HEIDI: Livsberättelser som fängslar

HEIDI PINTAMO I NICARAGUA, inlägg 4

Det här blir min sista blogg och mitt största problem är vad jag ska skriva om, för allt jag vill säga skulle räcka åtminstone till en novell.

Under praktikanttiden har vi haft i uppdrag att intervjua olika personer som senare ska bli presenterade på hemsidan. Det har varit riktigt spännande att få ta fram dessa personporträtt. Varför? Jo, för dessa personer som jag bara utbytit några ord med och verkade vara ”som vem som helst” har bevisat att varje person verkligen är som en hel bok i sig. Vilka livsberättelser! Ni märker att detta blir en cliffhanger? Ni får bärga er till och med att deras livshistorier presenteras på denna hemsida. Just detta att varje person med sin egen livshistoria är som en spännande bok har jag tidigare tänkt på då jag suttit och lunchat på mitt jobb i Sverige. Flera kollegor älskade att diskutera olika böcker de läst men de frågade i princip aldrig varandra eller oss andra om något privat. Inte ens om hur helgen hade varit. Dessa personer missar spännande historier från sin egen omgivning dagligen. Men de kanske inte vill se den ”oskrivna” verkligheten? APEADECOs kursledare i bakning blundar däremot inte för verkligheten. Häromdagen påpekade hon just hur viktigt det är för kvinnor att kunna tjäna sina egna pengar, att de genom det kan få mer frihet. De flesta nicaraguanska kvinnor är ekonomiskt beroende av sina män. Genom att lära sig att baka kan de till exempel börja sälja sina egna produkter. Även om de kanske inte har råd till en egen ugn så kan de hyra in sig på en grannes ugn. Dessutom kan detta arbete göras hemifrån så då behöver de heller inte oroa sig över vad de ska göra med sina barn medans de arbetar. Kritik kan framföras över varför man lär ut könsbundna aktiviteter. Min åsikt är att det här är ett bra första steg. Det kan vara tillräckligt svårt för kvinnor att få lov att gå på APEADECOs kurser redan som det är. De kurser som ges är bakning och sömnad och dessa kombineras med seminarier och aktiviteter kring rättigheter, självkänsla och så vidare. Fler män skulle vägra låta sina kvinnor gå på kurserna om de skulle få lära sig att laga cyklar och mopeder. Jag tror också att det skulle bli svårare att locka kvinnor till dessa kurser. Så är det i Sverige med. Fortsättningskursen däremot skulle och borde vara en mansdominerad aktivitet.

För att avsluta ett kapitlet ”Telica” i min egen livshistoria är jag glad över att den får ett lyckligt slut. De sista två månaderna har jag ägt ett par finfina öronproppar, har sovit i en skön säng och bott hos en toppenfamilj. Till en början räknade jag veckorna tills jag skulle få åka hem men nu när jag kommit över kulturchocken och min hälsa har stabiliserats känns det dumt att åka hem. Är det verkligen dags att åka hem redan nu? Jag vill ju stanna kvar och se utdelningen av en julklapp till alla barn i Telica, följa de fem fall av våldtäkter av barn som rapporterades de senaste två veckorna, fira ännu ett helgon, äta ännu mer Gallo pinto (ännu en ris och bönrätt) och höra samma reggeaton låtar om och om igen, fira med min vän då det nicaraguanska rättssystemet visar att den fungerar och mannen som misshandlade henne får sin dom, fortsätta att visa att det finns människor på andra sidan jordklotet som bryr sig….jag får fortsätta att visa det hemifrån.

Ha det gott!

Heidi Pintamo

DANIELA: Gott & blandat

DANIELA MICHAEL I PERU, inlägg 4
Ni vet hur trött man kan bli på musik som spelas om och om igen i radion hemma i Sverige? Jag har kommit på att det måste bero på att det som spelas inte är 80-tals musik! Så mycket A-ha, Roxette och Samantha Fox som jag har hört under min vistelse i Peru har jag tyvärr inte hört sen... tja, 80-talet! Musiken är ändå inte det enda som jag kommer att sakna nu när jag avslutar min praktik här i Arequipa.

Jag kommer även att sakna alla söta gummor och gubbar i speciella hattar; att få vara heders-gudmor till ett gäng ägg, som skolelever ska lära sig ta hand om som om de vore riktiga barn; att se Arequipas överambitiösa skosnöresförsäljare traska omkring i 27-gradig värme med ca 50 kg skosnören hängandes på sig; att när som helst kunna äta ”Lomo saltado” (med den ultimata blandningen av kött, grönsaker, pommes och ris!); att inta nationaldrinken ”Pisco Sour” (trots att den innehåller ett rått ägg!); att se peruanernas ansiktsuttryck när de smakar på svensk saltlakrits; och såklart att inte regelbundet kunna träffa vissa av de underbara personer som jag har lärt känna under min tid här i Peru.

Trebarnsmamman Angela, till exempel, presenterade jag redan i min allra första blogg som en av de mest drivande i ASDEs radioprogramsaktiviteter. Jag kunde tidigt märka hur hennes självförtroende och deltagande var starkare och starkare för varje gång vi möttes och nu har jag dessutom den stora glädjen att kunna meddela att hon ska ta över arbetet med kvinnogruppens radioprogram helt: – Woho, you go girl!. I kontinuitetens namn, vad är då bättre än att överlämna ansvaret till en i målgruppen!?

Bland saker som jag inte kommer att sakna med min Peru-vistelse kan nämnas att behöva tänka på vilken utväg som är snabbast vid en eventuell jordbävning; att vid nya människomöten snabbt behöva avgöra om det är någon man bör pussa på kinden eller inte; att känna sig tvungen att köpa skosnören av skosnöresförsäljaren (även om två par skosnören inte väger så mycket mindre!); att vid långdistansresa med buss bli videofilmad vid påstigning för eventuellt senare behov av kroppsidentifiering; att behöva komma ihåg att säga smaklig måltid efter maten; och att behöva välja mellan ölen ”Arequipeña” och ”Cusqueña” som ju smakar så lika.

Avslutningsvis vill jag tacka för mig och önska alla mina trogna läsare en riktigt god jul! (...och alla ni andra en ”ganska” god jul! :-) För min del gäller nu jul vid Titicacasjön, nyår i La Paz och sen vardag i mitt goa glada ”Götlaborg”, där jag inte behöver ransonera min lakritskonsumtion utan kan plocka hur många av de svarta godisarna ur gott & blandat-påsen som helst!

Daniela Michael

JULIO: Barnens foton är fantastiska

JULIO BARCELLOS I NICARAGUA, inlägg 4

Jag fortsätter med mitt dokumentationsarbete. Under sista tiden har jag arbetat mest med barn från La casita del mercado en organisation som arbetar med arbetande barn och deras familjer i Somoto, nära gränsen till Honduras. Jag har haft foto-workshops med barn mellan 11 och 15 år för att de ska lära sig grunderna i fotografi; teknik och komposition. De fick låna enkla fotokameror, alltså den gamla typens kameror - inte digitalkameror, och fotografera sin egen och andras vardag.

Jag tycker att fotografi är ett otroligt bra redskap för att uttrycka sig själv och visa sin verklighet. Jag blev förvånad av resultaten. Det var första gången i sina liv som barnen höll i en kamera, men bilderna blev fantastiska, både kvaliteten och innehållet. Som avslutning av den första kursomgången gjorde vi en utställning tillsammans med barnen på Feria de la democracia som är en festival med temat demokrati, delaktighet och fattigdom. Festivalen är ett forum för diskussioner kring demokrati, innebörden av begreppet och hur det ser ut i verkligheten. Det är även en möjlighet för olika organisationer som jobbar med sociala frågor att visa upp sitt arbete. Arrangörerna i år var Red de jovenes som är en paraply organisation för olika ungdomsorganisationer och en svalornas samarbetsorganisationer här i Nicaragua.

Vi ställde ut 20 bilder tillsammans med texter om barns rättigheter, piñatas och armband som de själva gör. Vi fick en jättebra respons av besökare på festivalen som kom in i vårt tält och kollade på barnens arbete, de blev minst lika imponerade som jag.
Det var en upplevelse för barnen att komma ifrån sin vardag, se en annan stad, kunna visa sitt arbete och bli uppmärksammade, få beröm för det och känna att de har betydelse och och är en del av ett sammanhang.

En del av barnen som har varit med i fotoprojektet och ställde ut sina bilder får inte ens chansen att gå i skolan. Bilderna fick mig verkligen att tänka efter, barns utveckling handlar inte bara om dem själva utan om det stöd, möjligheter och chanser de får i livet.

Hälsningar, Julio


NEDAN NÅGRA AV BARNENS FOTON:

JOANA: Ingenting är omöjligt

JOANA IVARSSON VITÓRIO I NICARAGUA, inlägg 4:

Häromdagen upptäckte jag att alla mina bloggar på ett eller annat sätt handlat om kvinnor och kvinnors styrka. Det är väl inte så konstigt eftersom jag har arbetat på en kvinnoorganisation under de senaste månaderna, men det kanske också säger något om vad arbetet på MIRIAM betytt för mig själv som kvinna. MIRIAM lyfter på många sätt kvinnors självkänsla och tro på sig själva och det har gjort starkt intryck på mig.

Det var en solig förmiddag då vår videogrupp intervjuade Dora på den organisation hon jobbar på. Dora är en varm kvinna med ett skratt som öppet och ärligt får hennes kastanjefärgade ögon att glittra. Denna dag var hon klädd i en röd dress och ett par röda högklackade skor. Dora utstrålar självständighet och tro på sig själv. Att få ta del utav hennes historia är gripande. Hon berättade om den våldssituation hon levt under flera års tid då hon blev hotad med en pistol mot tinningen och utsatt för sexuellt våld. Att trots de svåra upplevelserna se styrkan i hennes ögon och leende är en obeskrivlig känsla.

De kvinnor jag under de senaste månaderna haft workshop med i deltagande video har nu valt att berätta sin egen historia, deras historia om hur de genom MIRIAM funnit det stöd som lett dem vidare, om hur deras liv som Dora säger ”förändrats 360 grader”. Det är en otroligt stark upplevelse att se hur kvinnorna berättar om och filmar sig själva, om hur de drömmar de aldrig själva vågat drömma blivit verklighet. Den dagen vi träffade Dora upptäckte jag att detta också är något som MIRIAM gjort för mig, min dröm om att jobba med deltagande video och mänskliga rättigheter på en organisation är plötsligt verklighet. Jag tänker på hur ofta vi tvivlar på oss själva och vår egen kapacitet. I Nicaragua har jag insett vikten av att även i Sverige och andra länder erbjuda fortbildning för kvinnor för att jobba med självkänslan. Det handlar om en utvecklingsfråga på global nivå där man i denna organisation kommit långt. MIRIAM har exempelvis betytt mycket för min egen självkänsla.

Att se kvinnorna på MIRIAM göra en film om sig själva, höra om hur de tagit sig ur våldssituationer, klarat grundskolan, tagit sig till universitetet. Att känna deras styrka och genomsyras av den är något jag alltid kommer att bära med mig. Det får mig att känna att ingenting är omöjligt. Kvinnorna har blivit av med sin osäkerhet inför kameran och känner sig säkra på sig själva och sin förmåga. Det är min förhoppning och tro att videon kommer att vara till stor nytta för organisationen men det har även varit en slags inre resa för kvinnorna att skapa den. Jag känner att jag har mycket att tacka MIRIAM för, men jag hoppas även och tror att jag lämnar lite av mig själv hos dem.

//Joana

Martina: En livlig dag på landet

Efter mycket tid på kontoret var förra veckan minst sagt innehållsrik med mycket resor med våra samarbetsorganisationer.

Tisdag och onsdag följde jag med Cesefade till Copacabana där de håller kurser bland annat i ledarskap och kommunikation. På torsdagen bar det av till det starkt ursprungsfolksstyrda Jesús de Machaca med Cassa där vi intervjuade borgmästaren och klättrade ner i katakomber från kolonialtiden för att titta på lite skelett. På fredagen uppmärksammades i El Alto den internationella dagen mot våld mot kvinnor (se www.latinamerika.nu) och på lördagen bar det av till Achacachi med Cised där tidigare under veckan två hundar blivit offrade, inför världens bevakande ögon, för att ge styrka och seger i kampen mot oligarkerna i östra Bolivia.

Till Achacachi hade vi med oss finbesök i form av Fredrik Uggla från Sida. Tanken är att Sidapersonal ska ut och besöka aktiviteter som bedrivs av och med civila samhället för att få lite mer insikt i hur utvecklingsarbetet ser ut på gräsrotsnivå. I ett land som Bolivia, där hierarkiska strukturer är väl inrotade och aktade, kan det dock bli lite svårt att faktiskt delta när man kommer som de som sitter på alla bidrag och pengar. Man får ett högtidligt mottagande, ett flertal tacksägelser och ett råg av tips på hur man kan spendera mer pengar just där. Det är minst sagt svårt att smälta in och försöka vara en i mängden.

Vi var inbjudna för att delta när kommunikationsgruppen hade sin sista lektion för året och de som gick nivå två fick som avslutning hålla i gruppen på egen hand med redovisningar och presentationer. Det hela flöt på bra bortsett från två män som satt på främsta raden och verkade ha som främsta intresse att ta över ”undervisnigen”. Som vanligt i Bolivia används tio minuter för att säga något som kan sägas på två, varför det hela blev klart mer långdraget än nödvändigt. Att tillägga är också att det som sas av dessa män egentligen inte hade speciellt mycket med ”kommunikation” att göra, utan hade som främsta ändamål att förklara på vilka olika sätt det var bättre förr. Hur man istället för radio kan gå upp på bergen och sända röksignaler, hur man istället för som i städerna gå ut och dansa på nätterna (”när dåliga saker händer”) kan dansa på dagtid precis som i den gamla goda tiden.

Nåväl, efter detta var det dags för Apthapi (picknick) där alla familjer/kvinnor har med sig mat i form av exempelvis potatis, chuños, majs och hispis (en liten fisk som äts hel). Allt läggs upp som en stor buffé och sen är det bara att plocka på sig det man vill ha, och lite till. På många ställen på landsbygden lever traditioner starkt kvar, och Achacachi är det område i Bolivia där ursprungsfolksröreslsen är starkast och därmed lever gamla anor kvar mer levande än på många andra ställen. Efter maten ställdes cocablad, karameller och cigaretter fram för att man även av dessa härligheter skulle plocka på sig det man ville ha. Avslutningsvis var det dags för livemusik och dans. En trevlig avslutning där alla gringos fick vara med och dansa, ibland till och med solonummer.

Det låter som en speciell dag, samtidigt som det inte är helt olikt många besök. Alla områden har sina traditioner, men som sagt, de må vara livligast i Achacachi.

/Martina Hibell

HEIDI: Nej, nej, nej – feministiskt självförsvar!

HEIDI PINTAMO I NICARAGUA, inlägg 4
Äntligen ska APEADECO:s årliga tidning tryckas. Mycket av min arbetstid har spenderats på den. Tidningen kommer att ges ut till APEADECO:s medlemmar och målgrupper. Tyvärr kommer inte alla involverade att kunna få ett exemplar eftersom det tryter i organisationens kassa.

I tidningen beskriver mina kollegor sitt arbete och jag har fått ansvara för formgivning och layout. Även om vi alla la ner möda på texterna tror jag att många läsare först och främst kommer att lockas av att se de många foton som finns med. Att vara med på bild är någat stort! Min kamera går standigt på högvarv och presenter i form av foton uppskattas. Här kostar det lika mycket att framkalla foton som i Sverige. Detta innebär att det är en lyx väldigt få kan unna sig. Och hur många har en kamera?

APEADECO genomför aktiviteter löpande med sin målgrupper; barn, ungdomar och kvinnor. De arbetar direkt med målgrupperna och något som är väldigt smart är att de även arbetar med dem via myndighetspersoner och lärare. Genom dem kan de nå barn och deras föräldrar i byarna. Aktiviteterna som består av seminarier, teater och lekar behandlar ständigt tunga ämnen såsom, sexuliserat våld, aga, rättigheter o.s.v.

Hittills har APEADECO utbildat 200 kvinnor om sina rättigheter och ökat kännedom om deras eget värde och styrka. Just nu finns en kvinnogrupp på 30 personer. Det är tydligt att de har hunnit en god bit på vägen, de har självkänsla och de vet vad de kan göra och vart de kan vända sig om någan skulle våldföra sig på dem. Det värmer att alla våra aktiviteter mottas med glädje. Jag kan inte påsta att folk springer till aktiviteterna (att komma en timme sent är vanligt) men då de väl kommer igång är de flesta aktiva och utvärderingärna är positiva. Nu kan en cyniker säga att man inte vågar vara kritiskt men så är inte fallet.

Då jag hade en work-shop i Feministiskt självförsvar och Första hjälpen 1 sa en av kvinnorna att man kan bli dömd själv då man försvarar sig. Sorgligt nog är det så, även i Sverige, men samtidigt vet man inte heller hur illa skadad man kan bli om man inte försvarar sig. En annan kvinna var kritisk till att alla inte hade vågat ge 100%på slagövningarna. Ytterligare en person önskade fortsättning på Första hjälpen 1 eftersom "...här måste vi klara oss själva och ta hand om oss själva".


Något jag ännu är osäker på är om barnen enbart lär sig att upprepa det APEADECO dikterar för dem eller om de verkligen förstår budskapet och vågar ta vara på sina rättigheter. Vad gäller ungdomar och vuxna har antalet anmälda fall av våldtäkt i Telica ökat under detta år. Förutom att det är svårt att hålla hemligheter i byar så känner även mina kollegor till många av fallen eftersom en del av anmälningarna går genom dem. Detta kan i alla fall ses som ett tecken på att kvinnor och ungdomar börjat saga NEJ!

Hörs! /Heidi

SAUL: Polisen hamnade i arresten

SAUL PALM I BOLIVIA, inlägg 4
Det är helt galet vad tiden går fort här i Bolivia och nu snart känns det som julen är här. Jag är fortfarande med gatubarn på nätterna och följer dem i allt de gör. Det låter konstigt men det börjar bli en vardag att se slagsmål, sniffande ungdomar, människor som blir bestulna och korrumperade poliser.

Den här tiden har jag fått lära känna några nya organisationer som kanske Svalorna kommer ha intresse att jobba med i framtiden. Det är organisationer som jobbar med ungdomar som har problem i hemmet, oftast ekonomiskt. Problemen som uppstår i familjen är att barnen eller ungdomarna blir understimulerade och för att kontrollera den frustrationen som ungdomarna har och vill ge utlopp för använder föräldrarna våld mot ungdomarna. Därför har organisationerna som mål att få dessa ungdomar att växa och låta sin personlighet komma fram. De lär dem om deras rättigheter i hemmet och hittar även på aktiviteter med ungdomarna.

När jag tänker tillbaka på den här månaden så är mitt starkaste minne att en polis slog mig i ryggen med sin batong. Det var vid ett-tiden på natten och jag stod med en grupp gatubarn. Jag märkte inte att det kom två poliser bakom mig och de såg inte heller mitt ansikte. Helt plötsligt fick jag ett slag, inte allt för hårt, mot ryggraden och hörde samtidigt polisen säga att vi skulle därifrån. Jag vände mig hastigt om och såg polisen som slog mig. Jag såg i hans ögon förvåningen i hans ögon när han såg att det var mig han hade slagit. Jag och Pedro skällde ut honom och han visste hur fel han hade gjort. Mot gatubarn klarar han sig men nu tog vi chansen att riktigt sätta dit honom. Vi ringde hans överordnade och krävde att han skulle komma till platsen. Polisen som slog mig försökte komma därifrån men vi följde honom hela tiden. Hans chef kom och polisen hade inte en chans att förklara bort det han hade gjort. Två dygn fick polisen sitta i arrest och hela situationen har gett gatubarnen mer förståelse om deras rätt att vara på allmänna platser.

Jag har under två helger varit ute och rest till djungeln och till Santa Cruz. Det är gymt skönt att komma bort från ett 15-gradigt La Paz till ett 30-gradigt Santa Cruz. Man laddar verkligen batterierna och jag hoppas alla praktikanterna gör liknande resor för det behövs verkligen. Kan annars bli lätt att man glömmer bort sig själv när man jobbar på utsatta ställen och det resulterar bara att man gör ett sämre jobb med dem.

Saul Palm

DANIELA: Då var det avklarat...

DANIELA I PERU, inlägg 3
...och med detta syftar jag inte enbart på det faktum att jag har avslutat första delen av två på min utlandspraktik utan dessutom att jag för första gången i mitt liv vågat mig på den peruanska specialiteten helgrillat marsvin. Det var på min födelsedag och näst-sista dag i Majes som det hela inträffade. Jag tyckte det kunde var kul att testa eftersom jag innan bara hade undersökt muntligen hurvida marsvin är gott eller inte.

När marsvinet så kom in på en tallrik var jag inte lika kaxig. Där låg den, platt som en plattfisk och fullt utrustad med tänder och klor. För att fördröja in i det sista började jag omsorgsfullt torka av mina bestick med en servett och sen började jag skära. Smaken på det ljusgråa köttet var det inget fel på men det faktum att det i mina ögon var ett före detta gulligt husdjur som låg på min tallrik, gjorde det ändå svårt. Dagen efter var jag tillbaka i Arequipa och där firades min födelsedag på ett något mer traditionellt sätt (ur svensk synvinkel åtminstone) med pizza på en italiensk restaurang och goa drinkar på baren ”Swedish Avenue”.

Under mina två månader på Svalornas samarbetsorganisation ASDE i Majes, har jag fått en inblick i de olika aktiviteter som bedrivs och det har varit roligt att arbeta så nära inpå målgruppen. Sista veckan i Majes ägde ”Expo Majes 2007” rum, en slags företagsmässa. Det var trevligt att strosa runt bland utställningsmontrar, karuseller, marsvinsburar, dansuppvisningar, majsutställningar och vinprovningar. I Peru finns majs i alla möjliga färger och av en mörklila sort tillverkas saft. Vin men också Pisco-sprit tillverkas i massor och det pågår en ständig strid mellan Peru och Chile gällande varifrån Piscon egentligen kommer ursprungligen. Att en större del av vinerna på våra Systembolag hemma i Sverige också kommer från Chile och inte Peru, förklarar peruaner med att det egentligen är peruanskt vin som exporterats till Chile som i sin tur byter ut etiketterna.

Det absolut roligaste med mässan var dock den glada nyhet som en av deltagarna från ASDE:s workshop och erfarenhetsutbyte, ivrigt berättade för mig. Som jag beskrev i min förra blogg var tanken med dessa ASDE-aktiviteter att stödja deltagarna i att starta upp sina egna mikroföretag och mannen ifråga hade under mässans gång skrivit sina första kontrakt med två uppköpare. Därmed har uppköparna lovat att köpa en viss mängd tegelsten, som tillverkas av honom och hans familj. Jag kommer verkligen sakna att nära inpå följa målgruppens alla framsteg!

Daniela Michael

SAUL: Polisen ville ha stulna telefoner

Nu har det gått några veckor till och det är förvånansvärt vad tiden går fort här i Bolivia. Kanske beror det på alla intrycken som gör att vardagen rusar förbi. För er som läste mitt förra inlägg vill jag meddela att Ximena mår mycket bättre nu men misshandeln har kostat henne bland annat synen på ett öga.

Jag har inte sett hur hennes sår kommer att bli i ansiktet men på magen kommer hon få väldigt fula ärr. Hennes pappa sitter på San Pedro fängelset och väntar fortfarande på besked om hur länge han ska vara där.

För ett tag sedan när jag var med gatubarnen på natten var vi väldigt iakttagna av fem poliser. Efter tolv på natten, när det blivit lite mindre människor, kom de fram till oss och frågade om vi hade några billiga mobiltelefoner med kamera att sälja. Vi kollade förvånat på dem och alla sa nej. Då sa poliserna att om någon senare under veckan skulle ha en mobiltelefon att sälja så skulle de vara på samma plats under hela veckan. Om man översätter detta så frågade poliserna om vi hade stulna telefoner till salu, för dem att köpa! Vi hade inte det och då menade poliserna att om barnen skaffade fram några mobiltelefoner så skulle de vara där och vänta varje kväll, tills de hade det.

Som ni ser är poliserna inte helt okej här i Bolivia. En annan upplevelse med polisen hände förra veckan. Jag fick ett samtal från en polis och han berättade att det var ett gasläckage i en skola som de var på väg till och frågade om jag ville följa med. Jag följde med och när vi kom dit var alla ungdomar ute på skolgården och en del mådde riktigt dåligt. Vi var först på plats och de två poliserna gick in i skolan. Jag tror att de bara gick in och kollade vart läckan var men de passade även på att stänga av tuberna. När de kom ut var de helt klart påverkade av gasen. Deras ögon var alldeles röda, deras ansikten bleka och de hade svårt att stå på benen. Ganska oklokt av dem att gå in sådär utan skyddsutrustning och utsätta sig för en sådan fara. De frågade mig om jag ville ha skjuts hem men jag föredrog taxi.

En annan sak som jag är lite stolt över är att hjälpt Svalornas före detta samarbetsorganisation Chasqui. Chasqui hjälper ungdomar med bland annat utbildning, hälsa, kultur och lokala rättigheter. De har ingen ekonomisk hjälp av staten eller andra organisationer men gör ett otroligt jobb och jobbar med drygt 800 ungdommar per år. När vi var där på besök med Svalorna kom vi på att kanske UNFPA skulle vara intresserad av att gå in och stötta denna organisation. Jag har ju gjort min praktik på UNFPA tidigare och har kvar kontakterna där. Så jag berättade lite om Chasqui för dem och frågade om de inte kunde komma med mig en dag för att besöka dem. Nu har vi varit där och de blev otroligt fascinerade av deras arbete och som tur är har UNFPA tänkt starta en verksamhet som Chasqui redan har etablerat och och de pratade om att bilda ett samarbete. Båda parterna var mycket nöjda med besöket. Kul att man kan medverka till något sådant!

Med vänlig hälsningar

Saul Palm

URSULA: Ett steg i taget

URSULA GARRO I PERU, inlägg 3
Sista veckorna på SIRA har jag varit med och hjälp till grundläggande internet utbildningar till medlemmar i jordbruksföreningen ADATA (kronärtskockaodlare). Internetsutbildning kanske låter trivialt för oss som använder internet varje dag, men det kan vara något alldeles främmande för människor som arbetar på åkern i Arequipas utkant.

Först var vi med ett av ADATAs möte och berättade om fördelar med att lära sig internet och de ville börja med utbildningar om två veckor. Den första omgången var vi lite oroliga på hur många personer skulle komma till utbildningen. Dessa är framstående människor som är mycket duktiga på sina områden och vill inte tappa ansikte framför sina kollegor eftersom de inte kan använda datorer. Men det visade sig att vi inte behövde oroa oss, 5 män och 3 kvinnor kom, alla över 55. De visste nästan inget om datorer men var nyfikna att lära sig.

Bland de personerna fanns Nelida, en 60-årig kvinna som hade blivit änka för några år sedan. Hon berättade att hon saknade sin man mycket, men det var först när han dog som hon insåg hur beroende hon hade varit av honom. Nu tar hon hand om åkern själv och tog ett steg längre när hon bestämde sig för att vara med i ADATA och satsa på kronärtskockan. Detta var speciellt av två anledningar: I Arequipa är man skeptiskt i att vara med i föreningar för man inte litar på att alla medlemmar kommer att dra åt samma håll; och det var första gången kronärtskockan skulle odlas i Arequipa så ingen visste om det skulle gå, om det skulle anpassa sig till klimatet och om det skulle kunna säljas till ett bra pris. Men det gick mycket bra för föreningen och kronärtskockan. De fick en bra kronärtskocksproduktion och kunde tillsammans förhandla bra priser.

Nelida hade tillsammans med internetgruppen en mycket skön attityd. Även om hon själv sa att hon tyckte hon var för gammal för att lära sig internet, var hon med och provade på. Det var kul att höra henne säga med ett leende i sista omgången:
- Det var lättare än man trodde, jag är väl inte så gammal för det här, nu måste jag bara öva mer.
Det viktiga, tycker jag, är att de vågade.

Jag har längre tänkt på vad det är som behövs så att jordbrukarna får en bättre situation. Det handlar så klart om att staten ska förbättra vilkoren för jordbrukarna, men samtidigt måste folk ta egna initiativ, våga ta risker med nya produkter som kan odlas i regionen, våga lita på varandra och förenas så att de har förhandlingsmakt och vara informerade så att de förhandlar med lika vilkor som andra. Men detta är mycket komplicerat i ett land som Peru med många års korruptionstradition som gör att människor blir mistänksamma på varandra och bara tänker på sitt eget bästa, man vill förstås inte riskera det man har. Men det blir inga förändringar om man inte vågar ta risker, kanske känns det bättre om man tar de ett steg i taget.

Ursula Garro

JOANA: Starka, dolda kvinnor

JOANA IVARSSON VITÓRIO I NICARAGUA, inlägg 3

Vi sitter på ”Rincon Legal”, ett hak dit alla möjliga människor drar sig. På dansgolvet rör sig några lesbiska tjejer i takt till cumbian som sedan blandas med revolutionära rytmer. Runt om oss finns bilder från kriget. Jag frågar mig var kvinnorna är på alla bilder med tanke på den roll kvinnan spelade under revolutionen.

Sitter vid ett bord med tre personer som varit med i kampen, en man och två kvinnor. En utav dem, Doña Esperanza, var den första kvinnan att gå med i sandiniströrelsen i Esteli. På ytan ser hon ut som vilken kvinna som helst. Den som har tid att skrapa på ytan kommer dock att upptäcka en stark och fascinerande guerrera. Under timlånga samtal har hon berättat sin historia, men det känns som om den aldrig tar slut. Och det är kanske det faktum att jag lärt känna henne som gör att jag frågar mig var kvinnorna är på alla de revolutionära bilderna på Rincon Legal.

När en utav de allierade uppmanar henne att ta med sig andra kvinnor till gruppen svarar hon att alla de män som deltar i mötena borde ta med sig sina fruar. Männen svarar att det är fruarna som ska ta hand om barnen när de är ute i kamp. Men Doña Esperanza bär ett barn över ena axeln och ett vapen över andra. Vem skulle kunna tro det när man idag ser denna kvinna i sextioårsåldern? Hon är dock en imponerande kvinna som inte bryr sig om vad andra tycker om henne. Nästan varje helg går hon ut med sina vänner, såväl yngre som äldre för att dricka några öl och dansa. Hon njuter av livet.

Doña Esperanza är bara en utav alla starka kvinnor jag träffat. I mitt arbete på MIRIAM träffar jag dagligen kvinnor som sticker ut i ett samhälle som är starkt machistiskt. På något vis utgör de alla en del utav en revolution. I mitt arbete med deltagande video får jag ta del av tankar kring det samhälle man lever i och kontroversiella teman som rätten till terapeutisk abort eller otrohet diskuteras. Just rätten till terapeutisk abort är ett tema där även en kvinnoorganisation som MIRIAM är splittrad inom sig. Det finns de som är emot rätten till terapeutisk abort. Dock är det många som har påverkats mycket utav den kyrkliga kampanjen. På en fortbildning nu i helgen med mammor och pappor kom temat upp till diskussion. De flesta hade inte förstått att den terapeutiska aborten endast används då det råder fara för kvinnans liv. Vid utvärderingen mot slutet utav dagen nämnde två utav deltagarna den lärdomen som en utav de viktigaste momenten under dagen.

Joana Ivarsson Vitório

JULIO: I Somoto med arbetande barn

JULIO BARCELLOS I NICARAGUA, inlägg 3
















Nu för tiden hänger jag mest på La casita del mercado i Somoto. Somoto är en liten stad som ligger en timmes bussfärd norr om Esteli, nära gränsen till Honduras. Mellan 1993-1996 hade Svalorna en volontär, Anders Fjällhed, placerad där på en organisation som arbetar med olika sociala frågor, med hans stöd startades verksamheten La casita del mercado.

På "La casita" stöttar man arbetande barn och deras familjer. Barnen lär sig bland annat olika former av hantverk, man följer upp barnens familjsituation; gör hembesök, undersöker barnens arbetsförhållanden och man försöker även se till att barnen kan gå till skolan; hjälper till med skolmaterial, läxläsning och undervisar de barn som inte alls går i skolan. Personalen på La casita ser även till att barnen och deras familjemedlemmar kommer till sjukhuset och får läkarvård när det behövs. Och vid vid övergrepp och våld inom familjen (något som är mycket vanligt i Nicaragua) kommer ofta barnen eller kvinnorna till La casita först och berättar om sin situation. Detta tyder på att de har ett starkt förtroende för personalen där, och de hjälper sedan till med polisanmälan och rättsprocessen. Vad jag har sett hittills så tycker jag att kvinnorna som arbetar på La casita gör ett fantastiskt arbete med otroligt begränsade resurser. Två kvinnor är anställda och man har även en del ideell personal, bland annat så hjälper en del ungdomar, som tidigare själva fått stöd av La casita, till med olika aktiviteter.

Jag har spenderat en del tid på La casita och sett det arbete man gör med barnen där, jag har även varit med på hembesök och fått träffa en del av de familjer man arbetar med. Om ett par dagar ska jag följa med till soptippen i Somoto där många barn och deras familjer arbetar. Där samlar de allt som går att använda, antingen att använda själva eller att sälja vidare. Jag har under min korta tid med La casita del mercado mött mycket svåra familjeförhållande och misär men även mycket livsglädje, solidaritet och styrka, som jag ska försöka att skildra på ett värdigt vis i mitt arbete med att dokumentera Svalornas tidigare arbete i Nicaragua.

Hasta la próxima,

Julio Barcellos

MARTINA: Gatuparlamentet

Mitt i La Paz på torget Perez Velasco hamnade jag igår i heta diskussioner med debattvilliga bolivianer om olika politiska teman. Runt omkring tutar frustrerade taxi- och busschaufförer i den trånga, stillastående trafiken och de olika gatustånden med mat och prylar står i full blom.

Varje kväll runt 21-tiden är det fullt med folk på och nedanför trappan på Perez och ensamma föredragshållare blandas med mindre diskussionsgrupper där ordet fördelas jämnt av och mellan deltagarna. Kvinnorna lyser med sin frånvaro men det positiva är att det är stor spridning på ålder mellan de deltagande männen. Som vita kvinnor drar jag och min kollega Emma givetvis till oss en massa uppmärksamhet och vi hinner inte ens vara där i två minuter innan vi är mitt uppe i politiska debatter med olika bolivianska entusiaster. Det är en vänskaplig stämning och nyfikenhet blandas med starka åsikter. Enligt Miguel, en av de mest frekventa deltagarna, så händer det någon enstaka gång att det blir bråk och slagsmål:

- Jag slår aldrig någon själv oavsett hur upprörd jag blir, men om någon börjar så slår jag ju tillbaka.

Vad som imponerar mig mest är att det är så många som har en genomtänkt åsikt och gärna vill uttrycka den. En del av dem som är där har stannat till på väg hem från jobbet och vilka ämnen som än tas upp så finns det tankar och idéer. Andra är där varje kväll och har idéer om att starta egna politiska partier. Vi pratade om de nuvarande regeringarna i Bolivia och Sverige, politiska ideologier, franska filosofer, ekonomisk utveckling, jämställdhet och biståndsarbete. Jag önskar att jag hade kunnat stanna längre men tyvärr blir centrala La Paz ett farligt område nattetid. Både jag och Emma känner att vi absolut vill tillbaka till ”Trappan” och vi får se hur lång tid det dröjer till nästa gång.

Den här veckan har vi även haft Forum Syd på besök och jag har fått fungera som tolk vid deras besök på olika organisationer. På tisdagen pratade vi med Svalornas egna samarbetsorganisationer Cenarproc och NATs, men både onsdag och torsdag blev nya erfarenheter för mig. Sammanlagt blev det fyra ungdomsorganisationer och det har varit otroligt spännande att träffa dem och få inblick i verksamhet och organisation som klart skiljer sig dem emellan.

/Martina Hibell

HEIDI: Om värme, hårda sängar och misshandel

HEIDI PINTAMO I NICARAGUA, inlägg 3
De första veckorna i discobastun på min hardrock-säng, har resulterat i att Estelí där jag just nu befinner mig framstår som paradiset. Min så kallade discobastu är min lägenhet i heta Telica. Den värms upp av solens strålar fran 08.00 till 16.00 Det finns en fläkt i taket men den kan ju enbart användas mellan 14:30 till 06:30 eftersom det övrig tid inte finns någon el.

Dock är det mest kyrkklockorna och reggeatonen som stör min skönhetssömn. Emellanåt bidrar även jag till de tidiga morgonkonserterna då möss springer ut från min toalett och köket. De får mig att ta ton utan hämningar!

Att inte ha kunnat sova ordentligt på flera veckor har fått mig att fundera på begreppet skönhetssömn. Det handlar handlar också om den inre skönheten, den blir svårare att locka fram ju mindre jag sover, än svårare då ryggen och nacken värker av den solstolsmadrass som jag sover på. Sedan känns det inte heller bra att gnälla för jag vet ju att många i Nicaragua skulle vara glada över att åtminstone ha ett sådant boende som jag har. Dock har jag redan drabbats av Montezumas hamnd två gånger och jag lär inte bli mindre mottaglig för det eller andra sjukdomar heller om jag inte kan sova. För att stärka min mage har jag börjat dricka en fruktjuice gjord på den tropiska frukten Noni. Smakupplevelsen kan jämföras med surströmming men vad gör man inte för sin hälsa? Nonin ska vara bra mot allt från finnar till att förebygga cancer men jag tror nog inte att den kan minska mitt sömnbehov så nu har jag bestämt mig för att bejaka att jag helt enkelt är prinsessan på ärten och söker efter en bättre bostad.

Här i Estelí har jag bott i ett hus med riktigt golv, skön madrass och har kunnat äta frukost utan isbitar (i Telica har jag maten i en frys under de timmar vi har el) eftersom boendet har el dygnet runt. Även ljudnivån har varit ok men det bästa har ändå varit sällskapet av en av mina medpraktikanter och den fantastiska nicaraguanska familj hon bor hos. Men precis som i bibelns paradis finns även här en orm, den heter mäns strukturella överordning. Häromdagen åskådliggjordes denna överordning genom att en väninna blev kidnappad och slagen av sin ex-kollega i tre timmar i och med att hon aldrig hade besvarat hans kärlek. Tack och lov hade hon två mobiler med sig, vilket inte han kände till då han tog den ena av dem, och lyckades larma polisen så de kunde rädda henne. Precis som i de flesta Nicaraguanska städer finns även i Estelí en särskild polisstation enbart för kvinnor och barn, Comisaría de Mujer, det är där hon nu får hjälp och stöd med att bearbeta det som hänt och med att gå vidare i rättsprocessen. Våldet mot kvinnorna, både det psykiska och fysiska, är ett stort problem som dagligen upprepas. Från nicaraguanska kvinnor får jag kontinuerligt höra eller själv uppleva mäns överordning i det nicaraguanska samhället.


Även om verkligheten ibland är svart så finns det hopp. I Telica hade skolbarnen två temadagar då de arbetade med ämnet ”sexuell exploatering”, en aktivitet som stöddes av APEADECO.

Något som ger hopp är att möta de starka kvinnor som är medlemmar i den organisation där jag praktiserar, APEADECO (Asociacion de Promotoras de la Educacion Alternativa para el Desarrollo Comunitario), och de kvinnor som deltar i APEADECOs empowerment-aktiviteter. Det krävs verkligen mod och ork att kämpa emot de sega strukturer som finns. I mitt nästa blogginlägg lovar jag att berätta mer om dessa aktiviter istället for att gnälla på sömnbrist, diarréer och onda ryggar.

/ Heidi Pintamo

DANIELA: Bland fina grisar, goda marsvin och stora hattar

DANIELA MICHAEL I PERU, inlägg 2
Att stödja producerande familjers egna företagsinitiativ är en annan viktig insats som samarbetsorganisationen ASDE gör, förutom kvinnogruppens radioprogram som jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Under föregående månad innebar detta framför allt kapacitetsbyggande workshops och ett erfarenhetsutbyte mellan olika mikroföretagare och blivande mikroföretagare.


Vad gäller erfarenhetsutbytet så ägde detta rum sista lördagen i september och var utformad som en exkursion där olika producenter (mest djuruppfödare) besöktes för att bland annat ta del av deras lyckade tekniker. Det var kul att se att så många deltagare inte bara närvarade utan också deltog, med anteckningsblock och pennor i högsta hugg och massvis med intresserade frågor.

En av grisuppfödarna som vi besökte hade en extra fin grissort. Den var så fin att vi alla var tvungna att doppa våra skor i ett ituskuret traktordäck, fyllt med vatten, för att rengöra oss innan vi tilläts besöka hans grisar. Dessa må ha varit av en fin sort, men de luktade icke desto mindre som vanliga grisar! Marsvin är också vanligt att man föder upp här, men då inte för att ha som husdjur inte - utan för att äta. De är en aning större än de vi brukar leka och gosa med i Sverige och den svarta sorten betraktas vara något mer exklusiv då hjärtat från denna även kan användas för att tillverka traditionell medicin. Marsvinen älskar att käka alfa-alfa, vilket också verkar vara det enda som odlas i Majes, och här är den mycket mer storväxt än den vi hemma i Sverige kan köpa på ICA och lägga på knäckemackan. Alfa-alfan förbrukas allra mest av alla kossor vars mjölk i sin tur nästan uteslutande går till mjölkjätten Gloria.


Alfa-alfaodlingarna breder ut sig som gröna oaser i detta annars brun-beiga landskap och bevattningen sprutar för fulla muggar. Vattnet måste hämtas utifrån och vattentankbilar är ett vanligt inslag i landskapsbilden. Bristen på vatten är en av de större utmaningarna för regionen, som har satsat så mycket på bevattning att det officiella namnet som oftast används här mycket passande är Irrigación Majes (där ”irrigación” syftar på bevattning). Frånvaron av annan odling har förklarats dels bero på vattenbristen dels på det faktum att mjölkproduktionen helt enkelt är det som ger mest inkomst för bönderna.

Slutligen så är vattenbristen också påtaglig på ett personligt/kroppsligt plan och vätskersättning ingår mer eller mindre i mitt dagliga näringsintag. Som exempel på den enormt starka solen kan jag även berätta att jag blivit skrattad åt av lokal Apoteks-personal efter att ha avslöjat att jag använde solskyddsfaktor 25 - det är ju det dubbla som gäller här eller sombreros! Dessa superstora hattar känns lika peruanskt som Volvo är svenskt.

Daniela Michael

SAUL: Tung vardag för gatubarnen

Nu har jag jobbat på Svalorna i en månad! Min främsta uppgift har varit att integrera mig med gatubarnen. Det är en rätt så krävande uppgift eftersom de är vakna på nätterna och sover på dagarna.

Från klockan 21.00 brukar jag försöka att vara vid Perez och San Francisco i centrum. Det är i skydd av mörkret de kommer fram för att inhalera, sniffa och dricka alkohol. Arbetet att integrera sig med gatubarnen har varit ganska enkelt eftersom jag känner några gatubarn sen tidigare. De talar om för de andra att jag är okej och inte vill något ont. När man är ute till klockan tre, fyra på morgonen hinner man se väldigt mycket. Nästan varje natt är det slagsmål mellan sniffande ungdomar. Ungdomar som stjäl från andra men även av varandra. Men även mycket glädje och skratt inrymmer nätterna. Vi spelar fotboll, volleyboll och skämtar med varandra. Med tiden har jag märkt att våra samtal allt oftare handlar om livet och orättvisor som de befinner sig i.

I går fick jag ett samtal från en före detta gatutjej vid ett-tiden på eftermiddagen. Hon grät och berättade att hennes lillasyster hade blivit misshandlad av deras pappa och att hon blödde mycket. Jag åkte hem till dem och fann Ximena knivskuren i ansiktet, bröstet och magen. Hon låg avsvimmad och vi lindade om henne med lakan och tog en taxi till sjukhuset. Där ville de se att vi hade pengar innan de tog sig an Ximena för att ge henne blod och sy.

Sedan tog vi kontakt med polisen och jag följde med dem hem till Ximena för att hämta pappan. Han var våldsam och polisen gav honom några rejäla slag innan de tog honom in i bilen. Jag följde med och berättade vad som hänt och de tvekade inte att sätta honom i fängelse. Det ska bli intressant att följa processen framöver med pappan och jag hoppas att flickornas situation förbättras en aning i framtiden.

I dag har det varit fest i en organisation som heter Yanapi. De arbetar med flickor som lever under besvärliga omständigheter i hemmet och Yanapi försöker förebygga att tjejerna flyttar ut till gatan. Yanapi firade sin födelsedag och vi på Svalorna har varit med och hjälpt till med nya leksaker. Dagen var fylld utav lekar och en lek som jag tyckte var extra rolig var när de skulle skicka vattenfyllda tallrikar över sina huvuden. Alla blev ganska blöta men de verkade inte tycka att det gjorde något. Föräldrarna till alla tjejerna hade gjort i ordning mat åt alla och det såg gott ut men jag vågade inte prova. Jag har än så länge klarat mig från salmonella och vågar inte ta några risker.

/Saul Palm

JOANA: På resande fot

JOANA IVARSSON VITÓRIO I NICARAGUA, inlägg 2
Det är tidig morgon och fortfarande disigt. Invid parken i Esteli, precis framför den stora katedralen står en röd Nicabuss och väntar med ett gäng förväntansfulla kvinnor och två män framför. Vi ska ge oss iväg på en resa med organisationen. Det är meningen att en sådan resa anordnas en gång per år som en sorts stimulans åt organisationen samt för att stärka banden och ge personalen en chans att umgås. Detta är också mitt första möte med hela arbetsstyrkan.

Det sjungs för en utav kvinnorna som fyller år och sedan bär det av med vår lilla röda buss mot den gamla kolonialstaden Granada som ligger invid en stor sjö med 365 öar. Därifrån åker vi till Lagunas de apoyo, en stor kratersjö. Där har vi hyrt ett hus som ligger beläget med en fantastisk utsikt över sjön som verkligen inandas fridfullhet. Detta i kontrast till madrasserna som lyfts av ifrån bussen för att placeras ute på verandan och de mer än trettio människorna som befinner sig i ständig rörelse. Efter att ha installerat oss drar vi varma ner mot sjön och sitter i timmar och pratar i det ljumma vattnet. Jag känner vilken enorm tur jag haft att komma till organisationen och några dagar senare ha möjligheten att åka iväg och lära känna alla. Det känns som ett väldigt privilegium. Och visst har jag träffat starka kvinnor under mina tidigare erfarenheter i Latinamerika men aldrig kvinnor som till och med bryter tabuämnen vi fortfarande har i Sverige. En utav frågorna som gick runt när vi satt alla samlade var ”onanerar du?”, något som jag fortfarande upplever som ganska tabubelagt i Sverige. Alla svarade, vissa lite mer förlägna än andra. Eller samtal med kvinnor vars män vill gifta sig men där kvinnorna själva inte tycker det är en nödvändighet. Där barn kan vänta trots att man passerat de trettio.



En natts sömn och tidigt uppvaknande. Det var molnigt och sjön tog sig en helt annorlunda skepnad än mot föregående soliga dag. De stora träden låg inbäddade i dimma. Efter ett två timmar långt morgondopp var det återigen dags för gallo pinto, ris och bönor som äts morgon, middag, kväll. Sedan vidare till Masaya där vi besökte marknaden och därefter hade full orkester i bussen med dans och testande av nyinförskaffade instrument till cumbiarytmer.



De dagar som förflutit sedan resan har jag tillbringat tillsammans med en utav tjejerna i min arbetsstyrka, Idalia. Vi har varit ute i olika områden för att dela ut inbjudningar till en aktivitet vi hade med unga tjejer i söndags. Jag slet med min nyinförskaffade cykel som, upptäckte jag snart, inte borde haft några stänkskydd då jag fick stanna hela tiden och ta ut all lera som fastnat mellan stänkskydd och hjul. Till slut kom jag inte en meter. På eftermiddagen lämnade vi därför cyklarna men istället fick vi vandra hem i floder utav decimeterhögt brunt vatten för att komma ut ur denna del utav staden. Jag hade visst turen att inte få svamp... Medvetandet om miljön är inte särskilt stort och många utav soporna flöt också med i sörjan. Hembesöken gav dock mycket. Den fattigdom många lever i här kom plötsligt riktigt nära inpå.

/Joana Ivarsson Vitório

URSULA: Om ledare och ledarskap

URSULA GARRO I PERU, inlägg 2
Förra veckan var SIRA-SADA (Sistema de Informacion Regional de Arequipa – Sociedad Agrícola de Arequipa) värd för månadsmötet inom Programmet för Landsbygdsutveckling. I de här möterna har våra samarbetsorganisationer möjlighet att ta upp olika teman de tycker ar viktiga. Möterna kom till eftersom det fanns ett behov bland organisationerna att träffas och ha ett utrymme där de kunde enas om kriterier för arbetet inom programmet samt lyssna om varandras arbete och lära från varandra.


Den här gången var mötet i Majes. Efter två timmars resa kom vi till det lilla samhället El Pedregal. Där kunde vi njuta av Majes varma sol för en dag. Det är ungefär det man orkar i Majes för solen är så stark. Men man kan knappast klaga på solen, framför allt när man tänker på att det är formodligen kallt och blask i de flesta delar av Sverige. Man tar det man får...

Det var andra gången de hade månadsmötet och temat var ledare och ledarskap. SIRA bistod med lokalen och höll i mötet. Det som diskuterades inom gruppen var vilken slags ledarskap ville man ha inom programmet, vilka typer av ledarskap man ville uppmuntra hos de organisationer de samarbetar med, och hur man själv kan vara som ledare.

Jag tycker att tanken med dessa möten är god. Det kanske brister i att nå ett konkret resultat eftersom möterna är fortfarande nya. Organisationerna befinner sig fortfarande i processen att få tydliga slutsatser kring det som diskuteras. Men det var ändå givande att höra hur alla tänker kring ledarskap och ledare. Framför allt höra hur lika eller olika alla tycker och kunna få en uppfattning om hur de vill arbeta inom programmet.

Det blir intressant att se hur processen blir i fortsättningen och hur de tillsammas arbetar för att påverka regionen i en positiv riktining.

Tills nästa gång!

Ursula Garro

MARTINA: Bolivia - ett härligt kaos

Till att börja med vill jag presentera mig. Jag heter Martina Hibell och har en magisterexamen i statsvetenskap med inriktning på utveckling och demokrati. Förra året arbetade jag som volontär för Individuell Människohjälp i El Salvador och med praktiken här i Bolivia vill jag utveckla mina kunskaper om internationellt utvecklingsarbete och se hur liknande arbete kan fungera i olika organisationer, i olika länder.

Efter snart fyra veckor här börjar jag äntligen vänja mig vid den tunna, kalla luften i La Paz. Den tio minuter långa promenaden till kontoret är inte längre riktigt lika ansträngande och de ständiga backarna känns inte riktigt lika branta. Efter en lugn start har nu mitt arbetet kommit igång ordentligt. För närvarande går mest tid till att studera våra målgrupper för att förstå deras vardag och deras sociala, familiära och ekonomiska situation, ett arbete som ska ligga till grund för Svalornas så kallade baslinjestudie.

Än så länge har det varit många utflykter till staden El Alto strax utanfor La Paz. Resan från La Paz till El Alto är alltid lika spektakulär och exotisk med fulla minibussar, musik och en slående utsikt över Anderna och staden. Man lämnar de sluttande gatorna och de höga husen för att komma till ett helt platt El Alto, 4 000 meter över havet, där luften är ännu tunnare och full av mörka avgaser och andra lukter av avföring, smuts, rått kött och frityr. Trots detta är det en fascinerande stad skapad av och för immigranter som flyttat från landsbygden i jakt på ett liv med större möjligheter. Enligt vissa är livet lättare i staden än på landsbygden men många, framför allt inom första generationens immigranter, stöter på en hård livsstil och en vardag som långt ifrån lever upp till deras drömmar och förväntningar. El Alto är ett mycket fattigt område där man till skillnad från på landsbygden måste ha pengar för att ha mat for dagen. De flesta kvinnor jag har träffat ägnar sig åt att sälja varor på gator och marknader och utbudet är högst varierat. Vad du än söker kan du finna det på gatan; någon säljer sina bakverk, en annan sina handgjorda smycken och en tredje frukt från familjens tillgångar på landet.

Det är märkligt att man kan trivas så pass bra i en stad med galen trafik, kyla, minst sagt jobbiga lukter och tvivelaktig mat. De flesta på kontoret har dragit på sig diverse infektioner men än så länge har jag klarat mig alldeles utmärkt (peppar, peppar). Jag bor i området Sopacachi där det finns mängder med olika restauranter och utanför min dörr finns alltid färskt bröd, frukt och grönsaker. Som sagt är maten inte det allra mest spännande men jag har redan hunnit få några favoriter: salteñas och empanadas, som är en sorts piroger. Salteñas går inte att äta utan att söla ner sig totalt, men det kan det vara värt. Jag har dessutom smakat något som jag helst inte smakar igen, chuños. Dessa chuños är en svart liten potatis som blivit skördad, frusen, trampad, frusen igen och sen kokad. Mums! De är väldigt populära bland bolivianer men jag har än så länge inte stött på någon utlänning som njuter av denna föda. Vi får se, jag kanske tvingas vänja mig.

Hörs snart igen!

/Martina Hibell

SAUL: Tillbaka till barnen i Bolivia

Jag heter Saul Palm och är praktikant för Svalorna i Bolivia.

Två gånger tidigare har jag varit i Bolivia. Båda gångerna var jag här genom min utbildning till socionom. Inom utbildningen har man fältstudier i två månader och då var jag på ett barnhem. Sen på praktiken som är ett halvår fick jag vara på FNs befolkningsfond UNFPA. När man ska göra fältstudier inom socionomutbildningen så väljer de flesta att vara i Sverige på någon socialtjänst, skola, vårdhem eller anstalt. Jag ville däremot lära mig spanska samtidigt som jag gjorde mina fältstudier och med hjälp av en kompis kom jag i kontakt med barnhemmet Alalay. Jag märkte att jag fram till dess hade levt i en väldigt skyddad värld. Visst visste jag om att det fanns orättvisor men jag hade aldrig kunnat föreställa mig vad det var förrän jag kom till Bolivia. Med min vistelse i Bolivia förstod jag vad de orättvisorna man ser varje dag på TV innebär. Jag levde med barnhemsbarnen och de blev mina vänner som jag än idag håller kontakten med. De lärde mig spanska och om hur fattigdom kan påverka deras situation.

Jag åkte hem till Sverige och fortsatte plugga och efter ett år fick jag möjligheten att återvända till Bolivia. Då var det för att göra min praktik på ett halvår på UNFPA. Där var min uppgift att träffa ungdomar för att undervisa om deras rättigheter samt om sex och samlevnad. Jag blev otroligt förvånad över att nästan ingen hade kunskap om rätten till egen åsikt. De var enormt tillbakadragna och det var väldigt svårt i början att ha dynamiska övningar med dem. Men med tiden märkte jag förändringar i deras beteenden och att få vara med om den förändringen var väldigt kul.

Jag är nu klar socionom och vill fortfarande få uppleva liknande förändringar i ungdomars medvetande och beteenden. Svalorna stöttar organisationer som jobbar med gatubarn eller utsatta ungdomar för att de ska ska kunna utöva sina rättigheter. Jag kommer att delta i detta arbete och genom aktiviteter och övningar ge dem kunskap om deras rättigheter.

Saul Palm

DANIELA: Hej från vulkanstaden!

DANIELA MICHAEL I PERU, inlägg 1
Efter en kall natt i Lima, med filtar och underställ, kom jag till det soliga Arequipa! Från flygplatsen till Svalornas kontor körde taxichauffören som en galning och efter en presentation av alla på kontoret fick jag en säkerhetsgenomgång, som mycket passande inkluderade vilka taxibilar man ska och inte ska ta men också vad man ska göra vid eventuella jordbävningar. Kort sagt, sånt där som är nyttigt men inte särskilt roligt att behöva höra! Det sägs att Arequipa brukar känna av ungefär ett mindre jordskalv i månaden och jag har faktiskt hoppat till några gånger, för att sen ha upptäckt att det varit fyrverkerier...

Arequipa är helt klart iögonenfallande med Plaza de Armas och sin ståtliga katedral i centrum och snöklädda vulkaner runt omkring. På kvällen är ”Plazan” vackert upplyst och på helgen samlas där människor vid de roligt klippta träden och den svalkande fontänen. Det finns också en äldre man om brukar sitta på en av bänkarna med sin gamla skrivmaskin och skriva på beställning åt alla som inte själva har någon skrivmaskin eller dator!

En två timmars bussresa bort ligger det betydligt mindre urbana Majes och samhället Pedregal. Där spenderar jag några dagar i veckan på samarbetsorganisationen Asde, som är inriktad på landsbygdsutveckling. Själv har jag en magisterexamen i ”Utveckling och Internationellt Samarbete” och har gjort examensarbete i Mocambique om landsbygdsutveckling. På Asde har jag hittills deltagit i spännande aktiviteter involverande ungdoms- och kvinnoradio. En grupp kvinnor samlas en gång i veckan och bestämmer ett ämne som de tycker är angeläget att behandla. Med diktafoner i hand och några nerskrivna frågor går de sedan ut och ställer sina frågor till allt från läkare och politiker till enskilda klädförsäljare på marknaden. Radioprogrammen sänds sedan från Pedregal varje fredag.

Tidsbristen verkar vara ett stort problem för många av kvinnorna, som ofta har många uppgifter i hemmet de förväntas göra, och således har uppslutningen på dessa träffar inte varit den bästa. Trebarnsmamman Angela kan man dock lita på! Dels är hon väldigt glad i aktiviteterna dels har hon en man som, enligt henne, inte direkt bryr sig om hon vill hålla på med något utanför hemmet. Det är svårt att inte bli berörd av Angela som lyser upp ett rum bara med sin blotta närvaro! På bara de få gånger jag träffat henne är det uppenbart hur hon har utvecklats! Även om hon fortfarande på ett oskyldigt sätt tar handen för munnen över hennes lagade tänder, tar hon för sig och drar sig inte för att föreslå intressanta teman till radioprogrammen!

Daniela Michael

HEIDI: Vart tog elen vägen?

Nationaldagen firades nyligen, 14 september, med de obligatoriska skolparaderna i Nicaragua.

HEIDI I NICARAGUA, inlägg 2
Den frågan ställer sig ingen i Telica, här är man van vid att man varken har access till el eller vatten mellan ca 06.30-14.00, måndag-fredag och varannan lördag. Fast Telica ar inget undantag, detta gäller alla städer/byar i hela Nicaragua. Det är bara tiden på dagen då man är utan el och vatten som varierar. Orsak? Exempelvis bristen på olja, eller rättare sagt att det inte finns kapacitet att lagra olja.

Just nu pågar diskussioner med ESSO, huruvida de kan avvara en del av sitt lagringsutrymme. Än så länge har dessa diskussioner inte givit resultat. För att anpassa sig till denna begränsade tillgång på el galler det att lagra vatten (for att kunna spola sin toalett, till matlagning, till att tvätta sina händer o.s.v.) att förvara sin mat i en frys istället för ett kylskåp, att lägga upp sitt arbete efter accessen till el och njuta av fläkten extra mycket då den väl fungerar (det är runt +30-40C och hög luftfuktighet här). Något som fungerar väldigt bra däremot ar kyrkklockorna. Från 04.00 på morgonen till 06.00, var 15 minut, kallar de på Telicaborna till den katolska mässan.


Jag har en likadan tvättmaskin som många andra i Nicaragua. Funkar bra utan el!

Första natten då kyrkklockorna väckte mig trodde jag att byn var under anfall. Men eftersom inga kom utspringande från sina hus antog jag att den långa kyrkklockssymfonin var något normalt. Med andra ord behöver jag inte investera i en väckarklocka. Dessutom ser även Telicaborna till att jag vaknar ordentligt för runt 05.00 varje morgon ar det rena karnevalen på gatorna. I alla fall ljudmässigt. Några bilar finns knappt så det är inte de som låter utan alla fina bandspelare och dess högtalare som folk har i sina hem. Jag ar väldigt fortjust i salsa och bachata, men inte runt 5-6 på morgonen.... Och ska inte tupparna börja gala vid soluppgången och inte vid 04.00 da det ännu är beckmörkt? Jag måste hitta öronproppar.


Det här är min gata i Kvarteret ”Salinas” i Telica.

På dagen då vi inte har någon el är det däremot lugnt och tyst. Mest hörs grisarna och hundarna som springer på gatorna. På kontoret har vi hittills hunnit få besök av, förutom samarbetspartners, en gris, en mus, två hundar och geckoödlor. Vissa av dessa djur är numera även givetvis mina "kombos". Jag har verkligen hamnat från det ena extremet till det andra, från dödstysta och för lugna Traneberg i Stockholm till Telica, där även döva lär höra.

Hälsningar, Heidi Pintamo

Ni kan läsa mer om el-situationen i Nicaragua på:
latinamerika.nu

URSULA: Peru – Same same, but different

Ursula Garro med Salomé Apaza på samarbetsorganisationen SIRA-SADA.

URSULA GARRO I PERU, inlägg 1
Jag kan inte säga att de här var mina första veckor i Peru, för det är de inte. Jag kommer från Peru, men ändå känns det som mycket är nytt för mig här i Arequipa. Mina upplevelser här har öppnat för mig en helt annan sida till mitt land. En sida jag inte kände till, som hjälper mig förstå Perus verklighet.

Jag är socionom och därför är det sociala viktigt för mig. Jag kom i kontakt med biståndsarbete då jag praktiserade på Rädda Barnen i ett halvår. Där fick jag förtåelse om hur man arbetar med bistånd från svenskt perspektiv. Nu kommer det att vara intressant att se hur man arbetar med bistånd från mottagarens perspektiv och förhoppningsvis få en helhetsbild om biståndsarbete.

Det har gått två veckor sedan jag började min praktik på Sociedad Agrícola de Arequipa. Det är en jordbruksförening som erbjuder olika tjänster med syfte att stärka jordbrukarna. En av tjänsterna är ett informationssystem (SIRA) som ska bistå jordbrukarna med teknisk information via deras webbsida och bulletin, samt att forsöka skapa förutsättningar så att de som bor i glesbygda områden utanför Arequipa får tillgång till information genom offentliga internetstationer. Min uppgift är att hjälpa till genom att samla tekniskt material som ska att användas i deras webbsida och bulletin samt delta i de olika aktiviteter med jordbrukare som syftar till att medvetandegöra dem om varför det är viktigt att få tillgång till information.

Det är just det här som gör att jag har möjlighet att se Peru från ett annat perspektiv. Jag har nu möjlighet att resa till olika byar och komma i kontakt med folk som kan förklara varför situationen för bönderna ser ut som den gör idag, varför det är så svårt att ta sig ur den och hur den påverkar familjer och samhället. Jag håller just nu på att förstå hela den här problematiken och återkommer med reflektioner kring det i mina framtida inlägg.

Jag ser fram emot tiden jag har kvar. Jag vet att jag kommer att lära mig massor, samtidigt som jag känner att det finns möjligheten att komma med förslag och påverka. Stämningen på kontoret är mycket avslappnad och inte alls hierarkisk, vilket kan vara ganska ovanligt i peruanska sammanhang, detta gör att jag trivs mycket bra.

Vi hörs igen om några veckor!

Hälsningar, Ursula Garro

JULIO: Detektivarbetet har börjat

JULIO BARCELLOS I NICARAGUA: inlägg 1
Jag har nu redan bott i Nicaragua i fem månader och under denna tiden har jag även fått viss insikt i Svalornas arbete så det känns väldigt roligt och givande att nu få börja arbeta med organisationen. Dessutom får jag ägna mig åt det som jag är bra på och tycker är roligt, att genom olika medier dokumentera.

Jag ska genom visst detektivarbete och genom olika kanaler gräva fram information om Svalornas tidigare arbete i Nicaragua: besöka organisationer, göra intervjuer, fotografera, filma - ja, på olika sätt skildra det som finns kvar av Svalornas projekt genom åren här i Nicaragua inför föreningens 50-års jubileum.

Det är oerhört spännande, jag har redan besökt ett par organisationer här i Esteli och de har alla haft historier att berätta om samarbetet med Svalorna. Den ena organisationen har fått stöd av Svalorna till en grupp kvinnor som arbetar med lantbruk. Efter Mitch-katastrofen började kvinnorna organisera sig och Svalorna stöttade inköp av mark och djur för att kvinnorna skulle kunna bli självförsörjande, det startades även en fond för en form av mikrokrediter vid behov vilken fortfarande fungerar.

Annars trivs jag väldigt bra med att bo och leva i Nicaragua, jag kommer själv från Uruguay, men har bott i Sverige i stort sett de senaste 10 åren.

Nicaragua är ett jättefint land med vacker natur och trevligt folk, men oerhört fattigt och stora sociala klyftor.

Julio Barcellos

JOANA: De första dagarna

JOANA IVARSSON I NICARAGUA, inlägg 1
I måndags kom jag äntligen fram till Estelí efter att ha fått stanna några dagar till i Sverige och fixa med passet som olyckligtvis gick sönder några timmar innan avresa. Efter två dagars introduktion på Svalornas kontor hade jag igår min första dag på samarbetsorganisationen Proyecto Miriam, som arbetar med utbildning och genusfrågor. Miriam ligger lite i utkanten av staden och därför har jag idag införskaffat mig en cykel. Kan alltid vara bra med lite motion!

På Miriam kommer jag att ingå i ett arbetslag där man arbetar med flickor som arbetar som hembiträden i eller utanför det egna hemmet. Programmet syftar till att på olika vis stärka flickorna och göra dem medvetna om sina rattigheter.

Jag har utbildat mig inom statsvetenskap, mänskliga rättigheter och film. På Miriam är det därför meningen att jag även ska lära ut video.

Mina första dagar har varit oerhört positiva! Jag känner mig väldigt väl mottagen och ser verkligen fram emot de kommande månaderna.

Joana Ivarsson

HEIDI: En hälsning från Estelí!

Norla från APEADECO hämtade upp Heidi efter hennes introduktionsvecka för att ta bussen tillsammans till Telica.

HEIDI PINTAMO I NICARAGUA, inlägg 1
En veckas praktikant-introduktion till Nicaragua och Estelí här på Svalornas kontor har gått snabbt. Dock har en del hunnit hända. Felix har hälsat på. Vi hade tur för vi drabbades enbart av hårt regn medans östkustborna fick sina hem bortspolade och med följder värre än så därtill. Det värmde att se den solidaritet Esteliborna visade med sina landsmän då de genast började samla in kläder, mat, pengar med mera.

Mycket god mat har hunnit slinka ner. Tack och lov har magen varit nöjd med ”Gallo pinto” (Nicaraguas ”nationalrätt": ris och bönor, ihopstekt med lök), ”Zapote” (frukt med rött fruktkött som man äter färsk eller gör godis av) och allt annat nytt den fått i sig och inte har jag haft några problem med att ändra på dygnsrytmen heller.

Däremot var jag ännu inte redo för träning märkte jag då jag besökte ett av stadens gym. Efter en kort tids cyklande och några få vikter blev jag riktigt yr. Såpass yr att gympersonalen var tvungen att fånga mig då jag plötsligt inte kunde stå på benen och släpa mig över hela gymmet till ett vilorum för att där lägga mig på golvet med benen högt upp i luften. Så fort jag låg på golvet fick jag synen tillbaka för jag förlorade även den under en minut eller två. Alla praktikanter fick gå en första hjälpen kurs innan vi åkte till våra olika praktiktjänster. Jag hade trott att jag kanske skulle få användning av det, inte att det skulle bli mig det hela utövades på. Så jag antar att jag måste ge min kropp ännu mer tid att vänja sig.

Jag håller också på och vänjer mig vid min nya parfym ”Mygga” likväl som bullernivåerna. Det är nästan så att bilarna studsar fram reggeaton-style p.g.a. volymen...

Idag bär det av till Telica där jag kommer att vara stationerad fram till jul. Jag ser fram emot att samarbeta med organisationen APEADECO som arbetar med utbildningsfrågor. De arbetar med deltagande processer med syfte att få in utbildning för barn inte enbart på den politiska agendan utan även i samhällsmedborgarnas vardagsrutiner. Av de Centralamerikanska länderna har Nicaragua den sämsta skolnärvaron. Den obligatoriska sexåriga grundskolan påbörjas av 79% av barnen och avslutas enbart av 30%.

Innan jag avslutar detta inlägg, som är min första, bör jag nämna att jag är en kulturgeograf/samhällsplanerare som älskar det spanska språket och salsa ”al estilo cubano”. I Sverige har jag har arbetat med utbildning på grundskole- och högskolenivå och på fritiden har jag bland annat roat mig med västafrikansk- och orientalisk dans men mest salsa och reggeaton.

Nästa gång från Telica.

Hälsningar, Heidi Pintamo

Ps. Vill du läsa mer om de frukter som Heidi kommer mumsa i sig under sin Nicaragua-vistelse, kan du göra det här: Frutas de Nicaragua

Kommer snart

Här kommer du kunna ta del av våra praktikanters erfarenheter av biståndsarbete i de tre länder där Svalorna Latinamerika har verksamhet: Bolivia, Nicaragua och Peru. De kommer turas om att skriva så att det alltid finns något nytt från det land som du är mest intresserad av.

Har du synpunkter, tveka inte att kommentera. Praktikanterna börjar sina uppdrag i september.