På en lummig bakgård i Arequipa

Första mötet med Peru.

En nöjd alpaca vilar bland grönskan.



Sent i måndags kväll landade ett regionalplan från Lima i Arequipa. På planet fanns små dunbollar i lager av filtar, aka bebisar, med tillhörande vakande mammor. Stressade affärsman med handgjorda portföljer samt forälskade ungdomar, med lagen på sin sida och religionen på den andra. Emelie samt två peruanskor vinkade glatt åt mig i ankomsthallen. Trött och frusen följde en härlig åktur i en 40-talets wolkswagen med en maxhastighet på 45km/h. På de gropiga vägarna svichade små taxibilar förbi medans vi lugnt och tryggt skumpade vidare till huset som ska vara vårt hem de kommande fem månderna. Ett familjeägt bostadskomplex med en lummig innergård och pittoreska utemöbler i smide. En småkylig men solig morgon väckte oss och min första dag på kontoret var kommen. Vi möttes av varma och öppensinnade kollegor och drack coca-te, som underlättar höjden för oss gringas här i stan. Arequipas ståtliga höjd på 2380 meter är något av en utmaning får en som är uppvuxen i Malmö, som besitter andra kvaliteér än sina ynka 10 meter över havet.

Arequipa och Malmö skiljer sig åt på fler sätt. Här kramas man och kindpussas med kollegorna två gånger om dagen, - minst. Här avsätter man en halvtimme av sin arbetstid för att hjälpa mig med att skicka privata sms till Sverige. Här möts man av något frågande blickar när man undrar kring ramtiderna på kontoret. Har städar man med stråkvast, eller inte alls. Här klär man barnen i vinterkängor och overaller i 13 gradig värme. Dessa påbyltade knyten bär respektive mödrar i färgglada ponchos på ryggen. Här tvättas kläderna på kontoret och barnets spjälsäng står parkerad mellan skrivborden. Här erbjuds kallvatten i kranen och toalettpappret får man gladerligen placera i soptunnan bredvid toaletten. Här finns en salig variation av välstånd. Här finns utsatta kvinnor, här finns privilegierade kvinnor.

Och så finns det ju givetvis män.

Emma Tengwall, informationspraktikant. Peru.