Den engagerade ordföranden

Utanför huset surrar bina och inne på ett bord står burkar fyllda med guldfärgad honung. Erica Soto har haft bikuporna utanför sitt hus i två år och honungen från bina blir en extra inkomst som hon delar med de andra i föreningen.
Sedan två år tillbaka är Erica ordförande i Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca (föreningen för jordbruksproducenter Tipan Paracolca). Hur en förening fungerar och vad en ordförare ska göra lär hon sig genom att fråga eftersom hon inte har någon tidigare erfarenhet av det. Hon har inte heller haft möjlighet att gå ut gymnasiet men hon vill lära sig nya saker och tycker om att delta, utbyta idéer med andra och att involvera sig.

Hemma hos Erica står burkarna från den tredje honungsskörden föreningen gjort. Foto: Mathilda Bäcklin.

– Tidigare var jag väldigt tyst av mig, men alla har rätt att komma med sin åsikt, berättar Erica.
Och hon tycker att åsiktsutbyte är en av de viktigaste delarna med att delta i föreningar. Hon berättar att hon tycker att det är viktigt att folk uttrycker sina åsikter och hon vill att alla ska våga ta mer plats. Tidigare har Erica varit kommunledamot i byn Tipan för att främja en ren politik där alla vill engagera sig och arbeta för området.
– Det Castilla Media behöver är utveckling av hemmen och fälten. Det finns stora ojämlikheter och det mesta hamnar i större städer som Arequipa. Utvecklingen kommer inte hit.

Erica har samarbetat med Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR sedan programmet startade i Castilla Media år 2012, och nu deltar också hennes man och två barn. Hon tycker att aktiviteterna har hjälp samhället mycket och menar att det gäller att passa på att lära sig av PDR medan de är här så att de sedan kan fortsätta utveckla Castilla Media på egen hand.
– Vi i föreningen kommer sakna PDR när det tar slut år 2016, men vi känner också att vi kan klara det här själva nu. Fram till slutet av 2015 har vi en arbetsplan att uppfylla så vi vet vad vi ska göra, vi vill bara att PDR hjälper oss och stöttar oss fram till slutet av programtiden.

Sammanlagt blev det runt 70 kilo honung när föreningen skördade honung senast. Foto: Mathilda Bäcklin.

Enligt Erica är machismon en av Castilla Medias största utmaningar. Hon berättar att en del kvinnor inte får vara med på PDRs aktiviteter för sina män men hon tror att PDR kan hjälpa till med arbetet mot machismon. Med PDRs utbildningar ökar respekten bland ungdomarna som leder till mindre machismo, ökad jämställdhet och en syn på alla som lika värda förklarar hon. Men trots att kvinnorna i Castilla Media inte har samma makt och frihet som männen skulle Erica inte vilja byta roller.
– Att vara kvinna är underbart! Kvinnan är en kämpe och har fler ansvarsområden än mannen. Och en måste uppskatta det.

På Ericas baksida står föreningens bikupor som är fyllda av bin och honung. Foto: Mathilda Bäcklin.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Teknisk utbildning för sammarbetsorganisationerna om våld inom familjen

Förra veckan ordnade Svalorna ett utbildningsevent för alla ledarna på samarbetsorganisationerna; Albor, CDC, Cistac, och Red Ada. Tre experter hade bjudits in; juristen Luz María Calderón, psykologen och aktivisten för genusfrågor Mateo Andrés Solares och aktivisten för HBT-frågor Alberto Moscoso Flor, för att prata om våld i hemmen, sexuella orienteringar och könsidentiteter. Experterna var alla väldigt duktiga och fick med sig publiken på att ställa frågor och att uttala sig om deras tankar kring dessa teman.

Luz María Calderón.
Foto: Sonia Ampuero

Föreläsaren och juristen; Luz María Calderón, startade dagen med temat våld inom familjen. Hon tog upp den skrämmande statistiken att bland de latinamerikanska länder har Bolivia de högsta nivåerna av våld mot kvinnor och ett dödsfall inträffar var tredje dag under rubriken ”kvinnomord” i landet. Hon tittade sig runt om i salen och sa att av alla kvinnor som fanns i rummet (vilket var ca 10 st) har 9 av oss blivit drabbade av någon typ av våld. Detta kunde vara fysiskt våld, sexuellt våld, psykologiskt våld eller ekonomiskt våld. Ofta är detta något som partners eller familjemedlemmar utsätter kvinnorna för. Det utbredda våldet drabbar även barn. Genom så kallade disciplinära metoder som fysiska slag och verbala övergrepp, uppskattas ungefär 83 % av alla barn och ungdomar i Bolivia ha utsatts för våld i sitt eget hem. I hennes jobb som jurist har hon kommit i kontakt med många av dessa kvinnor och barn som blivit utsatta. Ofta dyker dem upp och är väldigt bestämda om att de vill anmäla förövaren och se till att han får sitt straff men ofta händer det också att kvinnan slutar att dyka upp på möterna. Det kan bero på att hon blivit rädd, ångrat sig eller blir orolig för att barnen ska förlora deras pappa.

Den 9 mars 2013 antog Bolivias regering en lag för att garantera kvinnor ett liv fritt från våld. I lagen definieras flera olika typer av våld mot kvinnor och även kränkningar av sexuella rättigheter tas upp som en typ av våldshandling. Dock har lagen inte fungerat så bra i praktiken då bara fyra procent har lett till fällande domar (8 av 206 brott som har gått till domstol). Våld som sker i hemmet anses av vissa medborgare, rättsväsande och lokala myndigheter, som lever kvar i gamla föreställningar, tillhöra hemma och lösas i hemmet. Andra håller fast vid att män fortfarande har rätt att slå sin fru och sina barn.

Sammarbetsorganisationerna Albor, CDC, Cistac, och Red Ada.
Foto: Sonia Ampuero

Efter föreläsningarna, som alla hade anknytning till Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram i Bolivia, Suma Thakhi II, pratade jag med flera som sa att de hade fått en massa nya lärdomar, inspiration och ideér hur de ska jobba med dessa frågor och att det är ytterst viktigt att fortsätta lära ut och sprida information om våld i hemmen, sexuella orienteringar och könsidentiteter. Som praktikant på Svalorna Latinamerika tyckte jag att denna dag var väldigt givande, precis som alla andra dagar tillsammans med sammarbetsorganisationerna Albor, CDC, Cistac, och Red Ada.


Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Ungdomarnas förening i Castilla Media

Generación de Nuevos Lideres y Lideresas, GNL, (generation av nya ledare) är föreningen i Tipan för ungdomar som vill lära sig mer om och utveckla samhället de bor i. En fredag i slutet av maj träffade de Irma Timaná, fältkoordinator för Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR, för att planera föreningens mål, syfte och aktiviteter.

Innan mötet startade fick några nyfikna ungdomar tittar på bilder från Sverige. Foto: Mathilda Bäcklin

Flera av ungdomarna har tidigare samarbetat med PDR och känner därför till programmet, men Irma passade ändå på att berätta för dem både vad PDR är för något och hur Svalorna LA och samarbetsorganisationerna arbetar ihop för att pigga upp ungdomarnas minnen. Under hennes beskrivning av programmet hjälpte de till att fylla i det hon berättade. De visste till exempel redan vad flera av samarbetsorganisationerna heter och hur länge de ska samarbeta med de boende i Castilla Media. Det märktes att PDR är ett program som många har koll på i Castilla Media.

Irma förklarar för ungdomarna var PDR är för något. Foto: Mathilda Bäcklin

Precis som föreningarna deras föräldrar är medlemmar i behöver ungdomarnas förening en arbetsplan för året. Irma frågade de elva ungdomarna som satt runt mötesbordet i PDR:s kontor vad föreningen ska arbeta med.
– Vi måste arbeta mot machismo och med feminism, föreslog en av tjejerna. Några andra höll med.
Att arbeta med människors mentalitet, alkoholism, dåliga vanor, att arbeta för att bevara kulturen och att arbeta med en Castilla Media-identitet var frågor de också bestämde är viktiga för föreningen. Irma lyssnade på deras förslag och skrev upp allt på ett papper på väggen under rubriken ”vision”.

De pratade också om de olika aktiviteterna föreningen ska hålla i. Dans var många av dem sugna på och det vill gärna visa upp något under årets Encuentro de Saberes som är ett tillfälle för de boende i Castilla Media att visa vad de kan. All från mat, hantverk, dans och sång brukar visas upp under eventet.  Andra förslag på aktiviteter kom också upp under mötet. De pratade om att de borde göra något för miljön i området och kom med förslaget att ha en kampanj för att minska föroreningarna i Castilla Media. Irma fortsatte skriva upp allt på pappret och till slut hade de en lite tydligare bild av vad föreningen vill göra och uppnå i Castilla Media.

Yeraldin, Anabel och Liz berättade att GNL tidigare haft temadagar om bland annat alkoholism. Foto: Mathilda Bäcklin.

Eftersom GNL handlar om ledarskap förklarade Irma för ungdomarna hur en bra ledare kan vara.
– En ledare ska vara er representant och en person med bra egenskaper, sa hon.
Hon berättade också att en ledare bör väljas genom en demokratisk process och att resultatet efter en demokratisk omröstning måste respekteras.  Och i slutet av mötet röstade ungdomarna fram en ordförande för GNL. De gav först förslag på tre olika personer i föreningen och sedan röstade de med handuppräckning. Norca Roca Aguilar blev den vinnande kandidaten när alla hade fått räcka upp handen en gång.
– Det handlar inte bara om mig utan om hela gruppen och jag ska försöka guida er på bästa sätt, sa hon som föreningens nya ordförande.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Albor om machismo

Förra veckan hade Svalorna Bolivia besök från Svalorna Peru. Veckan var fullspäckad med aktiviteter för att Ida-Maja och Mathilda på bästa möjliga sätt skulle få inblick i hur vi här till öster om dem jobbar. Det blev ett intressant utbyte.

Med undantag från CISTAC (som just för veckan inte hade några inplanerade aktiviteter), besökte vi och deltog i aktiviteter hos alla samarbetsorganisationer. En dag blev tjejerna inbjudna att berätta om arbetet i Peru för Red Adas livesända radioshow. Vi deltog i en föreläsning som hölls för ungdomsgruppen Brigadisterna hos CDC. Vi tittade på Solo Para Machos när vi lite tid över på kontoret. Och utöver det blev tjejerna grundligt insatta i hur projektet Suma Thakhi II är tänkt att fungera här i La Paz och El Alto.

Ungdomsgruppen Albor på studiecirkel

En av dagarna var vi även på Albor, där det stod på agendan att spela teater kring föreställningarna om könsroller. En tjej och en kille ställde sig inför resten av gruppen, sen delades två lappar ut till var och en av ungdomarna som satt på golvet framför. På lapparna fick var och en sedan skriva typiska påståenden för kvinnor respektive män. Efter det fick var och en av ungdomarna spela personen som uttryckte åsikten, medan den tejpade fast lappen någonstans på personens kropp.
På killen tejpades många påståenden om att han skulle vara stark, att han skulle tjäna familjens levebröd, att han skulle ha många tjejer och älska att ligga, men också att han skulle ta vara på sina privilegier. På tjejens kropp tejpades lappar upp om att hon borde vara vacker, att hon skulle vara oskuld innan hon gifter sig, och att hon skulle ta hand om barnen.

Uppläsning av påståendena. Foto: Sara Byrskog

Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Även om killen givetvis också fick sin beskärda del av fördomar och sociala krav, så var han inte i samma utsträckning bemött med arga reaktioner och ilska som tjejen var.

Så vad blev utgången av detta? Att ungdomarna reflekterade över hur machismo kulturens normer återspeglas i samhället som i stort, samtidigt som dom reflekterade över sitt eget förhållningsätt i återskapandet av machistiska normer genom den här övningen. Och det är precis där som Albor vill vara.

Sara Byrskog, infopraktikant, Bolivia

Aktiviteter om machismo och könsroller på Albor

Under veckan som gått har vi svalor i Bolivia fått trevligt besök från svalorna i Peru, Ida-Maja och Mathilda. Förutom mysiga filmkvällar, turistande och shopping så var det ett utmärkt tillfälle för kunskapsutbyten och vi lärde oss mycket av varandras arbeten.
En av aktiviteterna som Ida-Maja och Mathilda följde med på var en studiecirkel som samarbetsorganisationen Albor höll i. Denna eftermiddag var temat machismo och könsroller.  Fyra lappar hade satts upp i rummets alla hörn; ”jag håller verkligen med”,” jag håller med”, ”jag håller inte med” och ”jag håller verkligen inte med”. Därefter lästes påståenden upp och den lappen som stämde bäst överens med vad man hade för åsikt skulle man ställa sig vid. Det gällde också att motivera varför vi hade ställt oss vid just det hörnet som vi hade valt.

Ungdomarna i Albor

Ett av påståendena som fångade mitt intresse var ”Alla barn som föds är antingen kvinnor eller män”. Då det rådde väldigt delade meningar kändes det spännande att få höra alla ungdomarnas svar.  En tjej som ställt sig vid hörnet ”jag håller med” berättade att det bara är så att man föds till kvinna eller man. Gänget som ställt sig vid ”jag håller inte med” förklarade att man föds som man eller kvinna men att man sen kan känna sig som någon annan när man blivit lite äldre. De ungdomarna som ställde oss vid ”jag håller verkligen inte med” argumenterade för att könet bara är en social konstruktion. Att könet som omgivningen uppfattar kan skilja sig från det kön som personen anser sig tillhöra.  Dessutom kan vissa personer även födas som intersexuella. Detta betyder att man föds med en penis och vagina på samma gång. Det diskuterades ytterligare några minuter och ungdomarna var ivriga att få sina åsikter hörda.

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Viljan att förändra och att bara få vara

För några veckor sedan anmäldes en av männen som arbetar med bussarna för sexuellt utnyttjning av ett barn. Reaktionerna bland människorna vid terminalen var många och i flera fall inte alltid av det mer upplyftande slaget. Det har varit mycket skuldbeläggning på mamman bland annat, mer kan ni läsa om här.

Workshop med mödrarna från terminalen.

Eliette Roa, psykolog, och Karla Laguna, jurist på Mary Barreda har länge arbetat med människorna på terminalen genom olika nätverk eller i deras egenskap av att vara mammor till barnen och ungdomarna som kommer hit. De blev därför besvikna och oroliga över många av reaktionerna från samma människor när de ställdes inför en sådan situation. Så, de har nu börjat kalla bland annat mammorna till möten och workshops varje onsdag för att ta upp lite olika teman. Fokus ligger som alltid kring sexuell kommersiell exploatering av barn och ungdomar, men för att handskas med det temat så måste fler ämnen tas upp. Mammornas workshops går hand i hand med barnens och ungdomarnas workshops. Det betyder att liknande teman tas upp för båda för att även mammorna ska veta vad deras barn får lära sig. Det är teman såsom HIV och preventivskydd, något som i vissa fall kan vara av en känslig karaktär att ta upp här. Tanken är att om en lär barnen och ungdomarna om preventivskydd så kommer de att ta detta som en uppmaning till att ha sex. En aktivitet som vissa föräldrar inte alltid är sugna på att deras barn ska ägna sig åt. Det Eliette och Karla försöker förklara för dem är att de inte uppmuntrar, men snarare utbildar. De förklarar vikten av att barnen har rätt kunskaper kring dessa saker tills när det är dags. De förklarar även för dem att barnen och ungdomarna redan får reda på saker om sex genom andra medel och att inte allt är korrekt. Det är därför av stor vikt att barnen får information från säkra källor. Framförallt med tanke på att hälsoministeriet i Nicaragua inte har tillåtelse att informera minderåriga om preventivmedel. Det ligger därmed i händerna på ONG:s att utbilda kring sexuella och reproduktiva frågor.

Barnen och ungdomarna spelar fotboll på barnens dag.

Barnen och ungdomarna på terminalen får inte bara vara på workshops utan det anordnas även andra aktiviteter för dem. Förra veckan firades det barnens dag i Nicaragua och Mary Barreda hade lite olika aktiviteter för dem. Eliette och Karla hade planerat en sporteftermiddag för barnen på terminalen. Vid 14.00 tiden gick vi till mormonernas fotbollsplan med barnen och ungdomarna för att spela lite fotboll. Fyra lag bildades som skulle spela mot varandra. I en hel eftermiddag fick barnen bara vara barn. I många fall, är flera av barnen fortfarande i barnarbete, så denna eftermiddag betydde mycket för dem. Jag tänker på framförallt en 10 årig pojke som heter Carlos, kallas för Carlitos. Hans mamma har, som så många andra mödrar, åkt utomlands för att arbeta. Den socio-ekonomiska situationen i landet tvingar många föräldrar att lämna sina barn för att försöka hitta ett bättre arbete för att på så sätt kunna hjälpa sina barn och familj som blev kvar. Carlitos mamma är en av dem och det är nu hans moster som ser efter honom. Tyvärr så misshandlar mostern honom, psykisk och fysisk. Hon tvingar honom att arbeta och om han inte säljer vad hon anser är tillräckligt kan han bli utan mat. Eliette och Karla har pratat med mostern och hans situation har förbättrats, men han är fortfarande i barnarbete. Han var även en av pojkarna som vi hade med oss till fotbollsplanen och som i några timmar fick springa av sig, skrika, skratta, sparka på bollen, klättra i träd och bara få vara det han är; ett barn.

Några av barnen vid fotbollsplanen tillsammans med Eliette och Karla.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua

Programrådsmöte i Jinotega, Norra Nicaragua

Programmet i Nicaragua (se programets Facebooksida här) har 4 organisationer som är en del av Svalorna Latinamerikas arbete mot Sexuell Kommersiell Exploatering av barn och ungomar : APEADECO, MARY BARREDA, PROYECTO MIRIAM och CLUB INFANTIL. För att hålla ihop programmet, utbyta idéer, revidera planer , arbeta fram nya aktiviteter och utbildningar etc har programmet ett programråd (ECP) som består av de ansvariga kordinatörerna på varje organisation. Denna vecka hade vi ett 2 dagars möte på Club Infantil i Jinotega för att diskutera och planera mätningen av resultaten som de ska göra i slutet av november detta år . 

Idalia, programrådssekreterare, hon har koll på allt! 

En del av programrådet.

På mötet gick vi igenom hur mätningen gick till förra året och vad som kan forbättras för 2015. Dessa programrådsmöten genomförs inte alltid i fysisk person utan de har även virtuella möten via SKYPE,detta främst på grund av höga administrativa kostnader att anordna mötena fysisk, då alla organisationer verkar i olika områden i Nicaragua så tillkommer alltid kostnader för boende och mat. Men att ha kontinuerliga fysiska programrådsmöten är viktigt då det inte alltid går att lita på internet här i Nicaragua. Många skulle nog också hålla med om att det inte går att helt ersätta de fysiska mötena med virtuella även om det må vara billigare. Det fjärde delmålet som programmet här i Nicaragua har är att ”Organisationerna som deltar i programmet stärks på administrativ, konceptuell, metodologisk och organisatorisk nivå” programrådmötena är en viktig del för att uppnå detta mål. Som min kollega Norvin på APEADECO uttryckte det: ”Vi alla organisationer har olika styrkor och svagheter och att vara en del av programmet och ha kontinuerliga möten gör att vi kan stärka varandra och utbyta erfarenheter”.

Rosa Maria från Mary Barreda förbereder glatt en grupppresentation.

Presentationen om hur mätningen går till.

Ett resultat av detta programrådsmöte i Jinotega är att alla organisationerna var överens om att instrumenten som de använder för att mäta resultaten (instrumenten är de frågor som ställs i enkäter och intervjuer) är för många till antalet och ibland för komplicerade. I vissa fall orkar inte deltagarna svara på alla frågor och detta måste de förbättra, det diskuterades fram nya instrument och en plan hur de ska gå tillväga for att underlätta mätningen och minska frågorna utan att tumma på kvaliten. Ett komplicerat arbete har de framför sig men som Carmen från Mary Barreda uttryckte det ”Tillsammans blir det mindre komplicerat och eftersom vi alla har ett gemensamt mål att göra mätningen så bra som möjligt vet jag att vi kommer att förbättra arbetet och mätningarna varje år”. Det känns otroligt lärorik att få vara del av arbetet som programmet här i Nicaragua gör och det är uppenbart hur organisationerna stöttar varandra i arbetet mot Sexuell Kommersiell Exploatering av barn och ungdomar.

Jinotega, Norra Nicaragua.

Hälsningar från regnperioden i Nicaragua

Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant Nicaragua

Den tveeggade livmodern

3 minuter och 42 sekunder, så lång tid kan det ta att tända en eld i inte bara en, utan flera debatter. Lotten Collins krönika om mors dag i Brasilien har väckt kritik, och med den debatten om representation, kolonialism, och livmodersfeminism. Som praktikant i Latinamerika är det kul att kontinenten ”hamnar på dagordningen”, och att den berör Svalorna Latinamerikas arbete.  Jag reflekterade själv över skillnader i mors dags firande när det tog fart här i Peru, inte för att det var så mycket av ett val, det var överallt. Den röda- och rosaskimrande reklamen, hjärtana, rosorna och den uppsjö av produkter och tjänster som plötsligt skulle handla om moderskap kände man igen. Men där det svenska firandet brukar stanna vid en mindre present, ett kort, kanske frukost på sängen så märktes mors dag här verkligen som en högtid. Från fredag till söndag hade jag svårt att somna på grund av den musik som strömmade natten lång i firandet, och på själva högtidsdagen var nästintill alla butiker stängda. Det fick mig att glädjas, att mödrar och den essentiella rollen som moderskapet har för mänskligheten, samhället och varje individ, fick så stor plats. Men också att fundera.

Barn, unga och gamla hjälps åt, under mycket skratt, vid den första slugningen av honung för biodlarföreningen i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

I samtal med fältteamet har frågan om könsroller och innebörden för programarbetet här i Peru ofta dykt upp. Att de traditionella könsrollerna lever kvar, där kvinnor har större ansvar för hem och barn och män för försörjning och det offentliga, kan stå i vägen för kvinnligt deltagande och organisering.

”Under det tidiga skedet i programmet mötte vi mycket motstånd, främst hos män, i att programmet riktade sig mot kvinnor och uppmuntrade deras deltagande i aktiviteter utanför hemmen. Man trodde att det skulle gå ut över ansvaret de hade där hemma. Men vi kan se en förändring´. Numer händer det att kvinnorna kommer på mötena och männen stannar hemma med barnen” säger Irma Tímana, programkoordinator för PDR.

Utöver inställningen att politik, ekonomi och det offentliga är männens arena innebär detta ansvar att kvinnor har mindre möjligheter än män att rent tidsmässigt kunna delta vid offentliga möten, ta på sig ledaransvar inom organisationer eller den lokala demokratin. När vi deltog vid ett möte för en biodlarförening i Machaguay uppstod en konflikt just om det.

”Det är orättvist att jag som ordförande ska utföra alla uppdrag som föreningen kräver. Jag har inte obegränsat med energi och tid. Jag är ensamstående, arbetar hela dagen på fältet, och resten av tiden för att ta hand om mina barn. Vi behöver hjälpas åt för att få föreningen att fungera” uttryckte föreningens ordförande.

Ordförande för biodlarföreningen, Rosario i mitten, tar upp ansvarsfödelning både inom och utom föreningen. Foto: Ida-Maja Lindström

Svaret från en annan medlem var något uppgivet.

” Vi har alla arbete, barn och hem att ta hand om, ingen har mycket tid över.”

Men rollen som moder, ansvaret för barnens hälsa och uppfostran som det innebär, kan också skapa ett bredare stöd för att programmet riktar sig mot att stärka kvinnor att bli mer självförsörjande och ta plats i den lokala politiken. I samma diskussion som ovan, tog en äldre man i föreningen till orda.

”Vi måste visa empati med varandra, och arbeta gemensamt, inte bara skylla ifrån oss. Det är viktigt att ni som mödrar tar plats och leder en organisation som denna. Det är ni som uppfostrar barnen, för kunskaperna vidare, leder vägen in i framtiden.”

Jag tänker att moderskapets starka roll, respekten den inger, kan ge kvinnor en väg in i samhällsdebatten, rätt att göra sin röst hörd. Syftet med programmets socio-politiska komponent är heller inte att säga vad målgruppen ska göra. Syftet är att stärka deras kapacitet att göra sina röster hörda, att själva formulera sina åsikter, behov och mål och arbeta för att uppnå dem.

Demonstration inom kampanjen Déjala decidir den 21 april. Banderollen lyder "Min pastor våldtog mig och nu är jag gravid", "Halleluja, fira det ofödda barnet!". En kommentar på abortmotståndarnas Marcha de la vida (Marsch för livet) som i Arequipa tilldrog sig runt 150 000 deltagare en månaad tidigare. Foto: Ida-Maja Lindström

Det kan också vara en farlig väg att sätta moderskapet före allt annat, liksom Lotten Collin också tar upp, i den alltför vanliga företeelsen av gravida flickor. Antalet anmälda våldtäkter i Peru uppges vara den högsta i Sydamerika och 78% av offren är under 18 år (källa: Promsex). Och liksom i många andra Latinamerikanska länder är abortlagstiftningen begränsad till att gälla vid fara för moderns liv, med konsekvensen att lagen kan tvinga barn att genomgå en graviditet som följd av våldtäkt, liksom det uppmärksammade fallet i Paraguay med den 10-åriga flicka som efter att ha blivit våldtagen av sin styvfar hålls åtskild från sin mor på ett hem som ska säkra att hon genomgår graviditeten. Även i Peru har denna fråga fått stort utrymme genom kampanjen ”dejala decidir” (Låt henne bestämma) och lagförslag om att tillåta abort vid graviditet efter våldtäkt. Ett exempel på en feministisk kamp som inte utgår utifrån livmodern, eller upphöjandet av modern, utan kvinnor och barn som rättsbärare i sig med rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och rätt att INTE bli mödrar. Allt detta händer samtidigt. Det är inte en kamp, en fråga, utan flera, liksom det behövs mer än en röst för att berätta om dem.

Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru

Dans och manliga kroppar i kvinnokläder

Tiotusentals folkdansare bar av till festivalen Gran Poder i La Paz i lördags. Festivalen är tillägnad den katolska bilden av "Señor del gran poder” och har funnits sen 1940. Den har sitt ursprung i ett folktätt område med samma namn i närheten av Ch'ijini på landsbygden. På senare år har den blivit nominerad som världsarv på UNESCOS lista. President Evo Morales deltog både som åskadare och gick med några varv själv i dansen.
Det är en parad av alla möjliga sorters danser, diablada, morenada, kullawada, carporales, tinku... Listan kan göras lång. Förutom danserna som sådana, är även de handgjorda kostymerna och de stilfulla utsmyckningarna föremål för publikens beundran. I grupper med särskilt dyrbara tillbehör leder livvakter truppen framåt.

Koncentrerade miner i Carporales. Foto: Sara Byrskog

Den gemensamma nämnaren är dansen. Utöver det finns alla åldrar, alla samhällskikt och alla möjliga brokiga färger och former. Den tydliga uppdelningen i utstyrsel och dans mellan kvinnor och män, hindrade inte heller alla från att ha på sig och dansa precis hur dom ville. När det var gruppen Morenada Juventud de Rosas tur att passera våra rangliga plaststolar längst fram i publiken, ökade jublet och applåderna. Till min stora glädje visade det sig att ett gäng dansare födda i manliga kroppar som vände sig mot könsnormerna och dansade i kjol och klänning.

Dom tog emot folkets jubel. Foto: Sonia Ampuero

Min positiva förvåning la sig något när jag väl gjorde min research. Att personer födda i manliga kroppar dansar i kvinnokläder är tydligen inget nytt, utan är däremot en kvarleva från när kvinnor fortfarande inte ansågs värdiga nog att göra roliga saker, typ som att dansa. Så män fick låtsas vara kvinnor istället. Det kanske också förklarar den allmänna acceptansen, om inte hyllningen, från den bolivianska publiken till dessa individer i paraden (läs mer om hur transpersoner ofta upplever sin situation i landet här eller här.

Jag vill dock inte ställa mig helt cynisk till att konceptet existerar. Om det finns en arena (låt vara under något kamoflerande former) där toleransen för normbrytande respekteras i åtminstone ett avseende (det som berör dansen), så kanske det så småningom kan leda till ett lite större svängrum för liknande frågor? Det är nog åtminstone en ljusglimt och en förhoppning för många transpersoner och oss som jobbar med denna sortens frågor i Boliva.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Arbetet för Castilla Medias älskade natur

Den femte juni firas Världsmiljödagen över hela världen för att öka medvetenhet om miljöproblemen vi lever med och för att öka initiativ när det kommer till miljön. Svalorna Latinamerika och samarbetsorganisationerna på fält i Peru arbetar aktivt för att bevara Castilla Medias miljö och för att påverka den så lite som möjligt. 

Det största problemet när det kommer till miljö i Castilla Media är vattnet. Smältvattnet från glaciären Coropuna förser byarna med vatten, men på grund av klimatförändringar, med stigande temperatur, har en stor del av glaciären redan smält och försvunnit. Utan den smältande snön från glaciären blir några av byarna helt utan vatten och kommer inte klara sig, och i den takt som glaciären nu försvinner är vattenförsörjningen ett stort orosmoment för byborna.

 Coropunaglaciären ligger precis ovanför byarna i Castilla Media.
Foto: Mathilda Bäcklin.

I Castilla Media är också sophantering ett problem. Det finns ingen riktig soptipp eller någon återvinningsstation, soporna slängs direkt i naturen. Därför försöker Svalorna LA:s landsbygdsutvecklingsprogram PDR lära de boende i Castilla Media hur de själva kan återanvända material. På skolor har elever fått göra konsthantverk av återvunnet material tillsammans med PDR, och kvinnor som säljer frukt har fått göra fruktkorgar av återvunnet papper. På så sätt lär de sig hur de själva kan ta hand om materialet istället för att slänga det i naturen.

PDR har även försökt minska soporna inom programmets aktiviteter. Förra året tog PDR inte med några plastglas till aktiviteterna när de bjöd deltagare på fika, utan alla fick istället ta med sig egna glas hemifrån som de sedan fick ta hem igen och diska. På så sätt minskade soporna inom programmets verksamhet.

Men att sopor tas om hand om i Castilla Media är kommunernas ansvar. Svalorna LA:s samarbetsorganisationer pratar med kommunerna om sophanteringen i området, men i slutändan handlar det om pengar. Irma Timaná, fältkoordinator för PDR, berättar att kommunerna oftast prioriterar andra områden när de gör sin budget och därför får naturen lida.

På den här branten i Castilla Media slänger flera av de boende sina sopor.
Foto: Mathilda Bäcklin.

10-åriga Davis Aldahir Vizcardo Chaupi tycker att de borde göra något åt miljön i Castilla Media.

– De borde inte slänga sopor och de borde städa gatorna varje dag, säger han.

Och de flesta som bor i Castilla Media säger att miljön, den rena luften och vackra naturen är det bästa med platsen de bor på. De pratar också ofta om hur glada de är att mycket av maten de odlar är ekologisk och att de vill att den förblir så. Därför behövs utveckling och utbildning inom miljö för att bevara Castilla Medias älskade natur och allt den har att erbjuda.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Låt henne bestämma!

Jag anländer till en workshop kring abort, arrangerad av Foro Regional, ett nätverk för sexuella och reproduktiva rättigheter i Arquipa.  Från att ha närvarat vid ett planeringsmöte vet jag att tanken är att med film, statistik och juridiska argument presentera  och diskutera det som kampanjen ”Déjala decidir” (Låt henne bestämma) handlar om; avkriminaliseringen av abort vid våldtäkt. Utöver de universitetsstudenter som jag visste var målgruppen för workshopen närvarar även betydligt yngre ungdomar, snarare barn, runt 12-14 år. Min första reaktion är att sexuella övergrepp, graviditet och abort är ett alldeles för allvarligt och känsligt ämne för barn. Sekunden efter fryser jag till vid insikten att det faktiskt handlar om dem, att sexuellt våld och graviditet som följd är del av deras verklighet. 

Deltagare på workshopen diskuterar vilka konsekvenser den nuvarande lagstiftningen har och argumenten för att avkriminalisera abort vid våldtäkt. Foto: Ida-Maja Lindström

Jag har sett statistiken, de nästan ofattbara siffrorna, förut; att Peru har högst antal anmälda våldtäkter i Sydamerika, där 78% av offren är under 18 år, 45% mellan 14-17 år, att 34%  av offren mellan 10-19 år blir gravida och att det totalt handlar om 35 000 kvinnor och flickor som blir gravida efter en våldtäkt, varje år. Men av att se gruppen framför mig blev siffrorna verkliga. Därtill insikten att de är utsatta i det som borde vara trygga miljöer, av personer som står dem nära, ofta med ansvar för dem. Förövaren är i 76%  en närstående så som far, styvfar, pastor, lärare eller granne, och övergreppen sker i närmare hälften av fallen i deras hem, vänners hem eller i skolan. 90% av graviditeterna hos flickor under 15 år är en följd av incest. (källa: Promsex, Centro de Promoción y Defensa de los Derechos Sexuales y Reproductivos-).

Borde abort bli tillåtet vid våldtäkt? Enligt en opinionsundersökning 2013 fanns en knappt stöd hos befolkningen, med stora skillnader mellan regioner. 2015 röstade kongressen ner lagförslaget. Källa: Promsex

Lagförslaget om avkriminalisering av abort vid våldtäkt har nyligen röstats ner i kongressen trots att det finns starka juridiska argument.

”Vi har sedan 90 år en lag som säger att rätten till liv inte är absolut i och med att en graviditet får avslutas om den hotar kvinnans liv. Den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har också uttryckt att ett embryo inte har samma rätt till liv som en person som är född, att dess rättigheter bör ökas gradvis med dess utveckling och i harmoni med andra personers fundamentala rättigheter, speciellt moderns. Ändå står vi här igen och diskuterar embryots rätt till liv gentemot kvinnor och flickors rätt till sina liv, sina kroppar som redan överträtts vid våldtäkten och återigen med den nuvarande lagstiftningen då de tvingas genomgå graviditeten. Kvinnor och flickor blir de facto ifråntagna sina rättigheter som människor och förminskade till sin livmoder.” säger advokaten Noelca Heatuco Cabrera, aktiv inom Foro Regional.

Det är heller inte bara en juridisk fråga, även de sociala, kulturella och religösa aspekterna diskuteras under workshopen. Hur det inte bara handlar om aborten i sig, utan den sociala acceptansen av sexuellt våld som är grunden till att övergreppen sker.  Hur kyrkans makt ligger som ett täcke över frågan och hindrar en rationell och öppen debatt, varken inom skolan, berörda yrkesutbildningar, i media eller politiken. Att dess syn på rätten till liv från befruktningsögonblicket och därmed abort som mord både stigmatiserar de som utför och genomgår abort, och hindrar möjligheten att öka de juridiska och medicinska förutsättningarna för tillämpningen även av den lagstadgade terapeutiska aborten. Att samhället i slutänden håller kvinnor och flickor anvariga för övergreppen och de påtvingade graviditeterna, till fara för deras fysiska och psykiska hälsa oavsett om de genomgår den påtvingade graviditeten eller att vänder sig till osäkra och illegala kliniker för att avsluta den. Noelca Heatuco Cabrera  låter ändå hopfull i slutet av vårt samtal.

Få men starka röster höjdes för rätten till abort vid våldtäkt i en demonstration den 21 april inom kampanjen Déjala decidir. Bland slagorden löd: "Kvinnan: ska bestämma! Samhället: ska respektera! Staten: ska garantera! Och kyrkan: ska inte lägga sig i! Låt henne bestämma!  Foto: Ida-Maja Lindström

”Det finns ett hårt motstånd nu, men det handlar mycket om okunskap. Om vi fortsätter arbeta som nu med att skapa medvetenhet kring frågan borde avkriminalisering av abort vid våldtäkt inte vara alltför långt bort. Fri abort däremot, det kan vi bara sia om.”

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

Aktivt deltagande i Nicaragua, PÅ RIKTIGT!

Två barn ur målgruppen som självsäkert för sig med termer som riskfaktorer, osunt beteende i sociala medier, hur man kan skydda sig mot Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE), vikten av kommunikation inom familjen. Det är fascinerande att se hur mycket kunskap de besitter med sina knappa 13 respektive 10 år. De två barnen är Jackson Ulises Olivas Gutierreza  och Jennifer Anieska Dormuz , de båda har fått extra utbildning av organisationen Club Infantil, som är en av de fyra organisationerna inom programmet mot SKE som Svalorna Latinamerika finansierar i Nicaragua.  Denna extra utbildning ges till de som varit aktiva inom programmet under en längre tid och som visar intresse att vilja lära sig mer. De barn och ungdomar (målgruppen) som har fått denna extra utbildning kallas då ”los monitores” en liknande roll som kommunikatörerna har (se detta inlägg för mer information om kommunikatörerna) men med fokus på att hålla i egna reflektionsutrymmen och workshops.

Jennifer Anieska Dormuz, monitor för Club Infantil. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Jackson Ulises Olivas Gutierreza  monitor för Club Infantil med en vän. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Club infantil har var de kallar ”öppna hus” i vissa stadsdelar utanför centrala Jinotega, (Norra Nicaragua) där målgruppen kan komma och få hjälp med läxorna, måla, dansa, spela teater. Ett kreativt utrymme och som Jackson beskriver det :”En rolig och trygg oas som man vet alltid finns där när man behöver”.  De har detta öppna hus både på förmiddagen och eftermiddagen så de barn och ungdomar som går i skolan på morgonen och eftermiddag ska ha lika möjlighet att ta del av dessa öppna hus.  I denna trygga oas så ägnar man alltid en timme åt ”utrymme för reflektion” då man tar upp ämnen relaterat till SKE, det kan vara ämnen som risksituationer, riskfaktorer, identitet, sexualitet, barns rättigheter osv. Jag märkte att barnen och ungdomarna som deltog i detta utrymme öppnade sig mycket när det är deras kamrater som håller i aktiviteten, det kommer upp många egna erfarenheter och då ”los monitores” sätter sina egna ord på vissa ämnen gör det att man känner att det är en aktivitet för och av barn och ungdomar. När man sedan läser om organisationernas mål och förväntade resultat så står det tydligt att ett av de förväntade resultaten som programmet har är att barnen och ungdomarna har en ledande roll i planeringen och utförandet av aktiviteter mot SKE i samarbete med nyckelaktörer. Att tilläga så finns det alltid en vuxen kontaktperson som deltar vid dessa aktiviteter som stöd.

Teaterövning Club infantil, Jinotega. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Ett av de tydligaste bevisen på att alla organisationer arbetar hårt för att detta förväntade resultat var i dagarna när vi hade programrådsmöte och planerade en aktivitet för den 26 juni. Detta datum ska vi ha en aktivitet med ca 50 barn och ungdomar från varje organisation som ska träffas och utbyta erfarenheter och fira ”barnens vecka”.  Vi hade gjort en plan för hur aktiviteten ska se ut som var så gott som klar, men då så kommer förslaget att representanter från målgruppen ska vara med och godkänna planeringen och även ge egna förslag hur vi kan förbättra aktiviteten då den är för dem.  I förra veckan så kom 3 representanter från varje organisation och ägnade en hel förmiddag till att omarbeta förslaget och komma med egna förslag till förbättringar. Det tycker jag är att arbeta PÅ RIKTIGT för barnens och ungdomarnas ledande roll i planering och utförande av aktiviteter.

Reflektionsutrymme om riskfaktorer och hur man kan skydda sig från SKE, Club Infantil, Jinotega. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Hälsningar från ett varmt Telica
Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant Nicaragua