MADELEINE: Några sista ord från Miami flygplats

Madeleine Winqvist i Nicaragua: Inlägg 3


Klockan är sex på kvällen. Om två timmar ska planet lyfta och ta mig tillbaka till Stockholm. Senast jag var på Miami flygplats var för tre och en halv månad sedan. Då var jag påväg till Nicaragua och Estelí för att arbeta som programassistent för Svalorna LA. Nu sitter jag här igen och ser istället tillbaka på allt jag upplevt under denna korta men intensiva tid i Nicaragua.

När jag ändå har lite tid att slå ihjäl passar jag på att skriva mitt sista blogginlägg. Det finns mycket jag vill berätta. Till exempel om alla intressanta människor jag har träffat, om de kvinnor, barn och ungdomar som delat med sig av sina livsöden, om de många aktiviteter jag fick chans att delta vid. Men jag väljer istället att tillägna mitt sista inlägg till arbetet som pågår inom Svalorna LA och dess samarbetsorganisationer.

Jag hade turen att få komma till Svalorna LA i Nicaragua just när man skulle börja planera inför en ny femårscykel av programmet Barn och ungas rättigheter och utveckling i Nicaragua. Den nya programfasen som kommer att fokusera på förebyggande arbete mot sexuell komersiell exploatering av barn och unga sätter igång andra halvan av 2012. Hösten har därför präglats av ett intensivt arbete med att lägga grunden för det nya programmet.

För mig har denna erfarenhet varit lärorik. Jag har bland annat fått en inblick i vilket enormt arbete som ligger bakom ett lyckat biståndsprogram. Det gav mig också tillfälle att lära känna de nya samarbetsorganisationerna som kommer att genomföra programmet. De har alla ett brinnande engagemang för barns rättigheter, och med sina skilda erfarenheter har de tillsammans den kunskap och styrka som behövs för att ta sig an ett sådant komplext tema som sexuell komersiell exploatering av barn och unga.

Ett tillfälle jag minns väl från höstens planeringsarbete var när Svalorna LA och samarbetsorganisationerna träffades för att komma överens om målet för det nya programmet. Diskussionerna var intensiva, tidsvis frustrerande och tidsvis fulla med energi och entusiasm. Det här var en avgörande stund. Det var nu inriktningen för de kommande fem årens arbete skulle avgöras. Det tog sin tid men tillslut kom gruppen fram till ett gemensamt mål för sitt framtida arbete.

Att arbeta förbyggande mot sexuell komersiell exploatering är ett viktigt men svårt åtagande. Det kräver att man utmanar etablerade normer och värderingar i samhället som exempelvis normer kring sexualitet, vilket i ett land som Nicaragua kan vara ett känsligt ämne att beröra. Jag är dock övertygad om att Svalorna LA tillsammans med sina nya samarbetsorganisationer kommer att göra en betydande insats för barn och unga som riskerar att utsättas för denna värsta form av kränkning. När jag nu fortsätter vidare på annat håll kommer jag med stort intresse följa deras arbete.

Lycka till och tack för en spännande tid!

Text och foto: Madeleine Winqvist

Lilla snigel, akta dig annars...

Angela Alcalá i Peru, inlägg 3

Nu har jag varit i Peru ganska länge och det känns bra att vara här. Jag har ett vanligt liv och jag trivs med det. Jag trivs med att inte vara turist. Från måndag till fredag jobbar jag på Svalorna Latinamerika, deltar i viktiga möten, går på konferenser, pratar om intressanta ämnen, skriver artiklar, tänker, analyserar. Mitt jobb är en del av mig och jag trivs oerhört mycket med det. En annan del av mig är min dotter Julia, som är tre år och en väldig fin liten tjej. När jag inte jobbar är jag oftast med henne. Vi hittar på roliga saker, går på restauranger o.s.v. Självklart har jag ett socialt liv med kompisar, där jag kan vara vuxen-Angela och inte jobb-Angela eller mamma-Angela. Men det är inte det jag vill skriva om här.

När jag är med Julia vill jag ge henne all min uppmärksamhet, vill ha kvalitetstid med henne och samtidigt som vi leker och har kul passar jag på att visa och lära henne de värderingar jag tycker är viktiga för henne att lära sig. Därför är det svårt för mig att resa med henne när det bara visas våldsamma filmer på bussarna i Peru. Jag är emot våld i alla sina former och vill inte att hon ska använda sig av våld på något som helst sätt. En gång kände jag mig som "tråkiga tanten" som sa till chauffören att byta film eftersom den var för våldsam. Jag fick arga blickar från några av resenärerna som ville titta på den brasilianska filmen där de svor var femte sekund och använde sig av våld. Jag ville inte att Julia skulle se den och inte heller de andra barnen som satt på bussen. Men ingen annan hade några problem med det. Bara jag.

I söndags reste vi mitt på dagen i tre timmar med buss och tack och lov sov Julia ganska länge men hon vaknade mitt i den blodiga filmen, precis när en man fick ett öra avskuret med en kniv och det rann massa blod. Hon hann se det och jag håller med det jag hört om att barn är som en svamp som suger åt sig all information de kommer åt. Här är bekräftelsen på den hypotesen: Jag ville att vi skulle sjunga på bussen istället för att titta på den hemska filmen. Och vad var det hon sjöng? Hon sjöng: Lilla snigel, akta dig, annars skär jag dig! Mmm... inte alls bra tänkte jag. Jag orkade inte gå fram till chauffören den här gången utan jag lekte hela vägen med Julia så att hon inte kunde se filmen. Vi hade det jätteroligt. Samtidigt tittade jag på alla andra föräldrar som satt med sina barn och tittade på filmen. Ibland undrar jag om jag är hjärnskadad av all antropologi, av alla mina tidigare fältarbeten som kanske har gjort att jag analyserar precis allt i alla situationer? Är det jobb-Angela som tar över ibland? Jag vet bara att ibland vill jag vara mammig och jag skäms inte för det. Och självklart vill jag att Julia ska sjunga den rätta versionen av lilla snigel...

Angela Alcalá

IDA: Lussebullar - godast i Bolivia

Ida Lind i Bolivia, inlägg 4

Av någon anledning slutar ofta samtalen med andra "expats" som flyttat till Bolivia i att handla om mat. De kan handla om maten i Bolivia eller om hur svårt det är att vara vegetarian här, men många gånger handlar samtalen om maten hemifrån som man saknar.

Nu i juletider har det varit ännu viktigare att berätta om alla sötsaker, allt gott på julbordet och doften av glögg och en riktig julgran. Trots att här finns enormt mycket julpynt i varje gathörn, skyltfönster och lägenhet har julstämningen inte riktigt infunnit sig...tills nu.

Shoppandet av julklappar har satt igång, något som är betydligt roligare när man befinner sig utanför Sveriges gränser, då det finns så mycket nytt man kan köpa. Dessutom är det Lucia, Sveriges vackraste tradition, om ni frågar mig. Detta innebär också att, efter ett par körövningar, så är det dags för Luciatåg. Förutom de levande ljusen, vita särkarna och den obligatoriska julstressen så är det lussebullarna som gör att julstämningen infinner sig. Jag har aldrig smakat en så god lussebulle i hela mitt liv! Och jag tror inte det beror på något hemligt recept utan på att det var just det som saknades för att jag skulle känna julstämning. En liten smak av svensk jul.

Det bästa med att fira en svensk tradition utomlands är att man får dela med sig av någonting man känner starkt för med personer från landet. Det känns som att jag äntligen får ge något tillbaka efter att ha fått tagit del av den bolivianska kulturen och dess traditioner med dans och musik under tre månader. Det har varit ett ständigt kulturutbyte men det är först nu det även är ett traditionsutbyte jag har med Bolivia, och det känns fantastiskt! Lite extra fantastiskt när man får vara huvudpersonen i dramat:

GLAD LUCIA var du än befinner dig!

Text: Ida Lind

Foto: Michaela Rosenholm, Ida Lind och Sanne Orozco Jensen

IDA: Kärlek och porr i offentliga rummet

Ida Lövestam i Peru, inlägg 7

I Sydamerikas skivbutiker trängs reggaeton-, samba-, R&B-, pop- och elektroskivor på hyllorna. En blandning av olika musikstilar, naturligtvis. Skillnaden mot svenska skivbutiker är konceptet för omslagen, som ofta är detsamma oavsett genre. En kvinnorumpa i stringtrosor, eller en halvnaken tjej som slänger en förförisk blick över axeln in i kameran. Eller varför inte en kombination av de båda på ett och samma omslag.

Det är inte bara musikindustrin som utnyttjar dragkraften i nakenhet. Frisörsalonger med affischer och restauranger med almanackor som pryds av i det närmaste nakna tjejer, annonsbilder i tidningarna som man i Sverige aldrig någonsin skulle råka se utan att göra ett aktivt försök. Jag gick förbi en klinik där en affisch gjorde reklam för diverse gynekologiska undersökningar, och jag undrade vilken målgrupp de har och vad de vill signalera. En sjuksyster i kort-kort klänning, med uppsprayat hår och plutläppar, ihållandes en överdiminsionerad spruta. Vill du bli injicerad av mig?, verkade hon vilja fråga med lite släpig röst. Ifall hon hade kunnat prata.




Samtidigt som hela omgivningen är sexualiserad, är sex här inte alls är okontroversiellt. Här bor man i regel hemma hos sina föräldrar fram tills man gifter sig, och dit tar man inte med någon för att sova över. Flick- eller pojkvänner, det spelar i många familjer ingen roll hur seriöst förhållandet är och hur accepterad ens partner är, in i flickrummet eller pojkrummet ska de inte, det vore att missakta hemmet. En del tar in på hotell, med föräldrarnas vetskap. Det är väl någorlunda okej att det händer, men inte i hemmets heliga vrå.

Arequipas gator och vrår är fyllda med förälskade par. De promenerar hand i hand eller omslingrade, de står i varenda gatuhörn och hånglar, sitter på caféer och restauranger djupt försjunkna i varandras ögon. Här är det inte, som i Sverige, otrevligt att vara "parig" när man umgås med andra. Det är kanske snarare lite konstigt om du inte beter dig käreksfullt mot din partner även när andra är närvarande. De förälskade har kastats ut på gatan, för hemma ska de inte vara. På gatan sitter de nu jämte affischer på nakna kvinnor, och visar sin kärlek för resten av världen.

Ida Lövestam

SANNE: Tillbaka i Bolivia

Sanne i Bolivia, inlägg 1

Äntligen händer det som jag har sett fram emot i flera år. Äntligen är jag tillbaka i mitt underbara och kontrastfulla Bolivia.

Då jag först kom till Bolivia 2005 träffade jag ett land plågat av social oro och politiskt kaos. Faktiskt var situationen så instabil att jag fick rådet att ställa in min resa. Beslutet om att ändå åka iväg blev livsförändrande och resulterade i kärlek mellan olika kulturer och mötet med ett land som på så många olika sätt porträtterade ojämlikhet och orättvisa. År 2005 var det bolivianska samhället paralyserat av strejker och livsmedelsförsörjningen till flera av de stora städer hade blivit avskuren. Presidenten avgick, den efterföljande presidenten ville avgå men fick inte. Sen kom presidentvalet i december 2005 som synliggjorde samhällsförändringarna som ändå hade varit på gång under lång tid. Valet av Evo Morales som president skapade ett hopp om förändring och förbättring. Ursprungsbefolkningen

som aldrig förr hade haft en politisk röst fick nu en helt ny roll och påbörjade ett uppror mot den extrema sociala- och ekonomiska ojämlikheten i Bolivia. På gatan såg man ursprungsbefolkningen marschera med en nyvunnen stolthet och när jag pratade med folk kändes det som att där fanns ett uppriktigt hopp om försoning och anspråk på jämlikhet oberoende av klass och kulturell bakgrund.

Då jag kom tillbaka till Bolivia i slutet av 2008 var den sociala och politiska oron tillbaka i Bolivia. Det kändes som att Bolivia var på gränsen till inbördeskrig och den kulturella splittringen mellan bolivianer i öst och i väst var större än någonsin. Ännu en gång hade ras och kultur blivit en viktig faktor på den politiska agendan och detta påverkade allvarligt kampen om försoning som hade varit så närvarande efter valet 2005. Den politiska retoriken från oppositionen i det östra Bolivia var präglad av avståndstagande från ursprungsbefolkningens kultur i det västra Bolivia medan retoriken från väst kännetecknades av ett avståndstagande från den "vita" befolkningen i öst. Jag upplevde denna interna splittring i Bolivia som en identitetskris; grovt sagt ville den västra delen av Bolivia göra upp med kolonialismens förtryck och hitta tillbaka till deras ursprungliga kulturella rötter medan den östra delen av Bolivia inte ville förknippas med ursprungsbefolkningens kultur utan det vita och moderna. Det verkade vara en kamp om att definiera vad det betyder att vara bolivian. Trots den nya politiska författningen som kom 2009, som säkrade Bolivia som ett plurinationellt land, verkade det som att det hade blivit viktigare än någonsin att definiera vad och vem man är som bolivian.

Idag, 2011, är den politiska och sociala situationen i Bolivia fortfarande för komplex för att kunna redogöras för i en blogg som denna. Bolivia kämpar fortfarande för att positionera sin kulturella identitet i en världen styrd av kapitalism och globalisering versus respekt för ursprungsbefolkningens kultur och önskningar, något som blev illustrerat under TIPNIS-demonstrationerna. Idag, när jag går på gatan i La Paz upplever jag att där har hänt sociala förändringar. Där finns fortfarande extrem fattigdom men det verkar som att regeringens metoder har skapat förändringar för några människor medan andra fortfarande lever utan sociala och politiska rättigheter. Den politiska retoriken om miljön och pachamama (Moder Jord) verkar vara långt ifrån verkligheten då gatorna drunknar i sopor. Evo Morales popularitet dalar och många bolivianer uttrycker att de känner sig exkluderade av regeringens retorik om vad det betyder att vara Bolivian. Vad framtiden bjuder på kan bara tiden utvisa…

Text: Sanne Orozco Jensen

Foto: Svalorna Latinamerika

ANGELA: Köpa solglasögon? Mmm, kanske, göra ett ultraljud? nej tack, inte idag.

Angela Alcalá i Peru, inlägg 2

Jag måste bara säga så här: Det finns inget som är omöjligt när det gäller att handla tjänster eller köpa saker i Peru. Varje dag blir jag förvånad över hur lätt det är hitta det just man behöver. Idag till exempel hade jag ont i huvudet och ville handla huvudvärkstabletter, då gick jag till apoteket och handlade bara 2, inte ett helt paket med 40st. som man måste göra i Sverige. På helgerna, när parkerna öppnar (ja, de är stängda på vardagar), då kan man passa på att kontrollera vikten och väga sig. För detta betalar man bara 50 ”centavos” vilket motsvarar knappt 1,50 svenska kronor. Behöver man solglasögon, så finns det gott om gubbar som säljer dem på gatan. Och jag måste erkänna att de är otroligt jobbiga. De tjatar oerhört mycket på en att man ska köpa solglasögon, trots att de ser att man redan har ett par. Nä, jag föredrar nog tjejerna på ”Calle Goyeneche” som ler trevligt och bjuder en in till deras kontor så att man kan göra en undersökning med ultraljud. Till deras inbjudan svarar jag lika vänligt nej tack, och tänker att det är helt bissart att det finns en hel gata med tjejer som bjuder in alla förbipasserande tjejer till att göra ett ultraljud. Och det konstiga är att ingen annan tycker att det är konstigt. De skulle lika gärna kunna jobba på en restaurang och bjuda in alla förbipasserande till att äta dagens lunch.

Sen finns det en miljon saker man kan köpa på gatan. Det finns både gubbar och tanter som har ett kit med alla möjliga saker man kan tänka sig. Vilket jag tycker är väldigt bra. Här om dagen när jag gick på gatan såg jag att det fanns en snäll tant som sålde allt mellan himmel och jord: lim, sopppåsar, barnböcker osv. Jag gick hem med en påse klädnypor och en pincent i handen. Sen finns det de som sitter på gatan och erbjuder tjänsten att skriva åt en på skrivmaskin. Lite gammaldags och jätteroligt tycker jag. Man kanske ska dit när man ska skriva ett kärleksbrev... Ja, vad ska jag säga, jag tycker att det är oerhört praktiskt med alla dessa tjänster, man hittar alltid det man behöver och till och med det man trodde att man inte behövde!

Angela Alcalá

MADELEINE: Vad händer med rättigheterna när kyrkans makt missbrukas?

Madeleine Winqvist i Nicaragua, blogginlägg 2

För två veckor sedan var det presidentval i Nicaragua. Det slutade med en brakseger för Daniel Ortega som får sitta kvar vid makten. Valprocessen var intressant men också bekymmersam att följa då den visade hur långt politikerna är villiga att gå för att vinna väljare. I Nicaragua, där nästintill hela befolkningen är kristen och majoriteten är troende katoliker, har den katolska kyrkan och religiös övertygelse fått en betydande roll i det politiska spelet.

Nicaragua är en sekulär stat och sedan 1939 råder religionsfrihet. Den katolska kyrkan har dock starkt inflytande i samhället och de katolska biskoparnas åsikter har stor inverkan på befolkningen. Det är därför inte ovanligt i Nicaragua att politiker använder religionen för att vinna folkets stöd.

Den omvalda presidenten Daniel Ortega är en av de politiker som har insett fördelarna med att föra samman politik och religion. Han använder sig ofta av kristen symbolik i sina tal och gick bland annat till val med slagorden "kristendom, socialism och solidaritet". Genom att alliera sig med kardinal Obando, huvudstadens ärkebiskop, och låta honom representera partiet i offentliga sammanhang har banden mellan partiet och kyrkan stärkts ytterligare.

Med katolska kyrkans starka fäste i Nicaragua är det emellertid inte konstigt att politiker vill visa upp en nära relation till kyrkan. Inför valet gick biskoparna ut med ett öppet brev till befolkningen i vilket de presenterade vilka egenskaper en presidentkandidat som är värd att rösta på skall ha. De avrådde bland annat från att rösta på presidentkandidater som är för abort och samkönat äktenskap.

Biskoparnas inflytande över politikerna gör sig speciellt tydligt i abortfrågan. Abort är sedan 2006 totalförbjudet i Nicaragua, även när kvinnans eller fostrets liv eller hälsa är i fara. När Amnesty International under sitt besök tidigare i år kritiserade abortförbudet satte detta igång en stark motreaktion hos biskoparna, som konsekvent hävdade rätten till liv. Ingen av presidentkandidaterna ifrågasatte biskoparnas hårda linje trots många protester från civilsamhället. Istället slöt de upp bakom biskoparna och gick alla till val med löftet om fortsatt abortförbud. Politikernas ovilja att ifrågasätta biskoparna i abortfrågan kränker inte bara kvinnans sexuella och reproduktiva rättigheter, det ger också företräde för de mest konservativa rösterna inom den katolska kyrkan framför mer liberala tolkningar.

För att vinna väljare krävs slughet och smidighet. Men när det politiska spelet riskerar att gå ut över något så fundamentalt som religionsfriheten och rätten till sin egen kropp och sexualitet kanske det är dags att se över spelets regler.

Text och foto: Madeleine Winqvist

IDA: De framlidna kommer på besök

Ida Lind i Bolivia, inlägg 3

”De Dödas Dag” i Bolivia, även kallad ”Alla Helgons Dag”, börjar mitt på dagen den första november varje år. Under ett dygn kommer nära och kära som avlidit på besök till familjerna, som tar emot dem med blommor, mat och musik.

Foto: Avery Leigh White

Det är inte vilken mat som helst som lagas och bakas utan mycket av det har ett symboliskt värde. Ett exempel är att man bakar bröd i form av en stege, för att de framlidna ska kunna klättra upp till himlen, eller i form av en häst, för att de snabbt ska kunna transportera sig tillbaka.

Dessutom bakar man något som på aymara kallas ”tantawawas” som gav mig ett lite obehagligt intryck först. Det är bröd formade som dockor med målade, inbakade barnansikten.

När jag går vägen upp mot kyrkogården är gatan kantad med försäljare som staplar dessa ”bröddockor” på sina bord, tillsammans med sötsaker och pyttesmå glasflaskor med läsk och öl som man ska sätta vid graven.

Det första jag ser när jag kliver in på kyrkogården är stora cementlängor och det tar någon sekund innan jag förstår att allt är gravar och att man här begraver personer på höjden för att få plats med alla. Vissa gravar har bara ett tomt hål där man ställt blommor medan andra är lyxigt inglasade. Vissa har bilder på de avlidna. I vissa brinner ljus. I vissa ligger frukt, bröd, cigaretter och drickor. Tustentals personer är på besök under denna dag men de är inte klädda i svart och det är ingen sorgsen stämning. Vissa gråter men samtidigt hörs det sång och musik, det dansas och det skrattas.

Till en början känner jag mig påträngande, som att jag spionerar på en begravning och jag är rädd att familjerna ska tycka att jag lägger mig i deras privata angelägenheter. Efter att min vän som är fotograf, gått fram och pratat med personer, tagit deras portätt och jag sett deras glada reaktioner känner jag mig tryggare. Ingen ifrågasätter att jag är här och deltar i sorgen/festen.

Grupper med musiker går runt och spelar för de avlidna, om familjerna så önskar och mot en billig penning förstås. Vi sätter oss ner på en trappa och lyssnar när ett tiotal unga killar, med bastrummor, cymbaler, panflöjter och gitarrer, spelar och sjunger en glad melodi. Det är så vackert och jag känner ett leende sprida sig mitt på den centrala kyrkogården i La Paz.

Text och foto: Ida Lind

Porträttfoto: Avery Leigh White

infobolivia@svalorna.se

SANNA: Från ett mörkt och höstigt Stockholm

Vi praktikanter här på kansliet har inte varit jättebra på att uppdatera våra bloggar, men nu var det äntligen dags! Lite skrivkramp, lite ovana blogga, och känslan av att Sverige inte är lika spännande som verksamhetsländerna har gjort att i alla fall jag har skjutit upp det hela.

Men nu är det faktiskt spännande saker på gång!

Senaste nytt är att Vilma Núñez de Escorcia har blivit tilldelat årets Stieg Larsson-pris, och nu är hon i Sverige och ska delta i ett seminarium. Det ska diskuteras rätten till abort – är den hotad även i andra delar av världen, och kanske till och med i Sverige? Det ska seminariet få upplysa om, och det får bli något jag återkommer till.

Andra spännande saker på gång är MR-dagarna som går av stapeln i Stockholm den 14 till 15 november. Det finns möjlighet att gå på seminarium, att träffa andra organisationer och föreningar, och dagarna kommer helt enkelt bidra till lite beslutsångest när man ska försöka bestämma sig för vad man ska gå på. Svalorna LA ska dessutom bidra med ett miniseminarium, där det ska prata om ekonomiska rättigheter och Peru. Det ska inte missas!

November fortsätter att vara spännande, då det den 19:e till 22:a är Globala Malmö där syftet är att få ned globala frågor på mer lokalnivå. Den 25 november är det Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor, och det planeras en otroligt spännande dag.

Det finns trots allt lite ljus i allt höstmörker. Dessutom har lussebullarna kommit!

IDA: Svalornas maskineri smörjs i Peru

Ida Lövestam i Peru, inlägg 6

- Hur många ska komma ifrån Bolivia?
Frågan ställdes ett antal gånger under planeringen inför Svalorna Latinamerikas regionsmöte i Peru. Det skulle vara allmänt val i Bolivia till högsta domstolen dagen innan mötets början, och det var dessutom oklart om svalorna ifrån Bolivia skulle kunna korsa gränsen dagarna innan mötet på grund av TIPNIS-marchen som man trodde skulle nå La Paz någon av dessa dagar. Vilka i personalen som skulle kunna komma till Peru, vilken dag, och med vilket transportsätt, var länge oklart.

När alla som skulle komma ifrån Bolivia, Nicaragua och Sverige väl var på plats och mötet tog fart gick dock allt som på räls. Tider hölls och schemat sprack inte trots att det fanns mycket att diskutera. En rad givande diskussioner - om ideologi, anställningsvillkor, genus- och miljöarbete, resultatmätning, förhållningssätt till lokala samarbetsorganisationer, kontroll av användning av finansiella medel med mera med mera - hölls under veckan. Allt arbete som utförs i de tre verksamhetsländerna skulle harmoniseras och samordnas, och när helgen kom tror jag knappast att jag var den enda som kände mig ganska rejält... slut.

Förutom att diskutera allt som behövde diskuteras, var en annan fördel med mötet att få träffa de som kommit dit, i verkliga livet. Människor som jag bara känt som namn på en skärm, i ett annat land, som jag har mailat med eller haft skypemöte med eller hört talas om, fick äntligen ansikten och personligheter! Det finns ett mervärde i att skapa en vi-känsla, och det känns bra att tänka att nästa gång jag har kontakt med någon av dem så vet jag lite mer om dem jag pratar med än deras namn, arbetsuppgifter och kvalitén på deras internetuppkoppling.

Lördagen var sista dagen på regionalmötet, och söndagen blev en paus, en utandning, innan måndagen kom. Jag funderar över vad mötet har givit mig, vad det har betytt att träffa medarbetare från andra delar av organisationen, ta gemensamma beslut och definiera ansvarsområden tillsammans. Jag kommer fram till att min plats är lite tydligare nu, även om jag redan visste vad jag själv arbetade med. Jag visste vilken kugge jag var. Nu vet jag hur maskinen ser ut.

Ida Lövestam

IDA: Mandalas – lösningen på den ekonomiska krisen?

Ida Lind i Bolivia, inlägg 2

Trots att dagen varit varm biter kylan i fingrarna när jag på kvällen kliver in på bakgården till ett hus i centrala La Paz.

Det är byteshandel på gång.

Ett tiotal personer som jobbar med projektet håller på att bygga upp sina stationer och skriver på stora lappar vad de har att erbjuda. Här erbjuds allt från organiskt hemmagjort schampo och egengjord choklad till lektioner i modern dans och datorinstallationer. En man har till och med skrivit på sin lapp att han erbjuder sig att lyssna.

För kvällen är det även premiär för den nyuppfunna valutan Mandalas.

När folk börjar strömma in uppstår en smärre förvirring. Hur mycket ska man egentligen ta betalt i den nya valutan? Vissa säger en Mandala medan andra säger tjugo. Detta leder till en hel del skratt men snart hittar den lilla marknaden en slags ekonomisk balans, två Mandalas för chokladen och femton för ett par örhängen i återvunnen plast. Många fortsätter också med den traditionella byteshandeln, varor mot varor. Rossmary Jaldín har mot slutet av kvällen lyckats byta till sig en hel kartong med filmer, marmelad, en keramikkurs, en fotografikurs och gratis tandvård. I utbyte har hon lovat att sticka vantar och sjalar.

Hon strålar.

”Det är så värt det, vilken kväll!”, utbrister hon medan hon visar mig allt hon kommit över.

Oktober månad innefattade den internationella dagen för utrotande av fattigdom och det känns som världen kokar av längtan efter förändring. Många tycker sig se ett behov av att hitta alternativa levnadssätt och alternativa ekonomier för att världen inte ska gå under av den ohållbara jakten efter ökade rikedomar. Framför allt så tänker jag på rörelsen Occupy Wall Street som numera inte bara pågår i New York utan har spridits över hela världen. Jag tänker också på Bolivia och ursprungsfolksmarschen från TIPNIS som pågick i två månader. För dem är inte utveckling i form av ökad BNP prio ett, utan de betonar vikten av att ta hand om Moder Jord (Pachamama). Mer om marschen finns på latinamerika.nu.

Jag kan inte påstå att jag tror att den nya valutan Mandalas kommer förändra situationen för världsekonomin men med tanke på utfallet för alla som var på evenemanget skulle jag säga att det är ett lyckat initiativ, vare sig det blir världsomvälvande eller inte!

Ida Lind

infobolivia@svalorna.se

ANGELA: Spanska som andra språk

Angela Alcalá, Peru, inlägg 1

Först och främst måste jag säga att spanska är mitt modersmål. Hur som helst så har jag upptäckt att ”arequipeño” är ett nytt språk för mig. Jag måste erkänna att jag skäms lite när jag inte förstår när servitrisen på restaurangen förklarar för mig vad ”caigua rellena” är. Hon pratar om en fylld grönsak och när hon ser att jag inte förstår, försöker hon förklara att ”caigua” liknar en annan grönsak, en grönsak jag inte heller vet vilken den är. Jag har känt mig vilse på den kulinariska fronten i Arequipa. Jag använder andra uttryck, andra ord för grönsaker, föremål och diverse. Men, men, sakta men säkert och efter tio dagar i Arequipa då jag hade testat väldigt många olika maträtter, kändes det som om jag var på väg att bli en arequipeño-matproffs.

Och det är inte bara när det gäller mat som jag har känt mig vilse, på jobbet har jag lärt mig många användbara ord (som jag i smyg skriver i mitt block så att jag vet vad de betyder). ”Equidad” dvs. ”jämställdhet” är ett mycket bra ord, ”empoderar” dvs. att få målgruppen vi jobbar med inom Svalorna Latinamerika att förstärka sin roll i samhället, är också ett mycket bra ord. Jag har inte bara ändrat mina ordval när jag beställer mat eller när jag pratar med mitt NGO-språk, jag har olika tonlägen beroende på vad jag gör också. Jag har ett allvarligt tonläge när jag bokar en konferenslokal, ett skämtsamt tonläge när jag prutar hos taxichauffören, ett avslappnat tonläge när jag är ute med Ida (den andra praktikanten) eller om jag är med andra peruaner utanför jobbet. Jag må ha spanska som ”första språk” men här gäller det att lära sig nya koder och samhällsregler så att man gör sig förstådd!

"Caigua rellena" (Fylld caigua)

En peruansk meny: Rena grekiskan för mig!

Angela Alcalá

MADELEINE: Väggkonst som inspirerar

Madeleine Winqvist, Inlägg 1


Det bästa jag vet med att komma till andra kulturer är att jag för en stund lyfter blicken från marken och verkligen upplever min omgiving. Så när jag för en månad sedan kom till Nicaragua och Estelí för att påbörja min praktik, var bland det första jag uppmärksammade alla de väggmålningar som pryder Estelís husmurar.

De här väggmålningarna är mer än konst, de är ett sätt att förmedla ett budskap. Många av dem är annonser eller har ett partipolitiskt budskap, men så finns också de där målningarna som förmedlar något annat. Som ger ett budskap om förändring, jämställdhet, respekt och rättvisa.

Temana varierar. Ibland handlar det om barnens rättigheter, andra gånger om respekt för miljön eller ickevåld. Men varje gång jag går förbi en ny målning tänker jag att det är ett otroligt effektivt sätt att nå ut med ett budskap. Färgerna är starka och bilderna talar sitt tydliga språk. Ingen kan undvika dessa målningar och den information de förmedlar.

En dag möter jag Osiris, en kvinna som fullständigt brinner för detta kulturella uttryck. Hon började måla på väggar på 80-talet då trenden först kom till Estelí. När vi samtalar förstår jag att det finns så mycket mer bakom målningarna än vad jag som betraktare kan se. Osiris förklarar att det viktigaste med väggmålning är skapandet snarare än budskapet. Väggarna fungerar som verktyg för barn och ungdomar, som något som hjälper dem att reflektera. Att uttrycka sig om sina liv och sin omgivning. Barnen deltar i hela skapandeprocessen, från ide till uttförande, och genom att vara en del av detta kollektiva skapande stärks deras självkänsla samtidigt som de lär sig att tänka kritiskt och agera. Idag har Estelí fler än 130 väggmålningar skapade av barn och unga.

Det är ju fantastiskt! Budskapen som får mig att reagera så starkt är resultatet av något kanske ännu viktigare - barn och ungas möjlighet att uttrycka sig och komma till tals. Vi i Sverige kanske kan lära oss någonting av detta. Vi är duktiga på att marknadsföra våra kampanjer och organisationer, vilket är bra eftersom vi syns och hörs i samhället. Men vad väggmålningarna kan visa oss, är att det även finns andra sätt att förmedla ett viktigt budskap. Som kanske inte följer de senaste trenderna inom marknadsföring, men som bygger på delaktighet och gemensamt engagemang.

Nej, det är det här som är det bästa med att resa - att inspireras av andra kulturer.

Madeleine Winqvist

PERNILLA: Långsiktiga värden.

Pernilla Nordvall i Sverige/Peru, inlägg 7

Dagen efter att jag kom hem från Peru regnade det. Efter månader utan regn var jag tvungen att dra på mig min vita regnkappa med lila prickar för att gå ut och känna hur regndropparna rann ner för mitt ansikte. Ner för ansiktet och in under kläderna.

Att komma tillbaka till Sverige efter att ha bott i Peru i fem månader har lett till nya insikter om mitt hemlnd. Sverige är ett grönt land. En bjärt kontrast mot Arequipas vita vulkansten. Här härskar en nästan bedövande tystnad i jämförelse med Arequipas bullriga trafik och att stå på en gata och inte se en enda människa är något som jag knappt kan dra mig till minnes att jag varit med om där.

Ibland kan jag känna att vi lever i en kultur som är fixerad vid att individen ensam måste vara framgångsrik på alla plan. Att uppnå omedelbar lycka och framgång blir ett överordnat värde som får oss att missa det bredare perspektivet. Vad framgång och lycka egentligen är råder det allt större förvirring kring, och min uppfattning är att allt fler blir fångade i sina egna krav på att förverkliga sig själva. Resultatet är att vi går runt med skygglappar som gör oss blinda för andra. Solidaritet och empati har blivit två slitna begrepp som sedan länge har passerat sina bäst-före datum.

Men allt är inte ensidigt och Sverige är inte endimensionellt. För en vecka sedan höll Björn Reisnert och jag en föreläsning i samarbete med filmfestivalen Latinamerika i Fokus. Jag berättade om våld i hemmet och om hur vi stödjer våra målgrupper i deras arbete med att förändra attityder. Björn berörde publiken med att berätta om Rosa Mamanis livsöde; en kvinna som lyckats lämna sin våldsamma man och som numera kämpar för att försörja sig själv och sina söner.

I publiken fanns flera generationer av engagemang. Där fanns människor som engagerat sig för Latinamerika i 30 år, vars kämparglöd ännu inte falnat. Där fanns studenter som ville engagera sig och veta mer. Dessa människor är bevis på att allting inte bara handlar om snabba framgångar, utan att långsiktighet och medmänsklighet fortfarande har ett värde.


Pernilla Nordvall
lokalgrupp.skane@svalorna.se

IDA: Kärlekens dag – Kvinnorna tar initiativen

Ida Lind i Bolivia, inlägg 1

Jag hinner knappt landa på 4000 meters höjd förrän jag får veta att det är Kärlekens dag kommande dag i Bolivia. Vilket härligt välkomnande med en dag av kärlek, tänkte jag!

I Sverige är det inte ovanligt att tjejer tar initiativ till relationer och uppvaktar den hon är intresserad av. Enligt en av dagstidningarna här i Bolivia finns det även här många som frångått det traditionella ”man uppvaktar kvinna”- konceptet. Tidningen intervjuar en kvinna som förklarar hur det kommer sig: ”Nuförtiden tar kvinnor på sig roller som tidigare varit uteslutande mansroller och detta påverkar även de sociala rollerna”. Dagarna då mannen var den som skulle bjuda ut kvinnan på promenad eller på bio, är förbi, skriver tidningen.

En del anser här, precis som i Sverige, att dessa kärleksdagar mest är ett kommersiellt jippo. På kärlekskvällen, när mörkret lagt sig, tog jag en promenad på den upplysta avenyn El Prado. Gatljusen reflekterades i hundratals röda, hjärtformade ballonger med texten
”I LOVE YOU”. Trottoaren kryllade av kärleksfulla par och i varje gatuhörn kunde den som ville köpa rosor till sin partner. Det verkar som att det fortfarande är stora förväntningar på att det är mannen som ska uppvakta. Jag såg då ingen man som fick en ros av sin partner. Detta får jag bekräftat från en tjej från La Paz som bott i Sverige i flera år. ”Man märker stor skillnad på Sverige och Bolivia när det kommer till vem som uppvaktar vem”.

Normer tar självklart tid att förändra. Att en av de största dagstidningarna skriver om tjejer som tar mer initiativ visar ändå på att det knakar i de traditionella stereotyperna när det kommer till vad som är typiskt kvinnligt och manligt. Något som artikeln missar att analysera är de stereotyper män förväntas leva upp till. Sådana här förändringar kan även vara till stor lättnad för dem. Tänk vad skönt att slippa förväntas vara den som ska ta initiativ hela tiden. Därför vill jag säga ”Grattis alla bolivianska män!”

Läs hela tidningsartikeln (på spanska)

Ida Lind

infobolivia@svalorna.se

IDA: Sockerchock

Ida Lövestam i Peru, inlägg 5

Efter två månader i det (då) somriga Sverige är jag sedan några veckor tillbaka i Arequipa för att fortsätta min praktik några månader till. Och jag märker att jag liksom en guldfisk förvånas över samma saker om och om igen. Varför har toalettpappret dränkts i stark parfym, undrar jag. Och varför saknas det toalettsits på så många av de offentliga toaletterna, är det verkligen en så pass stor investering? Tar folk med sig dem därifrån, eller går de sönder väldigt lätt? Jag förstår det inte alls. Och så undrar jag till sist varför det är så svårt att leva nyttigt här.

I somras, i Sverige, hävde jag i mig kilo efter kilo med både hembakat och köpt bröd. Surdegsbröd. Fullkorn och frön. Här är det aningen svårare, både att hitta ingredienser till att baka själv, och att hitta bröd som inte bara är vitt pluff med luft. "Fullkorn", står det på paketet, men vitt rostbröd är det jag hittar jag när jag öppnar det. Nyligen fick jag höra att det faktiskt finns grovt bröd här också. Både gott och nyttigt tydligen, men tyvärr mer än dubbelt så dyrt.

”Vad vill du ha att dricka till maten?”, frågar tjejen som jobbar på restaurangen jag gått till. En läsk ingår, vatten kostar extra. Kanske är det för att jag är bortskämd med rent, gratis, vatten i kranen, men jag tycker ändå att vatten borde vara billigare än läsk. Och det är inte bara på restauranger som jag finner denna vurm för söta smaker; den så kallade naturella yoghurten är knappast naturell och ingen frågar mig huruvida jag vill ha socker i kaffet utan istället hur många skedar de ska skopa i.


Man undrar ju lite över konsekvenserna för folkhälsan, när sötat är billigare än sockerfritt, grovt bröd dubbelt så dyrt som vitt, och när utgångspunkten är ”med extra socker” medan ”utan socker” anses avvikande. Jag förvånas över samma saker, som detta, varje dag om och om igen. Fast å andra sidan verkar jag också förvåna alla andra om och om igen, när jag uttalar de nästan aldrig hörda orden: ”utan socker tack”.

Ida Lövestam

VANESSA: Sista dagen och början på något nytt

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 5

Slutet på min praktik men även en början på något nytt, ett nytt äventyr i en annan del av Peru.

Praktiken har närmat sig sitt slut och jag har deltagit i min sista workshop för denna gång i Majes (2 timmar utanför Arequipa) på en skola. Där förberedes det inför Perus ”Fiestas Patrias” (Perus nationaldag). Eleverna förberedde en liten mässa där varje region som finns i Peru står representerad. Vissa elever har på sig traditionella kläder från regionerna och det presenteras varje regions traditionella specialiteter, allt från den typiska maträtten till den unika historien. Hela syftet är att lära sig om Perus olikheter vad gäller kultur, språk och etniciteter. När jag gick runt på mässan påmindes jag om min tid på högstadiet då vi hade motsvarande ”Kulturdagar” och ”Internationella dagar” med syftet att man lär sig om andra kulturer. Det var roligt att se att olika länder har liknande workshops och tankar.

Jag besökte skolan med två lokala samarbetsorganisationer till Svalorna LA för att dela ut diplom och priser till elever som hade engagerad sig extra mycket i ett projekt som funnits på skolan. Projektet bestod av en lite bokhörna i skolans lilla bibliotek som innehöll olika temaböcker om till exempel mänskliga rättigheter, våld i familjen, miljö etc. Det finns några elever som hade utmärkt sig extra mycket som hade läst mycket och ritat olika konstverk till de olika teman. De belönades med diplom och priser! Jag presenterades som representant för Svalorna LA som är finansiärer till projektet och jag fick dela ut diplom och priser, vilken ära!

Och det har varit en ära att få vara praktikant! Tiden har varit otrolig lärorik och intressant! Det har varit ett oförglömligt äventyr! Jag fick frågan tidigare i veckan, vad jag har gillat mest; det är utmaningen med praktiken! Jag tycker om utmaningar och möjligheten att få lära mig nya saker och utvecklas, något jag verkligen har fått göra på Svalorna LA! Ovärderliga erfarenheter som jag tar med mig till nästa utmaning: mina universitetsstudier i Lima! Och som man brukar säga, ett avslut är alltid början på något nytt. Och snarare än ett avslut så är detta ett uppehåll, jag hoppas på att återvända nästa år till Svalorna LA i Arequipa för min C-uppsats.

Gracias y hasta luego!

Vanessa Daurer

VANESSA: Gör eget papper!

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 4

Inspiration och kreativitet flödar på en workshop om hur man tillverkar eget papper.

Vi besökte en skola i Yarabamba utanför Arequipa för att göra eleverna medvetna om ett miljötänk och hur man kan återvinna. Detta var väldigt annorlunda än vad jag hade föreställt mig, jag trodde vi skulle gå igenom hur man sorterar sopor som bäst. Men här fick barnen istället lära sig hur man kan använda gammalt och skapa nytt. De fick återvinna gamla tidningar och göra nytt papper utav de. Detta med hjälp av en köksmix, vatten och en handgjord liten press av trä.

Varför fick jag aldrig lära mig hur man gör eget papper? Jag kommer ihåg att jag fick besöka ett pappersbruk där man tillverkade papper. Mitt minne från det besöket är en illaluktande rundvandring på Skellefteås pappersbruk med monster till maskiner, som jag uppfattade det som då. Visst var det häftigt, men tio år senare är det minst lika roligt att faktiskt få se hur man kan göra papper på egen hand och vad man åstadkomma själv. Barnen uppskattade workshopen och engagerade sig glatt och lekfullt, medans jag stod funderade på när jag skulle ställa mig hemma i Sverige och återvinna alla reklampapper jag brukar få hem i brevlådan!

Vanessa Daurer

Almedalen: Ska man ta debatten?

För ett år sedan, inför valet, så gick diskussionen. Ska man ta diskussionen mot Sverigedemokraterna eller leder det till att de främlingsfientliga åsikterna når ut till fler personer? Ska man istället ignorera? Når de då färre personer eller får de föra fram sitt främlingsfientliga budskap oemotsagda? Frågan är svår. Det finns självklart inget facit och det är svårt att veta om förra årets valresultat hade kunnat bli ett annat om media och politiska partier hade agerat på ett annat sätt.

Frågan om man ska ta debatten eller ignorera kom upp när extrema abortmotståndare kom förbi det tält som Svalorna Latinamerika delar med RFSU och Afrikagrupperna. De tågade gatan fram och tillbaka på gatan med skyltar med foton på aborterade foster. Vi som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter kände hur det började koka inom oss. Skulle man bemöta dem eller inte. Jag stack till dem en kampanjfolder för vår kampanj ”rätten till din egen kropp” för att åtminstone visa att vi står för en motsatt åsikt.

När de gick förbi oss igen kunde en av killarna från RFSU-Gotland inte låta bli att stoppa en av männen från abortmotståndarna och fråga: ”Hur tänker ni?” Det blev början på en lång diskussion mellan ”vårt” tält med Svalorna Latinamerika, RFSU och Afrikagrupperna mot abortmotståndarna. Debattknepen var fula, en tjej från abortmotståndarna började ta fram bilder på sina barn och de försökte stenhårt spela på känslor. Vi pratade om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Jag som Svala tog upp situationen i Latinamerika, hur våldtagna unga flickor i Nicaragua inte har möjlighet att välja abort om de blir gravida. Abortmotståndarna anser att det är rätt. När en kvinna eller flicka blir gravid efter en våldtäkt anser de att det i alla fall är positivt att ett barn kommer till världen.

Debatten i sig gav inte mycket. De rabblade sina svar, skickligt retoriskt inövade. Ingen av oss som är för kvinnors rättigheter att bestämma över sin kropp ändrade åsikt och abortmotståndarna lär knappast ha ändrat sin ståndpunkt. Jag blev arg när jag såg dem. Deras åsikter är så långt från det jag, och Svalorna LA, står för. Från en del andra kvinnoorganisationer kom debattörer och sa till oss att ignorera dem. Att inte ge dem uppmärksamhet för det är det de vill ha.

Vid tillfället kändes det skönt att säga vad jag tyckte men efteråt började jag fundera. Var det då någon idé att ta debatten? Diskussionen gjorde att de ställde sig runt våra tält och blev kvar en längre tid. Det blev en exponering för dem. Som tur var verkade det endast väcka anstöt bland förbipasserande. Ett abortförbud eller en mer restriktiv abortlagstiftning verkar långt borta i Sverige men hur ska vi hindra att de vinner mark i framtiden. Vad tror ni? Ta debatten eller exkludera dem från debatten?

I år talade en främlingsfientlig partiledare i Almedalen. Hade vi kunnat förhindra det?

Hanna Carlsson,

Frivillig Svalorna Latinamerika

Foto: Nadja Wahlborg

BJÖRN: Almedalen: På väg till Almedalen och samtalen

Svalorna LA är redan på plats i Almedalen.  Jag är på väg dit nu och på tåget till Alvesta passar jag på att läsa regeringens Skrivelse om Sveriges politik för global utveckling. Det handlar om fattigdom och det skrivs att målet är att utrota den. Vilken stor utmaning! Hur gör man det?

Det står att det handlar om att skapa möjligheter för individer att öka sin levnadsstandard och stärka deras makt över sina egna liv.
Det stämmer säkert att individens frihet är viktig, men vem ska skapa möjligheter för individen? Individerna själva eller en stat?

På stationen i Alvesta står en ung man och pratar i sin iPhone. Han är på väg att starta ett företag. Han målar upp en vision om ett leksaksföretag som han vill starta. ”Det gäller att bygga långsiktigt; vi börjar med första generationens klossar och sen bygger vi ut…” Den unga mannen är fri och skapar sig kanske en bättre ekonomisk situation genom företaget.

Efter ett tag kommer en liten flicka, fram och vill ha pengar. ”Ge mig pengar”, säger hon tyst. Det finns så klart ingen direkt koppling mellan dessa två personer och händelser, men tanken slår mig ändå: Ju mer pengar vi vill ha för oss själva, desto fattigare tycks vi bli generellt. Finns det kanske en koppling ändå?

Tåget som ska ta mig vidare är försenat. Inte så ovanligt. Jag hörde på nyheterna att även Grekland håller på att montera ner sin järnväg, som de en gång byggt upp med gemensamma medel. Istället för att samarbeta och bygga något tillsammans, blir staten (och folk) desperat. De säljer ut och vill ha mer pengar.

Strävar vi efter pengar blir vi fattiga. Strävar vi efter samarbete och omtanke som förenar och håller samman, så kanske vi blir rikare gemensamt och då kanske flickan slipper be om pengar på Alvesta station.

Alltså, individuell frihet, strävan och företagande är säkert bra, men jag tror att det måste finnas en grund att stå på för att undvika ekonomiska klyftor i samhället – lokalt och globalt. En fungerande infrastruktur, allomtäckande sjukvård och bra skolor som vi tillsammans bygger upp och utvecklar tror jag är en viktig grund och utgångspunkt för individens egna ambitioner.
 
Jag hoppas att dessa globala och lokala frågor kommer att diskuteras i tältet Global Rättvisa Nu i Almedalen där Svalorna LA redan håller till. Det ska bli intressant att höra vad andra har att säga.

Björn Reisnert

Almedalen: Mingel och engagemang

Jag är långt ifrån Lourdes i Peru, Edson i Bolivia och Erenia i Nicaragua. Långt från våra målgrupper i Latinamerika. För ett år sedan var jag på väg tillbaka till Sverige efter att ha arbetat med Svalornas Latinamerikas landprogram i Peru. Nu befinner jag mig på Almedalsveckan i Visby och undrar om jag bland alla människor, broschyrer och seminarier kan göra en insats för att förbättra situationen för Lourdes i Majes i södra Peru och alla andra i Svalornas målgrupp.

Det som har slagit mig i Almedalen är hur mycket folk det är, hur jag vid varje gathörn ser en känd politiker, en känd journalist och någon som kanske är en gammal bekant eller en politiker som jag inte riktigt kan sätta fingret på vem det är. Företagarna är här. De syns och hörs, delar ut gratisprodukter och bjuder in till sina mingel. Politikerna, stressar fram på gatorna för att slippa bli stoppad av var och varannan person och de allra mest kända verkar bli eskorterade och syns inte alls. Alla som är på plats tävlar om att bjuda in personer på seminarium och dela ut sitt material. Synas och höras är viktigt. Ibland känner jag mig väldigt långt ifrån Lourdes!

Men så blir jag peppad. Så många engagerade och peppade personer som arbetar för att förbättra världen och Sverige utifrån sin synpunkt och synvinkel. Jag blir engagerad när jag hör starka tjejer berätta om sitt arbete som Sharafs hjältinnor mot hedersrelaterat våld och förtryck inom Fryshuset. Tjejer som i en svensk kontext kämpar för rätten till sin kropp.

Våra tältpartners som arbetar med allt från att stoppa ockupationen av Västsahara till sexualupplysning på Gotland. Seminariet om trafficking där jag inser att planerna i Nicaragua att arbeta mot sexuell exploatering verkligen kan vara ett bra sätt att arbeta med roten till detta världsomspännande problem. Barn- och äldreminister Maria Larsson, rikspolischefen Bengt Svensson och de andra paneldeltagarna fick också svara på min fråga hur Sverige samverkar internationellt för att förhindra människohandel.

Maja Permerup från Svalorna Latinamerika informerar Maria Larsson om Svalorna LAs verksamhet

När jag möter engagerade människor som kämpar för rättvisa i Sverige. När jag möter de som vill veta mer om Svalorna LA , om vår verksamhet i Latinamerika så känner jag mig närmare Lourdes. En del viktiga politiska makthavare stannar verkligen upp och lyssnar på oss. Ungdomar, stannar upp och berättar att de vill engagera sig och jag får dela med mig om och berätta om Lourdes, Edson och alla de andra i vår målgrupp.

Hanna Carlsson,
(frivillig fd Programsamordnare i Peru)

Almedalen: Man köper inte u-båtar på Facebook - varför arbeta med sociala medier?

Sociala medier är ett sätt att mötas! Sociala medier arbetar man tyvärr ofta med bara med lillfingret… men det är på väg att förändras, och många ideella organisationer vill mer!
Det är mediestrategen Brit Stakstons inledande ord när förlaget Idealista, LSU med flera andra diskuterar sociala medier under ett lunchseminarium på Almedalsveckan på Gotland.

Men hur går vi från ett ”gilla” på Facebook till annat engagemang? Brit tipsar om att ge verktyg till de människor som gillar organisationen på Facebook, så att de vet hur de kan bidra på andra sätt.

Helene Sigfridsson, miljöpartist som tidigare arbetade för "Makalösa föräldrar", blev årets lobbyist 2010. Hon berättar hur man där använde Facebook och Twitter för att nå ut till både medlemmar och andra. Hon ger också ett exempel på hur hon använde en diskussion på deras Facebookgrupp för att skriva en debattartikel.

Men är det så att vissa frågor lockar mer än andra? Visst är det så, men det finns en potential även inom de små frågorna – även de som är intresserade av dem finns där.

Hur ska vi hantera okunskap om sociala medier? Hantera den med kunskap – såklart! Se till att det finns intern förankring, ge alla redskap att kunna vara med i diskussionen om vad det innebär för organisationen – varenda en i organisationen som har grundläggande kunskap kan komma med smarta idéer! Var reaktiv, och proaktiv! Reagera på det som händer i din omgivning, lyssna in medlemmar.

- Jämför med det här seminariet här idag – enda sättet vi har gjort reklam är via Almedalskalendariet och på Twitter imorse – ändå är ni här så många.

Det säger Brit till oss i publiken i den fullsatta kyrkan. Det är soppseminarium, kön ringlade lång och soppan tog slut långt innan den sista personen hade tryckt in sig på kyrkbänken längst bak. Andra tips Brit ger är att se till att man känner igen sig i den grafiska profilen, att det händer saker på era Facebooksidor och så vidare. En varnings lyfts också för envägskommunikation – då kan man skjuta sig själv i foten. Vi måste vara på plats i sociala medier och ”snacka”. Använd sociala medier på de sätt det passar bäst. Försvarsmakten säljer inte u-båtar på Facebook, men inte heller på telefon, säger Brit för att åskådliggöra sin poäng.
Sociala medier ger en fantastisk möjlighet att agera på människors engagemang, är en av slutsatserna på seminariet. Det ger möjlighet att skapa nya plattformar, eller ersätta gamla plattformar som inte längre finns. Många organisationer kämpar för att hitta bra sätt att engagera sig enkelt. Sociala medier innebär fler sätt att göra enkla saker, vilket särskilt gynnar ungdomsorganisationer, menar Felix från LSU. Kommunikation handlar ofta om resurser, och sociala medier ger möjligheter att med små medier nå ut brett! Du behöver inte hitta på nytt hela tiden – återanvänd i nya medier, ur nya vinklar, etc.

Som vikarierande informationssamordnare för Svalorna Latinamerika funderar jag mycket på det här med sociala medier. Själv är jag på plats i Almedalen utan en smartphone och jag Twittrar inte. Det känns som att jag missar något.

Så nu vill jag ha era åsikter:
Hur viktigt är det att Svalorna Latinamerika syns på Internet, och var är viktigast för oss att finnas? Vilken dialog vill ni läsare ha med oss som arbetar för , och är engagerade i, föreningen Svalorna Latinamerika? Vad vill ni prata om? Och slutligen: VAR ska vi finnas – på Facebook, hemsidan, bloggen? Ska vi börja Twittra? Eller föredrar ni hederliga (men för oss ganska kostsamma) brev på posten?

Kommentera här, eller på vår gillasida Svalorna Latinamerika – samarbete för rättvisa! på Facebook. Det går också bra att skriva ett mail.

Fortsätt följ oss på Almedalen, och ha en skön sommar!

/Maja Permerup, vikarierande informationssamordnare
maja.permerup (AT) svalorna . se

NADJA: Almedalen, dag 1

Svalorna Latinamerika har anlänt till Almedalen!

Jag skulle egentligen skrivit detta bloggginlägg igår, men hann/orkade inte, något som kanske bara visar hur mycket det finns att hitta på här. Måndagen i Almedalen var trasslig för många människor som skulle hit med färjor som var dubbelbokade och det långa väntetider. Vi Svalor hade däremot åkt hit redan på söndagskvällen och kunde njuta av värmen och stämningen som båda steg gradvis under hela dagen. Vi packade upp ett av våra informationstält som vi delar med Emmaus Sthlm och Latinamerikagrupperna och började sprida information om vårt arbete för ekonomiska rättigheter och vårt torsdagsmingel ”Lust att tala om sex?”

Vi hann även med flera seminarier och på ett av dem som handlade om Solidaritet och demokrati i Moderaternas politik fick svalan Katarina Wallgren chansen att fråga varför man lämnat Nicaragua om man är så mån om att skydda de mänskliga rättigheterna? Hon som fick frågan blev ganska ställd och kunde inte få fram ett tydligt svar, men sa tillslut att det handlade om att koncentrera insatserna. Vi var kanske inte så imponerade av detta svar, men det viktigaste var ändå att frågan ställdes! Detta är en stor anledning till varför vi är här på Almedalen, närheten till våra beslutsfattare och nyckelpersoner är påtaglig och du har chansen att prata med alla. Istället för att maila och ringa för att kanske lyckas nå viktiga personer kan man här bara stanna dem på Hamngatan eller räcka upp handen vid ett seminarium. Vi gillar Almedalsveckan!

När klockan blev sex packade vi ihop tältet, köpte pizza och satte oss i gräset för att lyssna på Reinfeldts tal. Efter talet gick vi vidare och hamnade på Friheten, en krog vid Donnersplats där det blev politisk allsång tills det var dags att traska hemåt o sova kudde.

Nu ska jag iväg och packa upp vårt andra tält som vi ska dela med RFSU Gotland och förväntar mig en dag lika rolig som igår och om ni är här i Almedalen, kom gärna förbi! Är ni inte här, så får ni kan ni följa oss här på bloggen varje dag.

/Nadja Wahlborg

VANESSA: Turisterna har anlänt i Arequipa

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 3

Det som är ett allvarligt problem i Peru är gapet mellan rika och fattiga, ett gap som är mycket stort. Minimilönen i Peru ligger kring 550 soles vilket motsvarar ungefär 1257 kr (1 soles= 2,286kr OANDA). Även om man får mer för pengarna här så är det svårt att kunna leva på denna summa, framförallt om man har en familj att försörja. Om man har gått en motsvarande yrkesutbildning blir lönen något högre kring 1000-1200 soles (2286-2744kr) och har man en

utbildning från universitetet får man ännu lite bättre lön.

Igår så tog jag en taxi istället för buss där jag möttes av en nyfiken men vänlig taxichaufför. Han frågade mig om turisternas mentalitet när de är ute och reser, vilket slog mig som en ganska intressant fråga egentligen. Jag försökte förklara att de flesta vill uppleva en ny kultur, ny miljö osv. Ytterligare en följdfråga blev då varför turisterna inte har pengar att spendera när de är ute och reser? Jag försökte förklara att de sällan vill betala överpriser och mer än vad det generella priset är. På något sätt så uppfattas turister/backpackers som snåla när de inte vill betala mer än nödvändigt, en reaktion som jag även mött i Asien. Men han gav mig rätt i att det finns olika priser där man skiljer mellan utlänningar och lokalbefolkningen. Senast i lördags läste jag i tidningen om hur turismen är en stor inkomstkälla och hur konflikterna om gruv- och oljeindustrin i Puno har påverkat researrangörerna och även lett till en del förluster. Framförallt här i Arequipa drabbades man och var tvungna att ställa in vissa resor samt att det finns en oro om att många åker direkt från Lima till Cusco (Machu Pichu) istället för att ta vägen via Arequipa.

Foto: Vanessa Daurer

VANESSA: Glad Midsommar

VANESSA: Rester från valkampanj på hus och murar

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 2

När jag har åkt ut från Arequipa till orterna utanför till olika workshops som till Yarabamba och Mollebaya så är det aldrig tråkigt. Det finns så mycket mer att se än bara höga vulkaner, berg och odlad mark, man kan även passa på att lära sig om Perus politiska historia. Rester från valkampanjer finns överallt, på husmurar och på stenar ute i ingenstans, här är det inte klotter utan här sänds valkampanjare ut för att förespråka en viss kandidat till president.

Även halvfärdiga hus står här och var, människor som har migrerat närmare staden men som egentligen har andra hem någon annanstans. Jag får höra att för två år sedan bara så fanns det ingenting där och nu står det överallt lite varstans halvfärdiga hus utan tak utanför Arequipa.

Efter att ha kommit fram till Yarabamba för att vara med på en föreläsning om eget företagande och mikrolån hittade vi ingen nyckel till lokalen. I den här lilla orten verkar alla känna alla men ingen nyckel fanns det. Efter att ha blivit runt skickade så fick vi låna en kvinnas affär/café för att ha föreläsningen där, otroligt gästvänligt och i Peru så går man efter peruansk tid och lugn, en sak i sänder. Men trots detta så finns det även ett slags fungerande kaos i Peru, när jag åkte buss nu på morgonen så trycks man in som en sardin i en sardinburk in i bussen, desto fler desto större kramkalas.





Vanessa Daurer

VANESSA: Första veckan, första gången Latinamerika, första jordbävningen

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 1

Vi sitter på kontorets måndagsmöte där vi diskuterar veckans arbete när jag helt plötsligt vaggas i min stol: ett litet jordskalv.
Det blev träning på var de säkra områdena finns på kontoret och vad som ska göras när en jordbävning inträffar, här tränar vi på jordbävningsövningar snarare än brandövningar.

Efter en vecka i Arequipa slås jag fortfarande av hur vackert Arequipa är och hur annorlunda Peru är från allt jag känner. Kaktusar stora som träd, vulkaner större än Kebnekaise så man tappar andan, och visst tappar man andan i Arequipa, vi är trots allt på ca 2400m höjd.

Jag ska tillbringa två månader här och åka ut i de olika områdena för Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram (PDR). Det startas även upp ett nytt program (PDR2) i ett nytt område längre bort och högre upp i bergen, i Media de Castilla ett mycket fattigt område. Vi åkte upp förra veckan genom massiva bergsområden på en slingrig väg där minibussen behöver stanna i varje kurva för att backa för att komma runt, detta på över 3000 meters höjd med bergstoppar som täcks av snö i en värme på säkert 40 grader. Vilken mäktig känsla!

I Unon (en liten by i Media de Castilla) hade vi en workshop för att identifiera problemen i samhället inför det nya programmet, det som slog mig var de stora hälsoproblemen som inte är fysiska. Stress och alkoholism är till exempel två utbredda problem, något som kanske oftast tas som fördom att vara ”moderna” problem i ”moderna” samhällen men genom veckan som varit så märker jag att även om det är ett annat land, annan kultur och språk, finns det liknande problem, liknande mål och drömmar-vi är trots allt alla människor.

Foto: Vanessa Daurer

PERNILLA: Att aldrig bli färdig

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 6

Sista kvällen på kontoret i Peru. Och jag är fortfarande inte färdig.

Så småningom har jag börjat inse att det kommer jag heller aldrig att bli. Jag har också kommit att inse att detta är något mycket positivt. Att inte vara färdig betyder att ha mer att ge. Att inte vara klar innebär att ha ett driv. Att inte vara färdig innebär att detta är en fortsättning och inte ett avslut.

När jag klättrar ombord på den jättesvala av plåt som ska ta mig hem till Sverige vet jag alltså att även om jag lämnar kvar en bit av mig själv här så tar jag mitt engagemang med mig hem. Engagemang, självförtroende och arbetslust är kraftiga vapen.

I Majes, som ligger ungefär två timmar från Arequipa, träffade jag en 16-årig kille, Luis, som berättade för mig att han vill vara del av sin förändring. Han förklarade för mig att han och hans vänner redan har tänkt ut vad de ska läsa på universitetet och att han vill axla rollen som den som för sitt land framåt.

Jag kunde knappt tro mina öron. Sällan har jag hört en 16-åring som talar med en sådan självsäkerhet om sin förmåga och om sin framtid. Visserligen är det säkert så att det inte kommer att gå precis som Luis har tänkt sig. Livet tillåter ju som bekant sällan det.

Men jag håller på Luis. Även om vi kanske aldrig blir färdiga så jobbar vi vidare på varsitt håll – Luis och jag.

Pernilla Nordvall

PERNILLA: Om jag bara inte vore vit.

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 5

Häromdagen, när jag var på väg till mataffären slogs jag av en tanke. Tänk om jag inte vore vit utan såg ut som alla andra istället. Jag kan inte direkt påstå att jag blir illa behandlad för att jag är vit, men jag syns liksom. Det syns att jag egentligen inte hör hit och jag känner ett ständigt behov av att markera att jag visst gör det.

Vissa dagar är det oerhört frusterande att tvingas värja mig mot allt ifrån solglasögonsförsäljare till resbyråer som försöker få mig att köpa deras produkter. Det är inte det faktum att de försöker sälja saker i sig som går mig på nerverna, utan att de tar sig friheten att dra slutsatser om vem jag är på grund av hur jag är skapt. För jag kan lova att de inte hade varit lika ettriga om jag inte vore vit. Hur mycket jag än försöker smälta in så kommer jag aldrig ifrån mina gener.

Om bara några veckor är jag tillbaka i Sverige och kommer då inte att vara mer annorlunda än någon annan. En paus från livet som utlandssvensk och en trygghet att veta att oavsett var i världen jag hamnar så kommer alltid gamla, trygga Sverige att finnas kvar. Detta får mig dock att tänka på de som bor i Sverige och i andra länder som inte kan åka någonannanstans för att inte känna sig utpekade och utstirrade.

Pernilla Nordvall

BJÖRN: Många bäckar små…

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 5

Innan jag kom hit hade jag definitivt bilden av Bolivia som ett progressivt land i miljöfrågor och jag tänkte att det fanns en utpräglad miljömedvetenhet hos folk i allmänhet. Efter att ha levt här i ca fyra månader är jag övertygad om att den bilden måste nyanseras.

Under de senaste åren har Bolivia drivit en radikal miljöpolitik på internationell nivå. I Cancun 2010 var Bolivia det enda landet som inte undertecknade klimatmötets slutdokument.

Tidigare samma år arrangerade sociala organisationer ett folkligt klimatmöte i Cochabamba för att öppna upp för en radikalare debatt om jordens framtid ur miljösynpunkt.

En vän som var där gjorde dock en intressant iakttagelse. Samma personer som pratade om vikten av att skydda och respektera moder jord var de första att slänga sitt skräp på marken.

Det är frapperande hur stort glappet är mellan regeringens ambitioner och gemene mans attityd till miljön.

Ett exempel är från en dagsutflykt till en dalgång utanför La Paz. När vi nyss avslutat lunchen dumpar en annan god vän till mig en tom tonfiskburk i den redan förorenade floden. Mitt svenska allemansrättshjärta upphörde att slå för en kort stund. 
  

Vid första anblick ger de bussar som kör runt i La Paz en gemytlig och nostalgisk känsla: Ford, Chevrolet och Mercedes från 60- och 70-talen som repareras om och om igen. När bussen är på väg förbi och ett svart illaluktande rökmoln fyller ens lungor luckras dock nostalgin upp i avgaser.

Detta är så klart ett ekonomiskt problem, men jag tror också att folks medvetenhet är viktig.

Kanske är en förändring på väg. Jag har sett tecken på det, dels inom Svalornas LAs program Suma Thakhi där miljöperspektivet är en självklar del i den integrerade utbildningen.

En annan sak är 240 ungdomar utklädda till zebror som är anställda av kommunen i La Paz. De jobbar med att ge bilister insikt om vikten av att uppföra sig i trafiken och de gör barn och ungdomar medvetna om betydelsen av att hålla staden ren från skräp. Många beckar små kan göra förändring i det långa loppet.

Björn Reisnert

SANNA: För jag har blommor i mitt hår...

Vi har väntat länge nog nu tycker jag, så med risk att uppröra en och annan SMHI-fantast och kalenderperfektionist så tänker jag säga det; sommaren är här!

Innan vi sänker tempot är det hursomhelst dags att köra gaspedalen i botten en sista gång. På kansliet här i Stockholm har parollen ”… men det där behöver vi inte tänka på förrän i maj” ljudit som något slags mantra i korridoren under våren. Den meningen har vaggat in oss i något slags tryggt lugn, ända tills någon satte orden i halsen för ett par veckor sedan. Det är som om vintermånaderna är så evighetslånga att allt som kan förknippas med uteserveringar, sandaler och trädgårdsskötsel mest känns som en vit lögn man drar för att få småbarn att sluta tjata. Mitt uppe i informationsturnéer, konferensdagar på Sida, stödkonserter och mors dag-manifestationer har vi i alla fall blivit varse om att det där med maj faktiskt är något som finns på riktigt. Vips har vi därmed fått en ny påstådd sanning att avvaktande betvivla, nämligen den att vi praktikanter alldeles snart avslutar vår tid på Svalorna Latinamerika. Men även detta är sant. Det lär man väl inse nånstans i början av nästa vecka, när det blir dags att ställa i ordning sitt skrivbord för nästa praktikant som ska flytta in.

Allt eftersom planerade aktiviteter äntligen genomförs och praktiköverlämningsbreven börjar ta form får man också tillfälle att tänka tillbaka på tiden som varit. Våren 2011 har varit minst sagt händelserik. För egen del har jag fått en ny förståelse för hur organisationsarbete kan se ut och hur det är att arbeta för målgrupper som befinner sig på andra sidan jorden. Jag har lärt mig om hur frustrerande det kan vara att arbeta under knappa resurser, men också hur det kan föda kreativa och nytänkande lösningar.

Världen av biståndsarbete och utvecklingsstöd är i ständig rörelse och förnyelse. Ingenting är någonsin skrivet i sten, mer än det engagemang och den glöd man möter hos många som valt att ägna sin vardag åt att arbeta för en lite bättre värld. Jag har sprungit på många seminarier, temadagar och kurser, ordnat frivilligmöten och stått vid infobord. Jag har pratat och pratat och pratat med olika sorters människor. En hel del av dem har varit skeptiker som fastnat i någon slags föreställning av att ”rädda världen – människorna” ägnar mer tid åt att fika och sätta blommor i håret än vad svenska folkets skattebetalare någonsin borde godkänna. Skeptikerna kommer alltid att finnas och bästa sättet att hantera dem är definitivt inte att vända ryggen till. Tvärt om kan det vara någonstans mitt emellan dig själv och den som ser världen ur en annan synvinkel som de mest effektiva och intressanta idéerna finns.

Det händer grejer! Nya generationer och några modiga uppstickare från de äldre åldersgrupperna verkar mer och mer villiga att sudda ut gamla, svartvita föreställningar. Det är på tiden. För i en såndär svartvit värld ryms inte särskilt många fantasifulla lösningar och det råder väl inga tvivel om att det är just såna vi behöver för att nå de där målen som alla pratar så väldigt varmt om?

Jag vill avsluta med blommor i håret, inte för att provocera, utan för att jag gillar blommor. Tror nästan jag pluggar ur mina hörlurar så att alla kan höra den här gången. Nadja är med mig vet jag. Här kommer den igen. Nu kör vi. Släpp in solen! Glad sommar, vi ses i höst!
http://www.youtube.com/watch?v=Q8DkmzIcDeA