JENNY: ¡Feliz Año Nuevo!

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 3

Det är den 30 december och solen skiner varm i Arequipa. Julen har varit somrig som sig bör. Jag hade storslagna tankar om att snyggt summera mina första tre månader som programassistent för Svalorna Latinamerika i Peru, som ju också varit de tre sista månaderna på året. Men nu när jag sitter här och funderar, i sällskap av kontorets färggrannt blinkande plastjulgran, är det lättare sagt än gjort.

Dammiga och lärorika aktivitetsbesök i Majes och byarna i La Cuenca, resan till svalkontoret i Bolivia, ett underbart dygn på Isla del Sol, Titicacasjön, galen möhippa, festliga bröllop, nya härliga vänner, informationskonferens i Cusco, andfådda promenader till kontoret, hungerstrejker på torget, envisa magparasiter (se bild här brevid!), iskallt dopp i vattenfall, rafflande alpaca-tävling, långa möten med tålmodiga samarbetsorganisationer och mååånga timmar framför datorn i arbetet med resultatmätningen av Peruprogrammet är bara ett smakprov av vad som flimrar förbi i mitt huvud.

En magisk morgon i Cusco har sparats för alltid i mitt minne: I gryningen smyger vi oss ut från hotellet, jag, Qique från ungdomsnätverket i Majes, Berta från en nystartad hantverksgrupp och Salomé från ASDE, för att innan konferensen börjar hinna besöka Sachsayhuamán, den största Inkaruinen i Cusco. Det är en förtrollande upplevelse att, utan några andra turister, andas in den friska gryningsluften och se solen gå upp ur dimman över de ödsliga ruinerna. Qique berättar för oss det han lärt sig i skolan om Inka-arkitektur och religion och vi strosar omkring helt ensamma, tills små klungor av barn börjar ringla ner från kullarna och snedda över den antika offerplatsen på sin väg till skolan nere i stan.

Enligt många bedömmare ar det viktigaste, och sorgligaste, som hänt det här året i Peru det ödesdigra förloppet vid Bagua i norr, när ursprungsbefolkning och polis drabbade samman och ett ännu omstritt antal människor dödades, på båda sidor. Vi optimister vill tro på regeringens löften om meningsfulla förhandlingar med ursprungsbefolkningen kring ett respektfullt tillvaratagande av urskogens resurser. I Peru utgör ursprungsbefolkningen över hälften av folket, men de är långt ifrån rimligen representerade på de politiska och ekonomiska arenorna.

Under 2000-talet har Perus ekonomiska tillväxt varit kontinentens största, och ytterligare en förhoppning för framtiden är att detta i större grad ska avspegla sig i förbättrad situation för landets fattiga.

Många är vi som också hoppas att lagen kommer ändras så att terapeutisk abort (den enda teoretiskt tillåtna i Peru) kommer att börja tillämpas och även innefatta fall när graviditeten är resultatet av en våldtäkt eller när fostret är gravt missbildat.

Ya pues, det var min hastiga nyårshälsning från Peru! Jag gör som tusentals arequipeños och åker till stranden för att fira, och tvivlar inte en sekund på att även 2010 kommer bli ett år värt att minnas. ¡Hasta pronto!

Jenny Ringarp

JENNY: Appropå blockad - 87 konflikter i södra Peru

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 2

Bussresan från Cusco hem till Arequipa tar 16 timmar istället för 10, för i byn Espinar, i Cuscoregionen, har byborna i flera dagar strejkat och av och till blockerat vägen med stora stenar och pålar. Människorna protesterar mot en planerad vattenreservoar som ska försörja 38 000 hektar odlingsmark i det växande Majesområdet, i Arequiparegionen, och som de fruktar kommer att minska tillgången på vatten där de bor.


Klockan fyra på morgonen står flera kilometer med bussar och lastbilar helt still i väntan på att blockaden ska hävas så att de kan komma förbi. Vi får veta att vår buss ska försöka vända om till Cusco, så jag och de flesta av mina medresenärer tar vårt pick och pack och vandrar ett par timmar längs vägen i den kyliga gryningen. Lukten av rödlök från lastbilarnas flak blandas med den fräna röken från brända bildäck. När vi passerar de strejkande utbrister en kvinna bakom mig med ganska hög röst “Ni borde bränna presidenten istället, och inte förstöra för oss!”. Jag hajar till, men ingen säger något mer. Efter ytterligare någon timme har kravallutrustad polis anlänt (till fots), skingrat skaran och rullat undan de flesta stenarna. Vi får gå på en buss som egentligen skulle till Cusco men som i stället vänder och tar oss till Arequipa.



Idag står det i tidningen att regeringen beslutat att förlänga tidsfristen för den tekniska studien av vattentillgång och miljöpåverkan i området, och därmed skjuta upp den offentliga budgivningen om konstruktionen av reservoaren till slutet av februari nästa år. Beslutet beskrivs som ett resultat av de kraftiga protesterna, men det nämns också att de intresserade företagen begärt mer tid för sina studier. Regionala politiker i Arequipa uttrycker sin oro över beslutet och menar att det visar på statens svaghet och brist på auktoritet att man låter sig påverkas av strejken.

Denna konflikt är endast en av 87 aktiva konflikter i södra Peru. De flesta gäller vatten- och gränsfrågor mellan regioner, men även många konflikter inom regioner förekommer.

Varför då alla dessa konflikter? Sociologen Julio Fuentes menar i tidningen La Repúblca att upproren uppstår som svar mot regeringens impotens och ovilja att arbeta för långsiktigt hållbar utveckling av landet. Befolkningens krav blir inte mötta, och därför minskar inte konflikterna. Dialog verkar vara den logiska och demokratiska lösningen, men jag undrar vilka förutsättningarna för dialog är när många politiker ser det som ett tecken pa svaghet när staten lyssnar på medborgarnas rop...

Bara några timmar försenad kom jag alltså fram till soliga Arequipa, och jag hoppas att lastbilarna också kom fram dit de skulle med sin lök och potatis. En av 87 konflikter har tillsvidare lugnat sig.

Jenny Ringarp

AINA: Bibeln + Feminism = ?

“Att vara katolik och feminist innebär för mig en tolkning av Bibeln utifrån ett feministiskt, rättighetsperspektiv. Det innebär en konstant kritik och ett ifrågasättande av den katolska kyrkans patriarkala och konservativa tolkning av Bibeln. Det innebär att tala om bland annat jämställdhet, abort, sexualitet och våld mot kvinnor. Teman som traditionellt sett har tystats ned och bannlysts av kyrkan.”

Jag sitter på kontoret vid fikabordet och samtalar med min arbetskollega Mayra – genusvetare, troende katolik och feminist. Jag frågar henne hur hon får detta att gå ihop, då det för mig är en ganska stor motsägelse. Hon tittar på mig leende, och säger att det visst går att vara både katolik och feminist.

“Vem har sagt att jag inte får tolka Bibeln som jag vill?” säger hon med eftertryck. “Jag var inte feminist under revolutionen 1979, men med befrielseteologin som sandinisterna införlivade i sin kamp mot Somozas diktatur började jag utveckla ett politiskt medvetande om ett rättvist och egalitärt samhälle.”

Befrielseteologin som kom på 70-talet i Nicaragua var ett uppbrott mot den gamla katolska teologi som baserades på en hierarkisk syn av samhällsklasserna. Den införde istället en sociologisk och ekonomisk analys i teologin. Brasilianska och feministiska teologen, Ivonne Gebara, menar dock att trots detta kritiserar inte befrielseteologin den traditionella och teologiska grund, som bygger på såväl kreationstanken liksom den patriarkala hierakin inom kyrkan och människors lidande som ett essentiellt tillstånd.

Mayra delar Gebaras kritik. Hon berättar hur hon varje gång hon är i gudstjänst får argumentera mot de myter och misogyna påståenden om kvinnors svaga natur och rättmätiga plats som underkastad mannen i äktenskapet. Eller mot homohatet som basuneras ut av prästerna. Jag frågar henne om hon aldrig blir trött på att argumentera mot de patriarkala tolkningarna av Bibeln.

”Nej” svarar hon. ”Jag tror att religion kan förändras till att vara mer baserad på var nutida tanke om mänskliga rättigheter och mindre på en förlegad syn av en bestraffande och manlig Gud. Martin Luther avslöjade korruptionen inom kyrkan och gav människor en mer individuell relation till sin tro och till Bibeln. Pablo Freire förändrade kyrkans hierarkiska syn på de fattiga och skapade en syn om den fattiga underklassen som innehavare av samhällsförändrande kunskap genom en frihetsteologisk pedagogik. Varför kan inte en feministisk teologi förändra den kristna religionens patriarkala struktur? Det handlar om tolkningsföreträdet och kvinnors rättighet att få tolka Bibeln som de vill” säger hon.

Jag funderar på det hon sagt, och känner ambivalenta känslor inför ämnet. Det finns ett motstånd inom mig att överhuvudtaget acceptera Bibeln som en text av vikt. Helst vill jag bara avfärda den som en bunt kvinnoförnedrande science fiction-berättelser skrivna av män för länge sen. Men jag inser samtidigt att den utgör en av de mest inflytelserika böckerna i världshistorien. Just därför är en feministisk analys av Bibeln och kyrkan i allra högsta grad nödvändig.

Aina Gagliardo

NADIA: Ologisk graviditet

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 2
Det är helt okej att människor som har råd att betala använder sig av dagen efter-piller för att inte bli gravida. Det är bara att gå till apoteket och betala. De som inga pengar har får skylla sig själva…

Sedan 2006 har man delat ut dagen efter-piller gratis på statliga sjukhus i Peru. Nu har konstitutionsdomstolen beslutat att man inte längre ska dela ut pillerna på statliga hälsocentraler för att de nu anser att de innehåller ett ämne som kan vara abortframkallande, levonorgestrel. Det är däremot fortfarande tillåtet att sälja pillerna på apotek, vilket innebär att de som har råd har möjlighet att använda dem. De som drabbas är kvinnor som inte har några pengar.
En broschyr utgiven av PROMSEX och UNFPA som beskriver när man ska använda dagen efter-piller. 1. Om man glömt ta p-piller, kondomen spruckit och man inte tagit p-spruta. 2. Om man blivit våldtagen och inte äter p-piller eller tar p-spruta. TU DECIDES (du bestämmer) om du vill bli gravid eler inte.

Beslutet att inte dela ut dagen efter-piller kommer förmodligen att leda till fler aborter, vilket är olagligt i Peru med undantag av terapeutisk abort – då det finns en dödlig risk för mamman. I dagens läge sker mer än 1000 olagliga aborter per dag i landet.

Ibland kan man bli så förbannad. Saker som är självklara för en svensk är inte alls självklara här. Hemma har jag vänner som har gjort abort för att det inte passar att bli gravid just vid det tillfället i livet. Här blir kvinnor gravida på grund av våldtäkt eller vid väldigt ung ålder och är tvungna att behålla barnet. Alternativet är att göra abort olagligt och betala en massa pengar. Eller för de som inte har pengar – gå till någon som inte tar så mycket betalt men som inte heller är utbildad, eller göra det på egen hand och riskera sitt liv.

Detta leder till att abort är den främsta orsaken till mödradödlighet i Peru, enligt organisationen Flora Tristán, som är en av de två största kvinnorättsorganisationerna i Peru. I journalerna står förblödning vid graviditet. Men orsaken är ofta förblödning på grund av hemmagjord abort. Man sticker upp något i underlivet eller köper abortiva piller på gatan som man tar utan professionell övervakning. Eftersom det är olagligt och polis kan uppsöka sjukhus och fråga om någon kommit in på grund av att ha försökt göra abort vågar kvinnor sällan uppsöka läkare i tid. När de väl kommer in till sjukhuset är det för sent.

De som ligger bakom begäran om att ta upp frågan i konstitutionsdomstolen är en organisation som heter ”Acción de lucha anticorrupción sin componenda”, enligt tidningen Caretas. På organisationens hemsida står att ledningen bland andra består av Yahve, Jesus, heliga Maria och den helige anden.

Det finns ingen logik i det här beslutet. Om ämnet levenorgestrel som finns i dagen efter-piller är abortframkallande borde man inte heller sälja dagen efter-piller på apotek, med tanke på att abort är förbjudet. Och de 79 olika preventivmedlen, bland annat p-piller, som finns på marknaden, som också innehåller samma ämne borde förbjudas. Men tack och lov så har det inte hänt än!

I förra veckan gjorde jag en intervju med Diana Miloslavich på Flora Tristan. Enligt Diana har fem procent av de som gör abort i landet blivit våldtagna, vilket innebär 50 kvinnor per dag.

Dagen efter piller är åtminstone ett hjälpmedel vid olycksfall och vid våldtäkt. Inte ens den tillgången ska fattiga kvinnor få. Hur kan man vara så bakåtsträvande när det verkligen finns ett behov?

Not:
Enligt WHO, Världshälsoorganisationen ger inte dagen efter-piller någon effekt när ett ägg har blivit befruktat och är därför inte abortivt.

SOFIA: Blockad!

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 9

Har precis kommit tillbaka till jobbet efter ett par veckors välbehövlig semester. Jag hade besök av mina föräldrar och vi hade tänkt oss en trevlig rundtur i Bolivia. Resan blev dock inte enbart lugn och avslappnande.

Även om det för tillfället är relativt lugnt i Bolivia, trots det kommande valet i december, så händer det titt som tätt att befolkningen vill protestera mot något. Ett väldigt populärt sätt att försöka föra fram sin åsikt på är att blockera en väg för att hindra folk att ta sig fram. Det kan till exempel betyda att det kan vara omöjligt att ta sig till jobbet och att transporterna med mat och andra produkter inte kommer fram till en stad eller by.

Själva blockaden kan se ut lite hur som helst. Personligen har jag sett flera varianter; minibussar som står tvärs över vägen, uppställda bord, stora stenar, glassplitter eller ett led med människor som helt sonika står i en vägkorsning och hindrar trafiken. Den blockad som varit mest oväntad hittills var dock det äldre paret som satt på en bänk mitt i en vägkorsning.

Alla blockader är dock inte riktigt lika fridsamma, något som kan bero på att de som vaktar vägspärren fördriver tiden med att dricka alkohol. Under vår resa fastnade vi i en blockad strax utanför Potosi (en gruvstad i södra Bolivia). Vår taxichaufför gick ur bilen och pratade med männen som stod vid blockaden och vägrade släppa förbi oss. De berättade dock att det fanns en annan väg vi kunde ta för att komma vidare, en liten grusväg vid sidan om den stora vägen. När vi sedan vände och tog vägen de föreslagit, började samma män att kasta stenar mot oss. Vi hade tur och vår bil blev inte träffad men det var ändå en extremt obehaglig händelse och jag blev riktigt rädd! Bilen som åkt innan oss hade dock inte samma tur utan fick sin vindruta krossad.

Det som förvånar mig är att de allra flesta verkar acceptera dessa blockader, de backar helt enkelt bilen och försöker ta sig fram någon annan väg istället. Polisen verkar inte heller bry sig, de vill väl helt enkelt inte att det ska bli alltför mycket bråk. Jag har heller fortfarande inte fått någon riktig klarhet i om blockaderna verkligen fungerar, lyckas man påverka de man vill påverka eller försvårar man bara livet för sina medmänniskor?

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se

SOFI: Rödlök och frallor till den dödes själ

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 10

Stora kyrkogården i La Paz är fylld till bredden. Det är dagen efter Allhelgonadagen och folk vallfärdar till sina nära och käras gravar. Stämningen är inte som jag väntat mig. Den är lättsam, många skrattar och från korridorerna av gravar hörs sång och musik.

En kvinna sitter på marken intill sin sons grav. Han dog hastigt i januari alldeles för ung och han var äldst av hennes fem barn. Kvinnan arrangerar färska och väldoftande blommor i de avklippta PET-flaskorna vilka sedan tidigare står i gravens lucka. Därefter placerar hon en färsk rödlök bredvid blomvaserna så att vattnet från lökens långa själk ska förflyttas till den dödes själ. Framför gravplatsen sprider kvinnan ut sin awayu (ett färgstarkt tygstycke som används av kvinnor för att bära barn eller saker i på ryggen). Awayun är full av bröd i olika former, popcorn och bambusjälkar. Brödet har hon bakat dagarna innan för att ge sin döde son mat. Ett bröd lägger hon intill rödlöken och resten delar hon ut till oss andra i sällskapet. Titt som tätt dyker det upp barn eller vuxna som erbjuder sig att be för de döda. I utbyte mot böner skänker kvinnan bröd och popcorn som personerna samlar i stora säckar. Det tycks vara ett sätt för fattiga att tjäna bröd de antingen kan äta upp eller sälja.

Mellan den 1–2 november umgås bolivianska familjer med sin döde familjemedlems själ. På den första dagen håller de flesta en mässa i hemmet och dagen därpå går man till gravplatsen.

Jag var orolig över att jag skulle tränga mig på en högst privat ceremoni men blev i stället påmind om det bolivianska folkets vänlighet och naturlighet. Även om jag förmodligen betedde mig fel och opassande vissa stunder förmedlar människorna omkring mig återigen känslan av att alla är välkomna och ”kul att du är här”.

Sofi Önneby

JENNY: Mellan maskorna

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 1
Jag följer med Salomé, som jobbar för ASDE, en av Svalornas LA:s samarbetsorganisationer, till landsbygden i Majes och en nystartad hantverksgrupp för kvinnor. Förhoppningen med träffarna är dels att utveckla kvinnornas hantverkskunskaper, vilket kan skapa en inkomst, dels att ge dem verktyg att påverka och förbättra sina liv.


Medan vi skumpar sista biten i moppetaxin är jag nära att tappa boken som hållt mig sällskap under mina första veckor i Arequipa. Det är en reseskildring av Peru skriven av Flora Tristán, den fransk-peruanska feministen och politiska tänkaren som på mitten av artonhundratalet var en av de första att tala om kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter.


Medan de sexton kvinnorna sätter sig till rätta med det nya stickningsprojektet, en barnponcho, ställer sig Salomé i mitten av det lilla rummet och börjar sitt pass som ingår i Escuela de empoderamiento, empowerment-skolan.
Kommer ni ihåg vad vi pratade om förra veckan, señoras? Vad kan man kräva som medborgare?
Rent vatten! Leva utan våld! En inkomst! Utbildning!, studsar svaren tillbaka från olika hörn. Mitt bland garn och maskor pratas det bland annat om hur man talar med en myndighetsperson, hur man löser konflikter i hemmet, varför man bör kräva att få tillgång till skugga och vila när man arbetar ute på åkrarna (de flesta av de här kvinnorna och deras män arbetar på fälten).

Samtalet går över i värdet av att gå samman som grupp. Om de här kvinnorna bestämmer sig för att bilda en organisation kommer de att kunna ta emot beställningar och skapa en inkomst av sitt hantverk, dessutom kommer de förhoppningsvis lättare kunna göra sina röster hörda och kräva förändringar av lokala myndigheter.

Flera av kvinnorna har med sig sina små och stora barn som sover, leker och springer ut och in i det lilla rummet, tillsammans med flera av byns hundar. Det verkar svårt att koncentrera sig på så många saker samtidigt, och möjligheten att erbjuda någon typ av barnpassning medan kvinnorna deltar i aktiviteter har nyligen diskuterats inom programmet. Kan du sticka, señorita? frågar en kvinna som ammar sin lille son.
Nej tyvärr, tvingas jag svara, men jag är ganska bra på att nysta garn.

På bussen tillbaka till Arequipa läser jag klart Flora Tristáns bok och konstaterar att hon hade fel om åtminstone en sak: ”La vida de Arequipa es una de las más aburridas”, skriver hon - Livet i Arequipa är något av det tråkigaste. Nej, Flora, det är inte!

Jenny Ringarp

ANA: Finn fem fel

Inlägg 6, Ana Falk i Nicaragua

De två argument som utgör själva kärnan till varför Sida drar tillbaka biståndet till Nicaragua i förtid är ett) Nicaragua är odemokratiskt och två) revolutionen skulle ha förändrat mer. Men vad talar vi om egentligen? Kan Nicaraguas fattigdomsproblematik verkligen tillskrivas enskilda individer eller partier? Var denna “förbannelse”, som en högt uppsatt inom den svenska biståndsrörelsen refererade till under en paneldebatt, tidigare Somoza och nu Sandinisterna?

Nicaragua är ingen isolerad ö i havet. Istället är det tillsammans med alla andra stater delaktigt i ett internationellt system. Ett system som trots sin självbild som neutralt och som trots sina ideal erkänner Realismens idé om att vår värld är anarkisk och att var stat drivs av egenintresse. Med andra ord att vi måste tillåta systemet domineras av ett fåtal länder på bekostnad av flertalet, annars kollapsar det. (FN:s föregångare Nationernas Förbund sägs till stor del ha kollapsat på grund av den idealism som det byggdes på och att man inte gav USA en god nog anledning att värna om organisationen.)

Detta ser vi till exempel i det faktum att säkerhetsrådet har fem permanenta medlemmar med varsin vetorätt. Vi ser det i WTO:s handelsrundor där det antas handelsregler som favoriserar världens industrialiserade länder. Vi ser det i den internationella brottsmålsdomstolen som kan utfärda en häktingsorder på Sudans president men som tvingas skriva på klausuler som hindrar den från att göra detsamma med medlemmar av amerikanska armén - trots att inget av länderna har ratificerat Romfördraget!

Alltså för att förtydliga: Jag menar inte att rättfärdiga Daniel Ortegas politik eller att antyda att den inte skulle ha en inverkan på det nicaraguanska folket! Men lika lite som man kan analysera spänningarna mellan Libanon och Syrien eller folkmordet i Rwanda utan att inkludera i analysen impakten av tidigare koloniala strategier, kan man begära av FSLN att kunna “bryta den förbannelse som håller Nicaragua i fattigdom”.

Dessutom måste vi fråga oss: Är det bästa svaret på korruption och maktmissbruk verkligen att dra sig ur ett land?

EU och Danmark har visserligen sänkt och fryst sitt bistånd till statsbudgeten men man ser över att kanalisera pengar via privata företag och organisationer istället. Är inte detta ett alternativ som Sverige också bör diskutera?

Som jag tidigare skrev är situationen för SRHR frågor kritisk i Nicaragua, med ett totalt abortförbud. Organisationer som ifrågasätter Ortegas politiska beslut påbjuds än tuffare motstånd. Och nedskärningen i statsbudgeten förespås gå ut över hälsosektorn, utbildningen och infrastrukturen, som redan är bristande i landet. Dessutom har delar av befolkningen redan slagits hårt av klimatförändringar som resulterat i hungersnöd som tros bli värre.

Finn fem fel i Sidas beslut att dra sig ur Nicaragua. Jag hittar i alla fall två.

Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se

SOFIA: Kampen för självstyre

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 8

Genom en folkomröstning i början av året godkändes den nya konstitutionen i Bolivia. Konstitutionen innebär en hel del förändringar för landet, exempelvis ett större lokalt självstyre för ursprungsfolket.

Nu i helgen besökte jag vår samarbetsorganisation Cesefades aktivitet i Copacabana, en ganska mysig, om än hyfsat turistig, stad som ligger vid stranden av Titicacasjön. Aktiviteten var en utbildning i ledarskap för de lokala ledarna. Varje by och samhälle väljer varje år en ledare som är ansvariga för planeringen i området. Många av dessa ledare går Cesefades kurser för att lära sig mer om t ex ledarskap, planering och mänskliga rättigheter.

Under söndagen var det möjligheten att få mer självstyre i Copacabana som diskuterades. Deltagarna presenterade vad de allra mest såg fram emot med självstyre för ursprungsfolket, och med hjälp av en advokat diskuterades vad som egentligen var rimligt att hoppas på. En borgmästare vars område har kommit längre än Copacabana i kampen för självstyre åt ursprungsfolket var inbjuden för att berätta om hur de hade gått tillväga och vad de hade uppnått.

Eftersom större delen av diskussionen fördes på aymara och mina kunskaper i det språket tyvärr är tämligen begränsade hade jag svårt att förstå allt, men en del snappade jag i alla fall upp. Det var uppenbart att det man allra mest såg fram emot var att få ett större inflytande över när, var och hur de tillgängliga resurserna skulle användas. Man ville också få möjlighet att stifta egna lagar och lättare kunna ta tillvara sina gamla seder och bruk.

Något som dock förvånade mig var att bilden av det egna ursprunget inom aymarakulturen var väldigt romantiserad. Det pratades om att innan spanjorerna kom hit och förstörde allt så var det ingen som ljög, stal eller mördade. Det som behövs är kanske istället en lite mer nyanserad bild. Är det möjligt att ta det bästa från den egna kulturen, men även ta tillvara de erfarenheter och upptäckter som gjorts av andra? För att på så sätt kunna gå framåt istället för att fastna i det förgångna.

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se

NADIA: Annorlunda blir vanligt

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 1

Hundar skäller och det är ett oupphörligt gasande, tutande och brummande från stadens alla bilar. Det är framför allt taxibilar, små gula saker med oproportioneligt stora skyltar på taken från ett mängd olika taxibolag.

Många taxichaufförer är högutbildade, precis som i Sverige. På grund av jobbrist köper sig många en egen bil och ingår i ett kooperativ med andra förare, berättade min spansklärare, Carina.
Jag har slutat att reagera på det som är annorlunda. Efter bara några dagar är det naturligt att äta trerätters till lunch och pussa främlingar på kinden när jag hälsar. Arequipa är mitt hem sedan en vecka tillbaka, men det känns längre.
Även om jag visste att Arequipa är en stor stad hade jag en bild i huvudet av att den skulle vara mindre och till synes fattigare (jag har ännu inte varit på landsbygden). Men även här finns folk som tvingas tigga på gatan och människor som lever på att sälja skosnören eller ananasskivor. Annars finns allt som finns hemma: restauranger, barer, affärer, marknader, mobilförsäljare och torget Plaza de Armas. På torget säljs inga droger vad jag vet men det är lika centralt och lika mycket aktiviteter som på Plattan i Stockholm. Fast mycket vackrare! Det har redan hunnit firas turismens-, militärens- och fredens dag sedan jag kom hit, med processioner, dans och parader. Ett evigt, härligt surrande liv.
På vägen från lägenheten till kontoret passerar jag det ena hålet i väggen efter det andra. Varje dag ser jag något jag inte lagt märke till tidigare: kiosker, små butiker, caféer, möbelbutiker och locutorios (telefonbås) som finns överallt. I nästan varje gatuhörn sitter det en kvinna eller man med en minikiosk på hjul som säljer tuggummin, cigaretter och kakor. Vill man ha böcker finns det en hel gata med bokaffärer och vill man ha glasögon så finns det en gata som enbart består av optikerbutiker. Det är cirka hundra olika butiker på rad, jag har räknat dem, med samma typ av glasögon i alla. Det är som att öppna hundra sushirestauranger på rad. Jag ska ta reda på tanken bakom det innan jag börjar tycka att det är naturligt.

Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se

SOFI: Sexualitet här som där

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 9

–Jag vet inte varför, men en tjej som har legat med 100 olika killar är äcklig medan en kille som har legat med 100 olika tjejer är kung! Kommentaren kommer från en 17-årig kille på ett svenskt gymnasium. Vissa av tjejerna omkring honom fnissar, vissa inte.

Jag har just hållit föredrag för deras klass angående konsekvenserna av Bolivias bristande sexualupplysning och nu gör vi en värderingsövning om sex, sexualitet och abort.

Av de hundratals ungdomar jag gjort värderingsövningar med runt om i Sverige visar det sig att den 17-åriga killens kommentar inte är helt ovanlig, även om många också opponerar sig.

Innerligt hade jag hoppats att den nya generationens unga i högre grad skulle anse att tjejer har samma rättighet som killar att ha sex med hur många de själva väljer att ha sex med.

Dessa uråldriga värderingar tillhör vad man i Latinamerika kallar machismo. Det är ett högst vedertaget begrepp bland gemene kvinna och man här och jag ska kort försöka förklara vad det innebär.

Machismo är en attityd och ett beteende som nedvärderar och diskriminerar kvinnor utifrån deras kön. Machismo är orsaken till att många kvinnor i Latinamerika utsätts för våld av sin partner, att många kvinnor utför det mesta av hushållsarbetet och tar mest ansvar för barnen. Machismo riktas även mot andra män som anses ha feminina attribut i form av homofobi.

Unga bolivianer som jag i mitt arbete har pratat sexuella rättigheter med har beskrivit liknande attityder som de unga svenskarna. Skillnaden är att i Sverige har tjejer större sexuell frihet och fler rättigheter än bolivianska tjejer. Det vill säga, en svensk tjej kan ligga med några fler innan hon börjar kallas äcklig, slampig, hora, billig, lössläppt och så vidare.

17-åriga Juan Carlos från Bolivia tror att en tjej som har fått barn kan få svårt att träffa en ny man eftersom hon redan är ”rörd” av någon annan. Men han fortsätter:

–För mig spelar det ingen roll om hon har varit med andra om jag älskar henne och jag kommer att älska hennes barn också.

Precis som Juan Carlos inger hopp om förändrade attityder i Bolivia, tror jag att svenska ungdomars attityder har förändrats och kommer att fortsätta att förändras. Sexuella rättigheter tillgodoses varken i Sverige eller i Bolivia fullt ut och skillnaden mellan de två länderna är endast en gradskillnad.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se

AINA: “Jag är hundra procent man, bara så att ni vet”

Raul stoppar händerna i fickorna efter sitt stora uttalande, och ser sig osäkert omkring på de andra deltagarna. Han har klarat den till synes lätta uppgiften att definiera sig själv, men för både honom och de andra deltagarna väntar flera svåra utmaningar under de kommande dagarna.

Vi har precis inlett en tvådagars workshop för tjugotre medlemmar från samarbetsorganisationerna som ska handla om att synliggöra de patriarkala tankesätten och beteendena hos alla individer i deras vardag. Lättare sagt än gjort!

Vi börjar med en värderingsövning som går ut på att deltagarna tar ställning till om de identifierar sig med ett påstående eller inte, och jag inser efter en stund hur motsägelsefull bild de flesta har i frågan om könsroller och kvinnors rätt till sin egen kropp.

När vi ber alla som anser att kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp att gå över till andra sidan rummet, går alla över. Sedan ber vi deltagarna ta ställning till om de anser att abort är en synd och då går fem personer över. Vad betyder det? Att de religiösa föreställningarna i vissa fall går djupare än tron på människors lika rättigheter?

I samordningsgruppen har det diskuterats om hur vi kan få människor att verkligen ifrågasätta “självklara” verkligheter och kategorier som könstillhörighet och religiösa föreställningar om relationerna mellan kvinnor och män. Det är omöjligt att prata om maktrelationer och förtryck av kvinnor i en nicaraguansk kontext utan att samtidigt göra en kritik av kyrkans verkan. Inte heller kan regeringen och rättsystemet lämnas utanför analysen av hur människor formas in i ett genuskontrakt som förtrycker både kvinnor och män. I Nicaragua har Ortegas regering en allians med kyrkan. Detta innebär att traditionellt religiösa ståndpunkter som att abort är en synd befästs av politiska och juridiska bestämmelser.

Övningen vi gjorde visar att inom organisationer som säger sig arbeta för kvinnors rättigheter finns det människor som i religionens namn ställer sig mot kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp.

Raul är inte helt förvånansvärt en av dem. Men samtidigt var han antagligen en av dem som lämnade workshopen med en större insikt om hur det patriarkala systemet påverkar honom och hans sätt att agera i vardagen och just detta var workshopens syfte.

(Rauls namn är fingerat)

Aina Gagliardo

ANA: Viva Nicaragua libre! Viva!

Inlägg 5, Ana Fak i Nicaragua

Sverige ska lämna Nicaragua. Det vet nog alla vid det här laget. Beslutet kom efter det svenska regeringsskiftet. Moderaterna bestämde att antalet mottagarländer av svenskt bistånd skulle krympa. Därmed blev Nicaragua uteslutet. Någon mer detaljerad förklaring gavs inte, men 2011 skulle det bilaterala biståndssamarbetet med Nicaragua ha avslutats (men alltså inte Svalorna eller någon annan solidaritetsorganisations verksamhet i Nicaragua som delvis finansieras av Sida!).

Sen kom de nicaraguanska lokalvalen år 2008. Valfusk! skrek oppositionen, Valfusk! skrek världen - men officiellt fastställt blev det aldrig. Likväl lät Sida i april meddela att utfasningsprocessen skulle snabbas på. “Förutsättningarna för ett demokratiskt styre i landet har inte fortskridit i den positiva riktning man hoppats på”, skrev man i ett pressmeddelande. Ambassaden stängde. Projekt stoppades.

Sverige var inte ensamt att tycka. Fler var de som ansåg att den politiska utvecklingen i landet var oroväckande. Bättre att avlägsna sig. Biståndspengar och budgetunderstöd drogs in eller sänktes. Finland, Danmark, USA, EU.

Att de västerländska statsapparaterna vänder Nicaragua ryggen och fryser utbetalningar kommer att ha konsekvenser. Den nicaraguanske ekonomen och specialist i sociala frågor som hälsa och utbildning, Adolfo Acevedo, sade i mars till latinamerika.nu att han var orolig för att fler och fler skulle dra sig ur landet, då detta skulle slå hårt mot ett Nicaragua som redan lidit oerhört av den ekonomiska krisen.

Landet är Centralamerikas näst fattigaste efter Haiti och situationen för de sexuella och reproduktiva rättigheterna är kritiskt – totalt abortförbud, en ökande mödrardödlighet, bristande rättsäkerhet gällande sexuellt utnyttjande av barn. Dessutom har landets civilsamhälle sett ett ökande regeringsmotstånd.

Men vem oroar sig för vad som kommer hända med Nicaragua när nu omvärlden ger sig av. Huvudsaken verkar vara att det görs med stil. För Sveriges del iallafall. Sida har gett konsultföretaget Global Reporting i uppgift att sprida information om det 30-åriga biståndssamarbetet mellan Nicaragua och Sverige. Företaget har döpt detta till Exit Project Nicaragua. På dess hemsida publiceras nostalgiska texter om revolutionsåren och företaget planerar ett stort socialt ”event” hemma i Sverige.

Alltså, vad som istället borde vara en tid för kritiskt granskande och reflektion av det svenska biståndsarbetet i Nicaragua verkar istället bara bli ett enda stort socialt jippo. Ett avfirande av revolutionen, med Mikael Wihe som huvudnummer.

Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se

MICHAELA: Gick det som jag tänkt mig?

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 6

I söndags hade jag min sista workshop i marknadsföring innan det är dags för mig att åka hem till Sverige igen. Workshopsserien har varit mycket lärorik, men det visade sig att det inte alltid blir som man tänkt sig.

I början av min vistelse gjorde jag upp en plan över hur workshopsserie skulle organiseras, vilka delar som skulle tas med och utvecklas. I teorin såg det ut att vara en bra plan, men att applicera den var betydligt svårare än vad jag trodde.

Företagarna jag arbetat med befinner sig i olika utvecklingsstadier. Några av dem var i startgroparna och andra hade redan arbetat i flera år. Skillnaden resulterade i att företagarnas kunskapsnivå varierade eftersom de företagare som kommit längre givetvis också hade mer erfarenhet. Vi gjorde vårt bästa för att förstå småföretagarnas nulägessituation och därefter anpassa workshoppen efter varje grupps specifika behov.

De problem vi stötte på var dock att motivera företagarna att förstå vikten av marknadsföring. Jag tror att många är mest fokuserade på att företaget, så fort som möjligt, ska generera en större inkomst och därmed prioriterar de inte marknadsföring då den uppfattas som överflödig eller som en lyxvariabel. Av denna anledning var det viktigt för oss att få dem att förstå att ämnet marknadsföring inkluderar mycket mer än att bara annonsera. Istället handlar det om att använda den som ett verktyg där strategierna hjälper dem att erhålla en större vinning från sin verksamhet.

Som sagt har det varit väldigt lärorikt för mig och jag tror att småföretagarna lärt sig mycket trots att jag ibland behövt ta ett steg tillbaka i min iver att få igång företagarnas verksamhet för att se ett resultat av arbetet. En sak som är säker är att det tar längre tid än vad man önskar och har planerat för. Det är ju inte helt lätt att bygga upp en verksamhet från noll. Det krävs mycket tid och arbete från småföretagarna och även stöd och tålamod från vår sida.

Workshoppen i marknadsföring är dessutom ett steg att hjälpa småföretagarna att utveckla en affärsplan som i sin tur ska ligga som grund för deras ansökan om mikrokrediter. Småföretagarna har stora förhoppningar och bra idéer så jag hoppas att Svalornas LA:s arbete med PDR (Programa de Desarrollo Rural) kommer ge framgångsrika resultat framöver.

Jag kommer med spänning fortsätta följa Svalorna LA:s och PDR:s arbete från andra sidan Atlanten.

Michaela Rosenholm

programassperu@svalorna.se

Foto: Karina Gomez Bolivar

SOFIA: Populär kurs i Achacachi

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 7

Vi står på en dammig gårdsplan mitt ute i ingenstans och beundrar den fantastiska utsikten över Illampu, Bolivias näst högsta berg. Deltagarna till dagens kurs i demokrati, medborgarskap och demokratiskt deltagande börjar så smått samlas framför tegelbyggnaden där kursen ska hållas.

Vi har följt med en av våra samarbetsorganisationer, CISED, till Chahuira Pampa, en liten by strax utanför Achacachi ett par timmars resa från La Paz. Achacachi är framförallt känt för att befolkningen där ibland tar lagen i egna händer på ett ganska våldsamt sätt med lynchningar som följd. Särskilt mina bolivianska vänner hade därför varnat mig innan jag åkte dit och sagt att jag måste ta det väldigt försiktigt. När jag hälsar på de vänliga människorna som ska delta i dagens kurs känns den varning jag fått ganska obefogad. De är alla väldigt ödmjuka och glada över att vi är där.

Kurserna i demokrati, mänskliga rättigheter och kommunikation är väldigt uppskattade i området och vissa av deltagarna går i fem timmar varje lördag för att kunna vara med eftersom det inte alltid finns fungerande transportmedel mellan de olika byarna. Deltagarna i kurserna har valts av sina respektive byar och tanken är att de sedan ska kunna återberätta det de har lärt sig till de andra byinvånarna.

Dagens kurs handlar om demokrati, medborgarskap och mekanismer för deltagande, allt för att byborna ska lära sig vilka rättigheter och skyldigheter de har och hur de kan påverka samhället på ett demokratiskt sätt. Förhoppningen är att de inte ska behöva ta till andra, mindre demokratiska, metoder.

Det märks under dagens gång att samhället här fortfarande till stor del är traditionellt manligt, det är männen som tar plats och pratar, ställer frågor och kommentarer det andra har sagt trots att hälften av deltagarna är kvinnor. När det är dags för apthapin, det traditionella knytkalaset, så är det männen (och vi som representerar Svalorna LA) som får sitta på bänkar medan kvinnorna sitter på marken. Det är också männen som får börja att ta för sig av maten. Så även om kurserna har gett en del framsteg så finns det en hel del kvar att arbeta med och just därför har CISED nu börjat arbeta mer och mer med ungdomar och anordna kurser med enbart kvinnliga deltagare.

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se

SOFI: Hur är det möjligt?

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 8

Jag har tagit av mig skorna och strumporna, vikt upp byxbenen och har bara ett linne på överkroppen. Bussens element i höjd med mina vader sprutar ut het luft så jag väljer att lägga upp benen på det tomma sätet intill mig. Jag öppnar bussfönstret ett par centimeter och känner den isande nattluften tränga in.

Jag är på väg hem till La Paz. Den gamla och skruttiga bussen ska transportera mig 10 timmar på skumpiga vägar genom den kyliga natten. Allt jag önskar är att få sova för att slippa uppleva den till synes oändligt långa resan som väntar mig.


Det jag för mitt liv inte kan förstå är hur bolivianerna runt omkring mig sitter med jackan på och med en filt över benen, medan jag omöjligen kan sluta svettas och kippa efter frisk luft.

Min hypokondriska oro över att ha slängts in i klimakteriet eller något liknande stillas ett par veckor senare när jag återigen färdas med buss. Denna gång har jag sällskap av min skotske vän Martyn. Vi svettas ikapp han och jag, klädda i t-shirt och jeans, medan återigen våra bolivianska medresenärer väljer att behålla både tröjan och jackan på.

Hur är det möjligt? Tål jag värme sämre än bolivianer?

Jag tror inte det. Ofta befinner jag mig nämligen i en minibuss (La Paz vanligaste kollektivtransportmedel) tillsammans med 14 andra personer som alla verkar nöjda över att samtliga fönster är vidöppna trots att utomhustemperaturen visar på strax över nollgradigt. Och det regnar. Och det blåser.

Min slutsats för dagen är att jag gnäller för mycket. I mitt trygga och väluppvärmda fosterland är busstemperaturen alltid perfekt. Är man som svensk inte nöjd med något anses man ha rätt att klaga. I Bolivia däremot, vad det än gäller, är det ytterst sällan man hör någon gnälla. Varken på att det är för kallt, att något är för tungt att bära eller att de närapå obefintliga semesterdagarna är för få. Detta är naturligtvis på gott och ont i ett land där de mänskliga rättigheterna dagligen kränks. Men det får vi prata mer om en annan dag.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

SOFI: Mäns våld mot kvinnor är norm i Bolivia

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 7

Elva grannfruar i 30 och 40-årsåldern sitter på jordhögar och stickar. De väntar på att dagens workshop om mäns våld mot kvinnor ska börja. Sedan ett år tillbaka går kvinnorna en kurs i mänskliga rättigheter som en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer leder.

Vi befinner oss på en gårdsplan framför ett turkost målat hus i staden El Alto. Tvätten hänger på tork och aymarakvinnorna på marken tar vänligt men blygt emot mig och min kollega. Inom kort inleder socialarbetaren Raquel workshopen.

Kvinnorna ombeds att analysera texter om våld för att sen redovisa vad de kommit fram till. Stora vita papper, skrivna på med spritpenna, klistras upp på muren framför oss och olika former av våld rabblas upp; sexuellt våld, fysiskt våld, psykiskt våld, ekonomiskt våld, politiskt våld. Klart och tydligt framför allas våra ögon står att mäns våld mot kvinnor finns överallt och inom livets alla områden, i Bolivia precis som i Sverige. Ända skillnaden är att det är vanligare i Bolivia.

I Bolivia utsätts sju av tio kvinnor för någon form av våld minst tre gånger om året. Den statistiken kan mycket väl innebära att vissa misshandlas dagligen och att de övriga tre av tio utsätts två gånger per år. För 14 år sedan instiftades lagen mot våld i hemmet och sedan dess har endast tio misshandlande män dömts till fängelse i Bolivia.

En boliviansk vän berättar för mig att det är vanligt att pappan till en våldtagen flicka gör upp med förövaren om så lite som 100 kronor i kompensation för att inte anmäla våldtäkten. Enligt boliviansk lag kan även den våldtäktsman som går med på att gifta sig med sitt offer undgå straff. Fyra av tio kvinnor på den bolivianska landsbygden har våldtagits av män de inte känner. Hur många har då våldtagits av någon de faktiskt känner?

Dagens workshop har återväckt min ilska över hur världen passivt ser på, eller snarare blundar för, vår tids största brott mot mänskligheten; mäns våld mot kvinnor världen över.

En av kvinnorna på workshopen upprepar gång på gång under sin presentation:

-De borde inte göra så här mot oss, de borde inte göra så här mot oss.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se

SOFIA: Bråk och våld - barnens vardag

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 6

Barnen lever i familjer där kommunikationen ofta sker med skrik och våld. Gör de inte som de blir tillsagda reagerar deras föräldrar med att skrika på dem, slå dem eller tvinga dem att bada i iskallt vatten. Det sistnämnda skulle jag själv vilja klassificera som tortyr eftersom det sker i El Alto där det ofta är nollgradigt eller ännu kallare på kvällar och nätterna.

En av mina arbetsuppgifter har varit att arbeta med en baslinjestudie för vårt nya program Suma Thakhi (som min kollega Sofi har presenterat genom en rad artiklar på Svalorna LAs hemsida). En baslinjestudie innebär att vi vill veta hur situationen ser ut för de barn och ungdomar som våra samarbetsorganisationer arbetar med så här i början av programmet för att sedan kunna göra en uppföljning varje år för att se vilka resultat vi har uppnått. Häromdagen fick vi resultaten av de intervjuer som våra samarbetsorganisationer har genomfört och det var verkligen skrämmande läsning.


Både barnen och föräldrarna känner av att de inte har lika mycket tid för att umgås inom familjen som de skulle vilja. Det beror oftast på att föräldrarna måste arbeta långa dagar för att få ihop tillräckligt med pengar till mat och därför hinner de bara prata med sina barn en kort stund på kvällen och kanske på söndagen då många är lediga. En del av barnen har därför funderat ut olika sätt att kunna ta tillvara den lilla tid de har med sina föräldrar genom att hjälpa till i hemmet och prata medan de lagar mat, diskar eller städar.

Andra barn har strategier för att undvika sina föräldrar, särskilt när de kommer hem trötta eller berusade, eftersom det är då det finns en stor risk att de ska bli slagna. En stor majoritet av barnen berättar att de, och deras syskon, blir slagna eller duschade i iskallt vatten när de inte lyder sina föräldrar, eller om deras föräldrar bara råkar vara på dåligt humör av någon annan anledning. Även många av de intervjuade föräldrarna medger att de ibland kanske reagerar genom att slå barnen med påkar, men de vill inte riktigt inse att det skulle klassificeras som våld och misshandel.


Det som trots allt ger hopp är att i alla fall några av föräldrarna har insett att det är viktigt att ge sina barn tid och att det finns andra sätt att uppfostra sina barn än med skrik och slag, även om de ännu inte riktigt helt har lyckats ändra sitt beteende. Att ändra väl invanda beteenden tar ju tyvärr tid, men förhoppningsvis kommer åtminstone några utav barnen få en lite lyckligare familjesituation under sin tid i Suma Thakhi.

Sofia Gustafsson
programassbolivia@svalorna.se

Foto: Malin Sjöberg.
De barn som är med på fotona bor i El Alto men har inte varit med i undersökningen.

AINA: Enas eller riskera att krossas!

Den feministiska rörelsen i Nicaragua befinner sig i en kritisk situation. Politiska motsättningar och gamla oförrätter sedan 2006, då presidentposten föll på Daniel Ortega, klöv den feministiska rörelsen itu. Detta skapade sår som än idag hotar att förhindra att en nationell aktionsplan arbetas fram i en tid när kvinnorättsorganisationer och nicaraguanska feminister behöver en gemensam plattform som mest.
Den 5 och 6 juni samlades ett flertal feminister från olika kvinnorättsorganisationer i Managua för att föra en dialog och möjligen hitta en utväg från det dödläge som rörelsen hamnat i, men till min stora förvåning hann mötet aldrig komma till detta. Istället handlade allt mer om ”det” stora grälet som ägde rum år 2006 i samband med presidentvalet.

Jag försöker uttyda vad som egentligen hände för tre år, men jag inser till sist att alla dansar som katter runt het gröt. Ingen vågar riktigt ta i frågan. Jag tittar mig omkring och ser att många ansikten utstrålar uppgivenhet och irritation. Vi, ”yngre feminister” inkluderas inte, tvärtom, det verkar som att detta har förvandlats till en kamp mellan några få auktoriteter.

Plötsligt reser sig Ana María Pizarro upp och talar med en röst som får alla att lystra till. Hon är gynekolog och direktör för Sí Mujer, en organisation som arbetar för kvinnors hälsa, och en känd kvinnorättskämpe sedan revolutionen. - Det här handlar om överlevnad! Vi har varken tid eller råd att diskutera gamla oförrätter i det här politiska läget. Vi står inför en regering som förföljer oss och hotar att krossa oss! Antingen kommer vi över våra personliga skillnader och enar oss eller så går vi under!, säger hon med stark röst.

Hennes ord stannar i mina tankar, och nu förbereder jag mig inför fortsättningen på denna dialog som äger rum denna helg i Managua. Det är en kritisk tid för kvinnor i Nicaragua och jag sätter mitt hopp på att de personliga skiljaktigheterna denna helg läggs åt sidan för att skapa en kraftfull och positiv feministisk aktionsplan.


Aina Gagliardo

MICHAELA: Pisco, två år efter jordbävningen

Michaela Rosenholm, i Peru, inlägg 5

Den 15 augusti 2007 drabbades Peru av en jordbävning som uppmättes till 7,9- 8,2 på Richterskalan. Jordbävningen som var den värsta i landets historia på nästan 30 år lämnade förödande skador i de mest drabbade städerna Pisco, Ica och Chincha Alta, en region som ligger 150 kilometer söder om Lima.

Hur många som omkom är oklart, men det sägs att att jordbävningen krävde mellan 580- 1000 människoliv, 2000 skadades och 76 000 bostäder lämnade i bråte.

I förra veckan åkte jag förbi Pisco, staden som drabbats hårdast av jordbävningen. Jag blev förskräckt över tillståndet staden befinner sig i. Två år efter förödelsen är det inte mycket som byggts upp. Det ser ut som att naturkatastrofen drog fram bara några veckor tidigare. Staden saknar asfalterade vägar, husen ligger i ruiner och vid stadens utkant, som liknar en flyktingförläggning, lever människorna under ytterst enkla förhållanden.


Vid Plaza de Armas återstår endast ca 20 procent av stadens katedral. Jag frågar en farbror som säljer vykort utanför katedralen vad som gjorts för att restaurera staden. Han tittar uppgivet på mig och säger att regeringen inte gjort någonting för att bygga upp staden igen. En taxichauför i Ica berättar för oss att regeringen fastslog att jordbävningen ”endast” mätte 7,9 istället för 8,2 som rapporterats från andra håll. Han menade på att regeringen gjort detta för att slippa sätta in fler resurser som krävs när jordbävningar överstiger 8 på Richterskalan. Sant eller inte vet inte jag, men man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att inte mer gjorts.

Direkt efter olyckan fanns flertaletet internationella NGOs på plats. Regeringen, peruaner och turister i omkringliggande städer drog sitt strå till stacken och bidrog med vatten, mat och filtar. Men när första krisinsatsen var över lämande de flesta staden och människorna lämnades till sitt eget öde.


I Thailand där jordbävningen 2004 krävde över 5000 människoliv och orsakade fruktansvärda konsekvenser på samhället var ekonomi och uppbyggnaden helt klar efter mindre än tre år.

I Peru däremot ser det helt annorlunda ut. Vad var det som gick fel med uppbyggnaden av denna region? Varför görs så pass lite av regeringen för att hjälpa människorna att återubbygga sina hem och sin stad? Två år har gått. Två år! Pengar från den perunaska regeringen fanns, men kunskap och koordinering saknades och flera korruptionsskandaler avslöjades. Kanske har jag redan här svarat på frågan?

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se

Foto: Pisco.info och Maja Permerup

LISA: Strejkkultur

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 10
Trafiken står stilla i Arequipa. Återigen har transportstrejk utlysts och en behaglig tystnad har lagt sig över staden. Luften är något renare än vanligt, gatukorsande sker inte längre med livet som insats och de annars snigelfartstrafikerade trottoarerna är något mer lättnavigerade än de normalt är.

Juni och juli är generellt sett protestkantade månader i Peru. Många är de krav som artikuleras från samhällets alla hörn inför presidentens tal till nationen i slutet av juli. Förra månadens händelser i Bagua, där lokalbefolkningen till slut fick en del av sina krav bemötta, kan möjligen ytterligare ha påverkat civila samhällets protestlystnad.

Inför veckans protester har regeringen gått ut med ett löfte om en något blygsam ”bonus” om 20 soles, motsvarande drygt 50 svenska kronor och ungefär en tiondel av den peruanska minimilönen, till strejkbrytare.

Bonusen verkar inte locka alla.

Vid den fullsatta torget, den traditionella samlingspunkten för demonstrationer av alla de slag, vajar de olika organisationernas flaggor i vinden tillsammans med traditionella Che Guevara-fanor. Från ett lastbilsflak utanför det gamla kommunhuset ljuder gamla, och lika traditionella, kampsånger genom knastriga högtalare. Den egentliga anledningen till protesterna, den nya skärpta trafiklagen, hörs det inte så mycket om kring torget. Däremot är rösterna fortfarande många och arga gällande juni månads oroligheter och regeringen får både en och annan känga riktad mot sig.

Några turister tar kort. Turister som, på grund av de vägspärrar som traditionellt sett karaktäriserar peruanska strejker, tvingats planera om sina resrutter för att undvika ofrivilliga trekkingturer. När representanter från våra samarbetsorganisationer för ett par veckor sedan åkte till en fortbildning i Cusco tvingades de kliva av bussen en timmes bilväg från målet och helt sonika promenera den sista biten. Nio timmar senare nådde de slutligen målet. En annan kollega fastnade för en tid sedan ett extra antal timmar i en buss på väg till La Paz där de efter mindre mutor till strejkvakter lyckas

Det mesta fungerar dock som vanligt om än i en något lugnare takt. Butiker och caféer har öppet, trots att halvt neddragna järngaller för skyltfönster (för att snabbt kunna stänga igen vid händelse av upplopp) vittnar om motsatsen. Och under den andinska solen blir vi återigen påminda om att aldrig ha ett för tight schema, då det enda som tycks vara konstant i den här delen av världen är vetskapen om att vi aldrig riktigt vet när och hur planerna förändras.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

SOFIA: Sprit, potatis och lamafoster

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 5

Vad behövs för en lyckad invigning? Sprit, potatis och ett lamafoster så klart! Vår samarbetsorganisation NATs, organisationen för barn och ungdomar som arbetar på gatan, har haft invigning av sitt internetcafé. Det hela började lite stapplande inne i deras mörka möteslokal med några tal och slutade i en sprudlande gatufest.

Med stöd av Svalorna LA har NATs kunnat öppna ett internetcafé

i sina lokaler i centrala La Paz. Detta kan förhoppningsvis kan ge en del intäkter till organisationen samtidigt som barnen och ungdomarna får en möjlighet att lära sig ta ansvar och arbeta någon annanstans än på gatan.

Invigningen började med att några av barnen och ungdomarna berättade vad NATs betyder för dem och hur deras liv har förändrats till det bättre sedan de blev medlemmar i organisationen. Sedan var det dags för ch’alla, en gammal andinsk tradition för att välsigna platsen och se till att få tur och framgång. Lite katolicism blandades dock också in för att vara på den säkra sidan och de bad till både Gud och Jungfru Maria.

Ch’allan genomfördes av en äldre man som uppenbarligen gjort det flera gånger förut. Han gjorde i ordning en bricka med bland annat figurer av socker som symboliserade framgång för internetcaféet och ett lamafoster invirat i bomull. Alltihop brändes sedan på gatan utanför ingången och vin och sprit hälldes ovanpå vilket gjorde att det brann ordentligt.

Gatan utanför NATs lokal stängdes av och där fortsatte nu festen med dans och sång. Det barnen och ungdomarna verkade uppskatta allra mest var dock apthapin, som innebär ett stort knytkalas. All mat lades ut på filtar på marken, i synnerhet fylldes det på med massor av potatis, och sedan slängde sig alla fram för att få i sig så mycket som möjligt.

Till slut lyckades även jag få i mig några potatisar och jag lämnade festen med en förhoppning om att lamafostret och spriten på sitt sätt skulle hjälpa till med att göra internetcaféet till en succé.

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se

ANA: Myten Nicaragua

Inlägg 5, Ana Fak i Nicaragua

Nicaragua är kluvet mitt itu. Och få och fallfärdiga är de vägar som leder över från ena sidan till den andra. Denna infrastrukturella verklighet reflekterar landets koloniala historia, liksom dagens politiska och sociala läge.

Det spanska imperiet började att sprida ut sig över Nicaraguas västra, stillahavsområde först på 1500-talet. Den bördiga jorden och lättillgängliga naturen möjliggjorde ett relativt enkelt övertagande. Men en total erövring av vad som idag är Nicaragua fullbordades aldrig.

Det tropiska klimatet som präglar de områden som ligger närmare Nicaraguas atlantkust hindrade spanjorerna att tränga djupare in i landet. Understödda av först pirater och sedan av engelskmännen bjöd urfolken dessutom på ett tufft motstånd som kom att göra de kända internationellt som genuint annorlunda, med egna, legitima indianhövdingar.

Detta informella erkännande sågs inte med blida ögon av landets maktcentrum. Efter att Nicaragua enades av militären 1894 såg 1900-talet snarare en strategi som innebar att ”socialt anpassa” urfolken. Denna strategi innebar i praktiken att intetgöra deras ursprungliga identiteter och istället spanjorifiera dem.

Ett Nicaragua skulle skapas. En identitet av det nicaraguanska folket.

Men landet var och är än idag delat. I stillahavsområdena finner man landets politiska och ekonomiska centrum medan det på östra sidan lever olika urfolk och ättlingar till afrikanska slavar, socialt och politiskt marginaliserade.

Konstruktionen av den bild av Nicaragua som ett enat land med ett och samma folk verkar dock ha varit mer eller mindre lyckad. Det vill säga, genom att halva landet har exkluderats och fortsätter att exkluderas från berättandet, har det varit möjigt att måla upp en skev bild. För det är lätt att förena ett delat land om ena halvan inte räknas. Det är lätt att tala om Nicaraguaner som ett och samma folk om man i praktiken förnekar dem som identifierar sig som något annat.

Men östkusten har inte enbart varit frånvarande i den nationella diskursen. Även internationella organisationer har varit dåliga på att belysa situationen och bistå utvecklingen på denna sida av landet. Svalorna LA arbetar till exempel i en stad där drygt ett åttiotal andra organisationer är verksamma. I Puerto Cabezas, dit jag åkte för att skriva artikeln ”Det är inte miskitotradition att misshandla kvinnor”, kan man räkna antalet utländska organisationer på fingrarna. Och detta till trots att fattigdomsproblematiken är betydligt mer påtaglig där. Vad säger egentligen detta?

Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se

MICHAELA: Gravid utanför det organiserade landet Sverige

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 4

Nyheten har nått fram till Sverige. Frågorna strömmar in från familj och vänner. Hur mår du? Hur fungerar det i Peru? Har du någon barnmorska? Ska du flytta hem nu eller? Ska du föda där?

Givetvis är jag väldigt glad att vänner och familj frågar, jag hade nog blivit besviken om de inte gjort det. Men eftersom mina tre första månader som gravid flöt på i stort sett som vanligt, utan illamående eller andra märkbara symptom, har det varit svårt att ta till sig vad som faktiskt väntar mig. Borde jag vara mer orolig? Är jag konstig som inte till punkt och pricka följer alla dessa råd som de svenska internetsajterna överöser en med? Tar jag tillräckligt ansvar för vårt barn?

Eftersom det är min första graviditet vet jag inte rikigt hur jag ska känna. Det är svårt att veta hur man ska handskas med all information eftersom förutsättningarna inte är de samma och man får inte allt serverat på ett fat.

När jag frågade efter en alkoholfri drink i min favoritbar tittade de frågande på mig.

- En vad sa du? Menar du Sprite då eller?

Detsamma gäller skillnaden av olika råd som ges. Min läkare sa till mig att jag kan äta allt, det var inget att oroa sig för. En aspekt som tydligt skilljer sig från de svenska restriktionerna.

Alla borden och alla måsten som man matas in med som gravid stjälper mer än vad de hjälper en emellanåt. Jag kommer inte kunna fullfölja alla dessa borden. I vårdguidens graviditetskalender står det t.ex. ”Nu är det dags att anmäla dig till en förberedelsekurs inför förlossningen. Tala med din barnmorska.” Jaha, tänkte jag. Jag och min make bor ju inte ens i samma land. Hur ska detta gå till? Finns det ens sådana kurser i Arequipa?

Är jag en dålig människa som inte tar ansvar till fullo och gör som de säger? Samtidigt känner jag mig dum som ens ställer den frågan, en slags tilltro till att allt är mycket bättre hemma. Det föds ju trots allt friska barn även här, något även en dansk kvinna på ambassaden sa till mig förra veckan.

Jag kastas mellan alla tips och all information jag läser om till att försöka hålla en balans och själv fatta beslut för vad som känns bäst för mig. Sunt förnuft kommer man långt på. Självklart kommer jag att vara nervös och vara orolig över ett och annat beslut. Men jag tror att jag hade känt likadant även om jag hade varit hemma i trygga Sverige.

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se

SOFI: Nya lagar om gamla kläder

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 6

Försäljningen av begagnade kläder är stor i Bolivia, i synnerhet i La Paz och dess förstad El Alto. För 250 000 människor innebär försäljningen arbetstillfälle och därmed mat på bordet och i barnens magar.

I El Alto ligger Bolivias största utomhusmarknad, 16 de Julio. Den känns oändligt stor åt alla håll och allt från hundvalpar, till bilar, badkar och billiga märkesgympadojor går att finna. Därutöver högar efter högar med begagnade kläder som kommer från världens alla hörn, men mestadels från USA. Det är de amerikanska kläderna som är allra populärast bland köparna och varje torsdag och söndag myllrar det av folk på marknaden.

I början av 2004 beslutade den dåvarande regeringen att import av begagnade kläder skulle tillåtas. Men det blev nog inte riktigt som man hade tänkt sig. Bolivia förlorar nämligen årligen 680 miljoner kronor på att folk köper importerade begagnade kläder i stället för nya kläder tillverkade i landet. Mellan åren 2000 och 2005 förlorade även 56 000 människor jobbet inom textilindustrin av samma orsak. Därför har nu regeringen beslutat att all försäljning av begagnade kläder ska förbjudas för att främja landets inhemska textilproduktion.

De försäljarna som nu bryter mot lagen genom att fortsätta sin affärsverksamhet erbjuds en kompensation på 2000 kronor om de till staten överlämnar det lager av kläder som de har kvar. Förslaget har inte mottagits väl eftersom många har betydligt större kapital investerat i sitt varulager.

För några veckor sedan satte sig tusentals demostranter mitt på La Paz huvudgata El Prado. De protesterade mot att regeringen inte tillåter dem att sälja slut på sitt lager. Då och då demonstreras det här i staden angående ämnet och det görs av tre olika grupper; dels de som vill fortsätta att sälja begagnade kläder, dels regeringsrepresentanter och före detta textilarbetare som stödjer förbudet och dels försäljare av nya varor som demonstrerar mot att regeringen inte tar i med hårdhanskarna för att verkligen införa det förbud som utlovats.

Det är en konflikt som ständigt nämns i La Paz största tidningar. Det är en konflikt mellan en regering som försöker att tänka långsiktigt och en del av befolkningen som inte har råd att tänka långsiktigt.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

SOFIA: Nybliven Tinku-mästare

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 4

I lördags var det äntligen dags för Gran Poder, den årliga karnevalen här i La Paz, och jag skulle få vara med och dansa Tinku. I över en månad har jag, tillsammans med en grupp bestående av lika delar utlänningar och bolivianer, tränat flera gånger i veckan och nu skulle vi få dansa loss på gatorna.

Vi träffades tidigt på morgonen för att göra oss i ordning. Håret skulle flätas i två långar flätor och jag hade därför panikköpt lite extra hår under fredagskvällen. Det var kanske inte helt rätt färg men man får ju inte vara så kräsen. Tinkukläderna bestod av en lång klänning och en mängd extra tygstycken som vi satte fast med säkerhetsnålar där vi tyckte att de passade bra. Allra bäst gillade jag dock hatten med de långa fjädrarna och banden som fladdrade runt medan vi dansade.

Karnevalen har katolska rötter, som numera blandats upp med inslag från Aymarakulturen, och det är el Señor Jesús del Gran Poder, det vill säga den Allsmäktige Jesus, som firas. Varje år deltar runt 30 000 dansare och 4000 musiker i karnevalståget med olika danserna från olika delar av Bolivia.

Tinku, dansen som jag jobbat hårt med att lära mig, var från början en krigarteknik som sedan omvandlades till en årlig ritual där olika byar möts för att göra upp. Än idag händer det att dessa möten får blodiga konsekvenser. Vår version av Tinku var dock mer harmlös även om den var rätt fysiskt ansträngande på grund av alla hopp och snurrar. Under fem timmar dansade vi oss fram på gatorna och som tur var hade vi snälla vänner som bjöd på vatten, öl och choklad så att vi orkade hela vägen.

En allvarlig incident inträffade dock, när jag mitt i dansen skulle rätta till mina flätor kände jag att en fattades! Jag vände mig om och såg min danskollega glatt svinga min stackars fläta i luften. Som tur var hittade jag en trevligare danskollega som kunde hjälpa mig att sätta fast flätan igen.

Jag hade helt missat att karnevalen också var en tävling, men tydligen hade vi i alla fall lyckats bemästra dansen ganska bra eftersom vår grupp vann över de andra Tinkugrupperna!

Sofia Gustafsson
programassbolivia@svalorna.se

LISA: Polariserad landssorg

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 9
Flaggorna i Arequipa vajar på halvstång. Varje gathörn bjuder på en löpsedelskavalkad utan dess like och varje mun pratar om vad som händer i norr. Videoklipp från Bagua och närbilder på avlidna civila sprids som en löpeld över Internet och varje nyhetssändning, talkshow och radioprogram behandlar ämnet.

En av de svåraste sakerna med att vara journalist när det händer saker av den här kalibern är att bibehålla objektiviteten. Jag ryser när jag ser den reklam som inrikesdepartementet prånglar ut över etern, deras sätt att ta händelserna helt ur sitt sammanhang och därmed ytterligare polarisera landet.

- Det här är en handling utförd av vildar, menar filmsnutten som visas i varje reklampaus. De delar redan på 15 miljoner hektar mark på 400 000 infödingar, och ändå vill de ha mer!

Jag sitter uppkrupen i soffan omvirad i en tjock filt med en kopp te i handen och fryser. Ryser okontrollerat. Tänker att det här är samma diskurs och samma argument som användes för över 500 år sedan när blodtörstiga spanjorer slaktade en halv kontinent och tvångskonverterade dem från sin befintliga ideologi och till den katolska kyrkan. Samma rädsla inför det okända, samma vildebegrepp. Det här påminner om ren och skär propaganda för att vända resten av landet mot Amazonas-befolkningen och därmed rättfärdiga de senaste dagarnas handlingar från regeringens sida.

Dagens framsida på en av de lokala blaskorna har ”BESTIAS” tryckt över hela sidan. Bestia betyder inte bara best och odjur, utan används också för att beskriva någon korkad och mindre vetande. Intill mig står en man och muttrar, nickar och skakar på huvudet om vartannat.

- Bestias, säger han med avsmak i rösten och vänder sig mot mig. Det är precis vad de är.

Vid torget i Arequipa har några eldsjälar samlats i eftermiddagssolen för att visa sin solidaritet med Amazonas-befolkningen. Mina vänner väntar några meter bort när jag närmar mig en av manifestanterna för att få veta lite mer. Plötsligt närmar sig en man och delar övertygat med sig av sina åsikter.

- Du förstår inte, säger han. De är vildar, de där infödingarna. Jag har sett det själv! De går barfota! Utbrister han och himlar med ögonen som om han just hade sagt att de äter sina barn. De har varken sängar eller kök och de mördar varandra, fortsätter han och nickar som för att övertyga sig själv om det absurda i vad han just kläckt ur sig. De mördar varandra!

Bilderna visar på obeväpnad lokalbefolkning som attackeras med tårgas och skarpa skott från en helikopter. Panikslagna människor som flyr för livet, någon med en skadad kamrat på ryggen, i nästa klipp en samling personer som förtvivlat försöker bära med sig en kraftigt blödande medmänniska. I ett dike ligger någon kvar, livlös, med uppspärrade ögon och sönderbränt ansikte. Närbilder som går rakt in och vrider om. Detaljerade, fruktansvärda närbilder som jag hade undvikit om det hade rört sig om fiktion men som nu är omöjliga att blunda inför.

En handling utförd av vildar säger regeringens skrämselpropaganda. Tårgas och skottsalvor mot obeväpnad lokalbefolkning?

Jag antar att vilde-begreppet är relativt.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

Ps. Missa inte nyhetsrapporteringen på Latinamerika.nu! Lägesuppdatering kommer inom kort.

AINA: Mors dag - en skönhetstävling

Aina Gagliardo i Nicaragua, inlägg 3

Vem är mest kvinna och bäst mamma? Mammorna står på led och tävlingen avgörs på catwalken.

I flera veckor har personalen på Asociación MIRIAM förberett en stor aktivitet för att hylla alla mammor på Mors Dag. Mottot för dagen lyder “Jag är kvinna, jag är mamma, jag bestämmer över min sexualitet och över min kropp”. Min roll i det hela är att vägleda filmandet av en videopresentation av de tretton kandidater som ska tävla om den ärofyllda titeln “Madre MIRIAM 2009”.

Dagen till ära har den stora salen på centret dekorerats med stora banderoller med de ledord som ska diskuteras och tas upp under festligheterna genom lek och dans. Men den stora höjdpunkten för dagen är utan tvekan tävlingen om vem som är årets mamma. Kandidaterna som blivit nominerade till tävlingen, varav en är en femtonårig gravid flicka, står nervösa bakom draperiet till scenen.

Jag, som känner mig mer än lite obekväm i hyllandet av vem som är mest kvinna och bäst mamma, har till mitt stora missnöje blivit utvald till att sitta i juryn som ska fälla den avgörande domen. Jag slår mig ner vid juryns bord på scenen och ser till min besvikelse de kriterer efter vilka vi förväntas bedöma de nominerade; populäritet, självsäkerhet, kroppsligt uttryck, muntligt uttryck och artistiska talanger.

Sedan passerar två timmars catwalk med olika klädesbyten och moment som poesiuppläsning och dans, och jag försöker sätta poäng men ger snabbt upp och sätter tior på alla. När det hela är över och vinnaren har korats med tiara, cyklar jag därifran med en känsla av sorg inom mig.

Samtidigt som jag betraktar hur dessa kvinnor på MIRIAM varje dag kämpar mot de patriarkala strukturer som diskriminerar och mördar kvinnor, upplever jag en saknad av genusanalys i form av en kritik av de stereotyper som håller både kvinnor och män låsta inom ett visst beteendemönster och även inom ett visst utseende. Jag undrar om avsaknaden av ifrågasättandet av “Kvinnan” både vad gäller de institutionella metoderna och det personliga ställningstagandet inte i slutändan målar in dessa kvinnorättskämpar i ett hörn inom ramen för det patriarkala systemet.

Aina Gagliardo

LISA: Abya Yala och framtiden

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 8
Under den gångna veckan har över 6 000 människor från hela den latinamerikanska kontinenten, eller Abya Yala som de själva kallar den, samlats för det fjärde forumet för ursprungsfolk i Puno i södra Peru. Jag hade turen att få närvara.



Det är en absurd känsla att sekunderna efter att ha läst om blommande körsbärsträd och rosévinsdrickande i parker dra på sig understället för första gången på flera år, trycka ned mormors hemstickade tjocksockor i skorna och fingrarna i nyinköpta tumvantar.

Punos nära 4000 meter över havet känns. Men det är någonting bortom den benmärgsbitande kylan, något mer påtagligt än de väderbitna kinderna och de uppdragna axlarna. Det är värmen. Värmen som föds ur den gemensamma insatsen, värmen som frodas i den samlade övertygelsen, värmen som inga minusgrader i världen når på.

Det vilar en oslagbar skönhet över människor som tillsammans arbetar mot ett gemensamt mål. Som oavsett bakgrund, språk och kulturella traditioner samlas under samma himmel, bakom en delad vision. Att komma till Puno och få ta del av den här färgglada världen, få dyka in i alla vibrerande diskussioner och få dela glädje och frustration med över 6 000 människor från Abya Yalas alla hörn har varit en ynnest som jag kommer att kunna leva länge på.

Det är lätt att se på ursprungsfolk som någonting exotiskt, som Roberto Espinosa från CAOI uttryckte det, men borde vi inte ha lärt oss nu? Borde vi inte veta bättre nu än under Columbus tid? Är det inte dags att sluta upp med att vara rädda för det okända? Det handlar inte om några vildar som måste tämjas, lika lite som det handlar om mindre vetande människor. Det handlar om ett folk som levt i ett med naturen under hundratals år och som kämpar för allt de är värda för att kunna fortsätta med det.

När jag för fem år sedan passerade Puno upplevde jag det som en av de gråaste och livlösaste platserna jag någonsin satt min fot på.

Idag hade ingenting kunnat vara vackrare.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

Ps. Mer om forumet för ursprungsfolk kan ni läsa här och här.