Sexualitet i Nicaragua – del 2

Bartendern Pedro  

Under vår tid på kursgården fick vi göra ett sociogram, alltså en dramatisering av något socialt fenomen. Idalia, en av kursledarna, plockade några av oss åt sidan, däribland mig själv, medan resten fick gå in i konferensrummet och vänta. Hon gav oss knappt några instruktioner förutom att vi skulle ”låtsas vara på en bar.” Jag fick en lapp där det stod vem jag var, hur gammal, och vad mitt mål med kvällen var.

Jag var bartendern Pedro. En karismatisk och flirtig 27-åring som utnyttjade sin charm för att få lite dricks. Det stod också något om att jag skulle ”erbjuda mig” och ”kvinnor.” Jag förstod inte riktigt vad som menades. Men gick in i rollen ändå som en annan Al Pacino. Jonglerade flaskor och charmade folk för att få dricks. Ovetandes om vad som egentligen försiggick.

Efter en stunds förvirrande teater kommer Jose Luis aka Marco fram till mig bakom ”baren” och mumlar något om att ”göra en kompromiss” och att ”ge honom kvinnor mot ersättning.” Jag skakar hand och ger honom en blinkning, men fattar fortfarande inte riktigt (spanskans fel tror jag) och fortsätter jonglera med flaskorna och låtsas hälla upp drinkar.

Plötsligt går det upp för mig. Jag förstår vad det är vi iscensätter.

Bartendern Pedro är egentligen en mellanhand i en sexhandel. Genom att utnyttja sin position kan han locka till sig unga tjejer och killar för att sätta dem i kontakt med en ”Marco”, en sexuell exploatör, som leder in ungdomarna i ett traffickingnätverk.

- Jag tycker det kändes oerhört jobbigt att spela exploatör. Det kändes fruktansvärt. Men samtidigt tror jag det är viktigt för att förstå hur det faktiskt kan gå till, säger Jose Luis efteråt.

Det var samtidigt mycket annat som pågick under vår performance-akt. En homosexuell kille (spelad av en tjej) som skulle komma ut för sina homofobiska vänner. Och Nadja, eller ”Julia”, som spelade en blyg tjej, obekväm i sin kropp, men där för att hitta en vän som accepterade henne.

- Det var intressant att se hur folk reagerade runtomkring mig när jag spelade den här tysta tjejen. Det var inte helt lätt att få vänner eller hitta någon som respekterade den här tysta, obekväma tjejen, berättar Nadja.

I slutänden verkade det ha varit en lärorik upplevelse för både publik (som mest satt förvirrad under föreställningen) och skådespelare. Vi diskuterade gemensamt efteråt för att reda ut vad som egentligen hände. Vi fick förklarat för oss att det tyvärr är såhär det kan gå till på barer runtom städerna i Nicaragua.

Transpersoner i Nicaragua

De två dagarna på kursgården visade sig bli en speciell upplevelse för flera av deltagarna.

- Det var annorlunda från andra utbildningsdagar jag varit på inom DEDENAN-programmet. Innan har det varit väldigt mycket information och föreläsningar men nu har fokus legat på att vi ska få dela med oss av våra egna erfarenheter, berättar Maryuri Hernandez för mig när vi ses på Mary Barredas huvudkontor i León.

Jag undrar hur den sortens upplägg kändes för henne.

- Det var väldigt intressant. Kändes mer personligt. Jag fick möjlighet att lära känna mig själv bättre.

Under den andra dagen såg vi filmen The Danish Girl. En pseudo-biografisk film som handlar om Lili Elbe – den danska konstnären som genomgick en av världens första könskorrigeringar, från man till kvinna. Den tar upp hennes kärleksrelation med konstnären Gerda Wegener och försöker ge en bild av en transpersons erfarenheter i 20-talets Europa. Förvirringen, kampen och lyckan. Om det verkligen är en rättvis gestaltning av transpersoners erfarenheter och Elbes liv tåls att diskuteras.

Oavsett visade det sig att filmen väckte känslor hos deltagarna på kursgården. Det kom tårar. En person påmindes om sin egen farbror som genomgår en liknande kamp. Det rådde också förvirring. ”Vadå, om han egentligen var kvinna varför tog det så lång tid innan han fattade det?” ”Var han homosexuell, bisexuell eller hetero?”

Filmvisning av The Danish Girl på utbildningen. Foto: Johannes Rydinger. 

Jag frågar Maryuri vad hon tyckte om filmen.

- Jag älskade den! Men som jag sa i diskussionen efter filmen tycker jag det var konstigt att vi inte fick se något av hans (Lili Elbes) familj. Hur hans liv påverkade dom. Det var ett perspektiv som saknades tyckte jag.

Hur tror du att man kan jobba i Nicaragua för att bli mer inkluderande och uppmärksamma transpersonernas situation här?

- Kolla Johannes, det är en svår situation. Här ser vi fortfarande familjen som mamma, pappa, barn. Eller kyrkan och staten gör det. Allt annat pratas inte särskilt mycket om. Det är svårt att tala om det så länge kyrkan och staten har den bilden och sprider myter om andra sexuella läggningar.

- Det finns inte heller särskilt många NGO:s som jobbar med det heller vad jag vet, lägger hon till.

En bekant till mig som praktiserar på hälsomyndigheten i León har informerat mig om att Casa de Los Colores, som främst inriktar sig på rättigheter för homosexuella, har viss erfarenhet av att jobba för transpersoners rättigheter här i Nicaragua.

Jag ska försöka ta kontakt med organisationen i veckan för att få en klarare insikt i frågan och förhoppningsvis komma med en djupare redogörelse för situationen i ett framtida blogginlägg.

Johannes Rydinger, infopraktikant Nicaragua 

Sexuella rättigheter på agendan i Peru

Än en gång skulle jag vilja berätta om de vackra bergen och floderna i Castilla Media. Hur stjärnhimlen öppnar sig på kvällen så hela vintergatan syns, hur det känns att vakna tidigt på morgonen till ljudet av galande tuppar och muande kossor, hur hjärtat nästan sätts i halsgropen när en åker runt ett hörn och ser glaciärer och dalar åt alla håll, hur god juicen är på marknaden och hur glad en blir varje gång en kommer in på Svalornas kontor i Arequipa och möts av kollegors gurglande skratt. För det är alla de här dom här små sakerna runt omkring, som oftast inte kommer med, som gör praktiken här till något alldeles extra.

Utsikt från Machaguay i Castilla Media. Foto: Julia Svanström.

Men istället tänkte jag berätta om mötena och lärdomarna vi fått (mitt uppe i allt det fina). Inte nog med att en får engagera sig och lära sig hur ett landsbygdsutvecklingsprogram kan se ut, en får också fördjupa sig i andra frågor som en intresserar sig för och skapa ett brett kontaktnät till alla möjliga experter och personer.

Det är sista året för PDR (Programa de Desarollo Rural) och det märks tydligt. Programmet startades 2012 och perioden avslutas nu 2016, vilket innebär utvärderingar och möten dagarna långa, hur ska PDR gå vidare framtiden?

På agendan handlar det just nu mycket om ungdomarna, en av de två målgrupperna för PDR. De flesta flyr landsbygden i jakt efter bättre utbildningsmöjligheter eller jobb. Många hamnar i låglandet och i de större städerna. Det är en riskgrupp, vilket förtydligades när det i onsdags hölls en offentlig presentation i Arequipa om sexuell hälsa bland ungdomar i Peru.

Presentationen om sexuell hälsa bland ungdomar i Peru. Arrangerades av organisationerna Inppares, Centro Juventil Futuro och Etapa de vida adolscente. Foto: Julia Svanström.

- Ungdomarna är vår framtid, deras hälsa och deras rättigheter är vår plikt att uppfylla, sa Amparo Arenas Condori, representant från organisationen Inppares som arbetar med dessa frågor.

När en ser på statistiken så syns det att dessa frågor är i akut behov av att förbättras. Procenten av tonårsgraviditeter har inte minskat på 15 år och det är många regler som sätter käppar i hjulet för att ungdomar i Peru ska få sina sexuella rättigheter uppfyllda. För att en omyndig person ska få uppsöka ett center för sexuell hälsa så krävs det ett godkännande från en förälder. Det saknas också utbildad personal som har fokus på tonårshälsa och på många ställen saknas dessa centrum helt. Det var dessa problem som lyftes under presentationen och det är också det som PDR just nu funderar på att utvidga sitt program till.

Peru räknas till ett av de länder som drabbas värst av klimatförändringarna, därför är det extra viktigt att PDR fortsätter att arbeta med miljöfokus och landsbygdsutveckling i Castilla Media, men tanken är att utvidga programmet för att även fånga upp dessa ungdomar.
Det blir spännande att se hur programmet utvecklar sig.

Julia Svanström, programpraktikant, Peru

Alianza Global - Nicaraguas enade front mot barnsexhandel

Fredagen den 22:a april hade Alianza Global möte i den Nicaraguanska staden Estelí. Alianza Global är ett nytt initiativ där organisationer som jobbar mot barnsexhandel inom Nicaragua har slutit upp i ett försök att skapa ett nationellt forum. Sammanlagt ingår ca 15 organisationer (aktivt eller passivt) i denna allians, där Svalorna Latinamerikas program DEDENAN II utgör en nyckeldel.

Utöver att gå igenom diverse administrativa och praktiska detaljer (ska de ha en egen hemsida, mailadress och hos vilken organisation de ska ha sin postadress) gick fredagsmötet åt till att diskutera en väldigt grundläggande sak: Vad ska deras gemensamma definition av barnsexhandel vara? Efter att individuellt ha fått skriva upp det man själv känner till om barnsexhandel och var denna kännedom kommer ifrån följde en förmiddag av att gemensamt vrida och vända på termer och exempel.

Rosa-Maria Espinoza och Carmen Flores skriver upp vad deras individuella tolkning av barnsexhandel är och var de har fått information om detta. Foto: Jennifer Linder.

Inom DEDENAN II programmet i Nicaragua används termen "explotación sexual comercial" (direkt översatt: sexuell kommersiell exploatering) för att täcka de olagliga och skadliga aktiviteter som barn och ungdomar kan råka ut för, och som de jobbar förebyggande mot.
DEDENAN II har en enad definition om vad detta innebär, på samma sätt som de andra organisationerna inom Alianza Global har och även de arbetar individuellt utefter sina egna definitioner. Under mötet gick diskussionen alltså kring hur man ska enas om en definition för alliansen, och framförallt om vad som är den exakta skillnaden mellan 'sexuell exploatering' och 'sexuell kommersiell exploatering'. I vilka fall har den sexuella exploateringen av barn och ungdomar inte en kommersiell faktor iblandad? (Det vill säga att någon typ av materiellt eller finansiellt utbyte sker, alternativt någon gynnas finansiellt av det). Beror detta på om övergreppet har skett inom familjen eller utanför familjen, om det har underlättats av en tredje part eller skett direkt mellan barn/ungdom och exploatör?

Ytterligare diskussioner som kom upp rörde att programmen ibland har olika sätt att referera till barnsexhandel, t.ex. som 'brottet', 'problemet', 'problematiken', 'temat' eller 'fenomenet'. För att visa en enad front upplevde organisationerna att det är viktigt att referera till barnsexhandel på samma sätt, ett sätt som varken förminskar eller otydlig gör vad det innebär.  

Alliansmedlemmarna på mötet hade en spirituell stund om miljön då mötet inföll på nationella dagen för moder jord. Foto: Jennifer Linder.

Att definiera barnsexhandel i tydliga termer där samtliga alliansmedlemmar har samma definition är av stor vikt då det är svårt att formulera en problemstrategi om olika delar tolkar olika typer av händelser och fall som centrala för deras gemensamma verksamhet. På nästa möte skall samtliga tre program som är del av Alianza Global presentera varsitt koncept om hur de tolkar barnsexhandel. Från dessa förslag väljs sedan en slutgiltig version för alliansen. Fram tills nästa möte gäller det alltså att särskåda hur terminologin inom de egna programmen och organisationerna tolkas för att kunna skapa en stabilare grund för byggandet av ett nationellt Nicaraguanskt forum mot barnsexhandel.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Moder jord – allas vår mor

- Jorden tillhör inte människan, det är människan som tillhör jorden!

Budskapet ljuder högt och tydligt i högtalaren från den stora svarta bilen som sakta kör förbi och hälsar alla välkomna till paraden i Jinotega. Vi har samlats här idag för att hedra Moder Jord på hennes dag. Vi ska fira hennes skönhet, prata om hur vi kan skydda hennes frukter och öka medvetenheten bland folket om den svåra situation som hon står inför.

Högtalaren ligger lutad på flaket och rösten fortsätter:
 – Länge leve vattnet, solen, djuren och alla växter... Länge leve vår natur!

Den 22 april har utsetts av FN som den internationella dagen för Moder Jord, vår planet, vår natur. Det innebär också ett erkännande av att vi har ett kollektivt ansvar för att upprätthålla en god miljö för både oss och våra nästkommande generationer. Foto: Linda Fagrell.

Club Infantil arbetar, utöver kampen mot barnsexhandeln, även med barn och ungdomars ekologiska rättigheter. Därför är det en självklarhet för dem att vara med i paraden.

- De ekologiska rättigheterna, som vi ofta undervisar om i skolor, innefattar bland annat allas rätt att leva i en ren och hälsosam omgivning, förtydligar organisationens samordnare Diana Gonzales. Inom programmet DEDENAN (som Club Infantil är en del av) är målet att ett miljötänk ska genomsyra allt.

Så här går jag nu, i det långa tåget, med Club Infantil och viftar med de plakat i olika färger som vi omsorgsfullt skapade imorse. Vi vandrar tillsammans med ett tusental ungdomar från olika skolor i Jinotega och Yalí, mitt under den värmande solen som gör så att allting kan växa och frodas.

Paraden är en del av den statliga kampanjen ”Yo adopto un árbol por amor a Nicaragua” (jag adopterar ett träd av kärlek till Nicaragua). Kampanjens syfte är att skapa medvetenhet i miljöfrågor genom olika miljörelaterade aktiviteter runt om i landet. Foto: Linda Fagrell.

Mitt bland alla affischer, kepsar, skratt, skrik, trumvirvlar och allt ”dunka dunka” så hittar jag Cecilia Cruz. Hon är 17 år och deltar i tåget med stor entusiasm. Vi diskuterar vad hon tycker att var och en bör göra för att skydda vår planet.

- Vi måste för det första sluta kasta sopor på gatan och bränna våra kullar och berg här i Nicaragua, säger hon. Vi har också ansvaret att lära oss att spara på elen och det lilla vattnet som vi har kvar, och ta hand om djuren som också är en del av vår natur.

” - Vi har alla ett ansvar för vår planet”, påpekar Cecilia Cruz. Cecilia vill själv bli bättre på att släcka lampor och att tänka på att enbart använda det vatten som hon verkligen behöver. Foto: Linda Fagrell.

En av Club Infantils barnkommunikatörer, Naurely, ansluter sig nyfiket till vår konversation och jag passar på att ställa en sista fråga. Jag frågar dem vad de tror kommer att hända om 50 år om vi fortsätter att behandla jorden som vi gör nu.

- Jorden kommer att försvinna, sakta men säkert, svarar Cecilia. Vattnet kommer att sina och så även maten. För utan vatten kan inget liv finnas: varken människor, växter eller djur.
- Precis, fortsätter Naurely. Om vi fortsätter såhär så kommer vi att bo i en öken om 50 år.

Stämningen är god i tåget men paradoxalt nog så kastas det hela tiden skräp på marken. Känslan av att många inte vet varför de är här kommer över oss. Flera ungdomar har vattenkrig och släpper sedan påsarna och flaskorna framför sina fötter. Utbildaren Fátima och samordnaren Diana tycker att det är sorgligt.

- Ungdomarna slösar med vatten som vi egentligen inte har. Vuxna föreläser om sopsortering och kastar samtidigt ut sina tomflaskor genom fönstret. Mänskligheten måste agera och tänka över sitt agerande, menar Fátima. Inom DEDENAN måste vi fortsätta att jobba hårt med att försöka ändra attityder och invanda beteenden.

Diana instämmer och menar samtidigt att hon har sett en god förändring. Miljöfrågor uppmärksammas mer och mer för varje dag.

- Det är i alla fall en bra början, avslutar hon.

Moder Jord har nog både gråtit och skrattat idag.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Sexualitet och manlighet i Nicaragua – del 1

Sexualitetsläger bland bergen

När vi kom fram till platsen kändes det verkligen som din typiska kursgård - med sovsalar, basketplan och konferensrum (bortsett från den haktappande inramningen av gröna berg och klungor med svajande bambuträd). I konferensrummet hade någon hängt upp uppblåsta kondomer från ett snöre för att få till den där festliga tala-om-sex-känslan. 



Till lukten av gummi och glidmedel satt vi oss ned för en övning där vi fick möjlighet att ställa en öppen fråga om sexualitet till de andra deltagarna som fick komma med sina respektive svar. 


Kan man vara katolik och kämpa för HBTQ-rättigheter? Är män mer kåta än kvinnor? Är analsex farligt? Varför hamnar kvinnor i prostitution? Hur för vi in frågan om transpersoners rättigheter i Nicaragua?

Hur hamnade vi på ett läger om sexualitet ute på det Nicaraguanska höglandet kanske du undrar? I och med att DEDENAN-projektet, där Mary Barreda som jag jobbar för ingår, har fått låga resultat när det kommer till att uppfylla målen för att sprida kunskaper om sexualitet har representanter från de olika projekten gått ihop för att anordna ett internt utbildningstillfälle med workshops, filmer och föreläsningar.

Workshop under utbildningsdagarna om sexualitet i Nicaragua. Foto: Johannes Rydinger.  

Mitt nya grabbgäng

Jag delade stuga med tre andra män där vi lyssnade på musik ur telefonhögtalaren. Vi bråkade om badrummet och grisade ner med chipspåsar och frukt. Under en workshop-övning lade sig en av männen, Norvin Campos, på ett stort vitt papper och vi fick rita upp konturerna till hans kropp, typ som poliserna gör på film. Men det var inte som ett led i någon morbid workshop om mördade män, utan tanken var att vi fyra män skulle sätta lappar och placera på figurens huvud, mun och hjärta på vilka vi skrev hur män tänker, pratar och känner om sexualitet. Sen också lappar till händerna och fötterna för hur vi gör sexualitet och om det finns ageranden som vi kan ändra. Norvin börjar med att säga:

- Vi måste förstå att sexualitet är något väldigt brett. Att det är en integrerad del av vårat väsen. Det är hur vi tänker och känner. Och bortom det också.

- Det är viktigt att sexualiteten blir en integrerad del hos oss, så att vi kan uttrycka vår hela person, lägger han till.

Machismo och gemensam kamp

Det visade sig vara en utmaning att skriva ner vad mannen tänker och känner om sexualitet. Kanske berodde det på att både jag och Norvin var snabba på att abstrahera sexualiteten till Hegaliansk dialektik och hitta poetiska omskrivningar av ordet väsen. Men efter ett tag kunde deltagarna i min grupp sluta sig till att männen känner sig fria men samtidigt ofria, att de är bra på att säga romantiska saker till kvinnor och att de alla lider under patriarkatet. När det kommer till beteenden att ändra landade deltagarna snabbt i bekämpandet av machismo-kulturen som fortfarande har ett starkt grepp om landet.

- Jag tror att det är i huvudet som alla stereotyper om kvinnor och kulturella föreställningar sitter, säger Elvin från Club Infantil i Jinotega.

- Många av oss här (i Nicaragua) tror fortfarande att männen är som en överlägsen art. Att vi är både intelligentare och mer värda än kvinnor. Det är ett synsätt som också drabbar oss män och gör det svårare för oss att uttrycka vilka vi egentligen är, säger Norvin.

Under en övning ser vi på musikvideon till en av Nicaraguas sommarplågor: en traditionellt klädd man står med boots, hatt och dragspel och sjunger om hur ”hans kvinna” är en ”liten hora” och hur ”hon inte är något utan honom.” Är det på riktigt? Ja, säger Karla:

- Det är ett fruktansvärt sätt att sprida misogyni på. Det är allvarligt problem som blivit institutionaliserat i det Nicaraguanska samhället och i förlängningen tror jag det är en bidragande faktor till los femicidios

Det sista ordet får mig fortfarande att haja till. Femicidios är vad centralamerikanerna kallar de mord som utförs på kvinnor på grund av att det är just kvinnor. Mord motiverat av kvinnohat.

Mitt ibland detta patriarkala fenomen står Elvin, Norvin och José Luis - mitt nya grabbgäng.
Så annorlunda mig själv. Från kulturer så annorlunda mina egna. Från en ekonomi så nedtrampad av min egen. Det är alla skillnader som känns mindre intressanta när vi tillsammans försöker kartlägga det patriarkala förtrycket. Istället finner vi det som är gemensamt. Så som en längtan efter frihet. Eller att både jag och Norvin delar en förkärlek för att tala om sexualitet i termer av luddig metafysik.

Kan det vara något att bära med sig till de utmaningar vi står inför i Sverige? Att lägga skillnader åt sidan för att formulera det nya gemensamma?

José Luis och Norvin med Trina i bakgrunden. Foto: Johannes Rydinger 

Johannes Rydinger, Infopraktikant, Nicaragua

Gott ledarskap på agendan i Castilla Media

Vad innefattas egentligen i ett gott ledarskap? Föds man till en god ledare eller är det något man blir?

Med dessa ord inleddes seminariet i ledarskap som hölls förra veckan i Tipan, Castilla Media. Svaret på frågan blev ett rungande “det är något man blir!” från de deltagare som anslutit till mötet, ett passande svar då det är just det som skolorna i ledarskap ämnar belysa. PDR II anordnar under 2016 två olika skolor; en för civilsamhället (Escuela de Empoderamiento) och en för borgmästare och myndighetspersonalen i distrikten (Escuela de Gestión y Liderazgo). Inom dessa skolor möts deltagarna för att diskutera olika teman samt arbeta i olika workshops för att förbättra sina ledarskapsegenskaper.

David Rivera Sonco föreläser om ledarskap och håller i en workshop för att stärka deltagarnas ledarskapsegenskaper. Foto: Julia Svanström. 

Förra årets ledarskapsskolor behandlade teman inom deltagande och vikten av att civilsamhället aktivt deltar i olika beslutsprocesser för att stärka samhället. I år är temat olika typer av ledarskap och David Rivera Sonco, konsult inom ledarskap, ledde workshoppen under tisdagskvällen och bad alla deltagare, inklusive Julia och mig, att skriva en lista över våra personliga styrkor och svagheter. Därefter ombads alla att fundera över hur dessa egenskaper kan användas i ett gott ledarskap. I samband med detta diskuterades även olika typer av ledare och vilka styrkor och svagheter som karaktäriserar dem.

Därtill fick deltagarna I workshoppen fundera kring hur de interagerar med sina vänner och grannar, vilket socialt nätverk som finns tillgängligt för den som är i behov av stöd i olika situationer, och vikten av lyhördhet. Att vara känslomässigt närvarande är något som David Rivera Sonca belyser som en viktig egenskap för att stärka samhället och det sociala kapital som behövs för att alla ska kunna och våga ta plats i frågor rörande samhällets utveckling.

Som avslutning på workshoppen fick samtliga deltagare komma upp på scenen och genomföra en övning i att tala inför andra. Övningen genomfördes för att peka på vikten av kroppsspråk för att förmedla budskap. Det var med viss motstridighet som deltagarna en efter en gick upp på scenen för att genomföra övningen, men när det väl var gjort reflekterade samtliga över hur viktigt det är att kunna kommunicera på ett effektivt sätt, särskilt i formella situationer där kanske viktiga beslutsfattare är närvarande.

David Rivera Sonca och Beatriz Medina Silva genomför en övning i att tala genom kroppsspråk. Foto: Julia Svanström.

Tisdagens workshop bjöd på många goda skratt och när det var dags att avsluta mötet var stämningen god. Nästa månad fortsätter ledarskapsskolorna och förhoppningsvis ansluter än mer deltagare till dessa träffar. För även om det kan vara läskigt att bjuda på sig själv och tala inför en grupp så erbjuder dessa träffar ett utmärkt tillfälle att bygga självförtroende till att ta plats och höras i beslutsprocesser, samtidigt som det bidrar till att stärka gemenskapen inom gruppen.

Veronica Haegeland, programpraktikant, Peru

Reflektioner om återvinning och rättigheter i samlingslokalen

- När du dansar svettas du inte, du glänser, säger Jaded Sarahi Castro drömmande med lysande ögon och ett leende på läpparna. Har ni inte sett skylten inne i danslokalen på Club infantil? fortsätter hon. Så känns det! När jag dansar så glänser jag!

De andra barnen och ungdomarna utbyter blickar och instämmer ivrigt med nickningar.

- När jag dansar så känner jag mig stark, säger en av killarna lite blygt, samtidigt som en annan utropar att han känner en massa känslor på en och samma gång.

Vi sitter bara några centimeter ifrån varandra på de små färgglada trästolarna i Club Infantils samlingslokal i det nordöstra distriktet. Utbildaren Fátima Cuadra ska hålla sin första workshop om handarbete och vikten av återvinning, och jag har fått den stora äran att vara hennes assistent. Fátima passar först på att reflektera tillsammans med barnen och ungdomarna om organisationens olika aktiviteter; om vad de känner när de deltar i dem och varför de är viktiga. En diskussion om dans står först på schemat och stämningen är glad och bubblande.

”Välkomna till det nordöstra distriktet”, står det på väggen i samlingslokalen. Foto: Linda Fagrell

Club Infantil jobbar i 5 stycken distrikt i Jinotega. I varje distrikt hålls olika aktiviteter och nästan alla distrikt har en samlingslokal där barn och ungdomar kan samlas för att till exempel få hjälp med läxor, bli klippta och till-snyggade av frisören Francis och sminkösen Leslie, måla tavlor och skriva poesi eller gå i terapi hos barn- och ungdomspsykologen Fátima. Huvudtanken är att det ska vara ett utrymme där de kan bli sedda och hörda både av organisationens utbildare och av varandra.

I de olika distriktens samlingslokaler kan barnen och ungdomarna träffas för att byta erfarenheter, umgås och få hjälp med lite allt möjligt. På bilden väntar Jaded Sarahi Castro (till vänster) och hennes vänner förväntansfulla på Francis Picados magiska sax. Foto: Linda Fagrell

Efter en stund blir stämningen i rummet lite mer allvarlig.

- Hur många av er är det som har gått i samtalsterapi hos vår psykolog? frågar Fátima, varpå alla räcker upp handen.

- Varför är samtalsterapi viktigt för er? frågar hon vidare, och Sarahi svarar eftertänksamt på frågan.

- Där kan du prata om din situation hemma utan att någon skvallrar. Vissa tror att samtalsterapi bara är för ”knäppisar”, säger hon, men det är inte sant. Det hjälper dig att läka och att våga prata om saker.

De andra håller med.

När workshopen slutligen är igång filosoferar vi om huruvida återvinning kanske skulle kunna ge oss evigt liv om vi lär oss att bygga nya saker av gamla saker. Diskussionen är i full gång och alla har tusen saker att säga.

”Om vi lär oss att återvinna så kanske jordens resurser aldrig tar slut”. Barnen och ungdomarna deltar nyfiket i Fátima Cuadras workshop. Foto: Linda Fagrell

Det pratas om evigt liv, men jag tänker på värdigt liv. Varför behöver alla i rummet gå i samtalsterapi? FN:s barnkonvention säger att en av barnens rättigheter är att deras bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Detta för mig osökt tillbaka till vad organisationens direktör Lydia Palacios tog upp under måndagens morgonmöte på huvudkontoret:

- Ett stort problem i Nicaragua är att barnen alltid tror sig stå i tacksamhetsskuld till regeringen när deras rättigheter respekteras. Vi hör ofta barn inom organisationen säga ”tack till regeringen som lyssnar på oss”, i sina presentationer och föredrag. Visst ska barnen uppmärksamma att politikerna lyssnar på dem, menar Lydia, men inte tacka dem för det. Vi på Club Infantil måste bli bättre på att påminna barnen om att detta är politikernas skyldighet, och inte någon fin present, avslutar hon med eftertryck.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Dimma, kyla och varma möten på landsbygden i Peru

Dimman ligger så tjock att jag knappt kan se handen framför mig, det är kyligt och lite tungt att andas. Cladio Quispe har kört PDRs fältbil sakta upp för berget, vi är på ett möte i Machaguay, Castilla Medias kallaste region. Vi kom till kommunhuset för att träffa en förening av biodlare. När klockan närmat sig 7 på kvällen har 11 kvinnor anlänt, lämnat sina spadar vid dörren och sitter och smuttar på varmt té.

Det är oftast långa resor som krävs för att ta sig fram till alla möten i regionen. Ibland upp till 3 timmar på skumpiga vägar. Men PDR (Programa de Desarollo Rural) lämnar ingen ute, utan når fram som ett ljus i dimman, även till de mest avlägsna byarna i Castilla Media.

Ljus i dimman i Castilla Media. Foto: Julia Svanström

Vi börjar med att presentera oss för varandra. Irma Timaná Taboda, programkoordinator för PDR, öppnar mötet med att prata om det gångna året och förhoppningar för det nästkommande. Organisationen har 3 grundprinciper, Solidaritet, Respekt och Autonomi. Den primära inkomsten kommer från jordbruket men genom föreningarna arbetar PDR för att ge familjerna en alternativ inkomstkälla, som i det här fallet är biodling. Eftersom kvinnornas arbetare ofta koncentreras till sysslorna nära hemmet så blir det oftast kvinnans uppgift att sköta biodlingen eller ta hand om marsvinen, som är de vanligaste alternativa inkomstkällorna PDRs föreningar hjälps åt att skapa. Andra alternativ kan också vara virkning och stickning eller avokadoodling.

Möte med Associacion de Productores Agropecuarios Machaguay Mambo (APAMM). Foto: Julia Svanström

Att ha en alternativ sysselsättning som komplement till deras övriga arbete gör att kvinnorna kan få mer ekonomiskt inflytande och starkare självförtroende då de kan öka familjens ekonomiska möjligheter. Det har varit svårt för föreningen att få in tillräckligt med intäkter från biodlingarna i år och nu funderar de på hur de ska gå tillväga under det kommande året för att förbättra sina biodlingar. Flera vill också börja med grisuppfödning samt utveckla sitt kanalsystem för att öka vattenmängden som når deras odlingar. Mötet ger på så vis utrymme för kvinnorna att lyfta fram sina synpunkter kring de brister och de förstärkningar som dem önskar sig i sin vardag.

Under nästa dag gick resan till en annan del av Castilla Media, fortfarande med den tjocka dimman över bergen, för ett möte med en mer nystartad förening. Denna grupp vill börja med marsvinsuppfödning. Irma gick igenom de olika stegen för att nå målet. Föreningens mål är att deltagarna ska bli stärkta och utbildas, både teoretiskt och praktiskt.

Möte med nyuppstartad förening. Till höger två personer ur PDRs fältteam följt av mötesdeltagare. Foto: Julia Svanström

Det var främst män som slöt upp, eftersom det är de som vanligtvis brukar delta i mötena i byn. Irma förklarade att PDRs vision är en demokratisk förening där alla deltar, därför arbetar PDR med alla familjemedlemmar men vänder sig extra till kvinnor och ungdomar eftersom de oftast får minst utrymme. Irma bad männen att inför nästa möte ta med sina fruar, då deras deltagande är extra viktigt då det är dem som kommer att ha störst ansvar för marsvinsuppfödningen. Det lovade deltagarna att göra.

Irma avslutar med att fråga: "Ska vi arbeta eller inte arbeta?" Och alla sluter upp i ett: "Jaaaaa vi vill arbeta!"

Sista dagen hade äntligen dimman lättat och på hemvägen syntes glaciären Coropuna helt klart från bilfönstret när vi skumpade tillbaka till Arequipa.

Julia Svanström, programpraktikant, Peru

Telica, APEADECO - och folket bortom staden

Vid första anblick ser Telica (Nicaragua) ut som vilken sömnig småstad som helst förutom att den kantas av två vulkaner som stundtals skymtar fram mellan träd och hus. Rytmen är långsam, hundarna skäller eller sover på gatan och folk hälsar på varandra på det lilla torget i kärnan av staden.

Nära torget har APEADECO sitt kontor. De jobbar ständigt med att hitta vägar för att nå ut med information om hur det går att skydda barn och ungdomar från att hamna i sexhandel. För Telica är mer än vad som ögat når. Den största delen av befolkningen bor inte alls i staden, utan ute på den omgivande landsbygden.

Torget i Telica med vulkan Telica och Santa Clara framskymtandes i bakgrunden. Foto: Jennifer Linder

På en plats där tillgång till internet inte är en självklarhet räcker inte en uppdaterad facebook-sida med många likes för att sprida viktig information, och få är de som ovetandes snubblar in på APEADECO:s kontor. För att nå människor längre bort från stadskärnan krävs därför tydliga strategier.

APEADECO:s målgrupper består av barn och ungdomar, deras föräldrar och olika nyckelaktörer. Workshops på skolorna och i andra lokaler är deras mest grundläggande sätt för att medvetandegöra om barnsexhandel, och en av strategierna för att sprida informationen därifrån är att deltagarna uppmuntras till att prata om det i sina egna kretsar på hemmaplan. I skolorna i urbana Telica känner de flesta redan till APEADECO, men även i de skolor som finns på landsbygden syns deras närvaro i form av planscher med information. Något som är viktigt då inte alla barnen reser in till staden på vardagarna.

När jag intervjuar Maria-Elena som jobbar på APEADECO berättar hon att en annan mycket viktig aktion för att nå ut med information till landsbygden möjliggörs av deras kommunikationsgrupp (beståendes av barn och ungdomar). De har som uppgift att spela in radio vinjetter och hålla program på den lokala radiostationen. På detta sätt hoppas de nå så stora delar av den indirekta delen av målgruppen (de barn, ungdomar och vuxna som inte själva deltar i programmets aktiviteter) som möjligt. Hon påpekar även att det är av stor vikt att dessa vinjetter och program kommer ut så ofta som möjligt så att meddelandet upprepas.

En annan strategi jag får höra om är att APEADECO ibland använder så kallade ”perifoneos” (särskilda bilar med högtalare på installerade på taket) samt flygblad. Utifrån de 63 områden som Telica är uppdelat i (utanför stadskärnan), så har de via denna metod nått ut och kunnat ha kampanjliknande aktiviteter på gatorna i ca 15 av dessa områden.

På frågan om vad den största utmaningen med att skapa en ordentlig spridning av informationen svarar Maria-Elena att det är de ekonomiska resurserna. Att hyra en ”perifoneo”-bil med tillhörande chaufför som kör runt i områdena kostar pengar, och ju längre bort från stadsområdet och ju sämre infrastruktur det är desto dyrare blir det. Även radiovinjetter och program kostar.

Att gå runt i staden Telica kan ibland kännas som att vara i en avskild värld där de flesta runt omkring en är grannar, kollegor eller har någon typ av släktband. Ibland är det därför lätt att glömma bort de utmaningar som både APEADECO och befolkningen ibland ställs inför i sina ansatser för att faktiskt lyckas möta varandra.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Kärlekens och befrielsens teologi

För knappt två månader sedan gick den nicaraguanske befrielseteologen Fernando Cardenal bort, 82 år gammal. Han sörjdes av hela Latinamerika. Det skrevs till och med i utländska tidningar om den nicaraguanska prästen som under andra halvan av 1900-talet stod upp för de fattiga, anslöt sig till den vänsterpolitiska befrielsekampen och betraktades som en förrädare av den dåvarande etablerade katolska kyrkan.

”Padre” Cardenal var, precis som flera av Mary Barredas idéer, genomsyrad av befrielseteologin - den katolska rörelse som anslöt sig till en marxistisk agenda med ett särskilt fokus på social rättvisa och den Latinamerikanska arbetarklasskampen. Medan Fernandos nu 90-åriga bror Ernesto Cardenal gjorde sig välkänd som en intellektuell och poetisk röst under det Sandinistiska upproret som störtade Somoza-regimen 1979, förde Fernando den revolutionära kampen till kyrkorummen och genom bibeltolkningar. För honom fanns det ingen motsättning mellan religion och marxism, två världssyner som i andra fall brukar betraktas som varandras motsatser.

Iglesia de la Recolección, en kolonial kyrka som ligger precis bredvid Mary Barredas huvudkontor i León. Foto: Johannes Rydinger 

Jag pratar med Carmen Flores, en av ledarna för Mary Barreda, om hur befrielseteologin påverkat deras arbetsmetoder och människosyn. Carmen berättar hur, innan befrielseteologins intåg i Latinamerika, många inom den katolska kyrkan bar på en rädsla inför Gud.

Det handlade om den bestraffande Guden. Den som visade sig vara en passande pusselbit i det patriarkala förtrycket. Det var en Gud som tvingade kvinnan i underläge och lät mannen sitta i soffan och få maten serverad utan att han behövde lyfta ett finger, eller möjligtvis handen för att slå henne.

När befrielseteologin spred sin gospel öppnades en rörelse upp med större fokus på frigörelse och kärlek. Det handlar om en kärleksfull Gud som älskar dig för den du är, menar Carmen. På så bereddes en väg för att läsa och kungöra evangelierna utifrån en kvinnas ögon. Göra tolkningar som stödjer även kvinnans frigörelse, en feministisk läsning av bibeln. Det är ett fokus på ett kärleksbudskap som går att ta till sig oavsett om du tillhör den evangeliska eller katolska kyrkan, de två största kristna samfunden i Nicaragua, poängterar Carmen.

Vidare berättar Carmen om betydelsen av att lyfta fram ”La Magnifica”, Jesu mor Maria, som ett betydelsefullt exempel på beskyddande och kvinnlig styrka. Att använda henne som beröringspunkt inom Mary Barredas olika samtalsgrupper har varit ett sätt att ena kvinnorna i deras kamp och visa på deras inneboende förmågor, rätt till agens och frihet.

I samtal med Carmen Flores på Mary Barredas huvudkontor. Foto: Johannes Rydinger 

Vi talar en stund om betydelsen av att kunna ena folk i en gemensam kamp. För Carmen har det varit viktigt att lägga betoning vid spiritualitet, snarare än religiositet, för att kunna öppna upp för fler tolkningar av Gud. Jag fick ytterligare en skymt av hennes intresse för att öppna upp för religionsdialog under ett av mötena förra veckan där hon inledde mötet med en presentation av fyra hinduiska lagar om livet.

Det rörde sig om perspektiv som menade att inget händer av en slump. Vi är del av ett större system och det finns alltid en mening bakom varje händelse, utlöst av orsaker och verkan bortom vår förståelse. I hennes presentation menar hon att personen som kommer in i ditt liv just nu är där för att lära dig eller lära sig själv något. Eller att ”närsomhelst något börjar är den rätta tiden för det att börja”. Det går inte att skynda på. Allt börjar vid rätt tid, antingen före eller efter. Otålighet och intolerans hindrar oss bara från att se det vackra i händelserna.

Tankegångar som säkerligen både kan vara frustrerande eller oerhört hjälpande när man jobbar med personer som varit med om extrema trauman och förtryck.

Johannes Rydinger, infopraktikant, Nicaragua

Solstrimmor och eldsjälar på Club Infantil

Molnen ligger tunga över Jinotega - staden där du köpa sex av ett barn för mindre än en hundralapp. Ett par solstrimmor bryter sig envist igenom och kastar sitt ljus på ena sidan huvudgatan, precis som en påminnelse om hur eldsjälar ofta har en förmåga att sprida ljus i mörkret. Det ljuset har jag sett idag, under min första dag på Club Infantil.

Vid det runda vita bordet på det färgglada huvudkontoret berättar organisationens samordnare Diana Gonzáles för mig att barnsexhandel är ett utbrett problem i Nicaragua. Barnen är samhällets kärna och vår framtid, men de behandlas inte alltid som det.

- I Jinotega är det vanligt med ”casas de citas”, säger hon. Dessa ”casas” är enkla lägenheter dit småflickor lämnas för att byta om och ”snyggas till” för att sedan få sina kroppar sålda. Diana berättar vidare att de flesta flickor är mellan 12-16 år och att 300 córdobas gott och väl räcker till för att köpa deras sexuella tjänster. Detta är ungefär 90 svenska kronor. När jag frågar Diana varför hon tror att flickorna går med på detta ställer hon eftertänksamt ner kaffekoppen och funderar en stund.
- Problemet är att de ofta blir lovade guld och gröna skogar, svarar hon. Speciellt saker relaterade till det senaste inom ny teknologi. Ibland, om de har tur, kanske de får en ny iPhone - som ett incitament till att fortsätta med verksamheten.

Club Infantil har som mål att agera mot och förebygga sexuell, kommersiell exploatering av barn och unga. I praktiken arbetar de med olika kreativa aktiviteter och kurser där de inkluderar barn och ungdomar i allt från dans, radio- och TV-program (som barnen själva organiserar) och läxhjälp för att stärka deras rättigheter och ge dem utrymme att organisera sig. De riktar även sitt arbete mot barnens föräldrar och mot personer som arbetar i riskfyllda miljöer, som till exempel taxichaufförer, hotellpersonal och statliga institutioner för att skapa medvetenhet och sprida kunskap.

Diana kallar organisationens arbetssätt för ”metiendo el gusanito”, vilket på svenska betyder ungefär att ”att få igång den lilla masken”; att påverka andra och smitta dem med en filosofi att vilja förändra.  På bilden syns Club Infantils logga, som är just en mask. Foto: Linda Fagrell

På eftermiddagen blev även jag smittad av den lilla masken när jag fick träffa organisationens kommunikatörer, närmare bestämt ”Niñas, niños y adolescentes del Club Infantil”. Mycket road av mitt efternamn tog en liten pojke vid namn Kenneth mig bestämt under armen och ledde mig till parken tillsammans med fyra inspirerande och bubblande tjejer. ”- Nu är det dags för nyhetsrapportering”.  Mycket riktigt. Kamerautrustning plockades fram och seriösa uppställningar utbeordrades. Med hög kompetens summerade kommunikatörerna veckans händelser i Nicaragua framför kameran. Det slog gnistor om dem när de pratade om barns rättigheter och om hur de har planerat att presentera olika förslag för stadens auktoriteter under nästa vecka.

Jag blev så imponerad av deras glöd så att jag log hela vägen tillbaka till kontoret. Jag tyckte mig också se att solstrimmorna nu hade letat sig igenom molnen och kastade sitt ljus på hela huvudgatan, och inte bara på den ena sidan.

Club Infantils kommunikatörer är 22 stycken till antalet och alla är mellan 10-17 år. Här är de i full gång med filminspelningen till organisationens eget nyhetsprogram. Foto: Linda Fagrell 

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Viva la fruta – årets fruktfestival i Tipan, Castilla Media, genomfördes med stor entusiasm

Den som har följt bloggen under en tid kanske redan har förstått att jordbruk i olika former är den huvudsakliga sysselsättningen för målgruppen inom PDR II (Programa de Desarrollo Rural) i Peru. De olika distrikten i Castilla Media som ingår i programmet har i mångt och mycket liknande odlingsmöjligheter och förutsättningar, men distriktet Tipan är särskilt fördelaktigt för fruktodlingar, och variationen i fruktbeståndet är stort. Detta är också något som befolkningen i Tipan gärna firar, och onsdagen den 23:e mars var det dags för den årliga fruktfestivalen i distriktet.

Den 23 mars var det dags för den årliga fruktfestivalen i Tipan där producenter samlas för att visa upp sina produkter. Foto: Veronica Haegeland 

Under dagen samlades fruktodlare av diverse slag på det lokala torget för att ställa fram och visa upp sina produkter. Som relativt obildad inom fruktkonst var det fantastiskt att få bevittna (och smaka) på en mängd variationer av fruktkakor och marmelader, och i vissa fall även en drink eller två. Både vuxna och ungdomar deltog i utställningen och Edith Garzon, landsrepresentant för Svalorna Latinamerika i Peru, deltog som domare i en tävling för att avgöra vem som har lyckats bäst med att omvandla frukt till en spännande matupplevelse.

Edith Garzon provsmakar frukt i alla dess former för att utse en vinnare i årets tävling. Foto: Veronica Haegeland 

Efter tävlingen genomförts så såldes det även frukt för fulla muggar i stånden och stämningen var god. När det till sist dukades upp en massiv fruktsallad som alla i Tipan skulle smaka på kunde dagen inte bli bättre.

I slutet av dagen dukades det upp en enorm fruktsallad som alla de som befann sig på plats fick lov att avnjuta. Foto: Veronica Haegeland

Fruktfestivalen i Tipan är ett exempel på ett lokalt initiativ som är fristående ifrån PDR II. Dock är det ett arrangemang som förespråkas av programmet som är gynnsamt för samtliga deltagare. Dels är festivaler och marknader av detta slag ett bra tillfälle för de föreningar som bildats under PDRs ramverk att gemensamt marknadsföra sig, och dels är det ett ypperligt tillfälle för unga att engagera sig i lärandeprocessen om distriktets tillgångar och möjligheter. Dessutom påpekar PDRs fältteam att det är ett effektivt forum för att tillgodose en mötesplats för målgruppen i programmet där de kan träffas och inspireras av varandra. För min räkning var det även mötet med producenterna som var mest givande under dagen. Det märks nämligen tydligt hur stolta de är över sina produkter, vilket är förståeligt då de inte bara är av hög kvalite – de är dessutom organiska!

Veronica Haegeland, programpraktikant, Peru

Foto, makt och genus (och asgarv)

Så nu var det äntligen dags för mig att hålla min workshop, under det allvarliga namnet ”Foto, genus och makt”, för den unga kommunikationsgruppen här på Mary Barreda i Nicaragua. Idén till min workshop stal jag från Victoria, förra årets informationspraktikant för Svalorna LA (tack Victoria!), som höll en liknande aktivitet med ungdomarna på Club Infantil i Jinotega.

Först håller jag en kort Power Point-presentation om hur vi framställer och förstärker olika könsroller och makthierarkier i samhället genom foto och media. Jag lyfter olika diskussionsfrågor där säkert mer än hälften lyssnar noga och deltar i diskussionen. Jag talar om skillnaden mellan konstnärliga och journalistiska bilder. Vad räknas som subjektivt och objektivt i de olika fallen? Jag ger lite exempel (typiska Genusfotografen-exempel) på hur foton tagna underifrån ger ett intryck av makt medan ett foto uppifrån kan ge en förminskande känsla av subjektet i fråga. Bilder som förstärker föreställningar om män som aktiva subjekt och kvinnor som passiva objekt.

Därefter flippar jag det hela och visar exempel på hur vi kan gå tillväga för att ta bilder som vänder upp och ned på könsrollerna och makthierarkierna. Vi går igenom foton tagna av olika praktikanter från Svalorna LA. Foton som lyfter fram barn och unga som starka och självständiga subjekt, bilder på latinamerikanska män i situationer som bryter mot förstelnade maskulinitetsnormer. En bild på bolivianska kvinnor i traditionell folkdräkt som spelar fotboll. Övertydligt exempel, ja vet. Men tyvärr kan det behövas för att göra poängen om aktiva och icke-stereotypa subjekt tydlig.

Efter presentationen kommer själva uppgiften som de nio unga kommunikatörerna ska få sätta tänderna i. Jag radar upp några teman, kärlek, vänskap, frihet, konflikt, makt, machismo, som de sedan ska försöka fånga med kamerorna som jag lånar ut till dem. De får gärna komma upp med egna teman om de vill också.

En slide från min presentation om hur genus görs inom media och foto. Foto: Johannes Rydinger 

Tillsammans beger vi oss till terminalen och den stora marknaden där ungdomarna börjar knäppa loss utan hämningar. Deras första subjekt: en äldre polisman som sitter och skriver på sin skrivmaskin. Makt! Ungdomarna samlas runt honom, på avstånd, och står ogenerat och fotar.

Vi går vidare, längre in i den myllrande marknaden och jag följer efter dem med min egen kamera och filmar. Tanken är att jag ska göra en kortare dokumentär om den lilla kommunikationsgruppen och deras utveckling (handlingen är uppenbarligen fortfarande "in the making" så mer än så kan jag inte avslöja).

Efter att ha smugit sig på gamla tanter, hästar och polisofficerare börjar de känna sig klara och vi går tillbaka till Mary Barredas kontor intill bussterminalen. Jag samlar ihop alla bilder på ett USB, gör i ordning en slideshow med hjälp av projektorn och sätter på lite skön salsamusik i bakgrunden. Vi går igenom bilderna och diskuterar dem. Men det blir mestadels asgarv till alla suddiga närbilder på bananförsäljare och rumpor. De verkar i alla fall haft roligt och nog har de väl lärt sig ett och annat eller?

Darin, en av deltagarna i den unga kommunikationsgruppen, lunkar förbi i korridoren och jag ropar in honom på mitt kontor. Jag försöker pressa honom på lite frågor:

- Vad tyckte du om workshopen egentligen?

- Visst den var väl bra…

- Vad lärde du dig då?

- Hur man tar foton och sådär…

- Okej men mer specifikt, Darin.

- Ja men hur man tar foton från olika vinklar, olika nära och långt bort, hur det blir olika uttryck för kvinnor och män.

Jag ger upp att pressa honom på mer information den här gången och vi börjar söka upp bra artister på Spotify istället. Selena Gomez, Skrillex. Nästa steg med min kommunikationsgrupp är att redigera bilderna vi tagit. Lära känna ljusstyrka, kontrast, mättnad. Min plan är sedan att skriva ut deras bilder och arrangera en vernissage för folket kring terminalen.

(Nästan) hela gänget unga kommunikatörer. Fotografisk utmaning att fånga alla på bild samtidigt men här ser vi från vänster: Francis Charaina Arelys, Neiyn Trujillo, Adriana de los Angeles Lopez, Darin Stiven Ruiz, Sandra Marcela Hernandez Quezada. Foto: Johannes Rydinger 

Johannes Rydinger , infopraktikant, Nicaragua

Att leva på landsbygden är en daglig kamp

Just nu är arbetet i full gång med att sammanställa resultaten av mätningarna om PDRs (Programa de Desarollo Rural) resultat från förra årets undersökningar på kontoret i Arequipa, Peru. Detta samtidigt som valkampanjer dundrar förbi på gatorna och debatterna hörs i alla samhällsrum. Den 10:e april är det presidentval och det som upptar den största delen av debatten är angående den omstridda Keiko Fujimoris kandidatur. Keiko är dotter till ex-diktatorn Alberto Fujimori som var president i Peru mellan 1990-2000.

Demonstration mot Keiko Fujimoris kandidatur. Foto: Julia Svanström

Alberto Fujimori slog hårt mot de regeringskritiska rörelserna under sin tid, men det var många fler därtill som föll offer för det krig regimen utförde mot gerilla-rörelserna. Fujimoris brutala metoder med bland annat kvinnlig tvångssterilisering, massaker och dödande av misstänkta gerilla-sympatisörer gjorde sig synliga i den sannings- och försoningskommission som bildades efter hans fall*. Han dömdes för människorätts- och korruptionsbrott i nationell domstol som han just nu sitter i fängelse för. Nu kandiderar hans dotter till presidentposten och är för tillfället den populäraste kandidaten med 28% .

"Vi får aldrig glömma historien!" Skrek demonstranterna när de tågade genom Arequipa, mot korruption, för livet och en levande landsbygd. Våldet under inbördeskriget drabbade främst ursprungsfolk och bönder på landsbygden i den andinska regionen där landsbygdsgerillan Sendero Luminoso höll till. Detta är ännu ett exempel där människorna på landsbygden drabbats värst av krig och fattigdom, och därtill främst kvinnor och unga.

Människorna i Castilla Media, där PDR arbetar, klarade sig undan det grövsta av våldet i inbördeskriget, men de delar en mörk period i Perus historia där landsbygdslivet inneburit en kamp för att överleva som gör sig tydlig även idag.

Under vårat besök i fält så syntes det många övergivna hus och chakran (odlingslotter), då människorna har gett upp landsbygdslivet för att söka en bättre framtid i städerna. Peru har på senare år haft en stark ekonomiskt uppsving, men inte på landsbygden, där fortfarande en stor del lever i fattigdom**.  Det är med denna historia som PDRs arbete för att stärka just människorna på landsbygden blir extra betydelsefullt. Det är här som störst antalet människor som befinner sig under gränsen för vad som räknas vara fattigdom finns och det är också här som människor har minst möjlighet att göra anspråk på sina rättigheter. Som ni kan läsa i förra blogginlägget om det livsviktiga vattnet från Coropuna, så är det naturligtvis också människor på landsbygden som är extra utsatta för klimatförändringarna. PDRs mål är att arbeta emot dessa orättvisor och deras arbete orienteras kring ökat inflytande och delaktighet av målgruppen (kvinnor och ungdomar).

Apelsinträd full med frukt. Foto: Julia Svanström

För samtidigt så är det kanske hos dessa människor som det största hoppet finns. Deras erfarenheter och kunskaper av att leva nära naturen är oerhört viktiga att ta tillvara på inför de stora klimatutmaningarna vi har framför oss. PDR arbetar för att ta tillvara på dessa kunskaper, inom de olika föreningarna som finns under PDR skapas det möjlighet att utveckla dem tillsammans genom att utbyta erfarenheter om livet på landsbygden.

Våren innebär ofta många skiftningar här, både politiskt och klimatmässigt. Fruktträden står fulla av frukt och regnperioden är över. I onsdags hölls den stora fruktfestivalen i Castilla Media, en stor mässa där de olika föreningarna deltar och säljer frukter i alla dess former.

Julia Svanström, programpraktikant, Peru

Källor:
* cverdad.org.pe
** encuestas.com.pe