Utveckling = folkligt deltagand

Vad är utveckling? Hur utvecklar man? Och vem är det egentligen som är ansvarig för att utveckla? Under två dagar i juli samlades representanter från kommunerna och företrädare från det civila samhället i Castilla Media för att delta i workshops i offentlig styrning och ledarskap. Inom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR* som Svalorna Latinamerika är med att implementera är stärkandet av social och politisk organisering i regionen centralt. Tanken är att en hållbar och långsiktig utveckling endast är möjlig om olika aktörer i samhället arbetar tillsammans och har kapacitet att utöva sina roller.

Den första workshopen ägde rum i Machaguay – en av de fem kommunerna som PDR arbetar i. På strax över 3000 meters höjd är luften tunnare och att gå upp för trapporna till andra våningen i kommunhuset ger lite högre puls än vad vi praktikanter är vana vid. I mötesrummet har rådmannen, valda ledamöter, administrativ personal och företrädare från det civila samhället samlats för att lära sig mer om hur en effektiv förvaltning kan vara ett instrument för att utveckla kommunen och regionen i framtiden.

Gilberto Talavera (uppe t.h.) håller i diskussionen med deltagarna på workshopen. Foto: Samuel Hallin Veres

Temat för dagen var folkligt deltagande och varför det är viktigt. Gilberto Talavera är specialist på offentlig förvaltning och ansvarig för att hålla i workshopen. Metoden som Gilberto använder är att ställa frågor snarare än att föreläsa vilket gör att det är de som deltar som driver workshopen framåt. Efter ungefär en timme har vi kommit fram till kärnan av dagens ämne, nämligen: vad är utveckling? Ett svar kommer:
– Utveckling är en process, en rörelse och inte en fast slutpunkt.

Så långt allt gott, men hur ska man röra sig? Och vilka är det som ska driva på? Traditionellt har det varit det lokala styret, d.v.s. kommunen som sett det som sin uppgift att bedriva utveckling men Gilberto Talavera menar att tiderna har förändrats:
– Idag krävs samarbete mellan kommun, civilsamhälle och privata aktörer för att uppnå gemensamt uppsatta mål.

Rådman Justo Totocayo Garate håller med om att arbetet på kommunen har ändrats sedan han var borgmästare för några år sedan. Foto: Samuel Hallin Veres

I en liten kommun som Machaguay där det bor omkring 1000 personer finns möjligheter att hitta gemensamma strategier för att öka inkomster, förbättra skolan och öppna upp arenor för folkligt deltagande. Nyckeln är, som deltagarna på workshopen kommer fram till, att samarbeta och bjuda in de tre aktörerna – kommun, civilsamhälle och privatsektor – i gemensamma projekt och lära sig att arbeta tillsammans.

Ett talande exempel på hur detta kan se ut fick vi prov på i slutet av workshopen när det nystartade kooperativet Machaguays jordbrukarförening kom för att presentera ett förslag om att anordna en jordbruksmässa i Machaguay där Castilla Medias alla olika jordbruksföreningar bjuds in för att presentera vilka produkter de odlar och har att sälja. Rådmannen Justo Totocayo Garate svarade att kommunen gärna är med och stöttar mässan och att den i framtiden kan komma att hållas på årlig basis, gemensamt ordnad av kommunen, civilsamhället och privatsektorn.

Ordföranden för Machaguays jorbrukarförening, Rocio Zuñiga Minaya, presenterar förslaget om att anordna en jordbruksmässa. Foto: Samuel Hallin Veres

Workshopen avslutades därmed med ett konkret exempel på vad folkligt deltagande och utveckling har att göra med varandra. Där kommun, civilsamhälle och privatsektor tidigare setts som tre enskilda delar, ses de nu som tre pusselbitar som var och en är lika viktig för att hållbart och långsiktigt utveckla Machaguay och Castilla Media.


Samuel Hallin Veres, programpraktikant,  Peru


*PDR=Programa de Desarrollo Rural

Systerskap

Asociacion Proyecto Miriam para la promoción intelectual de la mujer (i folkmun el Proyecto Miriam).

Så heter den icke-statliga feministiska organisation som jag kommer få äran att följa och arbeta med de närmaste fem månaderna. Efter ett par veckor på organisationen har jag fått lära känna mina kollegor och även fått en första inblick i arbetet som utförs av dem för kvinnor, barn och ungdomars rättigheter.

Mitt första möte med MIRIAM blev en slags snabbkurs då jag direkt hoppade in i ett två dagar långt halvårsmöte med alla medlemmar i organisationen närvarande. Vi inledde första dagen med ett par ”dinamicas”; gruppövningar eller lekar där man till exempel arbetar med teamwork eller problemlösning. En dinamica som genomfördes bestod av en rockring som skulle föras från person till person medan alla stod i en ring och höll varandra i handerna. Detta gav mycket fniss och skratt i början men snabbt nog upptäcktes tekniken och rockringen skickades (mer eller mindre) smidigt runt från person till person. Mitt första intryck av organisationen var att den kändes väldigt varm och familjär. Den rymmer många härliga personligheter som tillsammans skapar en kreativ och positiv stämning. Många medlemmar i Proyecto Miriam har samma organisation att tacka för sin utbildning och har varit aktiva sedan länge.

Både mycket skratt och allvar, här har det precis varit dockteaterföreställning.

Många intressanta teman togs upp under dessa två dagar. Tillsammans diskuterade kvinnorna den nationella och samhälleliga kontexten, hur detta påverkar organisationen och vilka positiva och negativa följder detta ger för ett fortsatt arbete inom de områden som Proyecto Miriam arbetar med. Klimatet för icke statliga organisationer har hårdnat på senare tid även i Nicaragua och vissa teman anses mindre nödvändiga än andra (kvinnors rättigheter är tyvärr ofta inkluderade här). Medlemmarna utvärderade och analyserade också det ekonomiska läget för organisationen och hur man kan använda budgeten på bästa sätt, vilket alltid är något av ett evigt pussel. Utveckling framgångar och svårigheter inom de olika fokusområdena togs också upp och en gick även igenom vilka konkreta resultat och mål som har uppnåtts bland de olika målgrupperna under det första halvåret i form av tabeller och statistik. De arbetade också för att på olika sätt styrka färdigheter och förmågor hos personalen.

Här jobbas det på en kreativ presentation av framgångar och svårigheter för Equipo Técnico.

Termen ”sororidad” (systerskap) diskuterades också under en av mötesdagarna. Detta ord och dess innebörd fungerar som ett motto för Miriam, det är en av principerna och grundpelarna som organisationen bygger på. Det fanns en ”termometro de sororidad” där alla kvinnor fick bedöma hur pass mycket de ansåg sig praktisera systerskap och sätta dit ett klistermärke som måttstock.

Kvinnorna delade med sig av många insiktsfulla reflexioner kring detta ämne. Bland annat nämndes det att systerskap är någonting som en bör bära med sig i alla kontexter, något som är viktigt att vara medveten om både i tal och tanke. Medlemmarna i Miriam menade på att detta är något som kan vara lätt att glömma av i vissa situationer, då man dömer andra kvinnor istället för att visa respekt, solidaritet och stöd. De diskuterade denna aspekt och analyserade att det många gånger beror på det samhället har lärt oss, då vi lever i en patriarki som ofta ställer kvinnor emot varandra. De anser att det är mycket viktigt att medvetandegöra denna problematik. Det nämndes också att även tystnad är ett ställningstagande.

Systerskap för kvinnorna på Proyecto Miriam innebär att acceptera och ha respekt gentemot andra kvinnor, att vi allierar oss och sluta skam- och skuldbelägga varandra och oss själva. De konstaterade att alla kvinnor på olika sätt upplevt förtryck på grund av vårt kön och att vi tillsammans kan förändra vår verklighet.

Sororidometron: Termometern för systerskap.

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

El Vertedero, del 1: Livet på soptippen

Marken är full av glassplitter och skräp, gruset syns nästan inte längre. Hundar strövar omkring med nosen nere i marken, bakom dem stiger röken från de brinnande soporna mot skyn. En kraftig vindpust yr upp damm som tävlar med röken om vem som kan nå högst. Gamarna har landat för att rota i soporna. Precis som människorna här brukar göra. Den enda skillnaden är att gamarna letar efter saker att äta medan människorna letar efter saker att sälja.

På El Vertedero samsas människor, gamar, hundar och flugor med att ta del av soporna. Foto: Philip Krook

El Vertedero ligger i Jinotega, i norra Nicaragua. Det är stadens soptipp. Här bor tolv familjer i små skjul gjorda av pinnar och plastskynken. De lever bland skräpet och livnär sig på detsamma. Utöver dem kommer runt trettiofem personer hit dagligen för att rota efter återvinningsbart material i de stora kullarna av skräp som dumpas här dagligen. Många av dem är barn och ungdomar. De samlar på sig glas, aluminium, järn, plast och papper. En gång i veckan kommer sedan en stor lastbil från Managua och köper det de lyckats samla på sig. Men det är varje man för sig själv. Företaget väger och betalar ut individuellt. Aluminium betalar bäst, sist kommer papper.

En dag i veckan får ungdomarna tillfälle att komma ner från soptippen och spela fotboll. Varje torsdag möter de samma lag med lokala ungdomar. Men idag är det onsdag.

Två killar står redo på startlinjen. Yazary Cartín Rivera skriker till och de två killarna springer fram till första linjen och vänder, sedan till andra och vänder, till sist springer de rakt fram mot mållinjen för att se vem som kommer först. Varje duell följs av skratt och stora leenden.

− De har bett om att få lite träning så att de kan komma bättre förberedda till matcherna, för de andra tränar varje dag, berättar Yazary.

Yazary (till vänster) manar på Bayron Antonio Leiva (i mitten) och de andra. Foto: Philip Krook

Hon arbetar på Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och kommer hit nästan varje dag. El Vertedero är en av de sektorer där organisationen arbetar, och det är Jazary som har huvudansvaret. Club Infantil startade för ett år sedan projektet Red Eco Club för att hjälpa till att förbättra situationen för människorna på soptippen. Tillsammans med ungdomarna åkte de runt till lokala företag och restauranger för att berätta om projektet. Ungdomarna frågade om de kunde tänka sig att källsortera sina sopor för att sedan varje fredag få dem upphämtade. Många gick med och nu har ungdomarna åtminstone en dag i veckan då de slipper rota bland stora sophögar för att få sitt material.

En stor vit lastbil kommer körandes uppför grusvägen. Människorna följer efter. På ett ögonblick dör aktiviteten och gruppen splittras. Det är dags att jobba. Ungdomarna hämtar sina krattor och väntar på att lastbilen ska dumpa sina sopor. Sedan hugger de in. Tjugofem personer på samma hög. En till lastbil kommer inkörandes. Gruppen splittras. Vissa krafsar här, andra krafsar där. Soporna dumpas på kanten av ett rykande stup. Det är gamla sopor som brinner. Det skräp som inte kan säljas eller användas. Röken skymmer synen och lukten av brinnande plast sticker i näsan. När de rotat klart i de nya sophögarna kommer även de att brännas. Om en timme kommer det nya högar.

Tjugofem personer hugger in på sophögen som lastbilen precis dumpat. Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant i Nicaragua

Första besöken ute i verksamheten!

En vecka har gått sedan vi tog våra första stapplande steg in på vårt nya kontor, Svalorna Latinamerika i Bolivia. Hittills har vi fått sätta oss in i arbetssätt, måldokument och planeringar. Vi har fått läsa material som organisationerna som deltar i Svalornas program ”Suma Thakhi II” har tagit fram och sätta oss in i det vardagliga arbetet på kontoret. Men idag var första gången som vi på riktigt skulle träffa organisationerna vi ska jobba med. Totalt är 4 organisationer med i programmet och idag ska vi besöka två av dem. Efter en resa med minibus genom La Paz blir vi visade till ingången till organisationen ”Red Ada”, som har sina kontor mitt i centrumet i staden.

Mötet börjar med en vanlig presentationsrunda. Sedan börjar introduktionen om vad Red Ada är och står för. Red Ada är en organisation som kämpar för kvinnors och ursprungsbefolkningens rättigheter med kommunikaition som metod. De har många ungdomsgrupper varav de flesta jobbar med enbart radio, men det finns många olika intressen som grupperna på ett eller annat sätt engagerar sig i, som dans, att lära sig engelska och sport. För programmet ”Suma Thakhi II” och samarbetet med Svalorna LA är fokus på sexuella rättigheter.

Möte med Red Adas personal i deras möteslokal.

”Innan kunde inte ens de unga deltagarna säga ”penis” eller ”vagina” utan att bli generade. Att prata om sex är inte en självklarhet för ungdomarna. De pratar inte om sex i skolan eller hemma. De får lära sig om vaginan eller penisens funktioner, men inte om andra saker som sexuell upphetsning och de pratar inte om när det är normalt att börja ha sex och så vidare. Sådant är tabu här. Nu när vi har jobbat med det ett tag har ungdomarna börjat kunna prata mer avslappnat om de här ämnena” säger Gladis Alejo Laura, som är kommunikationsansvarig på Red Ada. Samtidigt som vi pratar hörs höga smällar utanför, och när jag och Wendy börjar kolla oroligt omkring oss skrattar Red Adas personal lite åt oss. ”Ta det lugnt, det är bara demonstrationerna!”.

Och mycket riktigt, efter att vi har avslutat mötet och återigen gett oss ut på gatorna är det massiva demonstrationer precis utanför. Det är mer än 1000 gruvarbetare från Potosi, som ligger 54 mil sydöst om La Paz, som är ute och demonstrerar för bättre lön och bättre levnadsförhållanden.

Gatubild med demonstranter från Potosi.

Eftersom gatorna är belägrade av demonstranter tar det ett tag för oss att hitta en bra gata att ta oss upp till El Alto, där nästa organisation vi ska besöka befinner sig. Vi tar en kollektiv taxi upp 500 meter för de slingriga gatorna till den fattigare förorten som snart är lika stor som La Paz. Här har Poesi- och Teaterföreningen Albor sitt kontor och sin verksamhet. Vi går in genom vad som verkar vara en liten butik och lunchställe och går upp för en liten trappa till Albors lokaler. Vi leds in i ett mötesrum fullt med affischer på gamla teaterföreställningar, däribland en affisch från en uppsättning av Ronja Rövardotter de gjorde för några år sedan. Deras huvudgren är teatern och de jobbar genom studiecirkelmetoden med sina ungdomsgrupper om ämnen som sexuella och reproduktiva rättigheter och HBT-frågor. Willy Flores, verksamhetsledare för Albor, berättar att arbetet i El Alto med unga är väldigt viktigt, dels för att det är en väldigt fattig stad men också för att den katolska kulturen är väldigt stark. I vissa områden i El Alto är det svårt att komma fram med budskapen och sexuella rättigheter eftersom det är någonting man helst inte ska prata om. Men genom deras samarbeten med skolor och sociala organisationer i stan går ändå arbetet framåt.

På väg hem med telefericon från mötet med Albor. På bilden är Gerardo Luna, Programkordinator på Svalorna LA:s kontor i Bolivia. 

Carolina Pettersson, programpraktikant i Bolivia

Biodlarföreningens lantbruksmässa- ett steg i processen mot ökad organisering i Castilla Media

Vid vårt första besök i Castilla Media fick vi delta när ”La asociación de apicultores de Machahuay”, biodlarföreningen i Machahuay, planerade en lantbruksmässa. Lantbruksmässan ska hållas den 15 augusti i Machahuay under stadens firande av la Virgen de la Asunta, vilket är en jungfru, och lantbrukare från de fem kommunerna i Castilla Media ska bjudas in för att ställa ut sina varor.

Biodlarföreningen planerar jordbruksmässa i Machahuay. Foto: Samuel Hallin Veres

Under mötet bestämde föreningen bland annat vad marknaden skulle heta och kom fram till att namnet skulle bli ”Feria Productiva- Las Obreras Machaueñas y el Sabor de Mi Tierra”, vilket översatt blir ”produktiv mässa- de (kvinnliga) arbetarna från Machahuay och smaken av min jord”. De planerade även vad som skulle behövas för att mässan skulle bli möjlig att genomföra, risker som skulle kunna uppkomma diskuterades och olika ansvarsområden delades ut medlemmarna emellan. En av de utmaningar som diskuterades var hur jordbrukarna från de andra kommunerna skulle kunna ta sig till Machahuay och de kom fram till att deras kommuner nog skulle behöva ställa upp med transportmöjligheter. Deltagarna var eniga om att mässan är ett bra sätt att organisera sig och att samla de fem distrikten, men att det samtidigt är en möjlighet att tjäna lite extra pengar. Biodlarföreningen har redan sålt all honung från den senaste skörden, så en oro uppkom dock över hur de själva ekonomiskt sätt skulle kunna tjäna på marknaden. Irma Timana Taboada, som är PDRs kordinator, lugnade dem genom att säga att det inte skulle bli några problem då de skulle få in pengar på andra sätt.

Platsen på torget i Machahuay där mässan kommer att hållas. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

PDR har tidigare varit med och genomfört lantbruksmässor av detta slag, ett exempel är den mässa som genomfördes i Viraco 2014, vilken beskrivits av den tidigare praktikanten Emelie Blomgren i ett blogginlägg från 22 oktober samma år. Till skillnad från vid dessa tillfällen är dock tanken att PDR inte ska organisera mässan, utan att det är biodlarföreningen som ska genomföra och planera, medan programmet endast ska fungera som stöd. Detta för att de boende i distriktet ska ha, och även känna att de har, möjlighet att genomföra marknader och andra liknande event även efter att programmet har slutförts. Biodlarna, speciellt de äldre damerna, var påhittiga och kom med förslag när det efterfrågades, men de hade svårt för att komma med egna initiativ utöver det, även om det efterfrågades av Irma ett flertal gånger. Att stärka invånarna i Castilla Media till att ta egna initiativ och att de själva ska organisera sig tycks vara ett utmanande, men viktigt, mål att uppnå.

Ett ytterligare mål som programmet har är att öka samarbetet mellan kommunen, civilsamhället och den privata sektorn. Detta fick vi lära oss mer om under en workshop som hölls för kommunstyrelsen i Machahuay, vilken Samuel beskrev i sitt blogginlägg förra veckan. Biodlarföreningen kom då dit för att berätta om sina planer samt be om kommunens tillåtelse och stöd för att genomföra lantbruksmässan. Rådmannen Justo Totocayo Garate, svarade uppmuntrande att det var ett mycket bra initiativ och att kommunen skulle ställa upp på de sätt som biodlarna efterfrågat. Avslutningsvis tackade Tomasa Mamani Silva, som är föreningens kassör, för stödet och påtalade att när kommunen behöver stöd ska de räkna med föreningens hjälp.

Biodlarföreningen berättar om sina planer om lantbruksmässan för kommunstyrelsen. Foto: Samuel Hallin Veres

Efter att biodlarföreningen lämnat rummet framhöll Gilberto Talavera, som hållit i workshopen, Tomasas ord som mycket betydelsefulla. Från att organisationen över lag stått och bett om saker av kommunen visade hon på initiativ till samarbete mellan organisationen och kommunen. En utveckling likt den som PDR vill se i hela Machahuay, och övriga Castilla Media. Från att medborgarna ber om saker av kommunen vill programmet se att de tar initiativ till samarbete mellan kommunen, civilsamhället och den privata sektorn.

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru