Bolivia dansar

Två veckor in på tiden i La Paz, Bolivia, och på bara en helg blev jag uppryckt till att dansa tre gånger.

På fredagen förra veckan åkte vi under eftermiddagen till ett hotell i närheten av Plaza Murrillo där en av Svalornas samarbetsorganisationer, Red Ada, skulle hålla sitt 20-års jubileum. Där fick vi ta del av tal som hölls av representanter från organisationen, samt andra organisationer som varit delaktiga i Red Adas arbete. Det talades om att det hade skett både motgångar och framgångar i förhållande till kvinnors rättigheter under Red Adas verksamhetstid sen 1994. Många lagar har införts till fördel för kvinnors rättigheter, bland annat lag 348 som syftar till att stärka de förebyggande, skyddande och straffande statliga insatserna mot kvinnovåld, som skrevs under den 9 mars 2013. Trots det är det fortfarande en hög procent av kvinnorna i Bolivia som utsätts för våldsbrott. Därför anser Red Adas representanter att det är av stor vikt att fortsätta arbeta för att stärka kvinnor och deras rättigheter, tillsammans med andra organisationer och genom media och kommunikation.

Kvinnornas starka och inspirerande tal avslutades med en skål och stämningen i rummet var glad och positiv. Det spelades musik i högtalarna, och sakta började golvet fyllas med fler och fler personer som gick upp för att dansa. Det dansades traditionella par- och ringdanser. En kvinna kom fram och frågade om jag också ville vara med, och slutligen var det Olivia som övertalade mig att följa med upp tillsammans med henne. Vi höll alla varandra i handen medan vi dansade i ring, och jag försökte hänga med så gott jag kunde i svängarna.

Dagen efter var det en stor universitetskarneval där det dansades från Avenida Montes till Miraflores. Vi hyrde varsin plaststol på calle Camacho och satt där och tittade på när de olika universitetsgrupperna dansade förbi. Det dansades olika traditionella danser, den ena inte den andra lik. 

Många av de bolivianska danserna har ursprung från kolonialtiden, och ofta var det ett sätt för bolivianska slavar att uttrycka sitt missnöje gentemot det koloniala förtrycket, förklätt i dans. En av våra favoritdanser var Tinku som går ut på att utöva kamp och våld utan att verkligen skada varandra. En annan var Diablada som gestaltar gruvarbetarnas ritualer till djävulen eller demoner som troddes finnas i gruvorna.

Under sex timmar satt vi där och fascinerades av danserna och dansarnas olika, färgglada och detaljerade dräkter. Vid två tillfällen när jag ställde mig upp för att ta kort blev jag uppryckt till att dansa med igen. Alla dansar i Bolivia, gamla som unga, proffs som nybörjare. Detta inger en känsla av opretentiös glädje och gemenskap, som jag ser fram emot att ta del av mycket mer under de kommande fem månaderna här i La Paz. 

Skribent: Minda Holm
Foto: Denise Berg och Minda Holm