Möte om familjelagstiftningen i La Paz, Bolivia

Precis i början av vår vistelse demonstrerade olika hbt-organisationer för rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Efter demonstrationen hade CDC:s Martin Vidaurre möte med senaten för att lägga fram sina krav. Det verkar som att CDC:S och de olika hbt-organisationernas ansträngningar ger resultat; även om det inte skett några lagändringar än så fortsätter temat att uppmärksammas.

Förra veckan bjöd La Paz kommun in till ett möte med temat ”Acuerdo de vida en Familia”, alltså rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Jag som deltagit i ett par hbt-relaterade aktiviteter börjar känna igen ett par ansikten nu - Bolivias öppna hbt-rörelse är ett ganska litet men ett starkt och stolt gäng. På plats var ett fyrtiotal personer från bland annat kommunen, olika hbt-organisationer och ett flertal universitetsstudenter. Martin Vidaurre från CDC höll en föreläsning där han visade olika internationella och nationella lagar som visar på att rätten för alla att bilda familj finns lagstiftad under mänskliga rättigheter i ett flertal länder, inklusive Bolivia men att lagstiftningen här är motsägelsefull. I artikel 14, paragraf II i konstitutionen står det bland annat: ”Staten förbjuder och sanktionerar all typ av diskrimination som sker på grund av kön, hudfärg, ålder, sexuell läggning, genusidentifikation..”. Här framgår ju klart och tydligt att diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjudet enligt boliviansk lag. Trots det har inte hbt-personer samma rätt att bilda familj här som alla andra och utsätts därför för diskrimination.

Det är roligt att se att Svalorna Latinamerikas arbete med Suma Thakhi II faktiskt ger resultat och letar sig fram till den offentliga och politiska debatten. På plats fanns några av CDC:s unga brigadister som ställde frågor till kommunen ”Vad kan kommunen göra för att tillmötesgå kraven om inkluderande familjelagstiftning?”. Svalorna Latinamerikas arbete var också högst närvarande eftersom de under kvällen visade filmen om det unga homosexuella paret Kenny och Gabriel som de tidigare svalpraktikanterna Lova Gustavsson och Frida Brännlund gjort. Det visades också en annan kortfilm om ett lesbiskt par ”Zu y Pilar – Tres años viviendo juntas”, där Zu och Pilar pratade om sitt familjeliv. Tanken med att visa filmerna var att visa att andra familjekonstellationer än vad som anses ”traditionella” är precis lika vanliga och innehåller lika mycket kärlek som vilken heterofamilj som helst.

En debatt hölls och eventet fick kritik från en av deltagarna: ”Det är jättebra att våra rättigheter uppmärksammas, men vi är i en lokal bland deltagare som redan är engagerade i de här frågorna och erkänner våra rättigheter. Vi borde vara ute på gator och torg och visa upp oss” sa hen, och ett flertal instämde. Man kom överens om att försöka anordna fler öppnare aktiviteter snart.

Denise Berg, infopraktikant Bolivia.

Stort intresse av att diskutera våld och psykisk ohälsa i Peru

Under en dryg men otillräcklig timme i orten Machahuay fick föräldrar till skolbarn och ungdomar besök av en psykolog från grannortens hälsocenter. Besöket som anordnats av PDR var mycket uppskattat och det visade sig vara första gången som deltagarna träffade en psykolog.

Mötet mellan den unga psykologen Enmanuelle och det tjugotal föräldrar som dykt upp inleds något trevande. Några uppvärmningsövningar gör susen och efter en stund kommer frågorna haglande. Föräldrarna deltar också aktivt i presentationen om olika typer av våld och problematik hos skolungdomar som mobbing, ätstörningar och fenomenet cutting. Det sistnämnda har, liksom i många andra skolor runt om i världen, blivit en uttrycksform och ett självskadebeteende som främst unga tjejer använder sig av. Det finns ett fåtal fall än så länge i distriktet men risken är att det sprider sig, likt en trend.


Uppvärmningsövningar

En av de första frågorna kopplat till temat våld i hemmet handlar om alkoholism. Enmanuelle försöker ge ett kort svar på en invecklad problematik - det är en sjukdom som kan botas, men det inte är lätt.
Det finns uppenbart fortfarande funderingar kvar hos deltagarna kring temat.

Den unga psykologen kom med många värdefulla tips och delade varmhjärtat med sig av sina egna erfarenheter och familjesituation. Han pratade om vikten av att inte nöja sig med ett kort svar på frågan ”hur mår du?”. Han menar att det är oerhört viktigt att ge sig an utmaningen att få ett mer omfattande svar på hur ditt barn mår. När Enmanuelle undrade vilka som kramar sina barn varje dag syntes några försiktiga händer i luften varpå psykologen suckade lite och poängterade att man måste krama sina barn v a r j e  d a g.


Efter mötet med föräldrarorganisationen AMAPAFAS

När våld i hemmet diskuteras är det som vanligt främst mäns våld mot kvinnor som åsyftas. När psykologen antyder att även kvinnor utför sexuella trakasserier och våld kom ett brett leende från en man på sista raden - som om han inte riktigt trodde på det. Som vanligt kom också machokulturen på tal och hur den återskapas i vardagliga kommentarer och uppmaningar som ”gråt inte!” eller ”var en man!”. Enmanuelle menar att sådana uppmaningar starkt påverkar vissa unga pojkars beteende och att man som förälder bör tänka efter vilka budskap man vill förmedla till sina barn.

Det mest intressanta under kvällen var de informella samtal som ägde rum efter mötet när flera av deltagarna ville ha en avskild pratstund med psykologen. I efterhand fick vi veta att samtalen handlade om en man som blev misshandlad av sin fru, en mamma som kände sig ensam och deprimerad samt en pappa som hade svårt att förstå varför hans tonårsdotter inte kommunicerade alls. Problem som de uppenbarligen inte kan vädra och inte stöttas i. Den otroligt betydande samhällstjänsten, terapin,  når bevisligen inte ut till alla delar av området.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Pride i Peru?

Att jag i ett av världens mest katolska länder skulle skåda regnbågsflaggan, även känd som pride-symbol, fritt sväva i skyn trodde jag aldrig. I taxin dinglar en färgglad bågformad doftbärare. Innan mitt humör hinner eskalera ytterligare har vi närmat oss stadskärnan där höga pålar med samma motiv omger gator och torg. I min värld symboliserar regnbågen (självklara) sexuella och reproduktiva rättigheter, vilka är långt ifrån självklara i Latinamerika. Att flaggan inte åberopar allas rätt till att få älska visar sig snarast.

Jag spenderar tre dagar i det före detta inca-rikets högkvarter Cusco. Staden utgör mellanlandning för hurtiga västerlänningar, i väntan på att påbörja vandringen längs den anrika incaleden. Enligt tradition avslutas den fysiskt påfrestande färden med en cusceña-öl på toppen av slutdestinationen, Machu Picchu. Själv tog jag bussen. 

Jag hinner inte begå några frispråkiga misstag innan jag är införstådd med att regnbågen är Cuscos regionsflagga. Den egentliga, uppenbarligen lättapplicerade, innebörden av symbolen är samarbete och solidaritet. Efter en del research om hur den peruanska befolkningen ställer sig till likheten med pride-flaggan tydliggörs distinktionen i utformandet av den Gilber Baker-skapade hbtq-flaggan och Cuscos patriotism. När grundaren utformade flaggan bar den högst upp färgen rosa, för idén om sexualitet som en av livets viktigaste innebörder. Innan flaggan hissades i Cusco eliminerades den dramatikskapande rosa randen. Detta var, inte helt oväntat, den första och mest självklara retuscheringen som gjordes. 1970 är året då symbolen träder in som emblem för universella hbtq-aktioner. Till min förvåning infördes den cuscanska flaggan först åtta år senare. Utanför pride-kretsar blev inte symbolen uppmärksammad förrän i början av 90-talet. Detta tros vara en orsak till uppförandet av flaggan trots det i katolskt tal tidigare ickekristliga bruket av symbolen.

Jag undviker att i fråga sätta cusco-borna om sambandet och därmed undvika uppröra både mig själv och motparten. Istället låtsas jag, vid åsynen av varje passerad flagga, att den likväl här förespråkar den annars västerländska innebörden 
- att all kärlek ska hyllas. Aldrig hyschas.

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

Bönderna i bergen, Nicaragua

Livet kan se väldigt annorlunda ut beroende på vart man bor här på jordklotet, som alla vet. Vardagen för stadsborna i Sverige skiljer sig från svenska bönders. Samma är det förstås här i Nicaragua och vardagen för bönderna i Nicaragua skiljer sig från böndernas i Sverige, osv.

Tusentals människor i Nicaragua bor i bergen. Där finns det ingen elektricitet eller internet. Hur klarar de sig utan att checka facebook, twitter och instagram hela dagarna? Det måste ju vara hemskt! Eller? Där finns heller inga sjukhus, lättillgängligt och rent vatten, polisstation, etc. Blir någon allvarligt sjuk kan det handla om dagar – DAGAR – innan man ens har hunnit ta sig till ett sjukhus för att få vård. Det beror på dåliga vägar, bussförbindelser och otroliga avstånd till närmaste sjukhus. Det kan ta en dag. Tre. Kanske mer än så och då kan det vara för sent. 

När den sjuka har kommit fram och fortfarande är vid liv läggs hen in. Ofta har en anhörig följt med som stöd. Ingen av dem känner någon i staden sjukhuset ligger i och kan ju alltså inte förvänta sig besök. Ingen vet heller hur länge de måste stanna. Kanske några dagar. Kanske veckor. Kanske månader. Den sjuka får bästa möjliga vård på sjukhuset och den anhöriga kanske stannar kvar som sällskap. Den anhörig som inte har råd att bo på hotell, övernattar i en trä- eller plaststol på sjukhuset.

Jag undrar om de som har väldigt begränsat med pengar ens tillåter sig själva att äta en riktig måltid varje dag eller om det bara får i sig lite vatten och kanske en brödbit. De har ju resan tillbaka att tänka på.

Vad tror du?

Samtidigt som bönderna, i min värld, lever väldigt tufft, avundas jag dem. Trots svårigheterna som följer om man bor långt ifrån civilisationen lever de fridfullt i naturen, fritt från den stress som finns i varje storstad och är lyckliga för vad de har. Det säger iallafall bönderna själva. Jag tror dem. Flera jag har pratat med har även sagt att de aldrig skulle tänka sig att bo någon annanstans än i bergen. Det är deras liv och därifrån de kommer, men att det däremot skulle underlätta i deras vardag om det bara hade el. och närmare till sjukhus.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Styrkeprov från Castilla Medias organisationer och unga talanger under lördagens marknad

Under lördagen var det dags för ett av årets största event inom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR. Det var en marknadsdag där stånden fylldes av alla produkter som Castilla Media har att erbjuda - som frukter, grönsaker, honung, hantverk och traktens typiska rätter. Några av höjdpunkterna var de olika tävlingarna som anordnades – det snyggaste marsvinet utsågs, unga och äldre talanger från distriktet uppträdde i talangjakten och till sist korades den smakrikaste marsvinsrätten.

Bröderna Taco från Pampacolca vann talangjakten 

Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över det engagemang som jag ser här uppe i det andinska höglandet.  Runt 125 deltagare samlades på torget i Viraco för att tömma de fullastade bussar som anlänt från de olika distrikten i Castilla Media. Mycket förberedelser hade försiggått den tidiga morgonen - de hade lagat mat, broderat kuddar, putsat sina marsvin och förberett sina produkter. Stånden dekorerades och produkterna ställdes ut för försäljning. Vi räknar på att det kom ungefär lika många besökare som utställare till marknaden.

Kvinnoorganisationen Club de Madres de Tipan ställer ut sina makraméverk

Den organisation av kvinnor i Tipan som jag tidigare berättat om hade till dagens tillfälle slutfört sina makraméverk och de fina väskorna såldes för hundralappen. De var tyvärr svårsålda på grund av ett relativt högt pris. Däremot var frukt, grönsaker, honung, marsvin och olika maträtter populära varor som såldes i skuggan av den heta solen till både besökare och vår egen PDR-personal.  Frukterna från de olika byarna är otroligt söta och maträtterna mycket smakrika. Själv provade jag den smarriga efterrätten mazamorra de la cayote- en traditionell rätt gjort på mjölk, kanel, den pumpaliknande cayoten (växt av kurbitssläktet) och dess soltorkade kärnor. Det blev en bra paus i allt vimmel och förberedelser för alla tävlingar som anordnades.

Det segrandet marsvinet med sin ägare

Det var uppriktigt inspirerande att få vara med en dag när så många av ortens organisationer engagerade sig och visade ett genuint intresse för sina egna och andras produkter. Jag såg också mycket stolthet i de ansikten som leende svarade på frågor om hur man gör en viss maträtt eller hur bra lucuma-frukten växer i år. De bryr sig mycket om sina produkter och värnar om sina traditioner och kompetenser. Dessutom var det en bra möjlighet att få sina varor sålda. Marknaden var initierad och planerad av PDR men jag tycker att det höga deltagandet visar på ett engagemang som förhoppningsvis kommer att fortleva även efter programtiden tar slut och PDR-kontoret är tömt på sin arbetsstyrka.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Praktiken visar vägen för teorin hos proyecto Miriam, Estelí, Nicaragua

Workshop i eget företagande

Söndagar betyder skola för några av Estelís kvinnor. Proyecto Miriam har både klassisk undervisning för den som missat sina år i skolbänken, samt vidareutbildning för den som vill lära sig mer, tillexempel hantverk eller skönhet. Fokus ligger på att kvinnor med små medel ska kunna bli självständiga och skaffa sig det liv dem vill ha.

Denna söndag har det bjudits in till en workshop i eget företagande. Cirka trettio kvinnor i varierande åldrar har samlats för att med, diskussion, lek och praktik komma fram till hur man bäst går till väga för att starta ett eget projekt.

Det börjar med en namnlek som får alla varma i kläderna. Rosiga, hittar alla tillslut en egen stol och workshoppen kan sätta igång på riktigt.

Vi läser en saga som en familj som hade en smal ko. På något vänster stod kon i vägen för deras företagsamhet och det var inte förrän de bestämde sig för att döda kossan, som deras ekonomi förbättrades. Utan kon insåg de nämligen att de måste förändra något för att få ett bättre liv. De började odla grödor och så småningom kunde de sälja grönsaker på marknaden och få det bättre.
Kon blev metafor för de små problem som kan ställa till det när man vill sätta igång en bussiness.

Med det i tankarna delades kvinnorna upp i små grupper och fick material för att göra smycken. Det knopades, designades och funderades en bra stund, men sedan kunde man se de färdiga alstren visas upp mellan borden.

Smyckestillverkning är exempel
på eget
företagande.

En lite modevisning tog spontant plats mitt på golvet och sedan presenterade varje grupp sina smycken för en jury som tillslut valde en vinnare. En ung tjej som representerade den blå gruppen tog  hem segern eftersom hon stenhårt sålde in det absolut snyggaste halsbandet. Med tanken på materialen som delades ut vart resultaten förvånansvärt bra.

Kvinnor i olika åldrar har samlats
på Proyecto Miriam denna söndag.

Men det är egentligen inte smyckena som är dagen produkt, utan det dem står för. Att tillverka smycken var dagens exempel på företagande, men det kan givetvis handla om vilken produkt eller tjänst som helst. Själva grejen är att kvinnorna, genom ett praktiskt exempel lärt sig vad det är att vara företagare.

Toppingen kom allra sist innan det bjöds på lunch. Lärarna tog till orda och pratade om hur viktigt det är att tro på sig själv- alla klipper snett i början. Det är bara att svälja stoltheten och gå vidare, menade dem. De slängde också in ett par meningar om att alla kvinnor borde vara självständiga- man vet aldrig vad som händer senare i livet.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Vatten - en självklarhet för alla?

Människorna i Nicaragua är på gatan oftast väldigt glada, fridfulla och ser ut att leva ett gott och bekymmerslöst liv. När jag pratar med befolkningen får jag däremot ibland en annan bild. Bristen på vatten i hushållen är en av de saker som tagits upp.

Kvinna som precis hämtat vatten från brunn eller vattenhål

Hemma i Sverige har vi alla vatten, så klart. Men här, på andra sidan Atlanten i Nicaragua, är det INTE självklart. Visste ni att så få som 37 % av alla människor på landsbygden har tillgång till rent vatten i sina hem? Och att på landsbygden i de övriga centralamerikanska länderna har 50 % av folket det? Inga av dessa siffror tycker jag är speciellt roliga. Statistiken är hämtad från den nicaraguanska dagstidningen La Prensa så sent som i måndags, den 13 okt. Förändring i Nicaragua pågår. Ett problem med bygget av brunnar och kranar är dock att kvalitén är på tok för dålig. De går ofta sönder snabbt och då står människorna där återigen utan vatten och är tillbaka på ruta ett.

Vattenpump i en förort i Jinotega

Jinotega är en stad omringad av berg och häromdagen vandrade jag och några vänner upp för ett. Vi passerade på vägen massor av, enligt mig, bristfälliga hus. Vi gick förbi brunnar och stora hål i marken dit folket som bor på berget hämtade vatten. Någon tvättade. Vuxna och barn kånkade dit sina dunkar och spänner för att hämta vatten till sina hushåll för att kunna laga mat eller för att kunna ta sig en dusch. Med hink. Vi fortsatte promenera upp för uppförsbacken. En nicaraguan berättade för mig att människorna som bor såhär högt upp på berget inte alltid hade vatten i sina brunnar eller vattenhål. Om de som bor nere i staden använder för mycket, når vattnet inte upp på berget och människorna här blir utan.

Flicka som följt med sin mamma till vattenhålet för att tvätta kläder

Nicaragua jobbar för att göra vatten till en självklarhet för sin befolkning. Jag vet att de arbetar mot ett mål som ska vara uppnått till och med nästa år som innebär att en viss procent ska ha tillgång till vatten och sanitet. Hur det går har jag däremot ingen aning om, bara att de har en lång väg kvar att gå innan vattentillgången i Nicaragua blir lika självklar som för oss i Sverige.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Mannen, myten, legenden fortsätter som president i Boliva

Att vara i Bolivia i valtider är en intressant upplevelse. Det är mycket som är annorlunda mot hemma i Sverige.  I det här valet har den självklara utgången varit framträdande – det har inte varit frågan om Evo Morales och MAS skulle gå ur valet som fortsatta regenter utan snarare med hur många procent. Enligt dagens siffror i La Razon, en av Bolivias största dagstidningar vann Morales med över 59 procent av folkets stöd.

Gårdagens val är ett historiskt val på många sätt; dels går Morales in som president i en tredje mandatperiod, något han tillåts att göra eftersom att konstitutionen skrevs om under hans första mandatperiod och han då bara satt 4 år innan nyval. Gårdagens resultat betyder att Evo Morales kommer att sitta ytterligare fem år och styra Bolivia fram till 2020. Femton år på presidentposten är långt för vilken president som helst men i Bolivia som varit präglat av presidentbyten och statskupper är det rekordlångt.  Det här valet är också första valet då Morales fått majoritet i Santa Cruz, en region som varit hans oppositions starkaste fäste.

För mig är Morales något av mannen, myten, legenden. Att han tillsammans med MAS har bidragit till stora förändringar och framsteg för Bolivia är de flesta överens om. Men han har en personkult omkring sig som både är fascinerade och lite skrämmande. Under valkampanjerna har Morales valt att inte delta i debatter men hans ansikte har synts överallt; på billboards, affischer och på reklam i tv. Hans egna svängiga cumbia-låt framförd av artisten Aldo Peña har spelats flitigt och handlar om att alla som älskar Evo och vill att han ska fortsätta som president ska räcka upp handen. Jag har brustit ut i skratt ett antal gånger då jag passerat MAS valjippon och de spelar alla populära latinodängor men har bytt ut texten till något glorifierande om Evo eller MAS. Evo-motståndarna har i stället bytt ut texten i Peña-låten från ”Evo Evo Evo eh” mot ”Evo Evo, huevo es” som blir ungefär ”Evo Evo, en äggskalle är han”.

Gårdagens resultat visar visserligen att Aldo Peña har rätt, Evo är ett med folket, men det finns också många här som oroas av bristen på riktig opposition. 59 procent är mycket men många har röstat på MAS för att de inte ser något annat alternativ. Andra röstar på Morales för att de för första gången känt sig inkluderade med honom som president, utan att kanske egentligen vara särskilt insatta i den politik de för. ”Jag ska rösta på Evo, med honom svälter vi inte. Med Evo har vi alltid bröd”, som en aymarakvinna jag känner sa. Andra röstade igår bara för att de inte vill drabbas av de många sanktioner som utfärdas om man inte deltar i det obligatoriska valen. Ytterligare andra tycker att MAS fört en bra politik men oroas över att Morales uttalanden blir allt mer självcentrerade, och att kretsen runt omkring honom blir mindre och mindre.

Utöver Evo-hysterin har alla förbud i samband med valen varit intressanta. Att sälja eller konsumera alkohol var förbjudet några dagar innan och på själva valdagen. Att överträda det här förbudet resulterar i böter på flera tusentals kronor, väldigt mycket pengar för de flesta bolivianer. På valdagen var det också förbjudet att resa inom Bolivia, köra bil eller annat transportmedel och samlas i större grupper eller sprida propaganda. Många av de här förbjuden tycks för mig mest konstiga men är kanske nödvändiga i ett land med historia av politiskt kaos. Man är kanske rädd för konflikter eller att tillfälle ska skapas där en röst kan säljas. La Paz blir en helt annan stad utan den trafik och kommers som hon normalt präglas av, så vi passade på att utnyttja de bilfria gatorna till att promenera i solen utan att riskera att bli påkörda så fort en gata ska korsas.

Denise Berg, infopraktikant Bolivia

Små journalistkandidater hungrar efter att lära sig mer, Telica, Nicaragua

Joseling och Fausto intervjuar Doña Lidia

När barn och ungdomskommunikatörerna möttes sist på APEADECOS kontor, kom det fram att de hungrar efter att få göra mer i praktiken. ”Vad skulle ni vilja lära er?”, frågade vi.
-Vi vill göra radio, film, intervjuer, lära oss foto och bjuda in barnen från de andra organisationerna. ALLT!, blev svaret vi fick.

I veckan fortsatte arbetet med gruppen. Efter en första session med teori och praktik varvat, var det dags att sätta intervjuteknikerna på prov. Uppdelade i tre grupper, utrustade med papper, penna och en kamera per grupp spatserade de iväg för att intervjua kontorspersonalen. Administratören Maria Elena, koordinatorn Norvin och städerskan Doña Lidia stod berädda att ställa upp.

Frågor om både ditten och datten for genom rummen . Allra nöjdast var de flesta med att ha en kamera i handen. De resulterade fotona var av varierande kvalité och de flesta fokuserade på att fota varandra istället för intervjupersonen. Nästa steg på lärostegen kanske kan bli foto...

Blanca och Roxana skriver- bilden
är tagen av barnen

Av betydligt högre kvalité var de färdiga texterna som vart resultatet av intervjuerna. ”Novin, Narciso Campos Ramos berättar att han har jobbat för APEADECO i fem år och att det är han som tar hand om organisationens koordination... ” (övers. E. Heljeved), börjar en text som Alitza, Humberto och Fernando skrev.

Tanken är att barnen och ungdomarna ska integreras i organisationen nya facebooksida och alltså ska kunna bidra till sidan. Det ska vara ett forum för information där framförallt barnens aktiviteter står i centrum.
Dagen avslutades därför med en rundtur på facebooksidan och en förklaring av varför man som organisation kan ha stor nytta av att ha en facebooksida.
-För att kunna nå fler barn, gissade kommunikatörerna.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Ungdomarna vidareförmedlar vad de har lärt sig det senaste året, Bolivia

Det är oktober och det sista kvartalet av program Suma Thakhi II:s första år har inletts i Bolivia. Ungdomsgrupperna bland Svalorna LA:s samarbetsorganisationer är sedan länge etablerade och börjar nu i sluttampen av året redovisa sina så kallade réplicas, återspeglingar av vad de lärt sig under det gångna året. I början av veckan besökte Denise och jag CDC:s kontor där några av deras brigadister höll en presentation om aktiviteterna de genomfört och några specifika temafrågor de berört.

En stor del av presentationen gick åt att diskutera rätten till icke-diskriminering. I kör läste de som höll föredraget tillsammans med deltagarna upp en av de långa och invecklade artiklarna i den bolivianska lagstiftningen som behandlar icke-diskriminering. Sen ställdes frågan till publiken hur de tolkade lagstiftningen, om det var något som de tyckte särskilt stack ut, eller vad de tänkte om den. Några kommenterade att det spelar inte någon roll vem du är, hur du ser ut, hur du klär dig eller vad du har för hudfärg, ingen bör bli diskriminerad. En tjej i publiken hade fastnat för delen som berörde diskriminering på grund av kön, och kommenterade att det fortfarande förekommer mycket diskriminering gentemot kvinnor i det bolivianska samhället.

Därefter behandlade presentationen hbt-personer, som också är en särskilt utsatt grupp i Bolivia. Brigadisterna som höll i föredraget diskuterade med publiken vad som är skillnaden mellan sexuell läggning och könsidentitet, och vad som är skillnaden mellan att vara exempelvis transsexuell och transvestit. En av ledarna för CDC, Martín, frågar publiken om det här är ämnen som diskuteras i skolorna eller ej. Ungdomarna svarar att det beror mycket på läraren, antingen om det är en person som är öppen för att diskutera sådana här frågor eller inte. Någon nämner att det är tabu i religiösa skolor, och att vissa föräldrar är motvilliga till att deras barn ska lära sig om sexualitet och könsidentitet av rädsla för att de ska ”omvandlas” och få en avvikande sexuell läggning.

En annan dag på Red Ada:s kontor samlas programmets personal för att hålla sitt sista kvartalsmöte innan årets slut. Här redogör representanter från varje samarbetsorganisation vilka aktiviteter som genomförts under året, och vilka framgångar och motgångar de har haft. Många är nöjda med de aktiviteter som genomförts och resultaten som deras ungdomsgrupper har nått. Mötet avslutas med en riskanalys där personalen diskuterar vilka risker som finns som kan försvåra arbetet inom programmet, och hur de kan motverka dem. En risk som nämns är svårigheter att få tag på lokaler, då det händer att antingen kommunen eller grannskapsråd fråntar organisationerna tillgången till lokaler i sista minuten (när de får reda på vad för frågor som organisationerna arbetar med). En annan risk som nämns är föräldrar som också kan försvåra arbetet, då de antingen inte ser vitsen i att deras barn ska engagera sig i aktivism eller teater, eller för att de också motsätter sig programmets temafrågor. ”Och alla marscherna och demonstrationerna i staden, de försvårar också aktiviteterna!” säger någon, och så skrattar alla. ”Jo det är sant”, svarar en annan, ”men låt oss inte överdriva för mycket bara. Vi vill ju inte att de i Sverige ska tro att vi är en total konfliktzon”, och så skrattar alla ännu mer. 

Skribent: Minda Holm, programpraktikant
Foto: Denise Berg, infopraktikant

Arbetslöshet, dåliga löner och migration i Nicaragua

Sockerplantage i Pochomil

Enligt landguiden bodde det 6 miljoner invånare i Nicaragua, år 2012. Här säger befolkningen att invånarantalet har ökat något makalöst de senaste åren och att det numera bor ca 9 miljoner människor i landet. 

Cykeltaxi i Masachapa

Arbetslöshet är ett mycket stort problem och majoriteten av de som jobbar, arbetar inom den informella sektorn. Det betyder att pengarna som tjänas inte bokförs av myndigheterna. I Sverige skulle vi sälja att de jobbar svart, men jag tycker inte att det är samma sak. Här tar människorna till en överlevnadsstrategi eftersom det råder brist på säkra anställningar, och de hittar andra jobb för att tjäna pengar. Inom den informella sektorn tjänar man väldigt lite och därför väljer många fler än 1 miljon nicaraguaner att migrera till framförallt Costa Rica och USA för att tjänar mer. I den nicaraguanska dagstidningen La Prensa stod det förra veckan att 280 000 nicaraguaner befinner sig i Costa Rica med visum, men det är också vanligt är man smiter över landsgränsen illegalt. Det gör att det för tillfället är det lite spänt mellan grannländerna på just denna fronten.

Fiskförsäljning på stranden i Masachapa

I Nicaragua är det vanligt att man säljer frukt och grönsaker på gatan. De som har det lite bättre har ett skjul där de kan stå under dagligen och sälja sina varor. Andra använder sig av cykel och cyklar runt i samhället med ett litet släp med tomat, sallad, gurka, mm och ropar ut vad som finns till salu. Många putsar skor, jobbar på kaffeplantager, eller fiskar, beroende på vart i landet man bor. Säljer de inga varor eller tjänster, tjänar de tyvärr heller inga pengar. Osäkerheten av att inte ha en trygg inkomst oroar många. Man jobbar utanför lagen och utan rättigheter. Man kan inte direkt vända sig till sitt fack och ha kollektivavtalet i ryggen om man blir behandlad orättvist. Inte heller är det säkert att man kan ge sina barn en utbildning. Att inte ha en trygg inkomst betyder svårigheter att ta lån som i sin tur gör det svårt att skaffa sig en bostad. 9 miljoner människor. Jag undrar hur många av dem som vaknar upp varje morgon och känner sig lugna över att pengarna strömmar in. Hur många av dem som kan fortsätta att ge sin familj den trygghet de förtjänar. Och hur många av dem som inte känner av den förbannade fattigdomen.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Till vilken nytta? - om lagstadgade skyldigheter och förbud i det peruanska valet

En strid ström av människor rörde sig till och från vallokalen på söndagseftermiddagen här i Arequipa. Valet gick förhållandevis lugnt till i Arequiparegionen men runt om i Peru rapporterades om oroligheter, vandalism, kandidater som attackerats, saboterat valmaterial och tre dödsfall i samband med valet. 

Utanför en vallokal i Arequipa

Som en strategi för att minska det valrelaterade våldet har den peruanska staten lagstiftat om ett förbud för affärer, restauranger och barer att sälja alkohol, vilket trädde i kraft på lördagsmorgonen. Peruanerna kallar det för ”Ley seca”. Det vidhålls att de 48 timmarna utan alkoholförsäljning ska säkerställa en informerad och medveten röstning. Jag förhåller mig skeptiskt till det sista påståendet och tror snarare att det är ett politiskt ointresse som kan förklara hur hela 42 % av valmanskåren uppger att de röstar enbart för att undvika böter eller för att de måste. Det ointresse som många röstberättigade peruaner känner beror till viss del på ett politikerförakt som många gånger grundas i fall av maktmissbruk och korruption.

Det är ingen nyhet med politiskt ointresse. Detta skulle rimligtvist leda till ett lägre valdeltagande än om förtroendet för politiker var högt. Men som de flesta latinamerikanska länder har Peru lagstiftat om obligatoriskt valdeltagande för att försäkra sig om att en minoritet av befolkningen inte ska bestämma det politiska styret.

Anhängare till en av kandidaterna

 
Från flera håll har jag hört den retoriska frågan ”till vilken nytta?”. Som alltid i valtider kommer det fram att de som kandiderar till politiska ledarpositioner inte är de hygglo män och kvinnor som de vill framställa sig själva som. Fall med korruption, maktmissbruk och annat fuffens gör att många saknar ett pålitligt alternativ. ”Väljarna tar det alternativ som är minst dåligt”, säger den politiska analytikern Hernán Chaparro till tidningen La Republica. Han liknar valet med val av schampo där inget riktigt hjälper eller passar din hårtyp, men logiken ger att du då väljer det som gör minst skada.

Då ställer jag mig själv frågan - till vilken nytta är dessa förbud och enligt lagen obligatoriska skyldigheter när politikerkåren inte uppfyller medborgarnas krav på värderingar, ärlighet, moral och representativitet.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Enkelt och effektivt när Club Infantil promotar årets infobok i Nicaragua

En fotboll och några spel är allt som behövs

Barnens namn, ålder och skola skrivs upp

Den blå boken "La Cartilla"

De fyra organisationerna har tillsammans under hösten arbetat fram ett undervisningsmaterial i form av en bok som ska delas ut till barnen under resten av året och nästa. Med text och bilder visar boken hur man kan skydda sig mot kommersiell sexuell exploatering och vilka beteenden hos vuxna som kan vara suspekta.
Längst bak har man gjort plats för barnens egna reflektioner och där finns också en karta som visar vilka institutioner man kan kontakta om man känner sig utsatt.

När Club Infantil promotar boken, integrerar de den i sina vanliga aktiviteter. Så travar teamet denna regniga morgon iväg till ett område där de varje vecka träffar barn utomhus. De har med sig bordsspel och en fotboll- det räcker för att runt 20 ungar ska dyka upp och visa stort intresse.

Efter en stunds lek, blir det lite allvar. Alla får en blå bok och de hjälps åt att läsa och titta på bilderna för att försöka förstå den. De allra minsta tultar runt i blöja, men får en bok ändå. Tanken är att boken ska visas för kompisar, syskon och kanske mamma och pappa som då också lär sig något.

Sedan blir de lek igen. Några käppar med den orangea fotbollen i det hala gräset, andra är uppslukade av pussel eller spelar monopol med någon kompis i duggregnet.

När dagens träff är slut, ser teamet till att alla har med sig sin bok. Barnen har skrivit upp sina namn på en lista. De får också tala om om det går i skolan eller inte. Organisationen vill veta det så de kan vidta åtgärder om så inte är fallet.

Club Infantil, eller Asociación Tuktan Sirpi, som organisationen egentligen heter, integrerar arbetet med boken i alla sina aktiviteter. Så ser jag den vid att läxläsningsbord, där barnen får hjälp med skolarbetet av en vuxen. I skönhetssalongen, där ett par tjejer förbereds för en eventuell framtida karriär som frisör, nagelskulptör eller spamedarbetare, finns den också med.

Man ger också dans och teaterlektioner. Idag är det dans på schemat. När alla är lagom svettiga, tar de paus och sätter sig runt de spegelbeklädda väggarna med boken i händerna. Sedan brakar de loss. Alla vill läsa och alla har en åsikt om det som står i boken. De blir vilda diskussioner och barnen och ungdomarna verkar helnöjda med sin bok.



Text och foto: Emmelie Heljeved