Svalorna Latinamerika

Reflektion om genus och könsbaserat våld i form av teater, Bolivia

Förra veckan spenderade jag tre av eftermiddagarna vid samarbetsorganisationen Albor, i El Alto. 

På måndagen åkte jag dit tillsammans med Denise och vår handledare Gerardo för att diskutera Albors kvartalsrapport med Willy som är grundaren till organisationen. Gerardo, som är anställd av programmet Suma Thakhi II, har som roll att koordinera Svalornas LA:s samarbetsorganisationer och ge feedback på deras rapporter och redovisningar. Albor är kända inom programmet för att kunna organisera ett stort antal ungdomar och att få dem att delta i ett flertal aktiviteter och workshops kopplade till artistisk formgivning och teater. Den feedback som gavs till Albor var att de måste bli bättre på att redovisa just hur många aktiviteter de genomför, och med hur många ungdomar. Detta framgår nämligen inte alltid särskilt tydligt i deras redovisningar, vilket är synd då deras styrka är just att engagera många personer, i många olika aktiviteter och med relativt små medel. Det verkade som att feedbacken var uppskattad, och det beslutades att Albor skulle tillhandahålla en ny version av kvartalsrapporten senare samma vecka. Tillbaka på Svalorna Latinamerikas kontor fick jag förklarat för mig att det är en rätt ny metod som Gerardo använder sig av, då han möter upp samarbetsorganisationernas representanter för att diskutera och ge förslag på förbättringar av kvartalsrapporterna, och att det också har visat sig vara framgångsrikt att tala med dem i person. 

På tisdagen åkte jag ensam tillbaka till Albor för att följa en aktivitet med en av deras fyra studiecirklar. Lite sen som jag var försökte jag obemärkt glida in i rummet där ungdomarna redan var i full gång med att öva inför en ny teaterpjäs. En av ledarna (facilitadores på spanska), Diego, välkomnade mig och bad mig att sätta mig ner, medan ungdomarna oberört fortsatte öva sina repliker. De intog sina positioner, musikspelaren sattes på, och direkt kände jag igen musiken från Snövit och de sju dvärgarna. Efter diskussioner om Suma Thakhi II:s olika temaområden hade ungdomarna i studiecirkeln valt att gestalta könsbaserat och sexuellt våld samt stereotyper om vad som är kvinnligt/manligt i denna pjäs som byggde på sagorna om Rödluvan, Snövit och Askungen. Imponerad tittade jag på medan ungdomarna varvade danskoreografier med agerande och förundrades över hur de, som de flesta var runt 15-20 år gamla, kunde gå in i sina roller med sådan karisma och självsäkerhet. Men efter ett tag då jag också hade iakttagit gruppledarnas sätt att instruera ungdomarna med en kombination av disciplin, lek och uppmuntran förstod jag att de måste haft en god grund utifrån vilken de hade kunnat bygga upp sina självförtroenden och tekniker. 

Fredag eftermiddag åkte jag för att följa samma grupp igen. Denna gång var upplägget något annorlunda, då sessionen påbörjades och avslutades med diskussioner bland annat om hbt-frågor. Där emellan övades det på samma pjäs som sist och det märktes att ungdomarna hade än mer flyt och att de som hade varit mindre säkra på sina repliker förra gången satte dem bättre denna dag. Kanske bidrog det att många av dem hade med sig kläder och rekvisita som ska användas vid framförandet av pjäsen till att gruppen också var mer sammanhållen och att det hela kändes mer verkligt och närmare ett slutresultat. Pjäsen förväntas ha premiär i september, och det ska bli mycket spännande att se när gruppen går upp på scenen för första gången. 

Skribent och foto: Programpraktikant Minda Holm