Proyecto Miriam: Kvinnor kan!

- Vår kropp är ett heligt tempel, påpekar advokaten Heisel Peralta med ett leende.

Jag sitter vid ett bord tillsammans med 14 nyfikna mammor i en av Proyecto Miriams konferenslokaler. Utbildningsdagen i sexualitet är i full gång, och rummet bubblar av förväntningar.

- Ett tempel är någonting vi skyddar och tar väl hand  om - där vi kan gömma det som vi älskar mest, fortsätter hon.  Och kom ihåg att det är vi, och bara vi, som bestämmer vem som får komma in.

Mitt bland alla gröna kullar, träd, betande kossor och ståtliga berg i det frodiga nordvästra Nicaragua ligger Estelí. Estelí är en stad som kantas av kreativa väggmålningar och färgglada hus. Här finns en vit katedral som gör sig så vacker mot den blå himlen. Här finns också en grupp starka, välorganiserade kvinnor som i över 27 år har arbetat mot kvinnoförtryck och för att kvinnor, barn och ungdomar ska kunna ta makten över sina egna liv: La asociacion Proyecto Miriam. De har sitt eget svar på en av de mest väldiskuterade frågorna genom tiderna:

Vilket är det bästa sättet för kvinnor, barn och ungdomar att ta sig ur situationer av förtryck?

- Det är helt klart utbildning, menar Proyecto Miriams samordnare Angela Peralta. Utbildning är nyckeln som öppnar dörrar till en trygg framtid. Med det menar jag inte bara den utbildning som skolministern dikterar, fortsätter hon. Vi behöver också rikta in oss på att stärka människors självförtroende och personliga utveckling genom alternativa utbildningsformer.

La Asociación Proyecto Miriam finns i tre olika städer i Nicaragua: Managua, Matagalpa och Estelí. ”– Vi jobbar med två olika typer av utbildning, berättar Angela. Både den formella; ”Escuela Miriam”, där barn och ungdomar kan fullfölja sin grundskoleutbildning, och den informella där vi håller olika kreativa aktiviteter, kurser och workshops.”

När Proyecto Miriam startades upp var det som ett feministiskt utbildningsprojekt: ett stipendieprogram dit unga kvinnor kunde söka för att få ekonomiskt stöd till sina studier. Idag anordnar organisationen utbildningar och upplysningskampanjer för både kvinnor och barn, och har sina egna advokater och psykologer. Stipendieprogrammet finns kvar med sina 10 utdelade stipendium varje år. Angela har varit med från början.

- Jag var en av de första kvinnorna som fick stipendiet. Då var jag en 24 årig tvåbarnsmamma utan hopp om att någonsin få chansen att studera. Proyecto Miriam hjälpte mig att bli både självständig och självförsörjande. Då insåg jag vikten av att arbeta för kvinnors rättigheter – det förändrar liv.

Till organisationens ”informella utbildningar” hör bland annat aktiviteter som reflektionsstunder i olika teman, kurser i  dans, teckning och ledarskap, olika workshops, poesi och komunikation. Här övar organisationens dansgrupp glatt på en korreografi till mors dag tillsammans med instruktören.  

Tillbaka i konferenslokalen fortsätter diskussionen. Vi pratar om sexuella rättigheter och Heisel frågar om mammorna tycker att dessa ser likadana ut i praktiken för kvinnor och män i Nicaragua. Trots att en del förbättringar har setts de senaste åren så verkar alla vara överens om att svaret blir ett rungande nej – machismon är utbredd och präglar hela barnuppfostran.

Detta är det första utbildningstillfället av fyra i sexualitet som Heisel och Gloria håller för det som Proyecto Miriam kallar för ”MAPAREF” (Mammor, pappor och andra vårdnadshavare). Idag var det bara mammor som dök upp. 

- Så, vad kan vi göra för att förändra detta?, frågar Heisel och tystnar.

Ett dovt surr går genom konferenslokalen.

En kvinna med röd tröja menar att kommunikationen med våra barn är det viktigaste för att skapa en ömsesidig respekt och för att lära dem att respektera andra.

- Informera våra barn, och ge våra söner och döttrar liknande information, menar en annan, och det är kvinnan som sitter bredvid mig. Om vi bara lär våra döttrar att ”skydda sig”, så lär vi dem automatiskt att bli underordnade. Vi borde istället prata om rättigheter och vikten av våra kroppar – våra tempel.

När jag lämnar workshopen, och Proyecto Miriam, så är det med huvudet fullt av reflektioner. Världens mammor borde inte bara uppmärksammas och  uppskattas på mors dag – ljuset borde riktas mot dem alla dagar i veckan.

Linda Fagrell, praktikant, Nicaragua

Den strategiska planen

I mitt första blogginlägg för Svalorna Latinamerika skrev jag om Mary Barredas förmåga att hålla sig både reflexiva och praktiska i sin verksamhet “för att skära igenom den tjocka värmen.” Jag har under mina månader täckt en del av deras praktiska arbete, så för omväxlingsskull lägger vi nu fokus på den “lite torrare” delen av jobbet: den strategiska planen.

På måndagar sätter vi oss i en hästsko i en luftkonditionerad sal på Mary Barredas huvudkontor (en av få rum i León med AC tror jag) för att steg för steg, revidera och diskutera fram en strategisk plan för Mary Barredas verksamhet. En plan som ska gälla mellan 2016-2025.

- Vi får hjälp av en extern samordnare som granskar vår plan utifrån hur vi formulerar Mary Barredas vision, uppdrag, värderingar samt övergripande och specefika mål för de kommande nio åren, berättar Rosa Maria Espinoza, verkställande chef på Asociación Mary Barreda.

Mercedes Toruno och Rosa Maria Espinoza, två framstående profiler bland Nicaraguas sociala rörelser. Foto: Johannes Rydinger

Det serveras kaffe, te och kakor och jag dricker mig halvt bedövad på kamomillte. Varje sådant möte börjar med en runda där alla får berätta hur de mår, både på ett personligt och professionellt plan. Hela dagen går åt att tillsammans gå igenom delmål efter delmål för att revidera procentsatser, formuleringar, definitioner, indikatorer på uppfyllda resultat osv. Allt görs genom entusiastiska diskussioner, allvar och humor. Vi utbyter erfarenheter. Det skämtas och diskuteras. Ofta hamnar vi långt från ämnet men återkommer efter en kvarts anekdot-berättande till poängen: Hur kan de statliga institutionerna som skola, hälso och utbildningsmyndighet bäst hjälpa oss för att förhindra våld mot kvinnor och barn, prostitution och barnsexhandel? Hur tillgodoser vi bäst kvinnorna som befinner sig i prostitution och som kommer hit för hjälp? Statistiken visar att 50 procent av kvinnorna har kunnat lämna prostitutionen genom Mary Barreda, men hur når vi fler? Osv.

Alla får säga sitt. Den här gången har vi också äran att ha med den gamla Mary Barreda-räven Mercedes Toruno (hon var med och grundade organisationen för 25 år sedan), som jag bland annat gjort ett ingående reportage om här.

- Vi jobbar med en slags dialogteknik för att komma fram till våra beslut. Om det är något vi inte kommer överens om försöker vi göra en djupare analys av frågan för att kunna diskutera vidare och komma fram till ett beslut (…) det är ett rum där vi har möjlighet att uttrycka vad vi vill för varandra.

Efter åtta timmar räcker det. Mot slutet tenderar det att bli mer och mer fniss och skrattanfall. Folk gnuggar sig i ögonen, vi packar ihop för den här gången och stångas nästan omkull av värmen när vi går ut ur den luftkonditionerade salen.

För mig verkar det som att skratt, personliga anekdoter och den avslappnade stämningen hjälper till för att orka bedriva en sådan kämpig grej som att formulera en strategisk plan för nästan 10 år framöver och samtidigt behålla det öppna diskussionsklimatet.

Mary Barreda bjuder sina anställda på lunch. Ett välförtjänt break i arbetsprocessen.

Foto: Johannes Rydinger

Johannes Rydinger, infopraktikant, Nicaragua

Migration, Vatten och Kommunikation - Utmaningar och lösningar med landsbygdslivet

Under förra veckans möte med ledarna för de olika distrikten i Castilla Media diskuterades de olika utmaningarna som finns i området där Svalorna LA:s landsbygdsutvecklingsprogram, PDR, arbetar. Mötet riktade sig till de olika ledarna och borgmästarna i området men bjöd även in civilsamhället att delta för att tillsammans diskutera olika lösningar och förbättringar på utmaningarna. Alla delades in i olika diskussionsgrupper för att tillsammans kunna brainstorma fram olika lösningar. Ett sätt att öppna upp för fler att delta för en hållbarare utveckling.

Coropuna glaciären som förser Castilla Media med vatten. Beräknas minska med 1 km3 varje år vilket är oroande snabbt. Foto. Julia Svanström

Migration, Vatten och Kommunikation
Migration, vattentillförsel och kommunikation nämndes som de 3 stora utmaningarna i området. Men med god ledning och aktivt deltagande från civilsamhället så var vi i min diskussionsgrupp eniga om att vi skulle kunna förbättra många av dessa svårigheter.

Den vanligaste grunden till att människorna flyttar från landsbygden är bristen på god utbildning. Det finns ingen gymnasieskola i området så vill ungdomarna studera vidare efter högstadiet måste de flytta till närmaste stad. Många familjer väljer då att flytta tillsammans, 16 år är en tidig ålder att skiljas från sin familj. Därför är det av största prioritet att bygga ett gymnasium i Castilla Media för att familjer ska kunna bo kvar och ungdomarna fortsätta gå i skolan.

När vi kom till den andra utmaningen angående vattenproblematiken så kom det upp många förslag på vad som behövdes göras. Att utforma en vattenkommisson med experter och engagerade människor skulle vara till stor fördel, på så vis skulle de kunna ge råd om specifika förbättringar samt studera vattentillförseln i regionen. Andra viktiga åtgärder för att minska effekten av den globala uppvärminingen lokalt lades fram. De naturliga grödorna i den andinska zonen nära Coropuna håller på att försvinna på grund av nyintroducerade grödor, detta snabbar upp effekten av klimatförändringarna då frånvaron av dessa grödor gör att vattnet från glaciären rinner ännu snabbare. Detta är något som en av deltagarna tryckte extra på som något som faktiskt de som bor här kan göra något åt. Det är även viktigt att vi använder ny teknik för att samla upp så mycket av de lilla regnvatten som faller i regionen som möjligt.

I den andinska regionen i södra Peru är klimatet torrt och kargt, byarna är helt beroende av vattentillförseln från glaciärerna på högre höjd. Foto. Julia Svanström

Genom att förbättra kommunikationen mellan byarna skulle distrikten bättre kunna samarbeta i dessa frågor, något som krävs för att klara dessa utmaningar. Att satsa på turism var också ett förslag som kom upp för att öka ekonomin i regionen. Castilla Media är oerhört vacker och har historiska anor så det enda som hindrar turistera från att komma hit är just bristen på kommunikation och otillgängligheten.

Julia Svanström, programpraktikant, Peru

Svalorna Latinamerika i Nicaragua

Foto: Johannes Rydinger

Nicaragua är ett färgglatt land med doftande kaffefält, aktiva vulkaner, rena sjöar och en rik kultur. Det är också ett land där sociala problem utgör en stor del av vardagen. Många av landets barn och unga nekas dagligen sina rättigheter såsom god hälsa, utbildning och skydd mot skadligt arbete - något som gör dem väldigt sårbara inför olika risksituationer, som till exempel barnsexhandel.

I över trettio år har Svalorna Latinamerika jobbat för att barn och ungdomar i Nicaragua ska få sina rättigheter tillgodosedda.

Tillsammans med fyra lokala samarbetsorganisationer från olika delar av landet driver Svalorna för nuvarande utvecklingsprogrammet DEDENAN fas II (Derecho y Desarrollo Integral de Niñas, Niños y Adolescentes).

- Inom programmet arbetar vi förebyggande mot sexuell kommersiell exploatering av barn och unga, berättar Svalornas landrepresentant Celina Lira på plats. Målet med vårt arbete är att befolkningen som medverkar i programmet agerar mot detta fenomen genom långsiktiga strategier.

DEDENAN II’s strategier och innehåll planeras av dess programråd under regelbundna möten. I programrådet har alla lika mycket inflytande – det består nämligen av representanter både från Svalorna och dess samarbetsorganisationer.

Det förebyggande arbetet är inriktat på att stärka barn och ungdomars förståelse av sina rättigheter och inflytandet över sin egen utveckling. Programmet vill också stärka deras självkänsla genom att skapa skyddsnät i form av en vuxenvärld som upptäcker och motverkar sexuella utnyttjanden.

- Nicaragua är ett exportland när det gäller barnsexhandel, påpekar Diana González som har varit medlem i programrådet i flera år. Därför är dessa typer av program så viktiga just här – speciellt för att försöka involvera alla delar av samhället.

DEDENAN II’s arbete sker huvudsakligen genom de olika lokala samarbetsorganisationerna:

CLUB INFANTIL

Club Infantil arbetar förebyggande mot barnsexhandel främst med hjälp av olika kreativa aktiviteter och kurser där de inkluderar barn och ungdomar i allt från dans, sminkkurser, radio- och TV-program (som barnen själva organiserar), miljöinriktade aktiviteter och läxhjälp för att stärka deras rättigheter och ge dem utrymme att organisera sig. Organisationen har två psykologer som fångar upp barn och ungdomar i olika risksituationer. De riktar även sitt arbete mot barnens föräldrar och mot personer som arbetar i riskfyllda miljöer, som till exempel taxichaufförer, hotellpersonal och statliga institutioner för att skapa medvetenhet och sprida kunskap.

- Barnsexhandel har alltid varit ett väldigt tabubelagt ämne i Jinotega, där vi har vår verksamhet, säger psykologen Fátima Averruz. För några år sedan gjordes en studie i vad stadens olika invånare visste om dessa typer av brott. Resultaten vi fick fram var att de flesta blundade för det helt och menade att ”sådant händer inte i min stad”.  Sedan vi började vårt förebyggande arbete tillsammans med Svalorna har vi märkt stora skillnader. Vi har lärt oss att identifiera och synliggöra fallen. Vi pratar om det offentligt, vilket också har smittat av sig på befolkningen och fler fall anmäls.

MARY BARREDA

På Mary Barreda i León arbetar socionomer, psykologer och advokater. Organisationen har sitt ursprung i kvinnoseparatistiskt solidaritetsarbete med prostituerade kvinnor. Genom åren har Mary Barreda kommit att utöka sitt fokus till att innefatta pojkar, flickor och ungdomar i riskzonen för att hamna i prostitution. Idag jobbar de aktivt främst inom tre huvudområden: prostitution, sexuell kommersiell exploatering av barn och unga (där även barnarbete räknas in), och våld mot kvinnor och barn.

APEADECO

APEADECO (Asociación de Promotoras de la Educación Alternativa para el Desarrollo Comunitario) håller till i Telica och deras främsta målsättning är att göra utbildning till en prioriterad fråga i kommunen. De har täta samarbeten med statliga institutioner som polisen, borgmästeriet och den lokala domstolen.

- Vi arbetar med alternativa utbildningsmetoder för barn och ungdomar såsom teckning och dans för att belysa frågor om mänskliga rättigheter, berättar APEADECOS samordnare Norvin Campos. Vi håller även i olika workshops och utbildningstillfällen för familjemedlemmar, lärare och andra nyckelaktörer både i rättighetsfrågor och i förebyggande av våld och barnsexhandel.
Norvin har genom APEADECOS arbete sett en ökad metvetenhet bland befolkningen.

- Genom våra informationskampanjer har vi hittills lyckats nå ut till 20.663 personer. Allt fler vuxna har sakta men säkert ändrat sin syn på barnen och börjat se dem som de faktiskt är: som sociala individer med rättigheter.

ASOCIACIÓN PROYECTO MIRIAM

Ett av ledorden för Proyecto Miriam är ”sororidad” (systerskap). Organisationen startades upp för nästan 30 år sedan som ett utbildningsprojekt för att ge kvinnor chansen att lära sig läsa och skriva, men också för att de skulle kunna utbilda sig på en högre nivå. De ser utbildning som en väg ut ur förtryck och har därför ett stipendieprogram dit unga kvinnor kan söka för att få ekonomiskt stöd till sina studier. Idag anordnar organisationen även utbildningar och upplysningskampanjer och jobbar med både kvinnor och barn för att de själva ska ha makten över sina liv och sin egen utveckling.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 2

Varning! Detta blogginlägg innehåller otäcka berättelser som rör våld och sexuella övergrepp mot barn.

Detta är blogginlägg 2 av 2 som handlar om psykologen Armidas arbete, här kan du läsa del 1. 

Men varför är familjeproblemen så omfattande just här?

Armida nämner machokulturen i Nicaragua som en bidragande faktor, och likaså att våldet som sker inom familjerna snarare ses som en privat familjeangelägenhet än någonting som nämns utanför hemmets väggar. Barnen vågar oftast inte anmäla sina föräldrar.

- De fall som ändå anmäls tas inte alltid på allvar, så många känner att ”ingenting görs”, menar hon. Vidare normaliserar machokulturen våldet mot kvinnor.

När männen jobbar och kvinnorna ”tar hand om barnen” hamnar mammorna i en slags beroendeställning till männen. De stannar kvar hos dem för att de tror att de inte kan klara sig själva.
Armida minns speciellt ett fall med en gravid kvinna som hade väldigt dåligt med pengar. En dag lärde kvinnan känna en mycket äldre man som lovade att älska henne i nöd och lust.

- Till en början hjälpte han henne med boende och pengar, gav henne kläder och lovade att ta sig an hennes barn som en riktig familjefar, berättar hon. Dottern föddes. Efter en tid började mannen förgripa sig på henne. När flickan var något äldre så hörde hon en definition av ”våldtäkt” på radion. Det var först då hon förstod vad hon blev utsatt för. Hon gick till sin mamma och berättade vad hennes ”pappa” hade gjort mot henne, men mamman vägrade att lyssna. ”Du ljuger bara”, kunde hon säga, eller ”du har drömt allt och vet inte vad du pratar om”.

Medan Armida berättar flickans historia så lyser det tunga allvaret i hennes ögon igenom tydligare än någonsin.

- När flickan kom till mig så var jag väldigt mån om att vi skulle bjuda in hennes mamma till samtal för att berätta sanningen, fortsätter hon. Då tittade hon bara på mig och sa ”vad spelar det för roll, min mamma vet redan allting”. Mamman sålde alltså sin dotter i utbyte mot husrum och ekonomisk hjälp, för att hon var ekonomiskt och känslomässigt beroende av förövaren.
Armida tittar in i väggen.

- För mammorna är det oftast lättare att gå in i förnekelse än att acceptera sanningen.

Armidas terapi, som hålls i rummet som ses på bilden, sker alltid på barnen och ungdomarnas egna villkor. Hon ber alltid om tillåtelse för det hon ska göra, så att de känner att de alltid har valet att säga nej. Om de vill sitta på golvet, så sätter Armida sig också där. Hon menar att det är viktigt att de båda sitter på samma höjd.”- Om någon bara vill sitta och gråta under hela terapin, så visar jag dem att det är helt okej”, säger hon. Foto: Linda Fagrell.

Jag frågar Armida lite försiktigt vilket som är det svåraste fallet hon har haft. Hon är noga med att först påpeka att alla fall är lika svåra och att alla som kommer till henne lider, på sitt sätt.  Sedan berättar hon om en familj med flera barn som alltid sov på det kalla stengolvet eftersom de inte hade råd med sängar och där pappan i familjen förgrep sig på ett av barnen framför ögonen på de andra, under hot om att han skulle döda dem alla.

Mamman vågade aldrig anmäla. Tillslut hamnade dock fallet på familjerättens bord, men när pappan fick reda på detta så tog han med sig hela familjen och flyttade upp i bergen.

- Ingen har sett dem sedan dess, säger hon och suckar djupt. Vi sitter tysta en stund. Ord känns överflödiga.

Armida har dock sett många positiva förändringar genom åren hos barnen och ungdomarna. Hon brukar alltid fråga dem vad de känner för skillnad på när de började terapin och när de avslutat den. Många uttrycker att de känner sig starkare, att de mår bättre. Terapin hjälper dem att våga sätta stopp för de sexuella övergreppen. Den hindrar också många av dem från att begå självmord.

- När de verkligen förstår att det finns lagar som skyddar dem, att de är värdefulla, att deras kroppar är deras och ingen annans och att de inte bär skulden för någonting alls stärks deras självkänsla. De lär sig att säga nej och kan börja ta egna beslut. Här kommer ofta förändringen. Förtroendet för människor kommer sakta tillbaka, de kan börja gå i skolan eller till jobbet igen och åter integrera sig i samhället.

För ett par år sedan uttryckte en flicka någonting som etsade sig fast i Armidas hjärta. Flickan menade att hon äntligen kände att det fanns en utväg från allt det onda. Hon sa: ”Jag har inte sett dörren än, men jag vet att den finns”.

Vi småpratar en stund och jag frågar henne avslutningsvis vad hon skulle vilja säga till allmänheten om de övergrepp som barn och ungdomar utsätts för varje dag, både i Nicaragua och i så många andra länder. Hon svarar utan att tveka en sekund.

- Barn och ungdomar är sociala individer med rättigheter, de är inga sexobjekt som vi vuxna bara kan utnyttja. De är väldigt intelligenta. Trots att de upplever smärtsamma situationer så har de nästan alltid styrkan att fortsätta kämpa, och de kommer framåt! Vi måste alla lära oss att se dem som de verkligen är.

Detta är Armidas uppmaning till världen. Vinden från innergården fångar upp hennes ord.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Gemensam vision och transparenta beslutsprocesser: ledarskapsskolorna i Castilla Media, Peru, fortsätter

För att en hållbar utveckling ska kunna ta form behövs ett gemensamt formulerat mål och att samtliga inblandade arbetar tillsammans för att nå dit. Med denna anledning fokuserar en stor del av PDRs (Programa de Desarrollo Rural) verksamhet på att förse befolkningen i Castilla Medias distrikt med kapacitet att delta i offentliga forum samt beslutsfattarprocesser. Detta faller med andra ord inom programmets tredje komponent som berör socio-politiska frågor och organisering.

I många fall kan det vara svårt att hitta ett forum där berörda parter prioriterar att delta vid möten för att diskutera de problem som berör distrikten. Det är med denna anledning som PDR varit med och startat upp Mesa de Trabajo (arbetsbord) i samtliga distrikt. Dessa sammanträden vänder sig i första hand till myndighetspersonal på olika nivåer, men är även öppna för deltagande från civilsamhället.

Gilberto Talavera, konsult inom ledarskapsutbildningar, leder Mesa de Trabajo i Machaguay där olika problem i distriktet lyfts inför borgmästaren. Foto: Julia Svanström.

De deltagare som tagit sig tiden att dyka upp på förra veckans Mesa de Trabajo fick möjligheten att reflektera i mindre grupper kring vad som behövs för att förstärka forumets inflytande och möjlighet till att lösa de problem som finns. När övningen var över kunde samtliga grupper enas om att de viktigaste komponenterna är en gemensam vision och strategi, villighet till kompromiss och öppen kommunikation, samt att alla ställer upp frivilligt på att arbeta för distriktets fortsatta utveckling.

Som tidigare nämnts är Mesas de Trabajo även öppna för allmänheten, men än så länge är deltagandet lågt om inte helt frånvarande. Det är därför som PDR även fortsätter med Escuela de Empoderamineto (ledarskapsskolor för civilsamhället). Genom att förse civilsamhället med redskapen som behövs för att organisera sig är ambitionen att öka deltagandet och infytandet i offentliga beslutsprocesser.

Deltagarna i Escuela de Empoderamineto i Machaguay sitter samlade och reflekterar över hur deras deltagande i utvecklingen av distiktet kan förbättras. Foto: Julia Svanström.

Då förra månadens Escuela de Empoderamineto behandlade teman kring gott ledarskap och deltagande, fokuserade maj månads skola på vilka typer av institutioner som ingår i ett samhälles ledarskap. Gilberto Talavera, som även ledde Escuela de Empoderamiento, förklarar att ledarskapskulturen i distrikten är uppdelad mellan den lokala regeringen och myndigheter, privata sektorn, och det organiserade civilsamhället. Gilberto fortsätter med att poängtera att civilsamhället har både rättigheter och skyldigheter när det kommer till att bidra till utvecklingen av samhället. De har t.ex. rätt till att delta i politiska processer och påverka, men de har även skyldigheter till att bidra till den utveckling de önskar se av samhället. Det går inte att skylla allt som går fel på borgmästaren, alla måste ta ansvar! Med detta i åtanke satte deltagarna igång med en övning i att skriva förslag till hur deras deltagande i Mesas de Trabajo kan förbättras, samt i att skriva förslag till borgmästaren. När övningen genomförts stod det klart att de allra flesta önskar en större transparensens och bättre kommunikation mellan myndigheter och civilsamhället.

Deltagarna i Escuela de Empoderamiento fick rada upp de punkter de anser är viktigast för att öka inflytadet i Mesa de Trabajo. Foto: Veronica Haegeland.

Nästa viktiga steg blir att se till att civilsamhället utnyttjar sina nya kunskaper och kapaciteter till att aktivt delta i respektive distrikts Mesa de Trabajo. På så vis kommer det nödvändiga gemensamma målet för en hållbar utveckling kunna bli verklighet på samtliga nivåer.

Veronica Haegeland, programpraktikant, Peru 

"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 1

Armidas mottagning ligger mittemot den luftiga och frodiga innergården, bredvid brunnen, längst in i Club Infantils huvudlokal. Regnet har precis slutat smattra på taket när jag träffar henne, organisationens barn- och ungdomspsykolog Armida Guadalupe Araoz Ibarra. Vi sitter bredvid varandra i en varsin blommig fåtölj i ett litet rum med gula, fjärilsprydda väggar. Rummets färger och Armidas närvaro sprider ett behagligt lugn. Här kan till och med fågelkvitter höras ibland, om du lyssnar riktigt noga.

På Club Infantil arbetar två psykologer, Fátima Averruz Hernandez, som håller i gruppterapi och enskilda samtal vid misstanke om drogmissbruk, och Armida. Till Armida kommer de barn och ungdomar som på något sätt har blivit utsatta för sexuellt utnyttjande och/eller sexuellt våld, och även de som har fallit offer för barnsexhandel. Under sina 20 år på Club Infantil har Armida upplevt mycket och det syns i hennes ögon. De utstrålar ett tungt allvar, trots att hon ler.

Armida Guadalupe Araoz Ibarra är den enda psykologen i norra Nicaragua som är specialist på fall av sexuellt utnyttjande och sexuellt våld av barn. Det finns bara 33 stycken psykologer i hela landet med samma specialutbildning. Foto: Linda Fagrell.

I ett tidigare blogginlägg frågade jag mig varför alla barn och ungdomar på Fátima Cuadras workshop hade haft behov av att gå i samtalsterapi. Jag ställer samma fråga till Armida.

- Barn och ungdomar behöver någon som lyssnar på dem. Många föräldrar lyssnar tyvärr inte tillräckligt mycket på sina barn. Fátima Averruz erbjuder en väldigt dynamisk gruppterapi, dit alla är välkomna, säger hon, och det är oftast dit de flesta går som ett ”första steg”, innan vissa av dem kommer till mig. De problem som tas upp är väldigt varierande och många kan känna igen sig i varandras situationer. Här blir barnen och ungdomarna sedda och bemötta med respekt, de har någon vuxen som lyssnar på dem och de kan utbyta erfarenheter och hjälpa varandra.

Med sorg i blicken berättar Armida vidare att de barn och ungdomar som kommer till henne nästan alltid saknar självkänsla. Jag frågar varför och undrar om det finns några problem som hon ser som återkommande i sin terapi. Vilka är de vanligaste problemen som barnen i Nicaragua står inför?

- Olika typer av familjeproblem, svarar hon direkt. Våld i hemmet är väldigt vanligt – både fysiskt och sexuellt, och även psykiskt. Föräldrarna verkar inte förstå den smärta som de orsakar sina barn när de säger saker som ”du förstår ju ingenting”, ”du kommer att sluta på gatan” eller ”du är precis som din pappa, helt värdelös”. Barnen faller sönder och försöker själva att klistra ihop sina bitar, men de blir aldrig riktigt hela igen.

Ett annat problem som Armida ser är att väldigt många barn i Nicaragua växer upp utan en fadersgestalt där endast mamman har ansvaret, medan andra växer upp helt utan föräldrar. Någon annan familjemedlem har därför oftast huvudansvaret för dem. Det kan vara en bror eller syster, en moster, morförälder eller vän. De saknar ofta kärlek och en riktig grundtrygghet, vilket gör att de istället söker detta i olika kriminella ungdomsgrupper. De spenderar mycket tid på gatorna och vandrar destruktiva vägar - något som gör dem väldigt sårbara, till exempel för barnsexhandel.
Här kan du läsa del 2 av intervjun med Armida

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Historiska samarbeten för att förhindra barnsexhandel

Mary Barreda har sedan 2012 inlett en process av att systematiskt eftersöka samarbete med så kallade transportkooperativ för taxi, bussar och mikrobussar för att förhindra barnsexhandel.

Transportkooperativen består till största del av män som bär socialt ansvar för att uppmärksamma och förhindra barnsexhandel, menar Mary Barreda.

- De är nyckelaktörer i det här arbetet eftersom de är i kontakt med en så bred del av befolkningen, säger Rosa Maria Espinoza, verkställande direktör på Mary Barreda.

Många åker ju buss eller taxi här vilket Mary Barreda ser som en fördel och har under sina samarbetsprocesser påverkat transportkooperativens policys för att få dem att implementera olika strategier i bekämpningen mot barnsexhandel. Det handlar framförallt om att visa reklamfilmer som lyfter fram de fruktansvärda konsekvenserna av barnsexhandel, både för förövare och offer, under bussens körsträckor.

Alldeles nyligen trädde ännu ett historiskt samarbete i kraft. Denna gång med kooperativet Carrier Gavilan North som cirkulerar längs Leon, Chinandega, Matagalpa, Estelí, Ocotal, Managua och Juigalpa. Det är en enhet av 22 bussar som kommer spela upp filmsnuttar under sina turer för att uppmärksamma befolkningen på detta vidriga brott. På så vis ökar kunskapen om situationen och fler folk kan bidra till att identifiera exploatörerna och torskarna.

En social lösning på ett socialt problem

Video om barnsexhandel spelas upp på en buss vid terminalen i León. Foto: Karla Laguna  

Johannes Rydinger, infopraktikant, Nicaragua

Telicas vattenpark - en plats för workshops

Då och då blir Telicas centralt belägna vattenpark plats för de workshops som APEADECO håller utanför skolorna. Nyligen hölls en workshop med lärare och psykologer om ämnet risk- och skyddsfaktorer rörande barnsexhandel.

Gemensamt för de workshops som jag har deltagit i på APEADECO är att de använder sig väldigt lite av formella presentationer och väldigt mycket av dynamiska övningar. Dagens pass började följaktligen med ett massagepass som leddes av en av ledarna för workshopen. Till avslappnande musik parade deltagarna ihop sig två och två och skulle en i taget massera bort negativ energi från den andra personen efter att ha frågat om denne var okej med det.

Därefter övergick workshopen i en övning som var inriktad på det specifika temat för dagen. I en låda fanns ett flertal riskfaktorer för att ett barn eller ungdom ska råka ut för barnsexhandel skrivna på kort, såsom våld i hemmet, trångboddhet, att hoppa av skolan i förtid och olämpliga utbildare. Den person som plockade upp en riskfaktor skulle sedan läsa upp den framför resten av gruppen och förklara hur denna skulle kunna vändas till en skyddsfaktor, alternativt vilken typ av skyddsfaktor som skyddar mot den aktuella riskfaktorn. För att göra denna aktivitet mer dynamisk och rolig fick deltagarna först stå i en ring varpå musik spelades och en boll skickades runt från person till person. När musiken stannade fick den personen som höll i bollen gå upp till lådan och plocka upp en riskfaktor.

Melania Toval plockar upp en riskfaktor ur lådan. Foto: Jennifer Linder.

Psykologen Melania Toval plockar upp kortet som lyder ”trångboddhet” och tänker en liten stund innan hon svarar. Hon tolkar riskfaktorn som de fall där barn växer upp i hus där det bor många andra och de inte får något privatliv. De kan då från mycket ung ålder utsättas för att höra eller bevittna andra i hemmet ha sex och kan följaktligen få svårt med att förstå sexuella gränser. (LÄNK till klipp när Melania pratar) https://www.youtube.com/watch?v=HB4JPFJpYq0

Workshopledaren José-Luis berättar i samband med detta om ett fall där ett barn bodde i samma hus som många vuxna släktingar och blev sexuellt utnyttjad av sin farbror. När hon berättade detta trodde inte de vuxna på henne utan försökte hitta på ursäkter såsom att hon (trots värmen) inte borde sova med så lite kläder.

Att försöka göra så att varje enskild person i ett hushåll känner att de har möjlighet till ett privatliv är svårt att hantera inom sfären för denna typ av workshop. Däremot gick diskussionen kring att inte skuldbelägga barn och ungdomar om de berättar att de har blivit utsatta för något som inte kändes okej inom hemmet, må det så ha varit av en annan släkting. Att ta deras berättelser på allvar och anmäla fall av barnsexhandel är av stor vikt.

Yvette Betancourt håller i diskussionen om riskfaktorer och motsvarande skyddsfaktorer. Foto: Jennifer Linder.

Sista momentet av workshopen var att parvis klappa i takt till en ramsa om på vilka platser en bör vara aktsam mot sexuella förövare. Dessa platser innefattar bland annat hemmet (som i exemplet ovan), skolan, jobbet, kyrkan och i bostadsområdet. Detta är en ramsa som har använts tidigare i workshops med ungdomarna och den skapade minst lika mycket skratt hos de vuxna.

Att diskutera och försöka hitta lösningar till ett problem som är väldigt allvarlig och högst verkligt i den Nicaraguanska vardagen kan göras på många sätt. Powerpoints med information och statistik tjänar ett syfte. Men att hantera ett sådant tungt ämne på ett dynamiskt sätt kanske kan låsa upp lite kreativitet som balanserar allvaret på ett sätt som gör det känslomässigt tillgängligt att gå igenom de faktorer som påverkar ett sådant tragiskt brott som barnsexhandel.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua 

Många jordar på en jord - utbildning i mänskliga rättigheter och ledarskap i Peru.

- Jorden är så stor att vi ibland kan känna oss så små så att vi inte kan påverka någonting, men det finns många jordar på denna jord. Säger Andreika Chavez, efter hon visat en film och tittar ut över ungdomarna som sitter i en cirkel runt henne. Hon är i vanliga fall lärare i Arequipa men ibland hoppar hon in i PDRs (Programa de Desarollo Rural) fältteam för att undervisa ungdomarna på landsbygden i mänskliga rättigheter. Hon menar att vi alla kan påverka en liten del av jorden för att på så sätt påverka hela jorden.

- För att stärka människorna på landsbygden så är det viktigt med bra utbildning och att medvetandegöra om vilka rättigheter de har samt att ge verktyg till att delta i utvecklingsprocesser. Säger Andreika.

Vad har vi som ungdomar och medborgare i Peru för rättigheter? Var frågan som workshopen för ungdomarna i Castilla Media hade för avsikt att besvara. Foto: Julia Svanström. 

Ungdomarna är i en blandad ålder mellan 11-18 år. Alla sitter spänt på sina stolar när Andreika ger ut en övning där ungdomarna får gå igenom vilka mänskliga rättigheter som finns och vad de innebär. Rättigheterna finns till för att skydda oss och stärka demokratin genom att ge oss rätten att delta i beslutsprocesser i samhället. Att en rättighet också ibland innebär skyldigheter fick vi lära oss genom till exempel att rösträtt innebär en skyldighet att välja den bäst lämpade ledaren. Men för att delta i samhällsutvecklingen på ett bra sätt så krävs det att vi klarar av att kommunicera våra åsikter och vara en god ledare.

När vi frågar vad det innebär att vara en bra ledare så kommer förslaget: "den som kan övertyga andra på ett bra sätt". Vi gör ett litet skådespel med olika ledarskapstyper; den ömsesidiga, den aggressiva och den passiva. Det finns många sätt att kommunicera, beroende på ens personlighet och karaktär, men vi alla kommer fram till att den ömsesidiga ledarrollen är den som är mest eftersträvansvärd.

I pausen fick jag möjlighet att prata med en av deltagarna. Norca Roca Aguilar som är 16 år och ordförande för skolstyrelsen i Tipan. För henne var det extra intressant med de olika ledarskapsrollerna eftersom hon själv är en ledare, hon säger att det är viktigt att utveckla sin ledarroll för att även utveckla sin identitet.

Norca Roca Aguilar är ordförande i skolstyrelsen i Tipan, för henne var det extra viktigt att utveckla sin roll som ledare. Foto: Veronica Haegeland.

Jag frågar henne om hon kunde mycket om mänskliga rättigheter och ledarskap innan PDR började med sina utbildningar, hon svarar:

- Nej, bara lite, de här mötena har lärt mig mycket och hjälpt mig att utveckla min identitet, som ledare och medborgare.

Vad är mänskliga rättigheter för dig?

– Allt som vi människor har rätt till i samhället.

Jag undrar om hon kan se stor skillnad i hennes by efter att PDR började arbeta där. Hon svara direkt:

- Ja! Tack vare PDR så är vi mycket bättre organiserade och det är mycket större delaktighet och demokrati i Tipan.

Hon tycker att PDRs arbete är dynamiskt och välorganiserat och kan inte se något hon anser behöver förbättras utan hoppas på att PDR fortsätter med sitt arbete i regionen.

Veronica ger ungdomarna stöd i uttal och konversation på engelska. Foto: Julia Svanström.

I slutet så fick även jag och Veronica bidra med lite övningar på engelska. Att öva på uttal och konversationer (samt lite dans och roligheter) kändes uppskattat eftersom det är det som är lite knepigt med att lära sig ett nytt språk.

Julia Svantröm, programpraktikant, Peru 

Ökad resiliens inför klimatförändringar: en nödvändighet för befolkningen i Castilla Media

Peru, med all sin mångfald och vackra natur, står inför en svår utmaning. Som ett av de mest utsatta länderna i världen inför pågående klimatförändringar måste åtgärder vidtas för att säkerställa en anpassning till de nya förhållanden som kommer att råda inom kort. Dock faller ofta institutionalismen i landet platt när det kommer till samordning mellan myndighetsdepartement och implementering av strategier. Därtill prioriteras gärna regioner runt kusterna samt storstäderna på den politiska agendan, vilket innebär att den andinska landsbygden ofta hamnar i skymundan när det kommer till statligt stöd och åtgärdsprogram.

Denna problematik är något som diskuterades ingående under en intervju med Ronal Fernandez Bravo, civilingenjör inom hydrologi, under föregående vecka. Fernandez Bravo har, för PDR och Svalornas Latinamerikas räkning, genomfört en studie kring de rådande klimatförhållandena i Castilla Media och befolkningens möjlighet att anpassa sig till de förändringar de står inför.

Ronal Fernandez Bravo, ingenjör inom hydrologi berättar om vattensituationen i Castilla Media. Foto: Julia Svanström. 

Klimatförändringarnas effekt på jordbrukets förutsättningar i de distrikt som PDR II verkar har tidigare nämnts i denna blogg, där ökade temperaturer i första hand bidrar till den snabba avsmältningen av Corupunas glaciäris. Därtill påpekar Fernandez Bravo även att temperaturökningen i regionen redan överskridit den kritiska gränsen vid 1.4 C grader, vilket innebär ytterligare minskning av vattenresurser då ökade temperaturer medför märkbar förkortning av den nödvändiga regnperioden. Det är med detta i åtanke som PDR II inför nästa fas av programmet ämnar att involvera miljöfrågan och en given säkerhet för befolkningen att erhålla vattentillgång. Det är också på grund av detta som syftet med den studie som Ronal Fernandez Bravo genomfört varit att identifiera vilka områden som bör prioriteras inom programmet för att öka anpassningsförmågan till klimatförändringarna.

Förutom det faktum att den trögflytande institutionella strukturen i landet måste förbättras genom att motivera statliga myndigheter att utöka stöd och strategier till landsbygden, belyser även Fernandez Bravo i sin studie vikten av att stärka familjernas resiliens inför förändringar i produktionen då fattigdom är en bidragande faktor till sårbarhet. Redan i dagsläget är det få av jordbrukarna i regionerna som har tillräckligt stor produktionsomsättning för att kunna livnära sig enbart på jordbruket, utan många måste även söka additionella inkomstkällor – då ofta i städerna.

En vattenreserv i distriktet Uñon. Frågan är hur den kommer att fyllas i framtiden. Foto: Julia Svanström.

Ovannämnda resiliens är självklart inte helt lätt att uppnå, men det är också här som PDRs roll blir som tydligast, särskilt när statliga åtgärder lyser med sin frånvaro. Det är nämligen just kapacitetsutveckling inom produktivitet, behandling av ohyra samt effektivt utnyttjande av vattenresurser som ligger till grund för en ökad resiliens hos familjerna. Fernandez Bravo belyser att det kommer krävas bättre och effektivare bevattningsteknologi och återanvändning av resurser för att lyckas. Därtill behövs det att befolkningen går tillsammans och kollektivt säljer sina varor till större marknader för att minska sårbarheten inför produktionsförändringar i det långa loppet; ett arbete som PDR II redan nu lagt en god grund för.

Veronica Haegeland, programpraktikant, Peru 

Hård bestraffning eller ömsesidig kommunikation?

- Vad har ni gjort när ni har fått reda på att er son eller dotter har skolkat eller haft någonting annat opassande för sig?

Utbildaren Leslie Torres ser ut över det gröna och vita klassrummet i en av Ruben Darios många skolbyggnader. Fönsterna är halvöppna och på skolgården utanför är det dags för rast, så det är inte lätt att överrösta skratten, fotbollsspelandet och de högljudda samtalen. Föräldrarna sitter bredvid varandra i en stor halvmåne och lyssnar uppmärksamt. Men få av dem möter Leslies blick. Det verkar som att frågan hon precis ställde är jobbig att svara på. Efter en stunds tystnad tar en av mammorna mod till sig.

- Jag blir förbannad och skäller ut dem. Sedan blir det stryk, såklart!
Någon skrattar till och ett dovt fnissande fyller rummet, precis som om deltagarna försöker vifta bort allvaret i det som just sades.  Vi befinner oss på Leslies och Cristinas workshop. Här ska vi diskutera hur vi på ett bättre sätt kan kommunicera med våra barn. Ja, denna gång är det inte barnen och ungdomarna som är huvudpersonerna, utan deras föräldrar.

Barn och ungdomar går igenom massor av olika situationer i livet, förklarar Leslie. Därav beter de sig inte alltid som föräldrarna tycker att ”de borde”. Det är viktigt att ta upp detta till diskussion, så att föräldrarna blir mjukare med sina barn och pratar med dem istället för att använda våld. Foto: Linda Fagrell.

Varje år gör alla organisationer som ingår i programmet DEDENAN II en resultatmätning för att bedöma i vilken utsträckning de uppsatta målen har uppfyllts. Mätningen består av undersökningar som görs med barn, ungdomar, deras föräldrar och andra vuxna.

- Det vi har sett det senaste året är att föräldrar fortfarande ser den hårda bestraffningen som någonting positivt, berättar samordnaren Diana. Enligt många vuxna i Nicaragua ses barnen som ofullständiga personer. Föräldrarna tror att de gör barnen en tjänst när de slår dem. Detta vill vi förhindra. Med olika aktiviteter vill vi visa föräldrarna att det finns olika alternativ till våld och ge dem konkreta exempel på vad de kan göra istället.

Under workshopens gång hålls olika dynamiska övningar. Här ombeds föräldrarna, till tonerna av klassisk musik, att blunda och återuppleva något vackert minne. - ”Musiken tog mig tillbaka till ögonblicket då jag för första gången såg min dotter”, säger en av mammorna med tårar i ögonen när musiken stängs av. Foto: Linda Fagrell.

I klassrummet fortsätter diskussionen.

- Jag blir besviken och ger dem utegångsförbud, påpekar en mörkhårig kvinna bestämt.

- Jag skäller ut dem efter noter, säger en annan,  samtidigt som en tredje utbrister att hon minsann inte använder sig av sådana metoder.  Hon försöker alltid ge dem råd och föra en dialog.

Leslie håller upp ett plakat. Alla tittar nyfiket. På plakatet syns tre olika kommunikationstyper förklarade med bilder och text.

- Oftast använder vi oss av någon av dessa typer i vår kommunikation med barnen, säger hon. Antingen den aggressiva, den passiva, eller den ömsesidiga.

Vi kommer hit för att lära oss hur vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, säger Miriam, mamma till två söner.  Här reflekterar hon tillsammans med tre andra mammor över de olika kommunikationstyperna som Leslie redogör för. Foto: Linda Fagrell.

- Så vilken kommunikationstyp tror ni då är den bästa?, frågar Leslie.

Rummet tystnar igen.

- Den ömsesidiga, säger någon blygt efter en stund. De flesta nickar instämmande.

Plötsligt ställer en kvinna från den bakre raden en fråga. Det är första gången vi hör henne säga någonting.

- Är detta den enda reflektionsstund vi kommer att ha eller blir det flera?

Ja, ingen kan nog säga sig vara expert på varken kommunikation eller på att vara förälder. Men att ha viljan att lära sig mer innebär också modet att våga förändras. Av de 41 föräldrar som kom idag sågs bara en man. Vi lämnar klassrummet med en enad slutsats:

Det finns många starka kvinnor i Nicaragua.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Intressegruppen – En bild säger mer än tusen ord

Ett av huvudmålen för Svalorna Latinamerikas program i Nicaragua (DEDENAN fas II) är att barn och ungdomar ska känna till sina medfödda rättigheter. Bland annat de rättigheter de har som medborgare i samhället, rättigheter som rör deras egen kropp och sexualitet, samt rättigheter till att ha och uttrycka en egen vilja. Utöver att de själva ska känna till detta står det också formulerat att dessa rättigheter ska erkännas av andra, vuxna närmare bestämt. Det kan nämligen vara väldigt svårt att rent praktiskt hävda sina rättigheter om andra inte erkänner dem. Att försöka ta vara på sina rättigheter när inte vuxna i samhället håller med kan därtill leda till konflikter som främst drabbar barnen och ungdomarna själva negativt.

Många av aktiviteterna som APEADECO gör riktar sig just till detta, att öka kännedomen kring barns rättigheter. Inom dessa aktiviteter finns intressegruppen, som förra året hade temat dans, och detta år handlar om serietecknande och ritande.

Ungdomarna har på bara två kurstillfällen börjat lära sig att rita landskapsperspektiv. Foto: Jennifer Linder.

Två gånger i veckan (om 2 timmar varje session) under sex månaders tid kommer ungdomarna att ta sig till APEADECOs kontor för att lära sig att teckna. APEADECOs vision är inte bara att ungdomarna ska utveckla kunskaper i teckning för att kunna stärka sitt eget självförtroende och få utlopp för sin kreativitet. De vill också att dessa talanger ska kunna sättas i användning för att skapa bilder med meddelanden för att synliggöra och motverka barnsexhandel. Kanske kan dessa bilder skapas för specifika kampanjer eller på annat sätt nå ut till allmänheten.
  
Eftersom att barnen och ungdomarna går i skolan olika tider så har APEADECO en grupp som kommer till rit-kursen på morgonen och en grupp på eftermiddagen. Eftermiddagsgruppen består framförallt av de ungdomar som kommer ifrån områden längre bort från staden och alltså har längre restid till Telica.

Miguel, Mihurez y Carmen visar upp sina teckningar. Foto: Jennifer Linder.

När jag frågar Carmen, Mihurez och Miguel om vad det bästa med att vara med i intressegruppen är svarar de ”att lära sig rita”, som om det vore det mest självklara i världen. Finns det något mer som är bra, undrar jag och Carmen svarar fnissande ”att utveckla sin kreativitet”. Mer än så lyckas jag inte få ur ungdomarna förrän de åter är uppe i högljudda samtal och skrattar med sina vänner. Men ordspråket säger ju att en bild säger mer än tusen ord och att bevittna hur ungdomarna går från att lära sig att rita enkla former till att sätta dessa i komplexa landskapsperspektiv på bara några tillfällen får kanske tala för sig själv.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua