Red Ada har utvärderingsdag med ett 60-tals ungdomar i Achocalla, Bolivia

Två tredjedelar av året har passerat och i årsplanen har det planerats in en utvärdering hos organisationen Red Ada. På veckomötena där ungdomarna från Red Ada medverkar var det svårt att finna ett datum för denna utvärderingsdag men till slut bestämde organisationen sig för en heldag i slutet på september.

Kl 7 på morgonen åker bussarna från två olika stället till resorten Kory Tambo, står det i inbjudan till mötet som skall hållas den 27 september. De som blev inbjudna på den här utvärderingsdagen var alla ungdomsgrupperna som Red Ada arbetar med i år, vilket är 11 grupper och de har även bjudit in personalen från Svalorna Latinamerika som arbetar här i La Paz.

Ungdomar från tre olika ungdomsgrupper som umgicks innan alla bussarna hade kommit fram till Kory Tambo. Bild: Wendy Reyes. 

Dagen började med en registrering där ungdomarna fick dagsplaneringen och även en väst där programmets namn; Suma Thakhi II, står som logga. Ett sätt att identifiera sig när de är ute och gör presentationer.

Ungdomarna får gå förbi en registrering och får en väst från Red Ada personalen. Bild: Wendy Reyes.  

Sedan börjar nästa fas vilket är presentation av varje ungdomsorganisation. Ungdomarna berättar bl.a att det är grupper som arbetar med olika projekt vid sidan av Suma Thakhi II programmet; bland annat med den Amerikanska ambassaden och det är även en grupp som arbetar med teater med temat kvinnomord som är ett hett tema i Bolivia.

Red Ada personalen hade sammanfattat vad ungdomarna genomfört under året bl.a. hade presentationer på olika skolor nått ut till 2550 personer tack vare 9 ungdomsgrupper.

Powerpoint, 2550 personer hade fått information om olika teman inom Suma Thakhi II programmet. Bild: Wendy Reyes. 

Senare under dagen delades ungdomarna upp, en från varje ungdomsgrupp, i grupper där dem bl.a skulle utvärdera aktiviteterna de utfört tillsammans med Red Ada.

Gruppen som fick utvärdera pedagogiska videor som de använde i sina presentationer. Bild: Wendy Reyes. 

Aktiviteterna bestod av bl.a. radioprogrammen, att inte använda sexistiskt språk eller presentationerna i skolor om de olika teman i programmet Suma Thakhi II.  Det diskuterades positiva och negativa saker. De tog upp att de t.ex. hade stött på skolor som inte hade el och att de då inte kunde presentera sina filmer som var del av presentationen. De pratade även om att det i radioprogrammen var svårt att intervjua en person med auktoritet inom ett visst område på bara en timmes program.

Grupperna skriver ner sina utvärderingar. Bild: Wendy Reyes. 

Kvällen avslutades med en talagshow där varje grupp och personalen från Red Ada gjorde en uppvisning.

Wendy Reyes, programpraktikant, La Paz, Bolivia

Lära av att leka

Efter ett två dagar långt nationalfirande uppmärksammade Club Infantil den internationella dagen för bevarandet av ozonskiktet med en eftermiddag av gemensamma aktiviteter för barnen från de olika sektorerna. Målet med aktiviteten var att stärka ungdomarnas kunskap om deras ekologiska rättigheter. Dagen efter var det dags för internutbildning på Club Infantil för att stärka utbildarnas kunskap om ämnet, och framförallt vilka tekniker som kan användas för att lära ut det till barnen.

− De ekologiska rättigheterna omfattar såväl miljörättigheter som mänskliga rättigheter. Du kan utkräva miljörättigheter utan mänskliga rättigheter men du kan inte utkräva ekologiska rättigheter utan att ha med båda två i beräkningen, startade Ana Herrera, en av organisatörerna, mötet med att säga. Och stannade där, i alla fall gällande teori.

Ana Herrera förklarar konceptet kring de ekologiska rättigheterna.

Foto: Lourdes Boucardo

Efter att deltagarna fått reflektera kring vilka möjligheter, svårigheter och eventuella lösningar som finns i arbetet med projektet DENA (ekologiska rättigheter för barn och ungdomar) fick de representera sig själva i form av djur, växter och årstider. Sedan fortsatte lekarna hela dagen.

Carlos Ariel Barrera Montzon ritar representationer av sig själv som flora och fauna. Foto: Lourdes Boucardo

− Det är aktiviteter som vi använt oss av under de fyra år som vi arbetat med projektet. Anledningen till varför vi hade så många av dem under utbildningen var för att friska upp utbildarnas minne såväl som att lära ut dem till de som ännu inte fått lära sig dem, säger Ana Herrera.

Bland de tjugosju deltagarna fanns anställda från alla Club Infantils olika avdelningar. Förutom de utbildare som jobbar ute i fält fanns även advokater, psykologer, revisorer och anställda från radiostationen Radio Estereo Libre.

De tjugosju deltagarna kom från Club Infantils alla olika avdelningar. Foto: Lourdes Boucardo

− Konceptet behärskar de redan. Målet med dagen var istället att deltagarna skulle reflektera över ämnet och internalisera det. Och sedan, såklart, att de skulle lära sig olika tekniker för att lära ut det, säger Ana Herrera.

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

Hälsning från kansliet i Stockholm!

Den 2 september började jag min praktik på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm och skulle nu vilja presentera mig närmare!

Victoria heter jag och kommer att bistå kanslipersonalen under hela höstterminen i arbetet med kommunikation och informationsspridning om Svalorna Latinamerikas arbete. Jag är ej att förväxlas med Victoria som gör praktik i Nicaragua även om jag gärna hade gjort den resan! Ett annat år kanske! Detta är min näst sista termin på masterprogrammet Mänskliga Rättigheter i Uppsala och jag hoppas på att efter examen få arbeta inom bistånd och utvecklingsfrågor. Mitt intresse för Latinamerika har växt fram under åren, med bl.a. spanska- och Latinamerikastudier, och första gången jag reste dit var 2012. Min andra vistelse bestod av 6 månaders volontärarbete i norra Colombia 2013/2014.

Den 12 september var det loppis här i Stockholm vilken jag tillsammans med lokalgruppen fick vara med och förbereda och genomföra. Det var roligt att få träffa alla engagerade och hoppas att jag kan komma på ert nästa lokalgruppsmöte!

I onsdags var det dags för Open Your Eyes to Malmö, en föreningsmässa där organisationer ställde ut och informerade om sina verksamheter till stadens studenter. Där hade även Svalorna Latinamerika ett bord där jag och Sanna från lokalgruppen Skåne informerade om utvecklingsprogrammen, praktik och lokalgruppernas aktiviteter. Vid slutet av dagen hade vi en ny medlem, andra som var sugna på utlandspraktik och flera som intresserades av våra aktiviteter. Roligt!

Dessa dagar är även Bokmässan Göteborg i full gång vilket betyder att jag härifrån Stockholm bistår i spridningen av information om Svalorna Latinamerikas deltagande. T.ex. kommer det imorgon att hållas tre intressanta seminarier, missa inte det!

Jag vill också passa på att informera om att Denise Berg, tidigare informationspraktikant i Bolivia, ska visa sin film ”Ruddy är Christina” samt berätta om HBTQ-rättigheter i Bolivia på Boden Queer Film Festival imorgon. Välkomna!


Victoria Christensson, kanslipraktikant, Stockholm

Radiosändning med Vision Juvenil Cejupa

Varje vardag mellan 15.00 och 16.00 förvandlas en gulddraperad studio i Radio Fides lokaler i La Paz till en plats där ungdomar får säga sitt och prata om sina rättigheter. Samtidigt förvandlas frekvensen 100.3 på den lokala radion till en plats där alla i La Paz kan få höra om sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld. Programmet når ut till många lyssnare, trots det verkar programledarna i gruppen Cejupa inte alls nervösa när de presenterar dagens ämne, Amores Perros.

Det här ämnet kan ses från två olika synvinklar, säger Claudia. Dels att män ofta ses som hundar, om du är en hund ligger du runt mycket och är macho. Men man kan också se det från synvinkeln ”ren kärlek”, som den typen din hund kan ge dig och du kan ge din hund. 

Radiosändning med Vision Juvenil Sejupa. Foto: Carolina Pettersson

”Hur är din drömpartner?” Frågar Claudia Fernandez i programmet, och en annan börjar nämna en del egenskaper som hen önskar hos en partner, men samtalet glider snabbt in på hur man hjälper till att bygga upp stereotyper genom att förstärka vissa beteenden hos det motsatta könet.

Sändningen håller på i en timma, och de fyra programledarna håller sina anteckningar hårt och pustar ut i pauserna när musiken sätts igång.

Joau Arze och Brenda Roman i sändning. Foto: Carolina Pettersson

Efter programmet hinner jag ställa lite frågor till programledarna.

Ni är en del av gruppen Cejupa, som sänder radio här med Red Ada. Vad betyder er grupp för er?

Ja, vi deltar i gruppen Vision Juvenil Cejupa, säger Cristóbal Fuentes. Cejupa betyder Centro Juvenil para el Desarrollo Humano (Ungdomscenter för human utveckling). Vårt mål är social medvetenhet och vi verkar i solidaritetens anda. Att vara en del av Red Ada har hjälpt oss mycket genom att vi har fått lära oss mer om sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor, olika sexuella läggningar och våld i relationer. Det har hjälp oss mycket i våra interna aktiviteter, eftersom det är det som vi vill vidareförmedla till ungdomarna.

Claudia Fernendez fortsätter: Exakt, och när vi kan de här temana kan vi informera andra unga om det. På så sätt når det till fler personer. Då kan de personerna förändra i sin omgivning, i sina familjer. Det blir liksom ringar på vattnet. 

Cristobal Fuentes och Claudia Fernandez blir intervjuade. 

Foto: Aracaly Aranda

Hur har deltagandet i Red Adas verksamhet förändrat era tankar runt temana som programet Suma Thakhi tar upp?

Jag tror att det radikalt har förändrat vårt sätt att tänka, svarar Cristobal. Exempelvis så var jag, och är väl fortfarande, ojämställd. Men nu har jag påbörjat en process att förändra mitt eget beteende till att inte vara sexist. Jag saknar fortfarande en hel del, men det en lång process för att förändra sådana beteenden.

Något som alla i gruppen nämner är att de har förändrat sitt sätt att prata. I spanskan används ofta den maskulina formen på ett ord när man pratar om människor i grupp, exempelvis ordet ”todos”, som ofta syftar på ordet ”alla”, men vars egentliga betydelse är ”alla män”. Detta har Red Ada gjort ett stort arbete med att försöka förändra i ungdomsgrupperna för att få ett språk som inkluderar även kvinnor och tjejer.

Nu använder säger vi flickor och pojkar istället för bara pojkar, säger Brenda Romal. Nu använder vi båda formerna av alla, todos och todas och vi säger välkommen till både kvinnor och män när vi hälsar välkomna. 

Joau Arze och Brenda Roman blir intervjuade. Foto: Aracaly Aranda

Carolina Pettersson, info/programpraktikant i Bolivia

I full gång med planeringen av årets resultatuppföljning.

Nu har jag lyckats klämma in lite tid för att skriva mitt blogginlägg, i övrigt går all min kontorstid för tillfället åt till att sitta tillsammans med Miriam, Samuel och Victoria för att planera inför årets resultatuppföljning. Det är vi som tillsammans ska se till så att denna genomförs och på söndag åker vi upp till Castilla Media. Enkätundersökningar, intervjuer och fokusgrupper ska hållas inom programmets tre operativa delar, vilka berör produktivitet, utbildning och politik, samt dess fjärde del, som berör programmets informationshantering utom och inom programmet. Vi har suttit med programaktiviteternas indikatorer och dokument från tidigare års mätningar för att utforma formulären som vi nu ska använda oss av, detta för att frågorna ska vara ställda så att de besvarar hur väl indikatorerna uppfyllts hittills och att svaren ska vara jämförbara med tidigare års mätningar. Frågorna måste även utformas så att svaren ger utrymme att analysera resultaten men det är viktigt att se till så att de inte blir för många för då kommer det ta för lång tid att besvara enkäterna.

Teamet som ska genomföra i årets resultatuppföljning sitter tillsammans på kontoret i Arequipa och förbereder inför de kommande mätningarna. Foto: Alexandra Garcia Nilsson.

I tisdags var Samuel och Victoria i Castilla Media för att utföra ett test av formulären samt prata med fältteamet för att höra vad de hade för kommentarer kring formulärens utformning. Vad de kom fram till, efter att ha utfört testet, var att formulären var för långa, samtidigt som när de pratat med fältteamet fick höra att frågor saknades. Igår och idag sitter vi därför och plockar bort och lägger till frågor i formulären. Generellt har vi dock kommit fram till att teamet har önskemål om att lägga till frågor inom sina egna komponenter kring saker som vore intressant att veta mer om men som inte är relevant att mäta för resultatuppföljningen, så det underlättar lite iallafall.

Ytterligare en utmaning vid resultatuppföljningen är att mätningarna kommer genomföras i Castilla Medias fem svårtillgängliga distrikt- Tipan, Viraco, Machaguay, Pamapacolca och Uñon- liksom i distriktens kringliggande små bostadsområden. Från Uñon lämnar exempelvis en buss på onsdag morgon som återvänder samma eftermiddag, och det är allt. Programmet har, som tur är, en bil som vi har tillgång till men den vi får samsas om med programmets redan inbokade aktiviteter. Majoriteten av invånarna i Castilla Media är bönder, så om dagarna befinner de sig ute på sin mark för att arbeta, vilket gör att vi måste passa på att försöka hitta dem i sina hem tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen.

Att genomföra resultatuppföljningar kan verka som en simpel uppgift men det är många olika faktorer som måste tas i beaktande, speciellt när det handlar om att intervjua människor. Det gör det hela mer utmanande men även mer spännande, i alla fall enligt min mening.


Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru 

Internationella dagen mot barnsexhandel

Internationella dagen mot barnsexhandel from Svalorna Latinamerika on Vimeo.

Barn och ungdomar deltar aktivt i kampanjen mot barnsexhandel

Den senaste månaden har Club Infantil, APEADECO, Mary Barreda och Proyecto Miriam, som tillsammans bildar DEDENAN (programmet som arbetar preventivt mot barnsexhandel), anordnat tre workshops för barn och ungdomar som är delaktiga i organisationerna. Dessa workshops är tillägnade den internationella dagen mot barnsexhandel och trafficking som infaller den 23 september. Meningen är att barnen och ungdomarna på ett kreativt sätt aktivt ska deltaga i sammankomsterna och sinsemellan utbyta information och kunskap samt reflektera kring ämnet. Slutmålet är att de också ska bidra med egna idéer och tillsammans skapa och bidra med olika aktioner och aktiviteter i kampanjen mot barnsexhandel som pågår under september månad. 

Dinamicas står alltid först på schemat när det är dags för möten och workshops. Det är uppskattat bland barnen och skapar en glad och kreativ stämning i gruppen. Foto: Victoria Särnhult.

Dags att sätta igång. Barnen och ungdomarna har fått varsin anteckningsbok som de kan använda sig av vid alla tre tillfällena. Foto: Victoria Särnhult.

Under den första workshopen går en tillsammans igenom riskfaktorer som gynnar barnsexhandel samt de olika skador som barnsexhandel orsakar i barn och ungdomars liv och som hindrar deras utveckling. De olika aktiviteterna innebär mycket teamwork och fungerar som en repetition för barnen och ungdomarna, som redan är ordentligt kunniga kring ämnet. Vi går till exempel igenom och definierar de olika formerna av barnsexhandel: Barnpornografi, sexturism, trafficking och sexuella handlingar utförda av ungdomar mot betalning. Barnen arbetar i grupper, genomför presentationer och diskuterar sedan tillsammans. De är alltid välkomna att komma med förslag, åsikter och till exempel genomföra olika dinamicas (lekar) på sammankomsterna, tillsammans skapar vi också uppföranderegler där barnen och ungdomarna själva får komma överens om hur vi bör tillbringa dessa tre tillfällen. 

Här löser man en sopa de letras och ett pussel, i båda är viktiga begrepp gömda som man sedan diskuterar. Foto: Victoria Särnhult.

På den andra workshopen får barnen och ungdomarna bland annat uppgiften att dela upp sig i mindre grupper och spela upp små teaterpjäser. Varje grupp får tilldelat en risksituation som de sedan ska reflektera över hur man kan skydda sig mot, för att sedan spela upp för de andra grupperna. Pjäserna består av diverse vanligt förekommande situationer, en av varje form av barnsexhandel, som barnen bör vara uppmärksamma på. Här är till exempel manuset till en vanligt förekommande situation när det kommer till barnpornografi: "En vuxen person närmar sig dig i parken och frågar om han/hon kan ta några bilder på dig och ger dig godis som belöning. Efter det frågar personen om du vill följa med hem och ta fler foton, om du går med på det lovar personen att köpa dig det du mest av allt önskar dig." Denna aktivitet visar sig vara mycket uppskattad bland barnen och ungdomarna och genomförs med bravur. 

Barnen från Club Infantil lyssnar på vad deras kompis från Mary Barreda har att säga. Foto: Victoria Särnhult.

Den tredje workshopen fokuserar på barnens egna bidrag till kampanjen. De bestämmer sig för att skapa slogans och vinjetter som de sedan ska spela in på Club Infantils kommunikationscenter där man har tillgång till inspelningsapparatur och även ett samarbete med Radio Estereo Libre som är en fristående radiostation i Jinotega. Barnen delar in sig i grupper och skriver olika förslag på slogans, sedan väljs tre olika slogans demokratiskt ut genom att barnen röstar på det bästa förlaget. Barnen och ungdomarna är vana vid att arbeta med kommunikation och flera mycket bra vinjetter föreslås. Några exempel på gruppernas förslag: "Para un mundo nuevo alcanzar, alcemos nuestras voces contra la explotacion sexual comercial"  (För att en ny värld kunna nå, höjer vi våra röster mot barnsexhandeln). "Si con sonrisa la niñez quiere vivir, la explotacion sexual comercial debemos destruir" (Om en vill uppleva sin barndom med ett leende, bör vi göra slut på barnsexhandeln). "Tomados juntos de la mano vamos a desafiar, con cero tolerancia a la explotacion sexual comercial " (hållande varandra i handen ska vi utmana, med noll tolerans mot barnsexhandeln).

En av grupperna presenterar sina vinjettförslag. Foto: Victoria Särnhult.

Sedan är det dags att ha en kort utbildning (genomförd av barnen från Club infantil) i teknik, uttal och hur man skapar sin ultimata radioröst, för att efteråt göra en liten provspelning och välja ut vilka barn och ungdomar som ska gå in i inspelningsrummet. Många vill prova men till slut är alla överens om vilka som har bäst uttal, känsla och kraft i rösten. Inspelningarna genomförs helt och hållet av barnen och ungdomarna. Det krävs många omtagningar för att det ska bli perfekt. När dagen är slut har barnen och ungdomarna tre slogans färdiga att spridas i radion. Nöjda med sina insatser sätter de sig i bussen och färden hem till Esteli, Leon och Telica påbörjas. 

Inspelningsdags! Keylin García från Club Infantil kommer med tips och förslag till de som ska spela in. Foto: Victoria Särnhult.

Blanca från APEADECO spelar in en del av vinjetten med stor koncentration. Foto: Victoria Särnhult.

Victoria, programpraktikant, Nicaragua

Fredagarna på Red Ada är lärorika

Programmet Suma Thakhi II i La Paz arbetar med fyra samarbetsorganisationer, en av dem är Red Ada som arbetar med kommunikation i olika former. Bland annat producerar de radioprogram från måndag till fredag.

 Grupo Juvenil AVE sänder sina radioprogram varje torsdag kl 15 på Radio Mar 100.3. Foto: Wendy Reyes

Det är inte personalen på Red Ada som sänder utan organisationen. Organsationen arbetar med 10 ungdomsgrupper och det är fem utvalda som sänder radioprogrammen från måndag till fredag kl 15 på Radio Mar 100.3 am i La Paz.

Dessa radioprogram ingår i den årliga planeringen för i år och det är meningen att ungdomarna ska prata och informera om de olika teman Suma Thakhi II arbetar med (könsrelaterad våld, maskulinitetsfrågor och sexuella rättigheter). Än så länge har de bland annat tagit upp ämnen som icke sexistiskt språk, HIV/AIDS och de har även pratat om presentationer de gjort i skolor angående maskulinitetsfrågor. Dessa radioprogram styrs helt av dem själva bara de håller sig inom ramarna av Suma Thakhi II.

Ungdomsgrupperna som Red Ada har är ungdomar från olika delar av La Paz och El Alto och på fredagarna har de möten på kontoret hos Red Ada, som ligger i stan, där flera av ungdomarna reser långt för att närvara.

Fredagar på kontoret i Red Ada är ingen vanlig fredag. Varje fredag har man fredagsmöte på kontoret och där samlas många från ungdomsgrupperna för att gå igenom allt från nästkommande evenemang till reflektioner av saker de genomfört. Det dyker upp cirka 15 ungdomar som omvandlar Red Adas lokaler till en sal full med skratt och skoj.

Fredagsmöten på Red Ada. Planering av radioprogrammen pågår. 

Foto: Wendy Reyes

Mötena styrs av Aracelly Aranda som är ansvarig för ungdomarna och en av kommunikationsansvariga i programmet Suma Thakhi II. Hon har ofta med sig en agenda där det står punkter som måste tas upp under mötet. Eftersom det är många olika grupper som samlas tar dessa möten ganska lång tid. Det börjar vanligtvis kl 10:30 och pågår fram till kl 14.00.

Under mötet bestäms det bland annat vad som ska tas upp i radioprogrammen. Ungdomarna kommer med flera olika förslag och ibland har det visat sig vara svårt att hålla sig inom ramarna av sexuella rättigheter. De ger exempel på hälsosamma val när det gäller mat och hur det är att leva i en värld med mycket tonårsalkoholism.

-Kom ihåg att ni måste vinkla det till sexuella rättigheter om ni vill prata om det som tema, säger Aracelly.

Det blir ofta långa diskussioner på dessa möten och ungdomarna som är mellan 16 till 25 år är fulla med funderingar över vad sexuella rättigheter är och kommer även med egna nyheter de läst på någon hemsida eller något de själva letat fram som de känner de vill dela med sig. Aracelly som är mer insatt i de olika temana inom sexuella rättigheter delar oftast med sig om sina kunskaper och dessa blir bra mottagna av ungdomarna. Fredagarna på Red Ada är lärorika och ungdomarna livar genast upp stämningen när de anländer.

Wendy Reyes, programpraktikant i La Paz, Bolivia

Besök från Bolivia

Om du för att vara man behöver bete dig macho, då är du inte tillräckligt mycket man.
- Ur Solo para machos*

För en tid sedan skrev praktikantkollega Carolina Pettersson i Bolivia om hur en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i La Paz arbetar med maskulinitetsfrågor. CISTAC, som organisationen heter, arbetar med att medvetenhetsgöra män om deras priviligierade ställning jämfört med kvinnor i samhället. På samma sätt som Simone de Beauvoir skrev att en kvinna inte föds till kvinna utan lär sig att bli det, menar Jimmy Telleria från CISTAC att män inte föds som män utan lär sig att bli det genom att ständigt utrycka sin manlighet i relation till kvinnlighet. I detta motsatsförhållande ses allt det kvinnliga som utryck för svaghet och för mannen gäller det att ta så stort avstånd till det som möjlig för att inte verka svag i relationen till andra män.

"Var inte rädd för att vara antimachista". Foto: Samuel Hallin Veres

Under en heldag i början av september kom Jimmy till Arequipa för att hålla en workshop med alla som arbetar inom Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Förutom det huvudsakliga målet med att förbättra levnadssituationen för kvinnor och ungdomar i Castilla Media, finns även målet att stärka kunskaperna kring genus hos de som arbetar inom programmet.

Workshopen var uppdelad i två delar. Den första handlade om CISTAC:s arbete med att ta fram TV-serien Solo para machos som nu visas för andra gången på nationell TV i Bolivia (läs mer om serien här och här). Eftersom tv-serier är populära i Latinamerika valde organisationen att följa dramaturgin från tv-serier, men istället för att reproducera de vanliga historierna så fylldes innehållet med olika teman relaterade till maskuliniteter och genusfrågor såsom exempelvis sexuella rättigheter, hiv och aids, våld inom familjer, homosexualitet och sexuellt utnyttjande. Utifrån serien har CISTAC sedan tagit fram utbildningsmaterial i frågorna och nu är tanken att sprida det så mycket som möjligt även utanför Bolivias gränser.

Den andra delen av workshopen var mer lik en traditionell föreläsning, men där framförallt männen inom PDR fick delta mer aktivt. Jimmy, som de senaste 20 åren har arbetat med maskulinitetsfrågor, menar att män har mycket att vinna på att ifrågasätta sin egen roll i reproduceringen av ojämlika strukturer mellan kvinnor och män.

- Jag var en gång högt uppe i Anderna och träffade en man kallade sig för Stora Tjuren. Varför har du detta smeknamn frågade jag och fick svaret att det var för att pungkulorna var så stora och därför extra manliga. En doktor som var med på samma resa kunde dock konstatera att mannen hade testikelcancer och bara hade ett halvår kvar att leva.

Föreläsaren för dagen, Jimmy Telleria, visar upp en banner med budskapet: Detta är en antimachistisk förening. Foto: Samuel Hallin Veres

Förutom att den rådande maskulinitetsnormen leder till våld mot kvinnor och generellt sett sämre social utveckling för alla så tar män också skada när de försöker leva upp till den roll som de från att vara små barn mer eller mindre tvingas in i, menar Jimmy.

- Istället för att prata om saker som gör en ledsen, tar mannen till alkoholen. Där kvinnor oftare har vänner som de delar med sig av erfarenheter, pratar mannen om ytligare saker med sina vänner. Det är problematiskt och leder till att män stänger inne sina känslor för att inte verka svag inför andra män. Konsekvensen blir ofta att mannen sedan tar ut sitt eget illamående på kvinnor och barn i sin närhet genom att bruka våld.

Mario del Carpio (t.h.) och Galo Reimer (t.v.) lyssnar på Jimmy Telleria. Foto: Samuel Hallin Veres

När workshopen närmar sig slutet har personalen inom PDR fått många nya tankar, både på ett personligt plan men också för programmet i stort. Eftersom den huvudsakliga målgruppen är kvinnor och ungdomar blir slutsatsen att det också är nödvändigt att arbeta mer med männen i Castilla Media för att verkligen lyckas med målet att förbättra levnadsvillkoren för regionens kvinnor och unga.


*ordet "macho" används i Latinamerika för att beskriva en man som lever upp till den traditionella mansrollen


Samuel Hallin Veres, programpraktikant, Peru

Besök hos Club Infantil

Gröna berg omringar oss och ger en illusion av att torna upp sig som en böljande vägg kring staden. Tempot är lugnare än vanligt, en behaglig småstadslunk. Proyecto Miriam befinner sig i Jinotega, där vi ska samarbeta med Club Infantil.

Det är nämligen dags för den årliga frågeformulärs-ifyllningen hos de olika målgrupperna. Detta är en mycket viktig del i utvärderingsarbetet för att kunna mäta och urskilja framgångar och möjliga motgångar i det stora preventiva arbetet mot barnsexhandel. Målet är att så många som möjligt från de olika målgrupperna ska fylla i dessa enkäter som består av frågor kring programmets olika huvudteman. I enkäten får personerna till exempel svara på frågor relaterade till barns och ungdomars sexuella och reproduktiva rättigheter, risker relaterade till barnsexhandel, förebyggande åtgärder, barn och ungdomar som rättighetsbärare etc. Sedan räknar en ut poängerna från varje fråga och får därifrån en kvantitativ bas att gå efter. Frågorna skiftar beroende på vilken målgrupp de är riktade till. I Jinotega arbetar man med många målgrupper, till exempel barn och ungdomar, föräldrar och närstående, transportörer, restaurang -och barägare och institutioner. Målet är att alla delar av samhället aktivt ska delta i förebyggandet mot barnsexhandel.

Junieth, Fatima och Elvin hänger vid ingången till Club Infantil. 

Foto: Victoria Särnhult 

Vi samlas på Club Infantils gulblåa huvudkvarter och börjar planera dagen. Många enkäter ska fyllas i och tiden är begränsad. Jag paras ihop med Madai som arbetar på Club Infantil, tillsammans ska vi hälsa på barn och ungdomar som ska fylla i enkäterna. Vi sätter igång, Madai ger mig en motorcykehjälm, river igång motorn och säger åt mig att hoppa på. Sedan kör hon runt mig på motorcykel genom den lilla staden, vi åker till olika skolor och hon hjälper mig att identifiera de barn och ungdomar som ska fylla i enkäterna.

Madai och jag rullar runt på stadens gator. Foto: Victoria Särnhult

Barnen och ungdomarna är hjälpsamma och lägger manken till för att svara på nio sidor fulla med frågor. Många gånger får de fylla i enkäterna med en hel del distraktioner runtomkring. Andra barn blir väldgt nyfikna och vill gärna titta på, de frågar om han/hon inte är klar snart så att de kan fortsätta vad de höll på med. Ofta pågår lekar och stoj precis där barnet eller ungdomen ska försöka koncentrera sig. Det är imponerande att de kan fokusera och svara på frågorna utan att verka särskilt påverkade av vad som försigår i omgivningen. Jag sitter brevid, försöker att skapa någon slags arbetsro och förklarar eventuella frågor kring enkäten. Ibland är det ganska krånglig att få tag på de som ska fylla i enkäterna, någon är sjuk, någon annan har redan gått hem för dagen. Vissa ungdomar är på jobbet, andra tränar inför de kommande paraderna den 14 september (Nicaraguas självständighetsdag). Men till slut lyckas vi ändå fylla dagens kvot.

En av barnen från målgruppen, djupt koncentrerad på enkäten. 

Foto: Victoria Särnhult

Vi åker tillbaka till Club Infantil och samlas där tillsammans med de andra för att gå igenom hur dagen har gått och bocka av de olika målgrupperna. Förutom mitt och Madais lilla team är det en fyra-fem team till som har åkt runt till diverse olika målgrupper. Det är inte det lättaste att planera sådana här uppdrag, man måste vara mycket flexibel och beredd på att det aldrig riktigt blir som planerat, men på något sätt ordnar det sig alltid till slut. Efter ytterligare två dagar i Jinotega har vi lyckats hitta alla personer och fyllt i alla enkäter som var planerade.

En del av skolgården på en skola i utkanten av Jinotega. 

Foto: Victoria Särnhult

Vi har också spelat in två fokusgrupper, en med barn och ungdomar och en med ledare från de olika områdena i samhället. I fokusgrupperna samtalar en om frågor relaterade till programmet, detta för att också få en kvantitativ bas till utvärderingen. Ungdomarna är mycket välinformerade, vältaliga och konkreta när de diskuterar till exempel olika sätt att förebygga barnsexhandel. Det märks att de är proffs på ämnet och har också en mycket bra dynamik i gruppen, alla får komma till tals och man lyssnar intresserat på varandra. I den vuxna gruppen är dynamiken en annan, man har ett annat sätt att ta sig an ämnena. Många intressanta synvinklar dyker upp och de är inte alltid lika tydliga i sitt språk som de yngre.

Nästa vecka kommer enkätifyllningen vara i full gång i Esteli, där vi på Proyecto Miriam kommer att ha huvudansvaret för de som hälsar på från Jinotega. Välkomna till Esteli, Club Infantil!

Många enkäter visar på mycket kännedom och information hos målgruppen. Foto: Victoria Särnhult

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Dagens aktivitet ska börja klockan 9.00, PDR tid!

I Arhuin, en ort utanför Machaguay, finns en grupp som har utryckt en önskan om att organisera sig för att börja arbeta med någon form av alternativ ekonomisk verksamhet som Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR har kunskap kring. Dagens aktivitet syftar därför till att introducera dem till hur PDR arbetar och att deltagarna, om de fortfarande är intresserade av att ingå i programmet, ska avgöra vilken verksamhet de vill förverkliga.

 Förandinska terrasser som kan ses från Arhins centrum. 

Foto: Alexandra Garcia Nilsson.

Klockan 9.20 sitter vi och väntar tillsammans med två deltagare på att de övriga deltagarna ska anlända till aktiviteten. En av dem är en pratsugen man som berättar om sin oro inför presidentvalet som kommer att hållas nästa år. Han säger att han har svårt att veta vem han ska rösta på, alla vill verka som goda representanter före valet men när de väl sitter i regeringsställning gör de lite för att förbättra situationen för landets invånare, särskilt för dem som bor på landsbygden. Ungdomarna lämnar landsbygden för att studera i städerna och blir sedan kvar där, de tycker att de har bättre framtidsutsikter där, och de har de ju rätt i, fortsätter han. Utflyttningen av ungdomarna från Castilla Media syns tydligt, människorna jag möter i distriktet är antingen barn eller vuxna. Svalorna Latinamerikas målgrupp är kvinnor och ungdomar, men då det råder brist på vad vi vanligtvis kallar ungdomar har personer upp till 34 års ålder fått ingå i kategorin. Efter att ytterligare 15 minuter har gått och tre deltagare till har anlänt säger Irma, samordnare för PDR, att vi inte kan vänta längre. Personen som hade ansvaret att ta med nyckeln till möteslokalen som aktiviteten skulle hållas i har fortfarande inte anlänt så vi klistrar upp stora pappersark på dörren och deltagarna sätter sig på en betongkant på andra sidan av den lilla vägen för att påbörja dagens aktivitet.

Irma ger en introduktion till landsbygdsutvecklingsprogrammet för en grupp som vill organisera sig i Arhuin. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Irma förklarar bland annat att även om programmets målgrupp är kvinnor och ungdomar utestängs inga från att delta i aktiviteterna, och att programmet arbetar med att stärka deras medborgerliga rättigheter. Hon klargör även att programmet inte jobbar med att ge bort saker, utan att djur, växter och redskap som krävs för att realisera verksamheten kommer deltagarna själva behöva finansiera. Det säger hon nästan övertydligt och påpekar att det är viktigt att deltagarna förstår hur programmet fungerar från början för att de inte ska känna sig lurade efter hand. Hon påpekar även att deltagarna redan besitter mycket av den nödvändiga kunskapen och att det för programmets representanter därför främst handlar om att uppfriska denna kunskap och applicera den på nya sätt. Skulle ni ge en gris mycket eller lite plats, frågar hon deltagarna. De svarar att den ska få lite plats för att den inte ska röra på sig så mycket och göra av med energi, då de vill att det ska bli tjock snabbt. Precis, det är likadant med marsvin! Ofta har ni ju marsvinen lösa på golvet men om ni förvarar dem i burar och de får mindre plats kommer de ge mer mat, svarar hon. 

Marsvin som ägs av en redan etablerad organisation som fått stöd av PDR. Foto: Alexandra Garcia Nilsson. 

Efter att ha gett en genomgång i programmets uppbyggnad och hur det fungerar frågar Irma ifall deltagarna, som nu har uppgått till omkring tio personer, tycker att det låter intressant. En av kvinnorna i gruppen säger att hon tycker att det låter som ett bra upplägg. Hon berättar att ett tidigare program redan har varit där och att de gav dem bikupor, de gav dem dock inte kunskap i hur de ska ta hand om dem så alla bin har gått förlorade. Deltagarna får välja mellan om de vill starta en grupp inom marsvinsuppfödning, biodling, vävnad eller avokadoodling. Efter lite diskussion kommer de fram till att alternativen står mellan marsvinsuppfödning och biodling. De överlägger fördelar och nackdelar med de båda förslagen och efter en omröstning står marsvinsuppfödning som det vinnande alternativet.

Medlemmarna i den blivande organisationen i Arhuin diskuterar vilken typ av aktivitet de ska realisera. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

Albors grupp Yatiri sprider budskap genom teatern

En del av programmet Suma Thakhi II är att dela med sig av sin kunskap och sprida budskapet om sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsbaserat våld till bredare grupper. Därav är en stor del av verksamheten just nu att göra så kallade Replicás, som är ungefär motsvarande vad vi skulle kalla för skolpresentationer. Albor, teaterföreningen som är med i programmet, har som uppgift att de grupper som bildades 2014 ska framföra sina föreställningar för skolor i La Paz och El Alto. Sammanlagt ska de fyra grupperna Yatiri, Nayriri, Pilpintu och Aurora göra 30 föreställningar under hösten. Vi på Svalornas kontor i Bolivia har försökt besöka så många som möjligt för att se hur budskapen tas emot av skoleleverna.

Skolföreställning av pjäsen ”No te duermas con cuentos de adas”. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreställningen som spelades upp för skolorna heter ”No te duermas con cuentos de adas”, vilket betyder ”Somna inte till godnattsagor”. Den är regisserad av Diego Villca, som är cirkelledare för gruppen Yatiri vilken är den grupp som framför teatern. Skådespelarna, vilka sammanlagt är 12 personer, har repeterat och övat länge men har framfört teatern många gånger förr så det märks när de går på scenen att den sitter som berget. Pjäsen framförs i gymnastiksalen och scenen är skickligt byggd av skådespelarna själva med stora röda tygstycken upphängda på snören som ridåer och blåa och svarta tyger för att avskärma lokalen så att scenen blir mer framstående. När jag frågar en elev ifall de brukar ha teaterföreställningar svarar hon med ett ”Nej, jag har aldrig sett någon här på skolan innan. Du ser ju hur de har fått bygga scenen själva”. Varje replicá som grupperna ska ha ska visas upp för 50 elever, men det märks tydligt att många elever på skolan vill se föreställningen, närmare 200 elever sitter i salen när skådespelarna går på.

Byggandet av scenen. Foto: Carolina Pettersson

Vargen med Rödluvans frihet, rättigheter och liv skrivet på tvätten i bakgrunden. Foto: Carolina Pettersson

Själva pjäsen är perfekt för en skoluppvisning, eftersom den har temat Godnattsagor. Först ut är sagan om Rödluvan och Vargen, där vargen symboliserar en kontrollerande man i en kvinnas liv, där kvinnans frihet blir mer och mer inskränkt med hjälp av våld, hot och kontroll. Kvinnan, som blir fånge i mannens makt hänger i teatern upp sin tvätt, där orden Mitt Liv, Min Frihet och Mina Rättigheter är skrivna, som vargen river ner till Rödluvans beklagan över att hon aldrig mer får växa, att hon aldrig mer får se någonting, att hon aldrig mer får träffa sin familj. Pjäsen slutar med en dans där Rödluvan blir instängd i en bur, där hon undrar varför vargen har så stora ögon och händer. Svaret blir för att han ska kunna bevaka henne bättre, och för att han ska kunna hålla fast henne hårdare.

Rödluvan och de sju dvärgarna. Foto: Carolina Pettersson

Den andra delen i pjäsen är historien om Snövit och de sju dvärgarna. Det börjar med, precis som i orginalhistorien, att Gudmodern frågar sin spegel vem som är vackrast i världen och får svaret att Snövit är den vackraste i världen. Efter det blir Snövit utkörd från hemmet, där hon i skogen träffar på de sju dvärgarna. Dvärgarna tvingar henne till att städa och laga mat till dem för att få bo hos dem, och pjäsen gör det uppenbart att hur fel det är att bara för att hon är kvinna antas vara bra på hushållssysslor. Hennes kropp blir ständigt sexualiserad, då dvärgarna ständigt försöker få hennes uppmärksamhet, stöter på henne och kommenterar hennes utseende. Hon blir också våldtagen av en av dvärgarna. Skönhetsidealen som kvinnor måste följa och sexualiseras för kritiseras djupt och pjäsen slutar med att Snövit tillslut har övertygats om att hon inte är någonting värd utöver hennes utseende.

Prinsessan som enbart får använda böcker till att ha på huvudet för att få bra hållning. Foto: Carolina Pettersson

Den tredje delen av pjäsen är en klassisk berättelse om en prinsessa och en prins, som redan från när de är små uppfostras till att fylla sina klassiska roller. Prinsen uppfostras till att studera, bli bra på matte och bli talförd, medan prinsessans enda användningsområde av böcker är att balansera dem på huvudet medan hon går in sina högklackade skor. Hennes korsett dras åt och hon får föreläsningar om att kvinnor ska vara vackra och ansvara för hemmet samt vara till för sin prins, medan prinsen blir påtryckt åsikter om att han ska vara stark och aktiv.

Pjäsen avslutas med en att de prinsessor som varit med i pjäsen reser sig från sin utslagenhet, med hjälp av en kvinna som kommer in och berättar att de inte behöver vara prinsessor, att de kan leva lyckliga i alla sina dagar på andra sätt.

Mellan varje akt har hurraropen ekat från de 200 eleverna i salen, applåderna har varit många och engagemanget var starkt från publiken. Det märks tydligt hur mycket de uppskattar teatern. När applåderna sent om sider ebbar ut efter de sista bugningarna från skådespelarna berättar Diego Villca, regisören, för eleverna om tanken med teatern.

”Teatern handlar om könsstereotyper och hur de byggs upp, den handlar om symboliskt våld och om att sprida budkapet om våra sexuella rättigheter.”

Diego Villca, regissören, berättar om pjäsens mening. Foto: Carolina Pettersson

Efter att Diego har talat färdigt börjar en del röra sig ut från salen, men många dröjer sig kvar och drar sig mer och mer mot omklädningsrummet dit skådespelarna har gått in för att fika och byta om. När de första skådespelarna kommer ut svärmar barnen runt dem för att prata om pjäsen och be om autografer. Det är uppenbart att det sätt som Yatiri har visat på hur könsroller byggs upp med hjälp av kultur i samhället, och hur detta kan påvisas genom att bara vrida lite lite på en historia som redan alla känner till, har gjort stort intryck.


Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia

Barnen tar över radion

Den nya flickan sitter framför datorn och sköter inspelningen. Hon är tio år och har bara varit en del av gruppen i två veckor men ändå ryter hon till:

− Tystnad! Spelar in!
De nio barnen tystnar. Så småningom.
Flickan bakom mikrofonen byter sömlöst över till sin radioröst och sätter igång att spela in sitt inslag. Men tungan slår snart knut på sig själv och hon får börja om.

Det är viktigt att ge utrymme åt barn och ungdomar med funktionshinder och att dörrarna står öppna. Foto: Philip Krook

Det här är Jinotegas anrika barnradio. I tjugo år har barnkommunikatörerna, som de kallas, sänt sitt radioprogram på stadens största radiostation, Radio Estereo Libre. Stationen har ett direkt samarbete med Club Infantil och sänder ut budskap om de frågor organisationen arbetar med. Det gör även barnkommunikatörerna.
− Först identifierar de frågor som behöver lyftas fram, sedan spånar de på idéer till inslag. Till exempel om det förekommer mobbning på skolorna kan de åka ut till skolorna och intervjua elever och lärare, eller kanske en psykolog som kan prata om effekterna, berättar Yader Chavarría García, ansvarig på kommunikationsavdelningen och nyhetschef på Radio Estereo Libre. Yader har spenderat nästan två tredjedelar av sitt liv på radiostationen. Han började som barnkommunikatör när han var tio år och har sedan dess fått mer och mer ansvar.

Keylin García (till höger) hjälper Elying González med uttal och rytm. Foto: Philip Krook

Så är även fallet med Keylin García, 16. Hon har varit med i Club Infantil sedan hon var sex år gammal. Hon gick aldrig i förskola och missade första året på lågstadiet.
− Det var här på Club Infantil som jag lärde mig att läsa och skriva, jag var del av ett utbildningsprojekt de hade, säger hon.
Med barnkommunikatörerna har hon varit i snart fyra år och är nu den äldsta medlemmen. På grund av hennes ålder och hennes tid på radion har hon blivit som en lärare för de andra.
− Man fösöker göra det…, säger flickan vid mikrofonen.
− Försöker. Med ”r”. Prova igen, och tänk på rytmen, säger Keylin lugnt och sansat.
Flickan håller sitt manus på ett lillfingers avstånd med läpparna tätt intill mikrofonen. Hon har försökt få till det ordet ett tag nu. Hon mumlar för sig själv innan hon utbrister:
− Aaahh, jag kan inte få det ordet rätt!

Alla är närvarande i rummet och de många smålätena stör och stoppar upp inspelningen. Det är ett ständigt samtalsämne och frustrationen växer bakom mikrofonen. Det är varmt och ventilationen är dålig. Några av barnen sitter vid datorn, andra gör sina läxor. De flesta vill bli journalister eller kommunikatörer när de blir stora. Keylin vill studera social kommunikation på universitet och har börjat tänka på det här ur en professionell synvinkel.
− Det handlar även om att jag vill säkra min framtid. När jag börjar på universitetet kommer jag att ha många fördelar av min erfarenhet härifrån, säger hon innan hon lutar sig över den nya flickan vid datorn för att hjälpa henne med redigeringen.

Kenneth Rivera vill bli journalist eller kommunikatör när han blir stor. Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua.

Tillbaka till naturen

Femtioen ungdomar har samlats i naturreservatet Datanlí utanför Jinotega för att vandra i naturen och diskutera ekologiska rättigheter. Club Infantil samlade ihop de mest aktiva ungdomarna från varje sektor och tog med dem till det vackra naturreservatet dels som belöning för deras insatser och dels för att fördjupa deras kunskap om ämnet.
− Målet med dagen är att ungdomarna ska reflektera över sina ekologiska rättigheter, och genom att komma i kontakt med naturen här ska de lättare kunna identifiera dem, säger Diana González, koordinator på Club Infantil.
− Det är även tänkt som ett erkännande av deras arbete i klubben och ett incitament för att få dem att fortsätta, tillägger hon.

Ungdomarna ger sig iväg för den drygt två timmar långa vandringen. Foto: Philip Krook

De ekologiska rättigheterna bygger, kort sagt, på en sammansättning av deklarationer och juridiska normer som har till uppgift att reglera den mänskliga aktiviteten i sin interaktion med miljön och ekosystemen. Miljöorganisationen SONATI har bjudits in för att hålla i en presentation om ämnet och bidra med ytterligare kunskaper.
− Ekologiska rättigheter handlar i grund och botten om respekt för naturen. Det är viktigt att förstå att naturen är en helhet och varje liten del bidrar till en ekologisk balans på jorden. Mer specifikt handlar det om rätten att få leva ett sunt och hållbart liv i en ren miljö, säger Arlen Tellez från SONATI.

”Hur mycket förorenar EN enda plastpåse” står det skrivet bredvid Arlen Tellez. Foto: Philip Krook

De mest utmärkande miljöproblemen i landet är, enligt Arlen, miljöförorening, plastanvändning, djurhandel och skogsröjning. Svårigheterna med att komma tillrätta med problemen delar hon upp i två.
− För det första så lär man inte ut detta i skolan, och inte heller i hemmet. Om man vill åstadkomma förändring måste man föregå med gott exempel, men eftersom lärarna och föräldrarna inte gör det kommer inte heller barnen att göra det. För det andra så uppfylls inte lagarna. Nicaragua har en av de bästa miljölagstiftningarna i hela Centralamerika med jättevackra lagar. Men de uppfylls inte.

Förutom presentationen fick deltagarna vandra bland kaffeodlingarna och den övriga växtligheten i naturreservatet och besöka lokala jordbrukare och boskapsskötare.
Kaleth Zelaya, en av de mest aktiva deltagarna, är nöjd med dagen och vad han fått lära sig.
− Jag har fått umgås och samtala mycket med de andra ungdomarna och lärt mig mer om miljön. Speciellt att se ett steg längre och inse hur varje liten byggsten i naturen är oss till nytta. Sedan gillade jag även vandringen i det vackra landskapet. Och korna, de gillade jag också, säger han.

Kaleth Zelaya (till höger) bidrar till diskussionen kring ekologiska rättigheter. Foto: Philip Krook

− Det har varit en bra dag, säger Ruth Rizo, en annan av deltagarna. Vi har stärkt våra kunskaper om ekologiska rättigheter och hur vi kan ta hand om miljön och även försöka få folk mer medvetna om situationen.
Hon har varit verksam i Club Infantil i tio år och brukar hålla i workshops kring hur man kan återanvända gamla petflaskor och annat material. Det hon gillade bäst med dagen var nivån av deltagande.
− Det som utmärkte sig mest var diskussionerna. Alla deltog och delade med sig. Det var också intressant att få höra hur de jobbar i de andra sektorerna, säger hon.

Diana González diskuterar ämnet under dagens presentation. Foto: Philip Krook

Diana tycker även hon att det varit en lyckad utflykt.
− Jag är nöjd, det är väldigt sällan som vi kan göra dessa utflykter. Det var också fint att se alla de olika sektorerna samlade på ett enda ställe.
Strax efter SONATI:s presentation fick deltagarna från varje sektor i uppgift att sätta sig ner och analysera situationen i deras område.
− Efter det här kommer de att ha möten dem emellan. Därefter är tanken att de ska kräva förändringar av de lokala ledarna, som i sin tur kan ge förslag åt politikerna nu i september när de samråder, berättar Diana.


Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Det livsviktiga vattnet från glaciären Coropuna

Vägen ut till projektområde i Castilla Media där Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR arbetar tar en genom ett bergigt ökenlandskap fullt av sand, grus och sten. Ungefär halvvägs dyker en liten flod upp nere i botten av ravinen. Den är ett välkommet tillskott och runt den frodas en grönska som står i skarp kontrast till de annars så torra jordarna. Under sista delen av resan tar vägen en längs slingrande grusvägar upp i bergen och medan vattnet långt där nere i botten av ravinen fortsätter ge grönska rör vi oss som i ett dammoln.

Efter ett tag delar sig ravinen i två, där den större floden fortsätter vidare norrut mot det välkända turistområdet Cañon de Colca. Vi fortsätter längs det mindre vattendraget, nu inte mycket större än en bäck. Plötsligt tornar ett stort istäckt bergsmassiv upp sig långt borta i fjärran. Detta är glaciären Coropuna, den viktigaste vattenkällan för Castilla Media. Tack vare glaciärens avsmältning fylls de annars så torra dalarna med liv, vilket de cirka 8000 invånarna i projektområdet är beroende av i sitt jordbruk och dagliga leverne.

På väg till Castilla Media med glaciären Coropuna i bakgrunden och grönskan den ger i det annars så karga landskapet. Foto: Samuel Hallin Veres

En glaciär är ett komplicerat ekosystem där smältning och påbyggnad av ny glaciär avlöser varandra. Normalt så tar dessa två processer i stort sett ut varandra men den globala temperaturökningen de senaste 30 åren har rubbat den delikata mixen. I Peru har mer än 20 % av den totala glaciärmassan gått förlorat, men det är inte bara ett nationellt problem. I Aftonbladet (5/6 2015) rapporteras det till exempel om hur världens glaciärer smälter rekordsnabbt och i SVT Nyheter (20/8 2015)  går det att läsa om situationen i Sverige.

Bild som visar hur Coropunaglaciären har smält sedan 1955. Bild tagen från García Gutiérrez, 2013.

Bilden ovan visar det som många studier har kommit fram till: Coropunas glaciärtäcke har minskat med mer än hälften sedan 1955. Om smältningen fortsätter i samma takt kan all is ha smält inom 50 år. Effekterna av detta skulle vara katastrofala för de som bor i området. Redan nu upplever de en minskning av vattentillgången i dalarna i Castilla Media. Reynaldo Taco Silva, borgmästare i Machaguay, säger:
- Vattentillgången har minskat, det ser vi redan nu. Det påverkar skördarna som blir mindre. Än så länge är effekterna dock inte tillräckligt stora för att folk ska bry sig. Men om vi inte börjar arbetar nu kommer vi få stora problem senare.

Reynaldo Taco Silva, borgmästare i Machaguay, pratar om hur vattentillgången har minskat de senaste åren. Foto: Samuel Hallin Veres

Görs då inget för att motverka de negativa konsekvenserna från glaciärsmältningen? Även om PDR inte har som uttalat mål att förbereda området för en tid då Coropunaglaciären har smält görs det indirekt. Bland annat används hållbara agroekologiska metoder för att förbättra jordbruksproduktiviteten, inom skolan stöttas skapandet av miljökommittéer och genom att enskilda producenter organiserar sig i kooperativ förbättras möjligheterna för en långsiktig och hållbar utveckling.

Det finns med andra ord hopp, men det behövs fler initiativ både på lokal och global nivå för att motverka de negativa effekterna av klimatförändringarna. Svalorna Latinamerika utarbetar just nu en studie för att undersöka avsmältningen och dess effekter i Castilla Media. Förhoppningen är att den ska ligga till grund för kommande projekt för att anpassa regionen till de nya förutsättningarna. På så vis ökar chanserna för att befolkningen i Castilla Media ska kunna bo kvar på platsen som de kallar sin.


Samuel Hallin Veres, programpraktikant, Peru



Källor och mer info (på spanska):

Rapport från Fundación M.J. Bustamente De La Fuente (2010) om klimatförändringar i Peru.

Miljöministeriet i Peru skriver om hur klimatförändringarna påverkar glaciärerna i landet.

García Gutiérrez, Eduardo (2013). Evaluación Glaciar del cuadrante noroeste del Nevado Coropuna.