En hel del spännande saker på gång planeras på kansliet i Stockholm!

Planeringen för höstens aktiviteter och event är i full gång här på kansliet i Stockholm och jag som organisationspraktikant har flera saker på mitt bord inför kommande event!

Den 4 november på Filmhuset i Stockholm ska Maria Aviles, vikarierande föreningssamordnare hos Svalorna Latinamerika (LA), delta i filmvisning och efterföljande panelsamtal om hur man kan arbeta kring maskulinitetsfrågor tillsammans. Kvällen arrangeras av RFSU Stockholm i samarbete med Unizon, MUCF, Män för Jämställdhet och Svalorna LA. Maria berättar att hon tänker sig att hon riktar sitt fokus under samtalet på Svalorna LA:s arbete i Bolivia och Nicaragua och inväntar nu eventuella reflektioner från de nuvarande utlandspraktikanterna att kunna dela med sig av. Jag som kanslipraktikant planerar att vara på plats för att fota och uppdatera!

Filmen som ska visas heter "Tough Guise 2" av Jackson Katz. 

Foto: RFSU

Här på kansliet är det i full gång med organisering och samordning inför vårt deltagande på Mänskliga Rättighetsdagarna (MR-dagarna) i Göteborg. Montern är beställd och vi har engagerade lokalgruppsmedlemmar i Göteborg som vill ställa upp som värdar för vår monter! Jag kommer att åka ner från Stockholm och har i uppgift till dess att lägga upp ett schema och samordna vissa saker inför dessa dagar med hjälp av resten av personalen. Nästa vecka ska det planeras hur vi ska bygga upp montern, vad vi vill ha med och hur vi ska sätta upp den.

Arbetet inför ”Stockholms viktigaste adventsfest!” söndagen den 29 november är också igång och jag har deltagit i möte med lokalgruppen i Stockholm för att ta del av den omfattande planeringen av detta event vi väldigt mycket ser fram emot. De fina lokalerna står redo på Drottninggatan 81 i Stockholm som Elin Jakobsen Rydstedt, vår tidigare programpraktikant i Nicaragua, har ordnat. Kvällens panelsamtal om arbetet mot våld mot kvinnor kommer att modereras av Magda Brättemark från Forum Syd och deltagare blir bl.a. Maj-Britt Theorin från UN Women och vi är i processen att lägga till fler intressanta namn till detta inslag! I övrigt håller lokalgruppen på med planering kring försäljning av mat och fika samt de föreläsningar som Svalorna LA:s tidigare utlandspraktikanter ska stå för.

På internationella dagen mot våld mot kvinnor året 2011 arrangerade Svalorna LA tillsammans med UN Women och Anna Lindhs Minnesfond ett välbesökt seminarium med bland annat paneldebatt med bland andra riksdagspolitikerna Ulrika Karlsson (M) och Hans Linde (V). Bild från Svalorna LA:s arkiv.

Vi på kansliet ser även fram emot SCHYSST JUL som kommer att äga rum helgen den 5-6 december i ABF-huset i Stockholm. Svalorna LA står för arrangemanget och jag följde med för att besöka lokalerna på Sveavägen 41 för att mäta utrymmena och planera för försäljningsbord, fikaförsäljning och föreläsningstillfällen. Jag och Maria hade möte med personal på ABF i Stockholm som meddelade att de är villiga att hjälpa till med utskrift av affischer inför julmarknaden! Affischeringen är planerad till början av november.

I dagsläget har hela 32 organisationer och företag anmält sig för försäljning av schyssta produkter vilket vi tycker är jätteroligt! Det blir en spännande blandning av barnprodukter, böcker, textiler, te, kaffe och olika typer av matvaror. Vi har även en del intressanta föreläsningar på gång gällande mänskliga rättigheter och utveckling.

Förra veckan deltog jag på ett seminarium, arrangerat av Forum Syd och Latinamerikagrupperna, om gruvdriften i Colombia och Peru vilken de svenska AP-fonderna har stora investeringar i. På plats fanns bl.a. Nélida Ayay Chilon, aktivist från Peru, samt Danilo Urrea, ansvarig för frågor kring gruvnäring på organisationen CENSAT, Jordens Vänner i Colombia. Gästerna är på turné i Sverige för att berätta om sina erfarenheter av gruvdriften som orsakat mycket lidande för lokalbefolkning och miljö. Trailen till filmen ”Hija de la Laguna” där Nélida är huvudrollsinnehavare fick vi också se. Trailen finns tillgänglig här. Vill ni veta mer om Latinamerikagruppernas kampanj mot den svenska gruvinvesteringen, gå in på www.schysstapensioner.nu.


Victoria Christensson, kanslipraktikant, Sverige

“La Propuesta” - Förslaget

La Propuesta. Foto: Wendy Reyes

Ungdomarna i RED ADA har sedan 2014 arbetat med ett förslag gällande Sexuella Rättigheter som ska gynna dagens ungdomar.

-Det här förslaget är för att informera, förebygga och skydda dagens ungdomar. För mig är det viktigt att alla bör veta sina rättigheter. Temat Sexuella Rättigheter är fortfarande dolt och samhället saknar kunskap på ett så brett tema, säger Israel Alberto Mayta från organisationen Punto 0, en ungdomsgrupp som är del av RED ADA.

Från vänster: Israel Alberto Mayta, Adriana Mendoza, Claudia Fernandez, Aracelly Arando, Cristobal Fuentes, alla från olika ungdomsgrupper, presenterar förslaget i talk showen ‘Mujeres en lo Alto’. Foto: RED ADA

Förslaget, som ungdomarna från organisationen RED ADA har format, är uppbyggd av problem och lösningar angående temat sexuella rättigheter. Förslaget har bland annat med att 1 av 3 är ungdomar i La Paz.

Så hur är det att vara ung i La Paz?

-Det är svårt att säga eftersom det finns olika typer av ungdomar i La Paz men personligen tycker jag det är svårt. Det finns stereotyper som fortfarande dömer och det är svårt när du vill forma din personlighet. Om du nu väljer att sticka ut så blir du alltid utfryst ur samhället, säger Israel Alberto Mayta.

Förslaget har punkter som att: Få tillgång till information som är sann, korrekt och fri från fördomar när man pratar om sexuella rättigheter, stärka ungdomsorganisationerna som finns och låta dem få ta del av den politiska ytan samt att skapa hälso-center som har sexuell hälsa och rättigheter som specialitet, vilket saknas idag.

Detta förslag ska användas som ett konkret underlag för ungdomarna där de ska kunna vinna stöd från auktoriteter vilket är ett av årets mål i programmet Suma Thakhi II, att få stöd från 45 auktoriteter för arbetet de jobbar med.

Denna vecka har de bjudit in flera auktoriteter de jobbat med under året till ett Forum den 30 oktober, på Hotellet Torino i La Paz, där de ska presenterar sitt förslag del för del till sina inbjudna.

- Det är ni ungdomar som måste hålla detta evenemang eftersom det är ni som format detta förslag utefter era erfarenheter. Vi skapar gärna utrymmen som dessa konferenser men det är ni som måste lära er hålla i dessa event. Sa Aracelly Arando kommunikatör och ansvarig för ungdomsgrupperna på RED ADA på veckomötet i fredags med ungdomarna.

Aracelly Arando backstage på tv kanalen Fides Tv. Foto: Wendy Reyes

RED ADA har med hjälp av sina och ungdomarnas kontakter skapat utrymmen så att ungdomarna ska synas och höras. Nu senast har de skapat utrymmen på olika mediekanaler där ungdomarna ska presentera förslaget.

Exempelvis har några redan fått chansen att medverka på olika Tv-program veckorna som passerat. Först ut var talk showen ‘Hablando en Serio’ sedan var det dags för ‘Mujeres en lo Alto’ och nu på onsdagmorgonen den 28 oktober kommer det hållas en presskonferens där de pratar mer om förslaget och även ge en inbjudan till forumet den 30 oktober som heter ’En Pies por los Derechos Sexuales’. De planerar även in ett besök på ett radioprogram i Radio Fides, som når flera lyssnare. 

Från vänster: Carmen Sea och Cristobal Fuentes från ungdomsgrupperna Femenismo Activo Juvenil och CEJUPA presenterar förslaget på ‘Hablando en Serio’ Foto: Wendy Reyes

Wendy Reyes backstage på talk showen ‘Hablando en Serio’.

Foto: Aracelly Arando

Wendy Reyes, programpraktikant, Bolivia

På internetcaféet för att prata – inte för att surfa

Club Infantil arbetar inte bara med själva barnen och deras föräldrar för att förebygga barnsexhandel utan också med personer som arbetar i riskfyllda miljöer. Bland dem finns internetcaféer, barer, restauranger, hotell, taxichaufförer och statliga institutioner. Förra veckan var det dags att besöka dessa nyckelaktörer för att följa upp samarbetet mot barnsexhandel. Dels för att stämma av vilken kunskap de besitter om ämnet, dels för att erbjuda mer information såväl som informationsmaterial.

Teamet har tagit på sig sina gula tröjor och förbereder dagens besök. Foto: Philip Krook

Jag, tillsammans med tre andra, besökte Jinotegas internetcaféer. Promenerandes runt i staden hade vi med oss några frågor att ställa, viss information att erbjuda och klistermärken och banners att dela ut. Bland de sjutton internetcaféer vi besökte fanns båda de som samarbetat med organisationen länge och nya caféer som ännu inte etablerat ett samarbete.

Man måste skära av problemet vid rötterna menade denna ägare. 

Foto: Philip Krook

– Problemet här i Jinotega är att folk är väldigt konservativa, de tänker att man inte borde tala om ämnet. Det är likadant med ämnet sexualitet. Jag bodde i Managua under flera år och där finns en helt annan öppenhet och informationsspridning än här. Där är ungdomarna informerade, det är de inte här, menade ägaren till ett av de nya internetcaféerna och förstod vikten av att arbeta förebyggande mot barnsexhandel:

– Barnen behöver mer utbildning i ämnet från deras föräldrar, deras lärare och genom preventiva kampanjer såsom denna. Det är viktigt att skära av problemet vid rötterna så att det inte ska kunna växa, sade han innan han satte upp klistermärket han fått av oss på ytterdörren och ställde bannern på skrivaren.

”Barnsexhandel är ett brott som bestraffas med fängelse” står det på klistermärket han satte upp på ytterdörren. Foto: Philip Krook

En av frågorna vi ställde till ägarna var hur de som ägare till ett internetcafé skulle kunna arbeta mot barnsexhandel.

– Det som händer här är att barn och ungdomar ibland kan komma hit och titta på porr på datorerna. När vi inser det skickar vi ett meddelande till dem om att de ska stänga ner sidan, sedan blockerar vi den för framtida bruk, sade en av ägarna. En annan väljer att använda en mer aggressiv metod:

– Om jag får reda på att ungdomar eller par tittar på porr här avslutar jag deras session och skäller ut dem.

– Många internetcaféer har bås för större avskildhet men jag har valt att utforma mitt café med en öppen planlösning. Det gör det svårare för dem att titta på olämpliga saker i och med att det är blir så offentligt, sade ytterligare en av ägarna vi besökte under dagen.

Fátima Averruz varvar frågor med information under besöken hos internetcaféerna. Foto: Philip Krook

Fátima Averruz, psykolog på Club Infantil, var med och besökte internetcaféerna även förra året och menar att det är enklare i år.

– Öppenheten och viljan att ta emot oss och ta sig tid att informera sig om ämnet är mycket större i år. Förra året var det mycket svårare att få dem att ställa upp, säger hon.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Workshop med stipendiemottagarna i Matagalpa

Proyecto Miriam började för nästan 30 år sedan som ett utbildningsprojekt för att ge kvinnor chansen att lära sig läsa och skriva men också för att kunna utbilda sig på en högre nivå. De anser att kvinnor har lika mycket rätt som män att utbilda sig, starta en karriär och bli ekonomiskt självständiga. De ser också på utbildning som en sorts strategi, för att till exempel kunna tag sig ur fysiskt, psykiskt och ekonomiskt våld. Som en väg ut ur förtryck. Därför har Proyecto Miriam ett stipendieprogram dit unga kvinnor kan söka ekonomiskt stöd för att kunna genomföra sin utbildning. Många kvinnor söker stipendierna varje år och väljs sedan noggrant ut via ett stipendieråd. Ofta är kvinnorna ensamstående mammor som kommer ifrån svåra ekonomiska situationer. Dessa kvinnor får sedan ekonomiskt stöd genom hela sin utbildning. De får också utbildning via Proyecto Miriam i form av workshops med olika teman. Vi åkte till Matagalpa för att ha en workshop om kvinnliga arbetstagares rättigheter. 

 Magdalena Benavides från Proyecto Miriam inleder workshopen. Foto: Victoria Särnhult

Det var omkring 30 deltagande i workshopen från olika delar av Nicaragua, så vi började med en snabb presentation. Med oss fanns kvinnor som studerade eller hade studerat klart allt från språk och litteratur till ingenjör, sociologi, psykologi, juridik och landsbygdsutveckling. Vi gick igenom förra gångens tema, som handlade om arbetsrelaterad diskrimination, på grund av kön. Vi diskuterade att en som kvinna måste våga vara stolt över sin utbildning och sitt yrke. Många kvinnor skäms för att nämna att de är till exempel psykologer eller ingenjörer. Då uppfattas en nämligen ofta som skrytsam och om en har barn är en även en dålig mamma. Kvinnor ska enligt normen vara blygsamma och ödmjuka. Kvinnorna på workshopen höll med om att en ofta möter olika typer av motstånd och diskriminering som kvinna på arbetsplatsen. Många menade att de möter mycket sarkasm från sina manliga kollegor, ofta påpekas det att de är så unga och oerfarna. En av kvinnorna som hade studerat till ingenjör berättade att hon hamnade i en situation på arbetsplatsen där en äldre man ställde till med en stor scen och vägrade gå med på att låta en kvinna bestämma över honom. Många av kvinnorna blir inte kallade efter sitt yrke som sina manliga kollegor, till exempel doctora, profesora, etc. vilket är ett tecken på respekt. Därför menar stipendiemottagarna att det är viktigt att börja med sig själv, att våga säga till, att förhålla sig till sitt yrke lika självklart som männen gör. Självförtroende är mycket viktigt för att kunna stå upp för sig själv i arbetsrelaterade situationer. 

Det finns alltid tid för reflexion och diskussion på Miriams sammankomster. 

Foto: Victoria Särnhult

Efter genomgången var det dags för dagens utbildning som skulle handla om arbetsrelaterade rättigheter. Vad säger reglerna och stadgarna egentligen? Hur funkar det med löneförhandling, tillsvidareanställning och pension? Hur är det till exempel när man blir med barn eller blir sjuk? Många kvinnor medgav att de inte hade särskilt bra koll på sina rättigheter och att de också har känt sig utnyttjade på olika arbetsplatser. Med oss hade vi Johanna, advokat och specialiserad på arbetstagares rättigheter för att hålla i seminariet. Vi gick igenom olika punkter där kvinnorna också hade möjlighet att fråga om speciella situationer i deras arbete. Vi tittade på vad man ska tänka på när man skriver under ett kontrakt, rätten till semester och så vidare. Johanna tog inte bara upp viktiga rättigheter utan också skyldigheter en har som anställd. Om arbetsgivaren bryter mot en lag är det också viktigt att veta vilka redskap som behövs för att kunna anmäla detta. Kvinnorna fick även till exempel öva på att räkna ut hur många dagar betald semester en har rätt till. 

Johanna inleder seminariet. Foto: Victoria Särnhult

Kvinnor från flera delar av Nicaragua deltog i workshopen. Foto: Victoria Särnhult

Efter att seminariet var slut passade jag på att intervjua Marcia Obredon, medlem i Proyecto Miriam och stipendiemottagare. Här är litegrann av hennes historia i Miriam:

”Jag heter Marcia Obredon, jag är nu 24 år och fick stipendium för att genomföra mina ingenjörsstudier 2009, när jag var 18 år. Jag kommer ihåg att jag var sen med att skicka in alla papper och att jag var orolig att jag inte skulle kunna anmäla mig. Men sedan ringde de en dag och sa att jag hade blivit utvald till att komma på intervju. Det var väldigt spännande och jag minns att jag och några andra tjejer åkte tillsammans för att genomföra intervjun. En tid efteråt ringde de och sa att jag hade fått stipendiet och jag blev så glad, jag kunde alltså fortsätta studera till ingenjör.

Jag blev medlem i Miriam och deltog i deras aktiviteter, jag var också volontär där och arbetade som lärare inom området för läs- och skrivkunskap med vuxna kvinnor som elever. 2012 examinerade jag mig och jag hade turen att hitta ett arbete inom mitt yrke nästan direkt efter. Idag arbetar jag som ingenjör och fortsätter att vara aktiv i Miriam. Det är en väldigt fin erfarenhet som alltid kommer finnas med mig, jag känner mig mycket tacksam och vill ge tillbaka och hjälpa andra. Tack vare Miriam har jag också fått mycket kunskap om mina rättigheter som kvinna, jag har blivit starkare och mer självständig. Miriam har hjälpt mig växa och lärt mig älska mig själv. Miriam är en stor del av den jag är idag. Jag tror att jag alltid kommer att vara del av Miriam för att på ett eller annat sätt kunna ge tillbaka allt det jag känner för dem.” 

Marcia och Junieth hänger i hammocken under lunchrasten. Foto: Victoria Särnhult

Många av de som nu arbetar på Proyecto Miriam är före detta stipendiemottagare. Junieth är en av dessa, hon arbetar som psykolog på Proyecto Miriam där hon har hand om självhjälpsgrupper och ger psykologisk vård, hon arbetar också med elever i åttonde och nionde klass där hon ger workshops och har reflektionsgrupper. Själva idén med utbildningarna inom Proyecto Miriam är att sprida kunskapen vidare och att kunna ge tillbaka till andra kvinnor.


Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Albor håller teatertävling!

Under onsdagen och torsdagen höll Albor för 7:e gången i ordningen teatertävlingen Premio Intercolegial de Teatro Aldo Velazquez, döpt efter en boliviansk skådespelare. Under onsdagen hölls första delen av den regionala delen av tävlingen på Teleferikons röda station i El Alto och på torsdagen hölls den andra delen på La Pazs stadsbibliotek. Sammanlagt deltog 22 grupper från olika skolor som gjorde uppträdanden om 20-25 minuter var, på teman som behandlas inom programmet Suma Thakhi II.

Pjäs om kvinnomisshandel i Bolivia. Foto Carolina Pettersson

Ämnen som togs upp var bland annat våld i hemmet, där en grupp visade hur en kvinna som stod upp mot sin man blev misshandlad, och att denna problematik byggdes på med hjälp av alkoholproblem. En annan pjäs handlade om en homosexuell kille som blev utkastad ur sitt hem på grund av sin sexuella läggning och därefter dog av det hårda livet på gatan. En tredje pjäs handlade om fyra unga tjejer som blev lurade av en äldre kille att de skulle få jobb i USA, vilket visade sig vara en lögn för att kunna kidnappa flickorna till sin prostitutionsverksamhet. Alla pjäser var skrivna och otroligt skickligt uppvisade av skolklasserna själva och visade på en bred bild av de problem som finns i samhället, sedda med tonnåringars ögon. Teatrarna bedömdes av tre företrädare för Albor, bland annat Malena Cardenas som är Albors koordinator.

Juryn som bedömde teaterframträdandena , i mitten Malena Cardenas. 

 Foto: Carolina Pettersson

- Det har varit väldigt lyckat, i onsdags var det så många som dök upp att vi fick hålla på till klockan nio på kvällen. Vi hade inte ens hyrt lokalen så länge, så de sista grupperna fick visa upp sina teatrar i vår organisationslokal, säger Malena.

Några av deltagarna i tävlingen. Foto Carolina Pettersson

På fredagen presenterades vinnarna av tävlingen, och det var inget litet arrangemang. Närmare 100 personer var i lokalen på Kultur och Turism-ministeriet, därifrån eventet också sändes live på en kultur-tv-kanal. Under eventet deltog också viceministern för avkolonialisering, Félix Cárdenas, som bland annat höll ett tal om vikten av kultur och identitet. Det var inte bara teaterfestivalens vinnare som presenterades utan också Albors liknande tävling inom poesi, "Festival Intercolegial de Interpretación Poética JIWASAMPHI SARTAÑANI", där elever från olika skolor under många olika event hade fått visa upp tolkningar eller egenskrivna dikter på teman som miljö, solidaritet och identitet (fokuserat på Boliviansk/ursprungsfolks identitet). Under eventet berättade Willy Flores, verksamhetsledare för Albor, att i tävlingarna hade det hittills deltagit 3 000 skådespelare och poesiuppläsare som kom från totalt 126 olika utbildningscentran. Till vinnare i teatertävlingen utsågs tre grupper, från skolorna Republica de Chile, San Luis och San Marcos, varav en utsågs till att få representera La Paz-regionen den 25:e oktober då den nationella tävlingen avgörs i staden Sucre. 

Vinnarna i tävlingen JIWASAMPHI SARTAÑANI presenteras på Kultur- och Turimsministeriet. Foto Carolina Pettersson

Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia

Varje år lämnar Jackson skolan för att skörda kaffe

Jackson Ulises Olivas är tolv år och hans favoritämnen i skolan är matte och engelska. Han har precis fått två stipendier för att studera engelska efter skoltid. När hans klasskamrater springer ut på rasterna för att spela fotboll på skolgården stannar Jackson kvar i klassrummet och läser de engelskaböcker och gör de läxor han fått från sina studier via stipendiet. Det är tydligt att han bryr sig om sin skolgång.

– Utbildning här är väldigt viktigt för vi lever i ett utvecklingsland. Om vi inte gör klart grundskolan och gymnasiet kan vi inte studera på universitetet och lyckas utveckla både oss själva och landet vi lever i.

 Jackson Ulises Olivas missar en månad av skolan och tvingas spendera hela sitt jullov skördandes kaffe. Foto: Philip Krook

Trots Jacksons engagemang i hans skolgång finns det hinder som gör det svårt för honom att satsa fullt ut på sin utbildning. Varje år måste nämligen han och hans lillebror följa med deras mamma och styvfar upp i bergen för att hjälpa till att skörda kaffe.

– Vi åker härifrån i mitten av november och kommer tillbaka i mitten av februari. Vi förlorar en månad här i skolan men bor där i totalt fyra månader.

Miriam Zelaya, rektor på skolan, hade gärna sett att det vore annorlunda men inser att situationerna som familjerna befinner sig i kan vara komplicerade.

– Jag tycker inte att det är bra att de tvingas lämna skolan, men ibland får man försöka förstå de situationer som föräldrarna befinner sig i. Merparten av eleverna som går här på skolan kommer från resursfattiga hem och skördesäsongen är ofta den enda, eller i alla fall största, inkomstkällan för föräldrarna. Därför tar de med sig barnen upp till kaffeplantagen under tiden de arbetar där.

Miriam Zelaya vill tro att barnen faktiskt studerar när de befinner sig på kaffeplantagen. Foto: Philip Krook

Men enligt Miriam Zelaya är det inte för att arbeta som föräldrarna tar med sig barnen upp till kaffeplantagen, utan för att fortsätta studera därifrån.

– Regeringen är emot barnarbete, det är förbjudet. Pappan arbetar på fältet men barnen måste studera. Där finns utbildningscenter och personer som tar hand om dem medan föräldrarna arbetar. Det är något som skolmyndigheten och ägarna till kaffeplantagen har kommit överens om.

Jackson berättar dock något helt annat. Han berättar om hur han arbetar tillsammans med sina föräldrar, och talar om undermåliga levnadsförhållanden och dålig mat. Han berättar även om hur lätt det är att bli sjuk.

– Det är ett tufft jobb, och det är lätt att bli sjuk på grund av regnet. Men i vår familj vidtar vi de nödvändiga åtgärderna för att skydda oss, eller så får min lillebror vara inomhus under regnet.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

En lärorik dag i La Paz

På torsdagsförmiddagen, den 14 oktober, hade jag förmånen att få följa med Wendy Reyes och Carolina Petterson till kontoret som de jobbar på för tillfället, tillika Svalorna Latinamerikas programkontor i La Paz, Bolivia. Där träffade jag Gerardo Luna, programmets koordinatör, Gioconda Guiterrez, programmets administratör, och Ricardo Alcon som är konsult. Mina svenska kollegor hade introducerat ”fikan” på kontoret, så vi drack kaffe och åt kakor och fikon tillsammans medan jag fick en powerpointpresentation om Bolivia av en stolt Gioconda och en introduktion om programmet Suma Thakhi II av Gerardo. Jag fick bland annat reda på att programmets namn betyder ”på god väg” på aymara och att dess syfte är förbättra ungdomars framtidsmöjligheter. Fokus ligger på att sprida kunskap om könsroller och sexuella rättigheter genom samarbetsorganisationernas radioprogram och kulturevent.

Efter lunchen hade de andra arbetsuppgifter att göra på kontoret, så jag fick se en inspelning av en teaterföreställning som gruppen YATARI, inom samarbetsorganisationen ALBOR, hade presenterat. Föreställningen hette ”No te duermas con cuentos de hadas”, på svenska ungefär ”somna inte till godnattsagor”, och använde sig av välkända karaktärer så som rödluvan och snövit. Uppsättningen hade dock en annorlunda twist där rödluvan blev misshandlad av vargen och snövit sexuellt trakasserad av dvärgarna, för att uppmärksamma genusfrågor, maskulinitetsnormer och kvinnovåld. Jag tyckte att det var ett smart sätt att behandla frågorna, verket var dessutom bra koreograferat och skådespelarna duktiga. Carolina har skrivit om när de var och såg föreställningen live i ett blogginlägg från 8 september i år.

Vi tog den gula linjen av el teleférico upp till El Alto för att besöka samarbetsorganisationen ALBOR. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

På eftermiddagen tog vi ”el teleférico”, en linbana, upp till El Alto för att besöka ALBOR och en annan av deras teatergrupper. Samlingen började med att vi alla presenterade oss för varandra och ungdomarna beskrev El Altos sociala problem. De berättade exempelvis om att trafficking är vanligt förekommande i området och att polisen inte tar problemet på allvar, även om Bolivia har ratificerat FNs konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (UNODC, 2015). Ungdomarna sa att det i snitt försvinner två personer om dagen i El Alto. De berättade även att det endast är lagligt för en kvinna att göra abort om hon har utsatts för våldtäkt och att det juridiska systemet är mycket byråkratiskt och långsamt, vilket gör att hon ofta blir tvungen att föda barnet innan hon har hunnit få rätten på sin sida. De frågade hur det fungerar att göra abort i Sverige och när vi svarade att det inte krävs något intyg blev de oerhört överraskade.

En av ALBORs teatergrupper visar oss ett utdrag ur en föreställning med fokus på trafficking, som de arbetar med. Foto: Alexandra Garcia Nilsson.

Efter vårt samtal fick vi se en del av den teateruppsättning som de håller på att arbeta med. Den behandlar just könsroller och problematiken kring trafficking som de tidigare hade pratat om, vilket gjorde att den berörde mig starkt. Jag upplevde det som att problematiken kom nära och kändes reell. Hur de lyckas kombinera informationsspridning och teater tror jag därför är ett effektivt sätt för att lyckas skapa engagemang kring frågorna. Dels då de gör publiken uppmärksam på problematiken och dels, och kanske framförallt, då de lyckas tala till deras känslor. 

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru



Källa:

UNODC. (2015). Trata de personas. Hämtad: 2015-10-14, från https://www.unodc.org/bolivia/es/lucha_contra_la_trata_y_trafico_de_personas.html

Samtal med Väldens Resor och RFSU

Efter mötet i Sveriges riksdag den 30 september var våra gäster från Bolivia, Abigail och Aracelly, inbjudna till en av Svalorna Latinamerikas företagspartners. Pelle Ståldal, verksamhetschef på resebolaget Världens Resor, ville veta mer om utvecklingsprogrammet och samarbetsorganisationernas arbete i Bolivia.

Abigail berättar för Pelle om Albors verksamhet i Bolivia. 
Foto: Victoria Christensson

Världens Resor arrangerar gruppresor över hela världen, inklusive Bolivia. Mötet med Abigail och Aracelly hade som syfte att undersöka förutsättningarna för en resegrupp att eventuellt besöka verksamheten och aktiviteterna inom utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II. Under samtalet berättade Abigail och Aracelly om Albor och RED ADA:s verksamheter som bl.a. inkluderar teater- och radioverksamhet vilka används som verktyg för att sprida sina budskap. Mötesdeltagarna samtalade om hur ett besök hos verksamheterna skulle kunna se ut. Aracelly ville gärna ta emot resegruppen under en av ungdomarnas radiosändningar i studion och Abigail var öppen för att bjuda in resenärerna till en av Albors teaterföreställningar.

Vad som kommer att ske fastställdes inte under mötet, men mötesdeltagarna hoppas på att kunna pröva möjligheterna för att sammanstrålas i Bolivia och att de i framtiden kan fortsätta att utveckla arrangemanget ytterligare.



Möte med RFSU

Fredagen den 9 oktober åkte Abigail och Aracelly till Riksförbundet för Sexuell Upplysning (RFSU) i Stockholm för att ta del av deras erfarenheter av arbetet kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). RFSU samarbetar med organisationer i Bangladesh, Georgien, Ghana, Kambodja, Kenya, Tanzania – och Bolivia. Besökarna togs emot av Ivan Prudencio, Programme Manager på Internationella enheten.

Ivan Prudencio, Programme Manager på Internationella enheten. 

Foto: Victoria Christensson

I Bolivia arbetar Svalorna Latinamerika tillsammans med sina samarbetsorganisationer kring de SRHR-relaterade temana sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld. De arbetar ofta med ungdomsgrupper som på olika sätt sprider sina budskap genom teater, radio, presentationer m.m. Vikten av att samarbeta med ungdomar är att de många gånger är öppna för SRHR-frågor medan vuxenvärlden ofta undviker att tala om dem. Arbetet med SRHR kan bidra till att de unga tar med sig sina erfarenheter från verksamheten hem till bl.a. sina föräldrar och på så sätt sprids budskapet.

Det var inspirerande att höra hur RFSU arbetar med att ”paketera” de budskap de vill nå ut med till sina målgrupper. Emma Güntner, projektledare på kommunikationsenheten, delade med sig av exempel på kampanjer som RFSU hittills har haft. En av dessa är manifestationen Barnvagnsmarschen som i år har hållits för sjätte året i rad med syftet att lyfta det omfattande problemet med mödradödlighet i världen. 2015 deltog 43 svenska städer (Källa). Abigail och Aracelly ansåg att RFSU:s koncept kring denna manifestation även kan vara någonting för Bolivia, men att man då skulle behöva forma om den för att passa den bolivianska kontexten. Rätten till abort är t.ex. en mycket känslig fråga för många i landet och det skulle bli svårt att få folk att vilja ansluta sig om budskapet uppfattas vara för kontroversiellt.

Carl Osvald, kommunikationschef på RFSU, introducerar mötet. 

Foto: Victoria Christensson

Fr. v. Klas Sellström, verksamhetsledare på Svalorna LA; Aracelly Aranda Ayala, från samarbetsorganisationen RED ADA; Maria Aveles, vikarierande föreningssamornare på Svalorna LA (syns ej i bild); Abigail Modesta Condori Apaza, från samarbetsorganisationen Albor. 

Foto: Victoria Christensson

Vidare förklarar Emma konceptet kring kampanjen för Gubbelax, som visade sig vara en ”produkt” mot rädsla för preventivmedel och bristande politisk vilja. Tanken var att innan lansering väcka stor nyfikenhet, vilket det gjorde, för att sedan kunna lyfta och problematisera frågan kring tonårsgraviditeter. Abigail och Aracelly berättade då att en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Bolivia, CDC, har haft en liknande kampanj men där det istället lanserades ett ”piller mot homo-, bi- och transfobi”. Ett intressant sätt att närma sig frågor kring SRHR.

Aracelly berättar om arbetet med SRHR-frågor i Bolivia. 

Foto: Victoria Christensson

Aracelly och Abigail visade och delade ut material med information om RED ADA och Albor:s arbete. Foto: Victoria Christensson

Att lyfta och arbeta med SRHR i Bolivia är viktigt dels då det sker väldigt många tonårsgraviditeter, osäkra aborter och riktas mycket hat mot HBTQ-personer. Att föra problematiken ut i ljuset kan bidra till en förändrad allmän inställning och en tryggare tillvaro för många.

I november planerar RFSU att åka till Bolivia. Aracelly och Abigail passade på att bjuda in RFSU till Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i landet för att föreläsa eller hålla i samtal kring ämnen som rör verksamheten. Förslaget mottogs varmt och vi hoppas på att en återträff med informationstillfälle går att arrangera i Bolivia i november!


Victoria Christensson, kanslipraktikant, Stockholm

”För att jag är en flicka”

– Vet ni varför vi är här idag? frågar Elvin Valle barnen på konstgräsplanen.

– För att fira den internationella flickdagen, svarar en pojke snabbt.

– Varför finns det en sådan dag? fortsätter Elvin Valle.

– För att det förekommer mycket diskrimination mot flickor, svarar en flicka efter någon sekund.

Elvin Valle och de andra utbildarna på Club Infantil i Jinotega har samlat barn och ungdomar på den lokala konstgräsplanen för att uppmärksamma den internationella flickdagen.

Elvin Valle diskuterar den internationella flickdagen med barnen. 

Foto: Philip Krook

Det sägs att en bil transporterande journalister och anställda från hjälporganisationen PLAN blev stannad på en väg i ett litet samhälle i Nepal år 2006. Där på vägen gick en liten flicka som skulle hämta vatten. Journalisterna klev ur bilen och frågade den lilla flickan varför hon inte var i skolan. Den lilla flickan svarade utan att tveka ”för att jag är en flicka”. Denna simpla men träffande fras mynnade sedan ut i den globala kampanjen ”Because I am a Girl”. På grund av den dubbla diskriminering, att vara barn och kvinna på samma gång, som flickor råkar ut för ansågs det inte vara nog att ha en barndag och en kvinnodag. 2011 blev därför det första året för den internationella flickdagen.

Runt 60 miljoner flickor går inte skolan på grund av att föräldrar, bland annat, prioriterar skolgång för pojkar istället för flickor. Med andra ord får flickans bröder gå i skolan, men inte hon. Magda Benavides, en del av koordinationsteamet på Proyecto Miriam i Estelí, upplevde samma sak hon som barn.

– När jag var ung sa min pappa att endast män har rätt att utbilda sig. Att låta kvinnor utbilda sig var som att investera i något som inte skulle ge någon vinst. Jag skulle lära mig att laga mat och att göra hushållsarbete, för att en man sedan skulle ta mig till sitt hus och ge mig det jag behövde.

Musik och slogans basunerar ut från högtalarna under tältet. 

Foto: Philip Krook

På konstgräsplanen i Jinotega går Club Infantils utbildare runt i sina gula tröjor och blåa kepsar. 160 barn från de olika sektorerna där organisationen arbetar har kommit hit. Club Infantil har bjudit hit dem för att delta i fritidsaktiviteter, bland annat fotboll, bingo och målning, till ära av gårdagen. Innan varje aktivitet passar utbildarna på att berätta varför flickorna har fått sin egna dag och diskutera detta med barnen.

Fotbollen var klart populärast men det fanns vissa som valde att måla. Foto: Philip Krook

Smålagsmatcherna i fotboll är populärast. Runt dem samlas de flesta, bara ett fåtal flickor har valt att måla eller spela bingo. Vädret är oberäkneligt. Ena stunden stekande solsken, andra stunden monsunliknande ösregn. Barnen verkar inte bry sig, det enda som spelar någon roll för dem är att få fatt på bollen som sparkas runt på planen. Den enda som bryr sig är discjockeyn. Han sitter under tält men regnet faller till marken med sådan kraft att allting riskerar att vätas ner ändå. Från högtalarna hörs musik, men där hörs också slogans. Vissa inspelade sedan tidigare, andra utropas live.

– Har pojkar rättigheter, har flickor det också! ropar Jennifer, en av deltagarna, ut.

Joxel firar att hans lag just gjort mål. Foto: Philip Krook

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Finbesök från Peru!

Programmet i Bolivia, Suma Thakhi II,  hade besök från Peru under förra veckan. Besöket var Alexandra Garcia, Svalorna Latinamerikas programpraktikant, som är stationerad i Arequipa, Peru.

Alexandra anlände under onsdagskvällen för att sedan kasta sig in i ett fullspäckat schema under torsdagen och fredagen.

Under torsdagsförmiddagen så hade vi på kontoret förberett lite fika och två presentationer för Alexandra. Gerardo Luna som är programkoordinator i La Paz berättade om programmet Suma Thakhi II. Till exempel vilka organisationer som är med; RED ADA, ALBOR, CDC och CISTAC. Vilka teman programmet arbetar med; sexuella rättigheter, könsrelaterat våld, HBTQ-frågor och maskulinitetsfrågor. Hur programmet är uppdelad i olika mål; stärka målgruppen med kunskap, aktivera och utveckla målgruppen, att målgruppen delar med sig av kunskaper till den bolivianska befolkningen och utveckla samt stadga lagar. Sedan fick jag och Carolina Pettersson, som även är programpraktikant här i La Paz, berätta om våra intryck från tiden vi varit här och hur vi uppfattar programmet.

Gioconda Gutierrez, vår administratör, hade en föreläsning om Bolivia och förklarade hur landet är uppdelad i olika regioner och att landet hade tre olika klimat: dalklimatet, bergsklimatet och tropikerna. Gioconda informerade även över regeringen i Bolivia och att presidenten Evo Morales har suttit i makten sedan 2006 och har gett ett förslag som skulle innebära att han får sitta kvar vid makten till 2020.

Senare under eftermiddagen fick Alexandra se på en inspelning av teaterföreställningen “No te duermas con cuentos de hadas” som du kan läsa mer om på Carolina Petterssons blogginlägg från den 8:e september ‘Albors grupp Yatiri sprider budskap genom teatern’.

Alexandras reaktion till teaterföreställningen var att den gav ett starkt intryck samt att ungdomarna från teatergruppen Albor var bra skådespelare. Teaterpjäsen är en pjäs som visar på det könsrelaterade våldet som finns i Bolivia. Efter att ha sett detta var vi redo att åka upp för linbanan till organisationen Albor för att få vara med i en av deras studiecirklar som gruppen Kurmy höll.

Linbana GUL på väg upp till El Alto. Foto: Wendy Reyes 

Kurmy är en av ungdomsgrupperna som startades i år av Albor och när vi kom skulle de börja att repetera deras teaterföreställning som handlade om trafficking, vilket är ett stort problem i Bolivia. Vi fick se starka scener och ungdomarna informerade oss om situationen i La Paz med en liten diskussion efter repetitionen.

Fredagen gick ut på att besöka organisationen RED ADA och vara med på deras fredagsmöte. Det var mycket planering denna fredag, så som att ungdomarna skulle börja filma kortfilmer i utbildningssyfte med teman inom programmet Suma Thakhi II och att det skulle hållas en marknad den 18:e oktober där de olika ungdomsgrupperna skulle vara med och presentera teman från programmet. Sist på agendan hade RED ADA planerat in en kortintervju med Alexandra på direktsänd radio. Där frågade de henne angående programmet i Peru och lite om målgruppen som är kvinnor och ungdomar. RED ADA-ungdomarna var väldigt glada att få träffa Alexandra och få ha henne med på radiosändningen.

Alexandra Garcia intervjuas på Radio Mar 101.3FM av ungdomsgruppen FAJ, Femenismo Activo Juvenil. Foto: Wendy Reyes

Wendy Reyes, programpraktikant, La Paz, Bolivia

Besök hos Sveriges riksdag!

Vi på kansliet vill tacka Abigail och Aracelly från Svalorna Latinamerikas (LA) samarbetsorganisationer Albor och RED ADA som har varit i Sverige för att berätta om programmet Suma Thaki II och hur de arbetar med sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld i Bolivia.

Abigail och Aracelly. Foto: Birgitta Vega Leyton

Onsdagen 30 september var Abigail och Aracelly inbjudna till riksdagen av Hans Linde (V) som bl.a. är ledamot i utrikesutskottet samt talesperson för HBTQ-frågor. Syftet med inviten var att inför den kommande 5-årsplanen för svenskt bistånd till Bolivia samtala om det arbete som Svalorna LA och dess samarbetsorganisationer utför i landet. Under förra regeringen beslöts det att Sveriges bistånd till Bolivia skulle fasas ut, men efter Vänsterpartiets förhandlingar med nuvarande regering får stödet kvarstå. Det är Svalorna LA mycket glada för.

Hans Linde visar vägen genom riksdagens korridorer.

Foto: Victoria Christensson

Vid mötets inledning frågar Hans Linde vad Sverige kan göra för att bidra till en positiv utveckling i Bolivia. Abigail och Aracelly poängterade att många idag tror att Bolivia börjar bli självständigt, men att fortsatt stöd fortfarande är nödvändigt då mycket arbete fortfarande kvarstår. Vidare berättar Abigail och Aracelly hur de olika samarbetsorganisationerna arbetar med sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld i praktiken. CICTAC arbetar särskilt med maskulinitetsfrågor, bl.a. genom att visa ”Juan”, en film om en kille som slits mellan vad han själv vill göra i livet och samhällets förväntan på honom. Albor fokuserar på teater där ungdomsgrupper lyfter känsliga och tabubelagda frågor inför publik.

Abigail och Aracelly berättar om arbetet i Bolivia. Från vänster: Denise Berg, tidigare informationspraktikant i Bolivia; Abigail, representant för samarbetsorganisationen Albor; Klas Sellström, verksamhetsledare för Svalorna LA; Hans Linde, ledamot från Vänsterpartiet; Aracelly, representant för samarbetsorganisationen RED ADA. 

Foto: Victoria Christensson

Abigail och Aracelly återkommer till varför fortsatt bistånd från Sverige till Bolivia är nödvändigt. Intresset från ungdomar är stort, berättar de, och de har stor förståelse för de sexuella rättigheterna. Däremot är det svårare att nå deras familjer som ofta inte vill tala om dessa frågor. Abigail säger att det finns ett utbrett hat mot HBTQ-personer i Bolivia och många ser även HBTQ som en myt, att sådana personer egentligen inte finns på riktigt. Ofta undviker folk att prata om detta överhuvudtaget och Aracelly berättar att RED ADA bl.a. utbildar personer till att intervjua människor om detta ämne samt att deras ungdomar sänder ut radioprogram för att föra HBTQ-frågan ut i ljuset.

Abigail förklarar att när det 2008 anordnades HBTQ-parader i Bolivia kastade kritiska människor frukt och andra saker på paraddeltagarna. Idag har detta blivit bättre. Dock finns det fortfarande ett stort mörkertal av HBTQ-personer som inte vågar komma ut, särskilt vuxna.

Hans Linde säger att Sverige har gjort en snabb resa som visar på att normer kan förändras och frågar Abigail och Aracelly hur deras arbete bemöts i skolorna och från politiker. De svarar med att det är få politiker som är öppna för HBTQ-frågor. Lagen i Bolivia förbjuder diskriminering, men i praktiken kvarstår mycket problem. Abigail fortsätter med att det ibland är känsligt för ungdomar som deltar i Albors teateraktiviteter att t.ex. spela ”gay” då fördomar och rädslan för att bli stämplad är stor. Dessutom ser föräldrar ibland till att deras barn lämnar teaterverksamheten. Även att få lokal till teateruppträdandena kan vara problematiskt. Rektorer som först har visat sitt intresse för att låna ut sina lokaler och låta sina elever se föreställningen drar sig sedan ur när de fått reda på vad pjäsen ska handla om.

Denise och Hans. Foto: Victoria Christensson

Abigail och Aracelly berättar vidare om en annan av Svalorna LA:s samarbetsorganisationer, CDC, som tidigare var med och tog fram den nya familjelagstiftningen i Bolivia. I nuläget arbetar de för att HBTQ-personer ska få gifta sig.

Mot slutet av samtalet säger Hans Linde att de kommer att försöka ta fram en ny strategi för fortsatt stöd till Bolivia. Han tror att Sverige kan göra skillnad för HBTQ-personer, civilsamhället och jämställdheten och ska ta med sig den information som Abigail och Aracelly har delat med sig av till det planerade samtalet med ministern.

Abigail och Aracelly talade avslutningsvis om att de är mycket glada över att ha fått dela med sig av Svalorna LA:s och samarbetsorganisationernas arbete kring sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld i Bolivia och tackar Hans Linde för hans engagemang i dessa frågor.

Svalorna Latinamerikas verksamhetsledare Klas Sellström t.v. med Hans Linde t.h. Foto: Victoria Christensson

Hans Linde skakar hand med Abigail som tackar för inbjudan. 

Foto: Victoria Christensson

Victoria Christensson, kanslipraktikant, Stockholm

Hemma hos

Benilda tar med vattenflaskan och anteckningsblocket, vi går tillsammans ut från Proyecto Miriams högkvarter som ligger en bit utanför staden. Grusvägar kantas av färgglada hus, hundar ligger och vilar i skuggan, en och annan höna spatserar omkring. Idag är det dags att hälsa på hos en viktig del av Miriams målgrupper, kallade MAPAREF (madres, padres y referentes). 

På vägen mot MAPAREF. Foto: Victoria Särnhult

Detta är ett samlingsnamn för de som har ansvaret för ett eller flera barn och ungdomar; alltså ofta mödrar, far/mormödrar eller andra kvinnliga släktingar, ibland också manliga sådana. För Proyecto Miriam är det grundläggande att arbeta med olika grupper i samhället, både barnen och deras föräldrar. På så sätt skapas ett mer integrerat arbete. Vi ska gå på hembesök för att prata med de som inte har dykt upp på Miriams senaste aktiviteter. Att följa upp, stötta och besöka de som är del i aktiviteterna är något som har varit en grundläggande del av organisationen ända sedan Proyecto Miriam startades. Det var så kvinnorna som startade organisationen fick upp ögonen för hur hemförhållandena såg ut hos många som var aktiva i projektet. Magdalena Benavides, en av de som har varit med från början och fortfarande arbetar på Miriam berättar:

”På den tiden (slutet på åttiotalet) var det ingen som lade sig i vad som försiggick innanför hemmets väggar. I denna kontext började vi hälsa på kvinnorna, för det var några som slutade dyka upp. Vi träffade kvinnor som hade blivit slagna, kvinnor som inte lät oss komma in och prata med dem för att de inte ville ge anledningen till varför de inte dök upp på lektionerna. Kvinnor berättade att de var tvungna att ljuga när de skulle gå till Proyecto Miriam, de sa till exempel istället att de skulle hälsa på sin mamma. Detta gjorde att vi började diskutera och ifrågasätta denna verklighet som kvinnorna tvingades leva i. Vi bestämde oss för att läsa på om genus och utbilda oss inom dessa teman. Innan detta hade vi inte någon genusmedvetenhet och vi kallade oss absolut inte för feminister. Detta var startskottet för många nya projekt inom organisationen, med fokus på till exempel könsrelaterat våld.”

Benilda antecknar tider och dubbelkollar telefonnummer. Foto: Victoria Särnhult

Vi börjar vandra på de steniga grusvägarna, klockan är bara tio men solen bränner. Vi har många att hälsa på innan dagen är slut. Vi träffar på flera ensamstående mödrar under dagen, de ber oss komma in och sätta oss. Ofta finns det åtminstone en småtting i hemmet, och flera barn. Tv:n står allt som oftast på, visar scener från en annan värld, en värld av lyx och dramatik. Vi sätter oss ner och småpratar lite. Benilda undrar hur det kommer sig att de inte hade varit på Miriams aktiviteter på sistone. En av kvinnorna vi hälsar på, Doña Mercedes, som förut var en mycket aktiv medlem, berättar att hon jättegärna ville gå på aktiviteten men att det är stört omöjligt att hinna med. Hon är i sjuttioårsåldern och ansvarar för en tremånaders bäbis och en sjuåring. Hon gör tortillas som hon sedan säljer och syr även upp kläder. Den enda dagen hon är ledig är på lördagar, och då måste hon hinna med alla sina ärenden. Hon tycker att Miriams projekt är väldigt viktiga och intressanta och ska verkligen försöka gå på nästa aktivitet, men vill vara ärlig och inte lova för mycket. Medan vi säger hejdå sätter hon igång symaskinen och syr vidare.

Doña Mercedes vid symaskinen. Foto: Victoria Särnhult

Hemma hos en annan kvinna kryper en liten pojke på jordgolvet, han sätter sig ner och börjar förundrat undersöka ett dvd-omslag. Kvinnan vi hälsar på är trettiotvå år och den lille pojken är hennes barnbarn. Hon berättar att hennes dotter var tolv år när hon blev gravid, hon tillägger att dottern inte ens hade fått kvinnliga former än. Hon säger att även om det är hennes barnbarn så kommer pojken så småningom kalla henne mamma. Just nu har hon tyvärr inte tid att vara delaktig i Proyecto Miriams aktiviteter, kanske kan hon delta om man ändrar dag för aktiviteterna.

Mor och dotter från en av familjerna som är aktiva i Proyecto Miriam. Foto: Victoria Särnhult

Benilda antecknar eventuella tider och dagar som skulle passa bättre. Kanske kan man ha aktiviteterna en söndag istället för en lördag, fast helst inte så de stör gudstjänsterna såklart. Vi går vidare, knackar dörr, sätter oss och pratar. Ibland är de aktiva ungdomarna och barnen inom Miriam också hemma. Hemma hos en MAPAREF träffar vi en sextonårig tjej som brukade vara med i Miriam. Hon är sprallig och nyfiken och börjar ställa tusen frågor. Jag frågar varför hon inte har fortsatt i Miriam och hon berättar att hon har börjat arbeta på samma cigarrfabrik som sin mamma. Mamman tillägger att hon har lärt sig fort och att hon har bra teknik redan, efter bara några månader. De flesta kvinnor som vi hälsar på menar att det är svårt att hitta tid för mötena och aktiviteterna, många arbetar hårt och har barn att ta hand om. Vissa av kvinnorna var inte heller medvetna om att det hade varit en aktivitet, kommunikationen verkar ibland vara ett problem. Många nämner hur bra och viktigt de tycker att Miriams arbete är, och att deras barn tycker det är jätteroligt att vara med i Miriams olika intressegrupper. Några av kvinnorna vi träffar säger att barnen har förändrats efter att gått med, på ett positivt sätt. De allra flesta vill gärna fortsätta i Miriam. Det gäller bara att hitta en lösning, så att så många som möjligt kan vara med. När dagen är slut är vi också det, trötta säger vi hejdå och går hem. Responsen från MAPAREF har varit till största del positiv, nu gäller det bara att lista ut resten och hoppas på att fler kan och vill komma till nästa träff.

Gatuvy från Proyecto Miriams kontor. Foto: Victoria Särnhult

Victoria Särnhult, Programpraktikant, Nicaragua

Klimatet påverkar Perus skolor och skolorna i Castilla Media arbetar för en minskad klimatpåverkan.

Första dagen på vår mätningsresa hann klockan bli nio på kvällen innan vi var färdiga med alla enkäter och intervjuer i Uñon, ett av Castilla Medias mest svårtillgängliga distrikt. I bilen på väg tillbaka till Tipan fick vi sällskap av en mor och dotter som hade gått i nära två timmar från deras hem till Uñon. Hade de inte åkt med oss i bilen så hade de även fått gå hela vägen till Tipan, en resa som tog oss över en och en halv timme med bil. Under resan berättade kvinnan att hon jobbar som lärare i Arequipa. Det är inte ovanligt att lärare jobbar långt ifrån sina hem och att de därför ofta måste tillbringa stor del av sin tid ifrån familjen. Hon berättade även att hon framöver inte kommer hinna åka hem så mycket då hon kommer att bli tvungen att arbeta på lördagar på grund av väderfenomenet el Niño. El Niño brukar återkomma var 4-7 år och hålla i sig mellan 12- 17 månader och kan göra så att Peru drabbas av kraftiga regn och översvämningar. Castilla Media som är bergigt och i vanliga fall mycket torrt skulle även kunna drabbas av erosioner (SMHI, 2014). Skolorna planerar därför för att komprimera terminen så att inte eleverna ska missa sina skoltimmar, om väderfenomenet skulle göra så att de inte kan gå till skolan i slutet av året.

 En av vägarna i centrum av Uñon. Foto Alexandra Garcia Nilsson

På ett föräldramöte i Tipan, som hölls i samband med en aktivitet inom programmets utbildningskomponent, diskuterade rektorn och föräldrar till barnen i byns högstadieskola på vilket sätt terminen ska komprimeras. Vi fick reda på att 77 timmar måste arbetas ikapp och att detta antingen kan lösas genom att förlänga skoldagarna eller genom att skolveckorna förlängs genom att undervisning även hålls på lördagarna. Rektorns första förslag var att förlänga skoldagarna måndag till torsdag, men lämna fredagen som vanligt. Detta mottogs inte bra av föräldrarna. De protesterade och sa att många av barnen som inte bodde i centrum av Tipan först måste åka skolbuss och sedan gå långa sträckor för att ta sig hem, vilket för vissa av dem tar upp emot tre timmar. De skulle därför komma hem när de redan hade börjat mörkna och dessutom skulle de inte ha ätit på många timmar. En av papporna som närvarande på mötet sa även upprört att eftersom att många av lärarna åker ifrån sina familjer för att jobba på skolan vill de sluta tidigt på fredagarna och inte jobba på lördagarna för att hinna hem till dem. Han tyckte att de bara tänkte på sig själva och sina familjer när de la förslaget och att de inte hade brytt sig om vad som var bäst för skolbarnen. Rektorn tog till sig vad pappan och de andra föräldrarna sagt och gav som förslag att eleverna skulle gå i skolan fyra lördagar och en timme längre än vanligt måndag till torsdag. Föräldrarna verkade inte riktigt nöjda med det förslaget heller men då de inte kunde komma fram till något bättre alternativ enades de tillslut motvilligt om rektorns förslag.

 ”Barnens utbildning involverar hela samhället” står det på en banderoll på skolan i Tipan. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

En tredje plats där el Niño diskuterades under vår resa var i samband med en aktivitet som programmets utbildningskomponent anordnat. Tipans högstadieskolas miljöförening arbetade tillsammans med två biologer på en plan över hur föreningens miljöarbete ska se ut. En av biologerna menade att även om det är oklart vilken påverkan den förstärkta växthuseffekten har på el Niño så finns det ju även många andra anledningar till att jobba mot miljöförstöringen. Och även om det inte främst är utsläpp i Peru som lett till miljöproblemen i landet så måste alla hjälpas åt och därför är det viktigt att arbeta med miljöfrågor överallt, även i Castilla Media. Exempel på aktiviteter i miljöföreningens arbetsplan var att de skulle sprida information kring miljöproblemen genom flyers och radioprogram, att de skulle sätta press på att skolan skulle ta sitt ansvar när det kom till undervisning kring miljöproblem och att föreningen skulle plantera träd i området.

Utsikt från vägen upp till Uñon med glaciären Corupuna i bakgrunden. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

Jag pratade även om miljöproblemen med Galo Reymer Fernandez, som är ansvarig för programmets utbildningskomponent. Han kommer från och bor i Castilla Media och är mycket orolig inför framtiden. ”Vi vet inte hur länge till Coropunan kommer kunna försörja oss, men att den smälter det vet vi. Vissa säger att den kommer kunna försörja oss i 15 år till, andra säger 30 år men sen då, vad ska vi göra då? Vi kommer att bli tvungna att flytta till en plats där vi inte vill bo för att vi inte längre kan bo kvar i våra hem.”Att vi måste ändra våra vanor för kommande generationers skull är en tanke som möjligtvis håller i Sverige, här är dock klimatriskerna reella även för nuvarande generationer.


Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

Källa:

SMHI. (2014). El Niño och La Niña. Hämtad 2015-10-06, från http://www.smhi.se/kunskapsbanken/oceanografi/el-ni-o-och-la-ni-a-1.7053