Konsten att tala, Bolivia

Något jag har märkt med människorna här i Bolivia är att de är bra talare. Vid möten och tillställningar drar sig de flesta inte för att hålla detaljerade presentationer av sig själva, organisationerna de arbetar för, eller detaljerade diskussioner om åsikter eller problem som existerar i samhället. Vissa kanske börjar lite motvilligt, men när de väl kommer igång rinner orden ur dem som ett flödande vatten.

Rosario om konsten att tala

Det här med att tala och att kunna framträda inför publik är något som också utgör en central del i aktiviteterna bland Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer. I onsdags förra veckan höll till exempel CDC en workshop om hur man blir en bra talare, eller snarare talesperson. Workshopen hölls av journalisten Rosario som förklarade att det är en stor skillnad mellan att tala som privatperson och att tala som talesperson. Som talesperson representerar man en organisation eller institution i ett offentligt sammanhang, och måste därför vara noga med hur och vad man säger. Som talesperson har man också möjlighet att framföra viktiga budskap till allmänheten och makthavare. Men för att kunna göra det på ett effektivt sätt krävs det att ens tal genomsyras av bland annat trovärdighet och tydlighet, och att talespersonen vet vad hen talar om. Dessutom är det av stor betydelse att arbeta på sitt kroppsspråk och tonläge för att bli en framgångsrik talare, då dessa är de två faktorer publiken eller lyssnarna lägger mest märke till. Alla dessa knep och kunskaper är viktiga för ungdomarna på CDC att känna till, då de i framtiden förhoppningsvis fortsätter att engagera sig inom aktivism och tar ledande roller i kampen för mänskliga rättigheter.

Albors teaterfestival

På fredag eftermiddag fick jag ytterligare ett smakprov på bolivianernas förmåga att framträda och tala inför publik, när jag återigen följde en av Albors aktiviteter. Albor hade anordnat en fyra dagars teaterfestival, där de bjudit in ungdomar från olika skolor att delta och framföra pjäser som skulle handla om teman såsom mänskliga rättigheter, sexuella rättigheter eller Moder Jords rättigheter. Kvaliteten på pjäserna varierade något, men överlag var de mycket bra. Vissa av pjäserna hade mer humoristiska inslag blandade med allvarliga teman (som pjäsen om mannen med pengaväskan som köpte industrier och således dödade Moder Jord), medan andra var rakt igenom mörka och behandlade ämnen såsom trafficking, försvunna personer och sexuellt/könsbaserat våld. Då slog tanken mig, hur det kommer sig att dessa barn och ungdomar som jag uppskattade var mellan 5 och 18 år gamla, med sådan ”lätthet” kunde framföra stycken som behandlar så pass tunga ämnen. Jag har svårt att tänka mig att svenska barn/ungdomar skulle ha gjort detsamma, och ryser till vid tanken på att de här bolivianska barnen/ungdomarna kanske gör det för att det ligger närmare deras vardagliga liv.

Trots att det kanske existerar en hårdare verklighet i Bolivia där mänskliga rättigheter oftare kränks, fortsätter jag att fascineras av dessa barns/ungdomars mod och förmåga att kunna hantera så pass komplexa problem och dilemman, och att väcka opinion och medvetenhet om dem, genom tal och artistisk framställning.

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant