Klostersystrar och förakt

I hjärtat av Arequipa ligger en praktfull bostad belägen, omgiven av en väldig stenmur som omöjliggör någon som helst förbindelse med verkligheten utanför. I denna andra realitet lever hängivna själar, övertygade om att deras val medför välförtjänta fördelar i ett senare skede. Nog väljer vi alla bort nagot vi tror gynnar oss nu eller senare. En väljer bort kött, en alkohol och en annan det äktenskap som erhåller ett bäst före-datum utgånget innan det utfärdade. Bara ett fåtal av oss avstår från all den njutning som för många definieras som livet självt. Vår idé om att välja bort livet må hända vara deras uttryck för att faktiskt välja livet. 

För många år sedan var valet dock inte eget utan präglades av en vision om heder för familjen och redan vid 13-14-års ålder kunde ungdomar bli inackorderade i klostret. Idag ställs krav på att den blivande novisen är fyllda arton. Att lämna klostrets portar är strikt förbjudet och familjevisiter sker pa de välskötta atriumgardar som förenar de sma privata bostäderna. Dessa förhållningsregler avser endast systrarna i Santa Catalina, stadens ståtliga katedral. Nunnor, tillhörande andra församlingar, rör sig fritt utanför klostrets ägor och passerar frekvent på stadens gator.

Klostersystrar med traditionell klädnad, som påminner mycket om andra religiösa- och kulturella kännetecken, visas respekt och vördnad. En annan grupp i Peru som manifesterar sin grupptillhörighet genom yttre attribut är de s.k ”Chulitas”. Dessa kvinnor bär färgglada tyger och flätor som mynnar ut i en hår- och tygblandad tofs strax ovanför kjollinningen. Huvudbonad, som är ett tydligt och personligt sätt att visa sin tillhörighet på, bärs i form av en svart hatt placerad högt upp på hjässan där de kraftiga svarta flätorna har sitt ursprung. I Peru anses, till skillnad från Bolivia, benämningen Chulitas något nedvärderande. Dessa kvinnor kommer ursprungligen från bergstrakterna som skänker Peru dess vackra miljö. Precis som i många delar av världen är det sällan byborna som toppar statuslistan. Vetskapen om detta får den del av ursprungsbefolkningen som sedan bosätter sig i städerna att ersätta kjolar i vackra tyger med slitna, amerikanskinspirerade blåjeans.

Denna strävan efter att rätta sig efter omgivning finner vi i hela världen, ofta som den enklare vägen att gå efter ett tröttande förtryck. Muslimer, judar och romer är bara några av de utsatta grupperna i väst. 
Att mer förakt finns mot tillhörigheter som inte är självvalda än mot de som aktivt valt, klostersystrarna, är för mig inte begripligt.

Är det inte mer rättfärdigat (om inte annat givande?) att ifrågasätta de vägar i livet som individer själva står bakom, 
än den enda väg som för oss redan är förutbestämd?

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Invigningsfest för Suma Thakhi II i La Paz, Bolivia

Restaurangen på Hotel Torino börjar fyllas med folk. På inbjudningskorten vi delat ut står det att invigningsfesten för SumaThakhi II börjar klockan fyra men talen och aktiviteterna börjar inte förrän en och en halv timme senare. Under tiden underhåller Mayampi från El Alto de gäster som kommit i tid med boliviansk folkmusik. Vi har satt upp en stor plansch där de inbjudna, som bland annat kommer från bolivianska myndigheter och andra organisationer, kan lämna sina namnunderskrifter för att visa att de stödjer programmet. Den första halvan av kvällen lyser skylten vit men när kvällen är slut är den full av färgglada signaturer från människor som blivit imponerade av de olika organisationernas presentationer.

CDC:S brigadister

Svalorna Latinamerikas landrepresentant i Bolivia, Olivia Malmqvist, hälsar gästerna välkomna och berättar om visionerna med Svalorna Latinamerika och SumaThakhi II. När hon är färdig trummar några av CDC:s brigadister sig in på scenen och framför ett dans- och musiknummer samtidigt som de ropar ut slagord. SumaThakhi II:s fyra samarbetsorganisationer har fått i uppdrag att sätta ihop nummer tillsammans med sina ungdomsgrupper, och vi på Svalorna Latinamerika ser framförandena för första gången tillsammans med publiken. Näst ut är några av Red Ada:s unga medborgarreportrar som satt ihop en dockteater som handlar om sexuella rättigheter. Det blir många skratt från publiken innan några av de andra reportrarna visar upp ett annat sätt att uttrycka sig på: breakdans. Gerardo Luna Nava som är programkoordinator i Bolivia är kvällens presentatör och mellan uppträdandena värvar han in information om programmet och dess olika mål.

Albor

Albor visar oss ett teaterstycke med HBT-tema som inte lämnar någon oberörd. Ensemblen är svartklädd förutom en man som är klädd i vitt. Han är homosexuell och har ett förhållande med en av de svartklädda männen. När det svartklädda samhället konfronterar deras kärlek sviker mannen i svart sin partner som misshandlas och blir ännu ett offer för förtrycket och hatet som vissa fortfarande hyser mot HBT-personer.  Det var nästan ingen dialog, men koreografin och musiken talade sitt tydliga språk och alla var tagna av Albors duktiga skådespelare. Förändra samhället vill också CISTAC göra och därför har de producerat Bolivias första såpopera, eller telenovela som man säger här, med temat ”machismo”. CISTAC visade oss trailern och ett par smakprov från serien ”Solo para machos” som kommer att visas på nationell tv inom kort. Vår tredje kollega Gioconda Gutierrez avrundar den lyckade kvällen med en skål, innan alla sluter upp i traditionell ringdans - ett sätt att avsluta kvällen på som verkar vara regel snarare än undantag här i Bolivia.

Denise Berg, infopraktikant i Bolivia

Foto: Minda Holm

Rätten till ditt eget liv - tankar från en praktikantvardag i Peru

Peru är inte världens fattigaste land. Därav inte heller det mest prioriterade i biståndssammanhang. När Sverige gjorde den kända landfokuseringen för sju år sedan, vilken innebar en minskning från 125 till 33 samarbetsländer, hamnade Peru i kategorin ”utfasningsländer där relationerna främjas på annat sätt än via det bilaterala utvecklingssamarbetet”. 

Den svenska närvaron i Peru idag bygger nästan uteslutande på ett fortsatt arbete för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och offentlig förvaltning i form av stöd till det civila samhället.  Idag arbetar bland andra Rädda Barnen, Svenska Kyrkan och Svalorna Latinamerika med olika projekt i landet.

Under en introduktionsvecka i ett sommargrönt Stockholm fick jag en inblick i hur Svalorna Latinamerika jobbar när utvecklingsprogram ska utformas. Det låter precis som det ska år 2014 -  det utgår från rättighetsbärarna. Målen arbetas fram av de människor som direkt berörs - kvinnor, män och unga i fattigdom på landsbygden.  Rättighetsperspektivet är centralt. Men det är inte alltid lätt att avgöra vad som är vad när utvecklingsinsatser ska formuleras och behov ställs mot rättigheter. I grunden handlar arbetet för rättighetsbaserat bistånd om att stärka det civila samhället för att detta ska utkräva ansvar från staten när mänskliga rättigheter inte efterlevs. Motsatsen är behovsbaserat bistånd där biståndsorganisationer går in och stöttar mänskliga rättigheter när dessa inte efterlevs.

Diplomutdelning efter utbildning om politiska rättigheter och skyldigheter

På landkontoret denna vecka diskuterar vi hur vårt arbete kan utformas för att på bästa sätt stötta människor i sin strävan efter ett liv med bättre villkor. Det är intressanta och självreflekterande diskussioner som mynnar ut i flera förslag på förbättringar. Det handlar dels om att utöka insatser för kapacitetsbyggande, att nå ut till fler människor med information om frågor som rör jämställdhet, politiska rättigheter och möjligheter till ekonomisk försörjning. Det handlar också om att fortsätta stötta organisationer i deras arbeten, att hjälpa fram deras förslag och visioner och att jobba för att hitta lämpliga forum där beslutsfattare och civilsamhället kan mötas. Att tydligt fokusera på rättigheter snarare än behov betyder bland annat att makten till förändring läggs i händerna på rättighetsbärarna, att vi tror på att strukturer kan och bör förändras och att utvecklingen ska genomsyras av demokratiska principer. Det måste få vara varje människas rätt att kunna påverka de strukturer som bidrar till  den egna utsattheten.


Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Barn och ungdomar tar sakerna i egna händer, Nicaragua

Fausto i Jinotega med de andra kommunikatörerna

Den 23/8 var det dags för det andra mötet mellan de fyra organisationernas små kommunikatörer. Det var ungdomarna från Club Infantil som själva planerade och genomförde träffen. 

En del verkar ha det i blodet. Som om det varit en del av livet, ställer sig en ung tjej framför en publik på 40 personer och drar igång programmet. 

- Idag ska vi göra radiovinjetter för programmet, säger hon.

De har förberett förslag och det är meningen att man utifrån dem, ska enas om tre radiosnuttar som ska sändas, som en del av årets informationskampanj. En ska vara berättad; den ska innehålla bakgrundsljud och olika röster, lite som en radioteater. Den andra ska vara på rim och läsas in av barnen själva. Och den tredje ska sjungas.

Barnen och ungdomarna i den här gruppen är både kreativa och arbetssamma. På nolltid kommer de fram med nya förslag och förbättrar de gamla. Sedan röstas det. 

Konstigt nog blir det inte vinjetten med flest röster som går vidare i tävlingen, utan de vuxna samt tjejen som håller i det hela, lyckas övertyga merparten om att en annan trots allt är bättre eftersom den innehåller rätt nyckelord. 

Tomás och de andra kommunikatörerna

Man går vidare med den och utser ett litet gäng som ska in i studion. Nyfikna klampar de in genom den låga dörren och ser sig om på alla teknikprylar som pryder både bord och väggar. Här finns både datorer, kameror, mikrofoner, videokameror och det mesta annat an kan tänka sig i teknik. Bara ett par av organisationerna har studios, så för de flesta av barnen är det helt nytt. 

De är jättevarmt eftersom alla är nyfika och vill vara med och titta. Trots en skara på 40 personer är det helt tyst, annars stör man inspelningen.

Blanca i studion

En pojke får köra sin del av reklamen närmare tio gånger eftersom hans bit olyckligt innehåller orden “explotación, sexual, comercial”. Tillslut lyckas han och alla tycker han är värd en stor applåd som de spontant brister ut i. 

Inom välorganiserade fyra timmar har cirka 20 barn och ungdomar lyckats skapa och spela in en av radiosnuttarna som ska sändas under kampanjen. Organisationen Club Infantil, som officiellt heter Asociación Infantil Tuktan Sirpi tar på sig att spela in de andra två eftersom de har studion hos sig.

Nöjda och trötta återvänder barn, ungdomar och vuxna till bussen. De som kommit långväga ifrån gick upp kl 4 på morgonen och sitter nu och halvsover längst bak i bussen. Endast ett litet gäng ungdomar som kommer från den närmaste staden orkar prata.

Jag frågar pojken som går av först vad han tyckte om dagen.

-Bien, svarar han med ett brett leende.

Text och foto: Emmelie Heljeved