Albors grupp Yatiri sprider budskap genom teatern

En del av programmet Suma Thakhi II är att dela med sig av sin kunskap och sprida budskapet om sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsbaserat våld till bredare grupper. Därav är en stor del av verksamheten just nu att göra så kallade Replicás, som är ungefär motsvarande vad vi skulle kalla för skolpresentationer. Albor, teaterföreningen som är med i programmet, har som uppgift att de grupper som bildades 2014 ska framföra sina föreställningar för skolor i La Paz och El Alto. Sammanlagt ska de fyra grupperna Yatiri, Nayriri, Pilpintu och Aurora göra 30 föreställningar under hösten. Vi på Svalornas kontor i Bolivia har försökt besöka så många som möjligt för att se hur budskapen tas emot av skoleleverna.

Skolföreställning av pjäsen ”No te duermas con cuentos de adas”. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreställningen som spelades upp för skolorna heter ”No te duermas con cuentos de adas”, vilket betyder ”Somna inte till godnattsagor”. Den är regisserad av Diego Villca, som är cirkelledare för gruppen Yatiri vilken är den grupp som framför teatern. Skådespelarna, vilka sammanlagt är 12 personer, har repeterat och övat länge men har framfört teatern många gånger förr så det märks när de går på scenen att den sitter som berget. Pjäsen framförs i gymnastiksalen och scenen är skickligt byggd av skådespelarna själva med stora röda tygstycken upphängda på snören som ridåer och blåa och svarta tyger för att avskärma lokalen så att scenen blir mer framstående. När jag frågar en elev ifall de brukar ha teaterföreställningar svarar hon med ett ”Nej, jag har aldrig sett någon här på skolan innan. Du ser ju hur de har fått bygga scenen själva”. Varje replicá som grupperna ska ha ska visas upp för 50 elever, men det märks tydligt att många elever på skolan vill se föreställningen, närmare 200 elever sitter i salen när skådespelarna går på.

Byggandet av scenen. Foto: Carolina Pettersson

Vargen med Rödluvans frihet, rättigheter och liv skrivet på tvätten i bakgrunden. Foto: Carolina Pettersson

Själva pjäsen är perfekt för en skoluppvisning, eftersom den har temat Godnattsagor. Först ut är sagan om Rödluvan och Vargen, där vargen symboliserar en kontrollerande man i en kvinnas liv, där kvinnans frihet blir mer och mer inskränkt med hjälp av våld, hot och kontroll. Kvinnan, som blir fånge i mannens makt hänger i teatern upp sin tvätt, där orden Mitt Liv, Min Frihet och Mina Rättigheter är skrivna, som vargen river ner till Rödluvans beklagan över att hon aldrig mer får växa, att hon aldrig mer får se någonting, att hon aldrig mer får träffa sin familj. Pjäsen slutar med en dans där Rödluvan blir instängd i en bur, där hon undrar varför vargen har så stora ögon och händer. Svaret blir för att han ska kunna bevaka henne bättre, och för att han ska kunna hålla fast henne hårdare.

Rödluvan och de sju dvärgarna. Foto: Carolina Pettersson

Den andra delen i pjäsen är historien om Snövit och de sju dvärgarna. Det börjar med, precis som i orginalhistorien, att Gudmodern frågar sin spegel vem som är vackrast i världen och får svaret att Snövit är den vackraste i världen. Efter det blir Snövit utkörd från hemmet, där hon i skogen träffar på de sju dvärgarna. Dvärgarna tvingar henne till att städa och laga mat till dem för att få bo hos dem, och pjäsen gör det uppenbart att hur fel det är att bara för att hon är kvinna antas vara bra på hushållssysslor. Hennes kropp blir ständigt sexualiserad, då dvärgarna ständigt försöker få hennes uppmärksamhet, stöter på henne och kommenterar hennes utseende. Hon blir också våldtagen av en av dvärgarna. Skönhetsidealen som kvinnor måste följa och sexualiseras för kritiseras djupt och pjäsen slutar med att Snövit tillslut har övertygats om att hon inte är någonting värd utöver hennes utseende.

Prinsessan som enbart får använda böcker till att ha på huvudet för att få bra hållning. Foto: Carolina Pettersson

Den tredje delen av pjäsen är en klassisk berättelse om en prinsessa och en prins, som redan från när de är små uppfostras till att fylla sina klassiska roller. Prinsen uppfostras till att studera, bli bra på matte och bli talförd, medan prinsessans enda användningsområde av böcker är att balansera dem på huvudet medan hon går in sina högklackade skor. Hennes korsett dras åt och hon får föreläsningar om att kvinnor ska vara vackra och ansvara för hemmet samt vara till för sin prins, medan prinsen blir påtryckt åsikter om att han ska vara stark och aktiv.

Pjäsen avslutas med en att de prinsessor som varit med i pjäsen reser sig från sin utslagenhet, med hjälp av en kvinna som kommer in och berättar att de inte behöver vara prinsessor, att de kan leva lyckliga i alla sina dagar på andra sätt.

Mellan varje akt har hurraropen ekat från de 200 eleverna i salen, applåderna har varit många och engagemanget var starkt från publiken. Det märks tydligt hur mycket de uppskattar teatern. När applåderna sent om sider ebbar ut efter de sista bugningarna från skådespelarna berättar Diego Villca, regisören, för eleverna om tanken med teatern.

”Teatern handlar om könsstereotyper och hur de byggs upp, den handlar om symboliskt våld och om att sprida budkapet om våra sexuella rättigheter.”

Diego Villca, regissören, berättar om pjäsens mening. Foto: Carolina Pettersson

Efter att Diego har talat färdigt börjar en del röra sig ut från salen, men många dröjer sig kvar och drar sig mer och mer mot omklädningsrummet dit skådespelarna har gått in för att fika och byta om. När de första skådespelarna kommer ut svärmar barnen runt dem för att prata om pjäsen och be om autografer. Det är uppenbart att det sätt som Yatiri har visat på hur könsroller byggs upp med hjälp av kultur i samhället, och hur detta kan påvisas genom att bara vrida lite lite på en historia som redan alla känner till, har gjort stort intryck.


Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia