Den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, Nicaragua

Informationsfestival på terminalen i León

Den 23 september var det den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking och det firades stort av organisationerna i Nicaragua. Undertecknad praktikant besökte en festival i Leon, organiserad av barn och ungdomar.


Med lite stöd från de vuxna i organisationen Mary Barreda, har organisationens barn och ungdoms-kommunikatörer ordnat festivalen själva. Några uppträder med en dans till sin favoritlåt och en teatergrupp har bjudits in för att förmedla temat till alla förbipasserande. Proffesionellt intar barnen sina positioner bakom informationsdisken, där de delar ut information och pratar med deltagare. Några går en vända runt terminalen för att dela ut flyers.

En pojke i svart t-shirt, tar fram sina anteckningar och fattar mikrofonen.

Barn och ungdomar håller i festivalen

-Vi är här idag för att fira den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, börjar han lite trevande. Sedan rullar det på av bara farten.
-Hur känner man då ingen riskerna som kan få barn och ungdomar att hamna i kommersiell, sexuell exploatering? Han fortsätter snegla på anteckningarna och pratar med hög tydligt röst.

När det blir dags att dansa tittar sig tjejerna blygt omkring, men intar snabbt dansgolvet i par. Det blir ett enda långt skakande av små kroppar till den snabba musiken och en ganska lam applåd följer.

Teatergruppen intar golvet. Vi samlas i ena hörnan för att de ge dem mer plats. De tar upp teman som hur vuxna gör för att lura med sig barn att göra saker de egentligen inte vill. Presenter, eller till och med mat kan vara lockbeten. Den kvinnliga skådespelerskan blir också gravid, så även temat tonårsgraviditeter slängs med, lika så att det är de vuxnas ansvar att jobba och dra in pengar, inte barnens.

Det är extra viktigt just här på terminalen eftersom det finns många arbetande barn. Idag är de flesta lediga en stund för att gå på festivalen. Många går i skolan på förmiddagarna och jobbar på eftermiddagarna. Mary Barreda jobbar för att barnen inte alls ska vistas i den stökiga miljön på bussterminalen. Vissa föräldrar har med sig små barn när de jobbar eftersom de kanske inte har någon som kan ta hand om dem medan de jobbar.

På festivalen denna dag finns även två andra organisationer: APEADECO har ett eget litet informationsbord. Några väskor med organisationens logga blir snabbt föremål för allas beundran och i slutet delas de ut till de deltagande barnen från Mary Barreda. Asociación niñas y niños del fortín är här med en grupp barn som bl.a. tittade på teatern.

Text och foto: Emmelie Heljeved, Infopraktikant

OBT-J förbereder för radio i La Paz, Bolivia

Formandet av Red Ada:s unga medborgarreportrar fortsätter och nu har flera av grupperna börjat sända sina radioprogram.  

I fredags samlades Guadalupe, Nena, Jhovana och Marco ifrån gruppen OBT-J på kontoret för att planera sitt radioprogram som de ska börja sända den här veckan. Aracelly som är kommunikatör på Red Ada guidade i vad som är viktigt att tänka på när man har ett eget radioprogram. Bland annat måste namnet på programmet och musiken som spelas sända ut rätt signaler. Namnet diskuterades länge och flitigt, man ville ha något som visar att OBT-J är aktiva och medvetna ungdomar. Efter ett tag lades namnletandet på is och man började diskutera musiken. Aracelly frågade en av ungdomarna ”Cual es tu honda?”, ungefär ”Vilken stil kör du?” och syftade på vilken musikstil hen gillade. ”Cual es tu honda?” låter väldigt catchy på spanska så alla hajade till – där hade de namnet på programmet!

-Jag vill ha med ”Travesuras” med Nicky Jam, säger en av ungdomarna och Aracelly letar upp den på Youtube. Redan efter några verser av Reggeaton-låten påpekar hon att den är ganska sexistisk och kanske inte signalerar ut det budskap som gruppen vill nå ut med sitt radioprogram. Ungdomarna håller med och de bestämmer att ha med den spanska hiphopartisten Porta:s ”Cree en ti” istället, där musikern rappar till sin kärlek att det viktigaste är att hon måste älska och tro på sig själv.  Jag påpekade att om de verkligen vill ha med den sexistiska ”Travesuras” i något av sina program så kan de ju ha den som utgångspunkt för att diskutera sexism inom reggeaton eller musik generellt. Vad är det egentligen vi lyssnar på och varför gillar vi det? Ungdomarna tyckte det var ett bra upplägg och började fundera på om de kunde intervjua sina skolkompisar på temat.

På eftermiddagen åkte jag med Red Ada-teamet högre upp på en av La Paz kullar där Elvis, en av killarna som deltar i den andra reportergruppen engagerar sig i ett kulturcenter. De hade tillsammans med Red Ada bjudit in traktens ungdomar för en workshop i medborgarjournalistik med genusfokus. En kommunikatör från kommunen var med och tittade på och såg med entusiasm fram mot morgondagens fortsättning. I minibussen på väg ner mot centrala La Paz skämtade Red Ada-tjejerna om att han inte lät de stackars ungdomarna få en syl i vädret. Men Red Ada är skickliga på att delegera ordet mellan sina workshops-deltagare så de kom till tals ändå.

Nu i veckan är det dags för OBT-J att spela in sitt första program, där de kommer att presentera sig själva men också Suma Thakhi II. Vi ser med spänning fram emot att höra vad de har att berätta!

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Bolivia, Chile och havet

Jag är precis hemkommen från en veckas semester i Chile, ett land där jag bott eller haft en nästan daglig kontakt med på ett eller annat sätt i tre år. Bolivia och Chile har en politiskt spänd relation till varandra, men också sociala spänningar då ländernas gemensamma historia bäddar för fördomar och rasism.

Boliviansk närvaro i Valparaíso, Chile

Redan på flygplatsen ser man en skillnad i infrastruktur och ekonomisk utveckling mellan de två grannländerna Bolivia och Chile. Chile har på grund av sin rikliga export av bland annat koppar, frukt och vin spurtat iväg och är idag en av Sydamerikas stabilaste ekonomier. Bolivia är trots rika naturtillgångar fortfarande ett av regionens fattigaste land. Landets president Evo Morales skulle nog säga att grannen Chile har en betydande roll i att de ekonomiska förhållandena är som de är. Länderna har legat i konflikt sedan Stillahavskrigen 1879-1884 (även kallat Salpeterkriget) där Chile vann land från Bolivia och Peru, och Bolivia förlorade hela sin kustremsa. Sedan Evo Morales kom till makten har konflikten blossat upp igen eftersom att han vill ta “tillbaka” chilenskt territorium, som han anser egentligen tillhör Bolivia. I april 2013 la han fram ärendet i Internationella domstolen i Haag, som tidigare i år dömde i en liknande konflikt mellan Chile och Peru, där båda länderna delvis fick sina krav bemötta. Hur det går för Bolivia-Chile återstår att se; i stort sett varenda boliviansk dagstidning har en permanent flik som heter “Hav” på internetversionen av sin tidning där man kan följa den här frågan i minsta detalj. 

Havet och en del av den chilenska militärflottan

Havsfrågan är en viktig och omstridd politisk fråga som på grund av många år av skolundervisning (där man smutskastar det ena eller andra landets gärningar) och hård politisk retorik har satt sin prägel på både det chilenska och bolivianska samhället. När jag var här i La Paz på semester med min dåvarande chilenska pojkvän vågade han knappt avslöja sin identitet utan maskerade sin chilenska accent för att slippa problem. När vi en kväll såg på en fotbollsmatch i internationell miljö kunde han dock inte hålla masken längre utan jublade när Chile gjorde mål och genast kom det fram en berusad bolivian och sa att Chile minsann kan behålla sitt hav, eftersom Bolivia ändå är tusen gånger bättre än Chile. Visserligen kan fotbollsupportrar mucka gräl för mindre men jag kom ändå till Bolivia med fördomar om att folk skulle fnysa när de fick höra min chilenska bakgrund. Här har jag dock fått mina fördomar motbevisade; tvärtom är de flesta bolivianer som jag har mött nyfikna och vänligt inställda till Chile. En kollega berättar om sina upplevelser av Chile: “En gång var jag i Arica, och chilenarna var inte alls som här – de stannar bilarna när man ska korsa gatan och alla var så trevliga. Och det är så vackert vid kusten”.

Det verkar som att många bolivianer, de som inte är ilskna, ser Chile som ett exempel på välfärd. Efter ett och ett halvt år i Chile vet jag att det definitivt inte är alla som stannar för fotgängare. Och att även om landet är rikt och utvecklat så är det ett samhälle med enorma klassklyftor och segregation.  

De chilenare jag pratar med om min vistelse i Bolivia har också varit övervägande positiva till sina grannar, även om de gärna påpekar hur annorlunda och fattigt Bolivia är. En fråga jag ofta fick var “Bolivia, där är analfabetismen väldigt hög va?” Jag tänkte på våra vältaliga och engagerande ungdomsgrupper och då känns analfabetism långt borta, men jag vet ju att de bara är en del av de många delar som utgör Bolivias befolkning och att analfabetism förekommer, i synnerhet på landsbygden.

 

Boliviansk Tinku i Valparaíso, Chile

Strax innan jag lämnar Chile stöter jag på en chilensk grupp dansare som dansar bolivansk folkdans. Här i Bolivia sägs det ibland lite irriterat att chilenarna tar traditionella bolivianska danser och säger att de är chilenska. Den här dansgruppen visar dock tydligt att de vet att de dansar boliviansk Tinku. Tänker att det är sådana små diplomatiska drag som kan få de här landen som jag lärt mig älska att tillslut börja älska varandra. Det, plus en lite mindre aggressiv retorik i storpolitiken. Att Bolivias ex-president Carlos Mesa nu vill att “Boken om havet”, som behandlar konflikten och kravet på rätten till hav, ska ingå i gymnasiets läroplan och bli en obligatorisk del av samhällsundervisningen indikerar dock på att det kan ta tid innan full grannsämja uppstår.

Denise Berg, Infopraktikant Svalorna Latinamerika, Bolivia

Med världen som lekplats

Ipoden är den senaste nannyn i svenska hem och oavsett familjens resvanor far barnen, via teknikens under, smakprov från hela världen. I skolan pratas det om exotiska drömresor och realism i form av möjligheter eller tillgänglighet är oviktigt. I deras fiktion, och för vissa realitet, äger de världen och alla oändliga möjligheter som det för med sig.

På en skola i distriktet Típan, Peru, träffar vi ett antal skolungdomar i tidiga tonåren. En nervös liten kille, Oliver, tar iniativet och kommer fram till oss. Efter en mängd frågor intresserar det oss om han har några undringar som han skulle vilja ha svar på. Jag föreställer mig charmerande naiva frågor om Sverige och Europa. Istället är han nyfiken på andra platser. I Peru. Han undrar om vi beskådat underverket Machu Picchu och beskriver uppspelt att det har minsan han, i bildform. Världsarvet är beläget bara en timmes flygresa bort, ur mitt synsätt. Väldigt långt borta, ur Olivers. Efter att åter ha försökt styra samtalet till utlandet erkänner pojken drömmen om en resa till Mexiko. – Varför just Mexiko? undrar jag och förundras över drömresmålets geografiska närhet. – Stränderna! svarar han med ett brett leende. Även därifran har han sett bilder. Han bor i Peru och skulle i sina vildaste fantasier vilja åka till Mexiko. Vi berättar om den långa flygresan till Sverige och han kläcker ur sig ett ”Wow” innan ämnet byts abrupt. Att världen är stor verkar han ha lärt sig, men att göra avstånden greppbara är svårt. Hans perspektiv sträcker sig till Peru.
Han slänger ur sig knackliga och osammanhängande fraser pa engelska och kompisarna fnissar ikapp. Trots att engelska läses fran 11-ars alder är kunskaperna knappa även bland äldre ungdomar. Konversationen med Oliver, som har studerats av ett fyrtiotal förväntansfulla ögon från olika delar av innergården, avslutas när tiden är inne för ett möte med rektorn.

Med klen omvärldskoll och begränsade språkkunskaper upplever jag ett fokus inom landets gränser, sällan utanför. Men vad händer egentligen med barn och unga som besitter så snäva referensramar? När fantasi och utvecklingmöjligheter grundar sig i erfarenheter fran en by med 800 invanare. Jag undrar hur den framtida skillanden i omvärldsuppfattning ter sig mellan Oliver och min ipad-fostrade syster. Tre år gammal rabblar hon upp diverse länder, sjunger pa olika språk - och har hela världen som lekplats.

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

- Allt är möjligt! Ines vill öppna affär i storstaden Arequipa, Peru

- Jag har alltid tyckt om affärsverksamhet. Därför har jag främst ägnat mig åt det, säger en leende Ines när jag frågar henne vad hon helst gör om dagarna. Hon öppnade sin butik för sju år sedan på huvudgatan i Tipan. Hon började med att köpa in varor för 300 nuevo soles (motsvarande cirka 740 svenska kronor). Idag har butiken en omsättning motsvarande 20 000 svenska kronor i månaden.

Huvudgatan i byn Tipán. Bild: Emma Tengwall

Jag träffar butiksägarinnan och småbarnsmamman Ines en förmiddag i hennes butik. Hyllorna är staplade med ris, konserverad tonfisk, mjölk, olja, rader med läsk och andra populära varor. Här finns också kyckling, nötkött, bröd, frukt, grönsaker och sötsaker. Kvinnan bakom disken berättar med glädje i rösten om familjens vardag och hennes planer för framtiden.

Det mångsysslande paret har en liten combi som hennes man skjutsar närförorternas ungdomar till och från skolan med. Senare på eftermiddagen, när Ines tar hand om butiken, hemmet och de två små barnen,  åker mannen för att köpa ost från grannbyarna som sedan transporteras för försäljning till Arequipa. Emellan sysslorna är han på fältet och jobbar, berättar hon. Jag blir imponerad av allt de hinner med på en dag och funderar en stund på vad jag själv gör under en vanlig dag.


Ines

Ines avbryter mina tankar och visar en stor anteckningsbok som ligger på glasbänken mellan oss. Där skriver hon upp priset på de varor som folk köper på kredit. Det är inte alla butiker som erbjuder kredit men för Ines är det en uppenbart viktig del av hennes affärsidé. Här i byn har vi inte pengar på fickan varje dag, förklarar Ines. Det finns såklart ett vinstsyfte men hon säger flera gånger hur viktigt det är att folk får handla mat och sådant de behöver medan de väntar på att lönen ska komma. Hon är väldigt noga med att det bara är det viktigaste som får köpas på kredit. Ingen alkohol eller godis tillåts.

Ingång till butiken på huvudgatan. Bild: Emma Tengwall

Vi pratar om framtiden och jag undrar om hon har några planer på att utveckla sina affärer. Hon svarar att hon, liksom många andra, ser sig själv i Arequipa om ett par år, när barnen är lite större. Ines säger att familjen trivs väldigt bra just nu och att affärerna går bra. Men hon ser inte en framtid i Tipan för resten av livet.  Jag vill öppna upp en butik i storstaden och min man skulle kunna arbeta som chaufför, fortsätter Ines. Men den planerade flytten är främst för att hennes barn ska få tillgång till högre utbildning och fler möjligheter. Det finns två skolor i byn som motsvarar den svenska grundskolan. Mitt i resonemanget utbrister hon - allt är möjligt! Tillsammans med din partners hjälp eller med egen kraft är allt möjligt, menar Ines. Hennes röst är stark och övertygande.

Ines förstärker den bild som vi ser och hör om nästan dagligen. För många finns ingen hållbar framtid i byn. Storstäderna lockar med fler jobbtillfällen, utbildning och ett liv med fler moderniteter. Samtidigt lurar också många faror i staden för de 17- åringar som skickas dit för att studera vidare. Alkohol, droger och tonårsgraviditeter är vanligare i staden, säger en polisman som vi pratar med tidigare i veckan.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

När praktikanten blev lärare för en dag, Telica Nicaragua

Kommunikatörerna lär sig intervjuteknik, APEADECO, Telica

Ungarna brukar se mig som en halv-vuxen varelse. När vi var i Estelí och skulle uppträda med en dans tillexempel och jag ville dra mig ur eftersom inga andra vuxna uppträdde tillsammans med barnen, sa de “men du är ju inte riktigt vuxen Emmelie”.

Man kan ju alltid hoppas på att växa lite till, men med mina 30, känns det kanske som om jag skulle kunna börja räkna mig som vuxen nu.

För mig är läraryrket så vuxet det kan bli. De som kan tänka sig att dela med sig av sina kunskaper till andra har liksom kommit väldigt långt i mina ögon.

I veckan visade det sig att jag skulle ta det klivet och ge barnen på APEADECO en lektion i kommunikation. Eftersom organisationen är liten och budgeten likaså, finns det ingen som kan ge kommunikatörerna de lektioner de behöver. Så jag erbjöd mig.

Det vart ett samtal om vad kommunikation är, hur barnen definierar kommunikation och sedan en liten workshop i hur man intervjuar. De diskuterade vad som är viktigt när man intervjuar. Att ställa frågor och vara trevlig var deras sammanfattning på det hela. Och det är ju riktigt.

Jag lärde ut lite tips och tricks. Eko-tekniken, där man upprepar vad den andra säger, för att få mer info, kom på tal, likaså att som intervjuare vara tyst för att få den andra att bryta tystnaden.
De vi pratade mest om var öppna frågor. Det var lite svårt för dem att greppa i början, men när de väl kom igång med intervjuövningen, såg jag i ögonvrån hur en pojke började ställa följdfrågan “varför?”, allt som oftast.

Pojkarna kämpar med intervjun

Som självutnämnd pedagog blir man glad när man hör att eleverna tar till sig det man säger. I utvärderingen verkade de flesta vara nöjda med sin lektion och vi snackade lite om vilka andra saker de skulle vilja lära sig.

-Allt, blev svaret.

Efter besöket på Club Infantil tillsammans med barnen för några veckor sedan, då de fick göra radio, är de väldigt sugna på att själva sätta igång.

Jag och kollegorna som var med gick igenom hur framtiden ser ut för kommunikatörerna och vi insåg att det behövs någon som tar hand om dem speciellt. Någon som har kunskaperna och som är här permanent.

Det enda som fattas nu är att övertala chefen att tycka likadant.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Ungas röster från landsbygdens Peru

Under en hel lördagsförmiddag i byn Machahuay samlas barn och unga för att lekfullt  arbeta med och diskutera mänskliga rättigheter tillsammans med oss från landsbygdsutvecklingsprogrammet. Vi möter upp omkring 20 ungdomar vid den vattenfattiga fontänen på torget som utgör centrum i byn. Luften är härligt frisk och det biter lite i kinderna av både kylan och solen. Vi har förberett olika stationer av lekfulla samarbetsövningar kryddade med tävlingsmomentet- den grupp som kommer först i mål vinner.  

De unga måste jobba tillsammans för att nå dagens mål

Den första uppgiften blir att dela upp sig i grupper för att sedan få den första ledtråden. Stationerna har strategiskt valts ut med hänsyn till dagens tema. De följer ledtrådarna från utkikstornet, till polishuset, genom hälsocentret och vidare till ortens kyrka. De unga utmanas vid varje station - de ska omfamna varandra, ropa ut en artikel ur FNs allmänna förklaring till de mänskliga rättigheterna och ta sig cirka 200 meter med benen hopbundna med tejp. Deras samarbetsförmåga och skicklighet att hitta lösningar sätts på prov. De springer mellan stationerna och jublar när de lyckas med uppgiften eller hittar nästa ledtråd. Alla tre grupper tar sig till slut i mål - svettiga och skrattande. Vi har alla glömt bort att ge det vinnande laget sitt pris. Det kommer vi på i bilen tillbaka. Men ingen verkar tycka att priset var särskilt viktigt.

Det högsta tornet vinner

De reflekterande tävlingslekarna fortsätter. Nu ska byggas ett högt och stabilt torn av A4 papper. Grupperna kastar sig genast över uppgiften. De rullar papper och tejpar ihop dem. De bygger högre och allt faller. Det diskuteras livligt inom grupperna och de provar igen. När tiden är ute är det uppenbart att en grupp har det högsta tornet. Men dess hållbarhet och stabilitet ska testas genom att en färgglad peruk placeras på toppen. Papperskonstruktionen faller. Som övningen visade gäller det inte bara att komma framåt och uppåt, det krävs också en bra och trygg bas. Tillsammans reflekterar vi över vikten av att arbeta tillsammans och vad som krävs för att bygga hållbara organisationer. Tillit, samarbetsförmåga och åtaganden pekas ut som särskilt viktiga.

När deltagarna ombeds lista upp vilka olika rättigheter de har kommer svaren snabbt. "Att få gå i skolan" utropas det första svaret. "En bra hälsa... och att ha ett namn!" ropar den yngsta av deltagarna, en pojke på åtta år. Alla skrattar lite åt det sista men Edith som är mötesledare skriver upp pojkens svar på ett brunt papper som hänger på väggen. Efter många svar som resulterar i en lång lista kommer nästa fråga: "Så om ni har alla dessa rättigheter, vilka är då era skyldigheter?". Den listan blir kortare, det är lättare att känna till sina rättigheter - menar en av de äldre deltagarna.


Tillitsövningar efter målgången

Efter nästan fyra timmar av aktiviteter undrar vi om de är redo att avsluta (de börjar se lite trötta ut). Men då piggnar de till och vill gärna fortsätta lite till. Vi pratar om värderingar  och hur dessa spelar in för att man på ett bra sätt ska utnyttja sina rättigheter och uppfylla sina skyldigheter. Som avslutning på en intressant och livlig helgmorgon äter vi en smörgås tillsammans, grannortens dagsfärska bröd med en bit lokalproducerad ost i mitten. Det är inte alla som har fått i sig en ordentlig frukost och oftast har vi med oss något till våra möten som energipåfyllnad. En del utav de som deltagit kommer ifrån närliggande områden, så kallade annex, och deras skjuts tillbaka väntar in dem på torget. De sista mackorna delas ut och lokalen töms fort på den livliga samlingen. Den värmande vårsolen lockar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Julie om rasism i Sverige

Julie

Det skrivs om i tidningar, det visas på tv och de porträtteras i reklam. Vi omges av dessa tragiska människoöden som gång på gång försöker fånga vårt avtrubbade känslospektra. Svårare att stänga av är det när vi står öga mot med Julie, 31.

Julie är en ung tvåbarns-mamma som rensar ohyra i kommunens grönskor utanför borgmästarinnans kontor när vi träffar henne. Hon verkar glad, något blyg och troligen förvånad över all uppmärksamhet som plötsligt riktas henne. I Típan, där vi befinner oss, klarar sig människor rätt precist ekonomiskt och med en hel del ansträngning även socialt. Så visst är det möjligt att födas in i en välkomnande och harmonisk aura. Visst finns det även här barn som är villkorslöst älskade och vansinnigt efterlängtade redan innan de sett dagens ljus. Denna lott föll dock inte på Julie. 

Julie växer upp omhändertagen av sina morföräldrar och föder sin första son vid en ålder av 16. Hon berättar om en pappa som fann lyckan på annat håll och en mamma som, av okänd anledning, var sjuk och oförmögen att ta hand om ett barn. Hon berättar om hennes tre jobb: på fältet, hos kommunen och i hemmet - säger hon och småler.

När Julie är 18 år, nyvuxen i Sverige, redan mamma i Peru, blir den försvunna pappan påmind om sin dotters existens och återkallar kontakt. Hur relationen fortlöper får vi dock inte reda på. Men bakom den styrka och öppenhet Julie visar oss anas det barn, som oavsett mängd svek, aldrig utesluter möjligheten att motta kärleken från en far. 

Julie är en av många i distriktet som drömmer om ett bättre liv för sina två söner. Hon berättar om funderingar kring att lämna byn när äldsta sonen går ut skolan. Och jag kan inget annat än hoppas, oavsett hur livet ter sig, 

att hennes barn upplever oändligt mycket kärlek från sina båda föräldrar. Även om hon jag är övertygad om, att de klarar sig fint på bara hennes. 

Hon berättar om sitt förakt gentemot en utsprid rasism. Då befolkningen är näst intill etniskt homogen är det en form av klassförakt som avser begreppet rasism. Här förtrycks människor utefter utbildningnivå, social- och ekonomisk status. Troligt är att Julie som ung mamma, utan närvarande föräldrar, själv utsatts för en hel del. Nog är det universellt att de individer som lever i utsattheten är de enda som problematiserar den. Att mer kämparglöd finns hos människor med så få förutsättningar än hos de privilegierade delarna av befolkningen med all världens styrka och kraft att lyfta orättvisor, i någon annans namn. 

Julie vill veta om det finns rasism även i Sverige, med en naiv blick säger hon att hon inte kan föreställa sig det i ett så välutvecklat land. Ett försök till något diplomatiskt "rasism finns säkerligen i olika former i alla länder bla bla" 

- svarar jag obekvämt. 

Att om du någongång skulle få någon tokig idé om att trygga framtiden för dina söner och om du mot alla odds, med en snittlön på knappt 1000 kr/mån, skulle lyckas ta dig till andra sidan jorden, (med hälsan i behåll), skulle nästan var sjätte svensk tycka att du gott kunde åka hem igen 

- tänker jag, än mer obekväm. 

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

Gatuteater med starkt budskap på busstationen i Leon, Nicaragua

Pojke leker med informationsbladen- busstationen i Leon

När organisationen Mary Barreda bjuder in till festival är det många på busstationen i Leon som blir nyfikna. På organisationen sätter man sig särskilt in för de barn som hänger dagligen på stationen som försäljare eller kompanjoner till sina mödrar.

Idag är stämningen uppslupen. Festen hänger i luften och många unnar sig lite ledigt från försäljningen. Kvinnor med korgar och baljor på axlarna fulla med choklad, läsk eller frukt anländer tillsammans med flipflopprydda barn. Det handlar om att förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar och just den här dagen är vigd åt att reda ut vilka roller som barn respektive vuxna ska ha.

För barnen är det en speciell dag idag. Det ska blir föreställning med dans och teater. I början hålls inledande tal och ett gäng pojkar passar på att leka med mig och med de flyers som man har delat ut.

Försäljerska deltar i festivalen

Titta vilken bra kikare jag har gjort, ropar en rund pojke och springer fram.
Ska du inte prova den, fortsätter han.

Jag provar kikaren och intygar ett den ihoprullade flyern faktisk är en riktigt bra kikare. Jag fotar honom och han är nöjd med resultatet. De flesta barnen vill bli fotade och de hänger i drösar runt mig medan jag fotar så att kameran går varm.

Först ut på festivalen är ett dansnummer med traditionell dans. Två tjejer kliver fram i vackra klänningar och beter sig som de aldrig har gjort något annat. Alla som går förbi, stannar upp och slänger åtminstone ett öga. Några blir kvar.

Sedan dansar några ungdomar pardans, innan det är dags för paradnumret: teatern. De är en grupp om fyra och de vet verkligen att dra öron och ögon åt sig. På mindre än någon minut har publiken fyrdubblats. Ingen kan längre gå förbi, utan alla som är påväg någonstans, stannar tills föreställningen är slut.

-Men pappa, det är du som ska jobba, jag måste gå i skolan. Dessutom behöver jag pengar till ett grupparbete. Du måste ge mig det, skriker en av skådespelarna.
-Men jag fick ju en njurattack, gossen min. Du får lov att sticka ut och sälja lite på busstationen om du behöver pengar.
-Barn ska inte jobba, pappa. Ta dig samman, du kan inte sitta här hemma. Du måste jobba, vi behöver pengar.

Emellanåt skrattar vi så vi kiknar, jag glömmer nästan bort att fota, för det här är teater när den är som bäst. Med ett viktigt budskap, med humorn som närmsta kompanjon och med skickligt skådespeleri. Pjäsen är komisk, men samtidigt ganska hård. Den kritiserar bland annat just mammor och pappor som skickar sina barn att sälja på busstationen och många av dem står nu i publiken.

Gatuteater med budskap

Jag tror och hoppas att budskapet går fram. Kanske är det lättare att ta till sig saker när man är liten om man ser dem, istället för att någon ska stå och säga åt en vad man borde göra. Har ett svagt minne av att jag brukade (och kanske fortfarande brukar) göra precis tvärtemot vad folk säger. Men med teater glider man in i en annan värld en liten stund. Man upplever något.

Samtidigt kan man knappast förvänta sig att familjernas ekonomiska situation ska förbättras med en teaterpjäs. Här snackar vi stora svårigheter. Men lite glädje i vardagen har i alla fall spridits. Vi får hoppas att alla som kan tar bort ungarna från de hårda livet som försäljare på stationen och på bussarna. Och att kommande generationer tar med sig lite av värdena som organisationerna försöker sprida så att man iaf på sikt kan börja se förändringar.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Klostersystrar och förakt

I hjärtat av Arequipa ligger en praktfull bostad belägen, omgiven av en väldig stenmur som omöjliggör någon som helst förbindelse med verkligheten utanför. I denna andra realitet lever hängivna själar, övertygade om att deras val medför välförtjänta fördelar i ett senare skede. Nog väljer vi alla bort nagot vi tror gynnar oss nu eller senare. En väljer bort kött, en alkohol och en annan det äktenskap som erhåller ett bäst före-datum utgånget innan det utfärdade. Bara ett fåtal av oss avstår från all den njutning som för många definieras som livet självt. Vår idé om att välja bort livet må hända vara deras uttryck för att faktiskt välja livet. 

För många år sedan var valet dock inte eget utan präglades av en vision om heder för familjen och redan vid 13-14-års ålder kunde ungdomar bli inackorderade i klostret. Idag ställs krav på att den blivande novisen är fyllda arton. Att lämna klostrets portar är strikt förbjudet och familjevisiter sker pa de välskötta atriumgardar som förenar de sma privata bostäderna. Dessa förhållningsregler avser endast systrarna i Santa Catalina, stadens ståtliga katedral. Nunnor, tillhörande andra församlingar, rör sig fritt utanför klostrets ägor och passerar frekvent på stadens gator.

Klostersystrar med traditionell klädnad, som påminner mycket om andra religiösa- och kulturella kännetecken, visas respekt och vördnad. En annan grupp i Peru som manifesterar sin grupptillhörighet genom yttre attribut är de s.k ”Chulitas”. Dessa kvinnor bär färgglada tyger och flätor som mynnar ut i en hår- och tygblandad tofs strax ovanför kjollinningen. Huvudbonad, som är ett tydligt och personligt sätt att visa sin tillhörighet på, bärs i form av en svart hatt placerad högt upp på hjässan där de kraftiga svarta flätorna har sitt ursprung. I Peru anses, till skillnad från Bolivia, benämningen Chulitas något nedvärderande. Dessa kvinnor kommer ursprungligen från bergstrakterna som skänker Peru dess vackra miljö. Precis som i många delar av världen är det sällan byborna som toppar statuslistan. Vetskapen om detta får den del av ursprungsbefolkningen som sedan bosätter sig i städerna att ersätta kjolar i vackra tyger med slitna, amerikanskinspirerade blåjeans.

Denna strävan efter att rätta sig efter omgivning finner vi i hela världen, ofta som den enklare vägen att gå efter ett tröttande förtryck. Muslimer, judar och romer är bara några av de utsatta grupperna i väst. 
Att mer förakt finns mot tillhörigheter som inte är självvalda än mot de som aktivt valt, klostersystrarna, är för mig inte begripligt.

Är det inte mer rättfärdigat (om inte annat givande?) att ifrågasätta de vägar i livet som individer själva står bakom, 
än den enda väg som för oss redan är förutbestämd?

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika