftningen, om det var något som de tyckte särskilt stack ut, eller vad de tänkte om den. Några kommenterade att det spelar inte någon roll vem du är, hur du ser ut, hur du klär dig eller vad du har för hudfärg, ingen bör bli diskriminerad. En tjej i publiken hade fastnat för delen som berörde diskriminering på grund av kön, och kommenterade att det fortfarande förekommer mycket diskriminering gentemot kvinnor i det bolivianska samhället.

Därefter behandlade presentationen hbt-personer, som också är en särskilt utsatt grupp i Bolivia. Brigadisterna som höll i föredraget diskuterade med publiken vad som är skillnaden mellan sexuell läggning och könsidentitet, och vad som är skillnaden mellan att vara exempelvis transsexuell och transvestit. En av ledarna för CDC, Martín, frågar publiken om det här är ämnen som diskuteras i skolorna eller ej. Ungdomarna svarar att det beror mycket på läraren, antingen om det är en person som är öppen för att diskutera sådana här frågor eller inte. Någon nämner att det är tabu i religiösa skolor, och att vissa föräldrar är motvilliga till att deras barn ska lära sig om sexualitet och könsidentitet av rädsla för att de ska ”omvandlas” och få en avvikande sexuell läggning.

En annan dag på Red Ada:s kontor samlas programmets personal för att hålla sitt sista kvartalsmöte innan årets slut. Här redogör representanter från varje samarbetsorganisation vilka aktiviteter som genomförts under året, och vilka framgångar och motgångar de har haft. Många är nöjda med de aktiviteter som genomförts och resultaten som deras ungdomsgrupper har nått. Mötet avslutas med en riskanalys där personalen diskuterar vilka risker som finns som kan försvåra arbetet inom programmet, och hur de kan motverka dem. En risk som nämns är svårigheter att få tag på lokaler, då det händer att antingen kommunen eller grannskapsråd fråntar organisationerna tillgången till lokaler i sista minuten (när de får reda på vad för frågor som organisationerna arbetar med). En annan risk som nämns är föräldrar som också kan försvåra arbetet, då de antingen inte ser vitsen i att deras barn ska engagera sig i aktivism eller teater, eller för att de också motsätter sig programmets temafrågor. ”Och alla marscherna och demonstrationerna i staden, de försvårar också aktiviteterna!” säger någon, och så skrattar alla. ”Jo det är sant”, svarar en annan, ”men låt oss inte överdriva för mycket bara. Vi vill ju inte att de i Sverige ska tro att vi är en total konfliktzon”, och så skrattar alla ännu mer. 

Skribent: Minda Holm, programpraktikant
Foto: Denise Berg, infopraktikant

Arbetslöshet, dåliga löner och migration i Nicaragua

Sockerplantage i Pochomil

Enligt landguiden bodde det 6 miljoner invånare i Nicaragua, år 2012. Här säger befolkningen att invånarantalet har ökat något makalöst de senaste åren och att det numera bor ca 9 miljoner människor i landet. 

Cykeltaxi i Masachapa

Arbetslöshet är ett mycket stort problem och majoriteten av de som jobbar, arbetar inom den informella sektorn. Det betyder att pengarna som tjänas inte bokförs av myndigheterna. I Sverige skulle vi sälja att de jobbar svart, men jag tycker inte att det är samma sak. Här tar människorna till en överlevnadsstrategi eftersom det råder brist på säkra anställningar, och de hittar andra jobb för att tjäna pengar. Inom den informella sektorn tjänar man väldigt lite och därför väljer många fler än 1 miljon nicaraguaner att migrera till framförallt Costa Rica och USA för att tjänar mer. I den nicaraguanska dagstidningen La Prensa stod det förra veckan att 280 000 nicaraguaner befinner sig i Costa Rica med visum, men det är också vanligt är man smiter över landsgränsen illegalt. Det gör att det för tillfället är det lite spänt mellan grannländerna på just denna fronten.

Fiskförsäljning på stranden i Masachapa

I Nicaragua är det vanligt att man säljer frukt och grönsaker på gatan. De som har det lite bättre har ett skjul där de kan stå under dagligen och sälja sina varor. Andra använder sig av cykel och cyklar runt i samhället med ett litet släp med tomat, sallad, gurka, mm och ropar ut vad som finns till salu. Många putsar skor, jobbar på kaffeplantager, eller fiskar, beroende på vart i landet man bor. Säljer de inga varor eller tjänster, tjänar de tyvärr heller inga pengar. Osäkerheten av att inte ha en trygg inkomst oroar många. Man jobbar utanför lagen och utan rättigheter. Man kan inte direkt vända sig till sitt fack och ha kollektivavtalet i ryggen om man blir behandlad orättvist. Inte heller är det säkert att man kan ge sina barn en utbildning. Att inte ha en trygg inkomst betyder svårigheter att ta lån som i sin tur gör det svårt att skaffa sig en bostad. 9 miljoner människor. Jag undrar hur många av dem som vaknar upp varje morgon och känner sig lugna över att pengarna strömmar in. Hur många av dem som kan fortsätta att ge sin familj den trygghet de förtjänar. Och hur många av dem som inte känner av den förbannade fattigdomen.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Till vilken nytta? - om lagstadgade skyldigheter och förbud i det peruanska valet

En strid ström av människor rörde sig till och från vallokalen på söndagseftermiddagen här i Arequipa. Valet gick förhållandevis lugnt till i Arequiparegionen men runt om i Peru rapporterades om oroligheter, vandalism, kandidater som attackerats, saboterat valmaterial och tre dödsfall i samband med valet. 

Utanför en vallokal i Arequipa

Som en strategi för att minska det valrelaterade våldet har den peruanska staten lagstiftat om ett förbud för affärer, restauranger och barer att sälja alkohol, vilket trädde i kraft på lördagsmorgonen. Peruanerna kallar det för ”Ley seca”. Det vidhålls att de 48 timmarna utan alkoholförsäljning ska säkerställa en informerad och medveten röstning. Jag förhåller mig skeptiskt till det sista påståendet och tror snarare att det är ett politiskt ointresse som kan förklara hur hela 42 % av valmanskåren uppger att de röstar enbart för att undvika böter eller för att de måste. Det ointresse som många röstberättigade peruaner känner beror till viss del på ett politikerförakt som många gånger grundas i fall av maktmissbruk och korruption.

Det är ingen nyhet med politiskt ointresse. Detta skulle rimligtvist leda till ett lägre valdeltagande än om förtroendet för politiker var högt. Men som de flesta latinamerikanska länder har Peru lagstiftat om obligatoriskt valdeltagande för att försäkra sig om att en minoritet av befolkningen inte ska bestämma det politiska styret.

Anhängare till en av kandidaterna

 
Från flera håll har jag hört den retoriska frågan ”till vilken nytta?”. Som alltid i valtider kommer det fram att de som kandiderar till politiska ledarpositioner inte är de hygglo män och kvinnor som de vill framställa sig själva som. Fall med korruption, maktmissbruk och annat fuffens gör att många saknar ett pålitligt alternativ. ”Väljarna tar det alternativ som är minst dåligt”, säger den politiska analytikern Hernán Chaparro till tidningen La Republica. Han liknar valet med val av schampo där inget riktigt hjälper eller passar din hårtyp, men logiken ger att du då väljer det som gör minst skada.

Då ställer jag mig själv frågan - till vilken nytta är dessa förbud och enligt lagen obligatoriska skyldigheter när politikerkåren inte uppfyller medborgarnas krav på värderingar, ärlighet, moral och representativitet.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Enkelt och effektivt när Club Infantil promotar årets infobok i Nicaragua

En fotboll och några spel är allt som behövs

Barnens namn, ålder och skola skrivs upp

Den blå boken "La Cartilla"

De fyra organisationerna har tillsammans under hösten arbetat fram ett undervisningsmaterial i form av en bok som ska delas ut till barnen under resten av året och nästa. Med text och bilder visar boken hur man kan skydda sig mot kommersiell sexuell exploatering och vilka beteenden hos vuxna som kan vara suspekta.
Längst bak har man gjort plats för barnens egna reflektioner och där finns också en karta som visar vilka institutioner man kan kontakta om man känner sig utsatt.

När Club Infantil promotar boken, integrerar de den i sina vanliga aktiviteter. Så travar teamet denna regniga morgon iväg till ett område där de varje vecka träffar barn utomhus. De har med sig bordsspel och en fotboll- det räcker för att runt 20 ungar ska dyka upp och visa stort intresse.

Efter en stunds lek, blir det lite allvar. Alla får en blå bok och de hjälps åt att läsa och titta på bilderna för att försöka förstå den. De allra minsta tultar runt i blöja, men får en bok ändå. Tanken är att boken ska visas för kompisar, syskon och kanske mamma och pappa som då också lär sig något.

Sedan blir de lek igen. Några käppar med den orangea fotbollen i det hala gräset, andra är uppslukade av pussel eller spelar monopol med någon kompis i duggregnet.

När dagens träff är slut, ser teamet till att alla har med sig sin bok. Barnen har skrivit upp sina namn på en lista. De får också tala om om det går i skolan eller inte. Organisationen vill veta det så de kan vidta åtgärder om så inte är fallet.

Club Infantil, eller Asociación Tuktan Sirpi, som organisationen egentligen heter, integrerar arbetet med boken i alla sina aktiviteter. Så ser jag den vid att läxläsningsbord, där barnen får hjälp med skolarbetet av en vuxen. I skönhetssalongen, där ett par tjejer förbereds för en eventuell framtida karriär som frisör, nagelskulptör eller spamedarbetare, finns den också med.

Man ger också dans och teaterlektioner. Idag är det dans på schemat. När alla är lagom svettiga, tar de paus och sätter sig runt de spegelbeklädda väggarna med boken i händerna. Sedan brakar de loss. Alla vill läsa och alla har en åsikt om det som står i boken. De blir vilda diskussioner och barnen och ungdomarna verkar helnöjda med sin bok.



Text och foto: Emmelie Heljeved