Vi gick in
på kontoret. Där låg han. En tre dagars gammal pojke som blivit övergiven av
sin mamma och pappa. Bara hoppet fanns om att någon skulle hitta honom i tid.
Han sov.
Bäbisen låg i en spjälsäng av trä med färgglada leksaker hängande ovanför hans
huvud. Täcket, lakanet och kudden var också färgrika. Jag kände mig lycklig
över att han tagits väl om hand. Han var så fin! Samtidigt sorgsen och ledsen
över att detta hjälplösa barn lämnats på en plats helt ensam.
Någon hade hittat pojken insvept i ett klädesplagg vid utgången i
kyrkan när hen var på väg därifrån. Barnet hade sedan överlämnats till ett
barnhem strax utanför Jinotega. Nu väntar pojken på att bli adopterad. Jag
hoppas och tror att han kommer att hamna hos någon kärleksfull familj som tar
väl hand om honom. Att få möjligheten att adoptera ett barn är ju en väldigt
lång process och därför tänker jag att familjerna till största sannolikhet vill
sin nya familjemedlem väl.
I Nicaragua
är det vanligt att man överger sitt barn. Orsakerna är många. Ibland beror det
på att modern är så pass ung så att hon inte kan ta hand om sitt barn eller att
hon har blivit våldtagen och inte klarar av att se barnet som förknippas med
händelsen. Vanligast är dock att föräldrarna inte har tillräckligt med pengar
för att försörja sin unge. Därför lämnar man bort det i hopp om att ge barnet
en ljusare framtid. Precis som mamman eller pappan till pojken på barnhemmet gjorde.
Han kommer säkert att få gå i skolan, ha tillgång till vatten hemma och kunna
äta sig mätt varje dag.
Jag tittade
på pojken som drömde sött i sin säng och jag tänkte ”denna pojke är räddad. Vad
glad jag är för hans skull! Och undra hur många fler barn som ligger övergivna
just nu i väntan på att någon ska hitta dem”. Jag tänkte
också på föräldrarna. Hur svårt det måste vara att lämna bort sitt barn. Att
känna att man inte har något val. Att varje dag för resten av sitt liv tänka
”hur mår mitt barn idag”, ”vart bor hen”, ”vem är hen” och ”kommer mitt barn
ihåg mig”? Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste kännas för en far
eller mor som lämnar bort sitt barn. Den tomheten. Vem har egentligen ansvaret
för att barn inte ska tvingas överges? Föräldrarna? Samhället? Regeringen? Du?
Eller jag?
Klara Adrian, programpraktikant Svalorna Latinamerika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar