Invigningsfest för Suma Thakhi II i La Paz, Bolivia

Restaurangen på Hotel Torino börjar fyllas med folk. På inbjudningskorten vi delat ut står det att invigningsfesten för SumaThakhi II börjar klockan fyra men talen och aktiviteterna börjar inte förrän en och en halv timme senare. Under tiden underhåller Mayampi från El Alto de gäster som kommit i tid med boliviansk folkmusik. Vi har satt upp en stor plansch där de inbjudna, som bland annat kommer från bolivianska myndigheter och andra organisationer, kan lämna sina namnunderskrifter för att visa att de stödjer programmet. Den första halvan av kvällen lyser skylten vit men när kvällen är slut är den full av färgglada signaturer från människor som blivit imponerade av de olika organisationernas presentationer.

CDC:S brigadister

Svalorna Latinamerikas landrepresentant i Bolivia, Olivia Malmqvist, hälsar gästerna välkomna och berättar om visionerna med Svalorna Latinamerika och SumaThakhi II. När hon är färdig trummar några av CDC:s brigadister sig in på scenen och framför ett dans- och musiknummer samtidigt som de ropar ut slagord. SumaThakhi II:s fyra samarbetsorganisationer har fått i uppdrag att sätta ihop nummer tillsammans med sina ungdomsgrupper, och vi på Svalorna Latinamerika ser framförandena för första gången tillsammans med publiken. Näst ut är några av Red Ada:s unga medborgarreportrar som satt ihop en dockteater som handlar om sexuella rättigheter. Det blir många skratt från publiken innan några av de andra reportrarna visar upp ett annat sätt att uttrycka sig på: breakdans. Gerardo Luna Nava som är programkoordinator i Bolivia är kvällens presentatör och mellan uppträdandena värvar han in information om programmet och dess olika mål.

Albor

Albor visar oss ett teaterstycke med HBT-tema som inte lämnar någon oberörd. Ensemblen är svartklädd förutom en man som är klädd i vitt. Han är homosexuell och har ett förhållande med en av de svartklädda männen. När det svartklädda samhället konfronterar deras kärlek sviker mannen i svart sin partner som misshandlas och blir ännu ett offer för förtrycket och hatet som vissa fortfarande hyser mot HBT-personer.  Det var nästan ingen dialog, men koreografin och musiken talade sitt tydliga språk och alla var tagna av Albors duktiga skådespelare. Förändra samhället vill också CISTAC göra och därför har de producerat Bolivias första såpopera, eller telenovela som man säger här, med temat ”machismo”. CISTAC visade oss trailern och ett par smakprov från serien ”Solo para machos” som kommer att visas på nationell tv inom kort. Vår tredje kollega Gioconda Gutierrez avrundar den lyckade kvällen med en skål, innan alla sluter upp i traditionell ringdans - ett sätt att avsluta kvällen på som verkar vara regel snarare än undantag här i Bolivia.

Denise Berg, infopraktikant i Bolivia

Foto: Minda Holm

Rätten till ditt eget liv - tankar från en praktikantvardag i Peru

Peru är inte världens fattigaste land. Därav inte heller det mest prioriterade i biståndssammanhang. När Sverige gjorde den kända landfokuseringen för sju år sedan, vilken innebar en minskning från 125 till 33 samarbetsländer, hamnade Peru i kategorin ”utfasningsländer där relationerna främjas på annat sätt än via det bilaterala utvecklingssamarbetet”. 

Den svenska närvaron i Peru idag bygger nästan uteslutande på ett fortsatt arbete för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och offentlig förvaltning i form av stöd till det civila samhället.  Idag arbetar bland andra Rädda Barnen, Svenska Kyrkan och Svalorna Latinamerika med olika projekt i landet.

Under en introduktionsvecka i ett sommargrönt Stockholm fick jag en inblick i hur Svalorna Latinamerika jobbar när utvecklingsprogram ska utformas. Det låter precis som det ska år 2014 -  det utgår från rättighetsbärarna. Målen arbetas fram av de människor som direkt berörs - kvinnor, män och unga i fattigdom på landsbygden.  Rättighetsperspektivet är centralt. Men det är inte alltid lätt att avgöra vad som är vad när utvecklingsinsatser ska formuleras och behov ställs mot rättigheter. I grunden handlar arbetet för rättighetsbaserat bistånd om att stärka det civila samhället för att detta ska utkräva ansvar från staten när mänskliga rättigheter inte efterlevs. Motsatsen är behovsbaserat bistånd där biståndsorganisationer går in och stöttar mänskliga rättigheter när dessa inte efterlevs.

Diplomutdelning efter utbildning om politiska rättigheter och skyldigheter

På landkontoret denna vecka diskuterar vi hur vårt arbete kan utformas för att på bästa sätt stötta människor i sin strävan efter ett liv med bättre villkor. Det är intressanta och självreflekterande diskussioner som mynnar ut i flera förslag på förbättringar. Det handlar dels om att utöka insatser för kapacitetsbyggande, att nå ut till fler människor med information om frågor som rör jämställdhet, politiska rättigheter och möjligheter till ekonomisk försörjning. Det handlar också om att fortsätta stötta organisationer i deras arbeten, att hjälpa fram deras förslag och visioner och att jobba för att hitta lämpliga forum där beslutsfattare och civilsamhället kan mötas. Att tydligt fokusera på rättigheter snarare än behov betyder bland annat att makten till förändring läggs i händerna på rättighetsbärarna, att vi tror på att strukturer kan och bör förändras och att utvecklingen ska genomsyras av demokratiska principer. Det måste få vara varje människas rätt att kunna påverka de strukturer som bidrar till  den egna utsattheten.


Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Barn och ungdomar tar sakerna i egna händer, Nicaragua

Fausto i Jinotega med de andra kommunikatörerna

Den 23/8 var det dags för det andra mötet mellan de fyra organisationernas små kommunikatörer. Det var ungdomarna från Club Infantil som själva planerade och genomförde träffen. 

En del verkar ha det i blodet. Som om det varit en del av livet, ställer sig en ung tjej framför en publik på 40 personer och drar igång programmet. 

- Idag ska vi göra radiovinjetter för programmet, säger hon.

De har förberett förslag och det är meningen att man utifrån dem, ska enas om tre radiosnuttar som ska sändas, som en del av årets informationskampanj. En ska vara berättad; den ska innehålla bakgrundsljud och olika röster, lite som en radioteater. Den andra ska vara på rim och läsas in av barnen själva. Och den tredje ska sjungas.

Barnen och ungdomarna i den här gruppen är både kreativa och arbetssamma. På nolltid kommer de fram med nya förslag och förbättrar de gamla. Sedan röstas det. 

Konstigt nog blir det inte vinjetten med flest röster som går vidare i tävlingen, utan de vuxna samt tjejen som håller i det hela, lyckas övertyga merparten om att en annan trots allt är bättre eftersom den innehåller rätt nyckelord. 

Tomás och de andra kommunikatörerna

Man går vidare med den och utser ett litet gäng som ska in i studion. Nyfikna klampar de in genom den låga dörren och ser sig om på alla teknikprylar som pryder både bord och väggar. Här finns både datorer, kameror, mikrofoner, videokameror och det mesta annat an kan tänka sig i teknik. Bara ett par av organisationerna har studios, så för de flesta av barnen är det helt nytt. 

De är jättevarmt eftersom alla är nyfika och vill vara med och titta. Trots en skara på 40 personer är det helt tyst, annars stör man inspelningen.

Blanca i studion

En pojke får köra sin del av reklamen närmare tio gånger eftersom hans bit olyckligt innehåller orden “explotación, sexual, comercial”. Tillslut lyckas han och alla tycker han är värd en stor applåd som de spontant brister ut i. 

Inom välorganiserade fyra timmar har cirka 20 barn och ungdomar lyckats skapa och spela in en av radiosnuttarna som ska sändas under kampanjen. Organisationen Club Infantil, som officiellt heter Asociación Infantil Tuktan Sirpi tar på sig att spela in de andra två eftersom de har studion hos sig.

Nöjda och trötta återvänder barn, ungdomar och vuxna till bussen. De som kommit långväga ifrån gick upp kl 4 på morgonen och sitter nu och halvsover längst bak i bussen. Endast ett litet gäng ungdomar som kommer från den närmaste staden orkar prata.

Jag frågar pojken som går av först vad han tyckte om dagen.

-Bien, svarar han med ett brett leende.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Valtider i världen

(Översättning "Det vinnande laget")

Inte bara i Sverige synliggörs just nu olikheter, markeras ställningstaganden samt förstärks övertygelser. Den 5e oktober är det nämligen regional- och kommunalval i Peru. Banderoller som porträtterar potentiella borgmästare pryder vägskälen lika frekvent i städerna som ute på landsbygden. Äldre herrar med självsäkra leenden dominerar med ett fåtal undantag för yngre kvinnor med energiska ansiktsuttryck. Systemet upprepar sig: Politikerna med störst budget syns mest, kostymklädda kandidater tränar på sin medmänsklighet genom att ta i hand med mindre privilegierade - och slogans som ”kultur och tradition” döljer det ansikte som räds förändringens vindar.

På svenska sociala medier debatteras de problem och möjligheter som den frivilliga rösten för med sig. Frustration å ena sidan över att människor inte brukar sin röst när rasismen växer med stormsteg i Europa och rädslan å andra sidan för att fler röster även kan resultera i ett ökat främlingsfientligt inflytande. I Peru gäller obligatoriskt valdeltagande där den som inte rättar sig efter detta bötfälls. Inte heller i Peru är bestämmelsen alla till freds då en del hävdar att valplikten är ett nödvändigt ont för en demokratisk valprocess. Den andra sidan menar på att det är idioti med ett rösttvång när det inte finns kandidater som uppfyller de egna kraven. Alternativet att rösta blankt finns men är precis som hemma inget man skyltar med.

Det är oundvikligt att missa den politiska aktualiteten på väg till och från jobbet här i Arequipa och de många känslor och tankar som politiken väcker följer med mig hem till sociala medier i Sverige. Jag läser, liksom många andra, slaviskt artiklar, krönikor och kommentarsfält. Kanske för att sätta min övertygelse på prov, kanske för att förstärka den. Jag upplever mig omgiven av ett samhällsengagemang så väl här som där som berör. 
Oavsett meningsskiljaktigheter, en befolkning uppdelad i två, ett så öppet avsky och förakt så gläds jag åt känslornas och förnuftets aktivitet som just nu är i högform,

från Sverige till Peru - och alla magiska platser där emellan.

Emma Tengwall, informationspraktikant. Peru.

Våld och kriminalitet på Nicaraguas gator

Bristen på trygghet i samhället är uppenbar här. Vad är det egentligen som utgör en sådan stor skillnad mellan Sverige och Nicaragua? Hur lever och tänker folk här till skillnad från hemma? Fortfarande försöker jag få pusselbitarna på plats och jag gläds av att märka att jag blir lite klokare för varje dag.

Den så utbredda kriminaliteten kopplas direkt till kollapsen i samhället. Någon som är arbetslös väljer ibland, för att själv kunna överleva, att bli rånare eller att bli någon annan typ av brottsling. En stor del av den nicaraguanska befolkningen bor utomlands för att kunna försörja sig och sin familj. De flesta av dessa bor i Costa Rica och USA. Känslan av otrygghet blir för många så stor att de väljer att konsumera droger och/eller alkohol för att finna lugn och harmoni. Det är den snabbaste och enklaste vägen dit.

Dessa problem, som svårigheter att hitta arbete, hunger, migration och ökad drogkonsumtion, märks verkligen av i vardagen. Även polisens agerande eller icke agerande är särskilt tydligt. Dagligen hotas människors säkerhet av brottslingar. Brottslingar som ofta är indragna i droger, knarkhandel eller som utövar våld.

Citat från en man i Managua:

”Jag gick på marknaden och hade precis handlat klart. I mina händer hade jag påsar fulla av varor. Plötsligt kom det fram ett gäng män och en av dem satte en kniv mot min nacke. De slog ner mig på marken. Där låg jag utan att kunna göra något. Folkmassan som stod runtomkring gjorde ingenting. De bara tittade. Tjuvarna stal varorna och alla värdesaker jag hade på mig. När de sprungit därifrån och jag lyckats ställa mig upp, sa någon till mig ”hoppsan, blev du rånad?” Anonym –juli 2014

Varje dag hamnar jag i en eller ibland i flera situationer där jag ifrågasätter tryggheten i landet. Jag ser galler vid fönster och dörrar. Jag hör historier om våldtäkter och rån. Knivhot. Pistolhot. Män som stirrar med hungrande blickar i samma stund som de viskar ”åh min älskling!” med trånande röst. Jag ser människor som röker på. Alkoholpåverkade som slåss på gatan. Nyktra som slåss på gatan. Och jag tänker ”Herre gud, vart ska detta sluta?”.

Citat från en kvinna i Jinotega:

”En natt vaknade jag av ett ljud. När jag öppnade mina ögon såg jag två maskerade tjuvar i sovrummet. Den ena tog fram en kniv och satte den mot min hals. Han hotade att döda mig om jag inte gav dem alla värdesaker”. Anonym -augusti 2014

Jag funderar på vad jag själv hade gjort om jag levt under samma förhållanden som de fattigaste människorna i Nicaragua gör. Hur hade jag valt att överleva? Är valet egentligen så jäkla lätt? Hittar du inget jobb, din familj kan inte försörja dig och du inte har en enda krona i fickan till mat för dagen…ja, då kanske jag också hade valt att bli kriminell och bidragit till fortsatt osäkerhet för landets invånare. 

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika