Att mäta resultat av aktiviteter

I veckan har jag, blandat med att vara med på workshops, utbildningar, möten osv, hjälp till att översätta den årliga rapporten för arbetet med sexuell kommersiell exploatering i Nicaragua. Jag får en sådan extrem kick av att läsa om resultat som har uppnåtts under 2014 och sedan få se och höra om det i verkligheten, så detta blogginlägg kommer att vara baserat på dessa kickar.

Något som slagit mig är hur extremt komplext det är att mäta resultat när vi arbetar med att ändra normer i samhället. Detta är ett arbete som kräver ett permanent och kontinuerligt arbete under många år, ni kan nog hålla med om att det är lättare att mäta antalet vattenbrunnar som man grävt eller hur mycket vinst ett företag går med förhållande till att mäta om barn och ungdomar ser sig själva som rättighetsbärare och sociala subjekt?

Ungdomar i Telica läser en folder om förebyggande av SKE

Men hur mäter man resultatet av de aktiviteter som genomförs?

Vanligen ser man till att målgruppen och de grupper som man jobbat med under året svarar på olika enkäter vars frågor är baserade på indikatorer (ett framtida blogginlägg kommer handla om indikatorerna), enkätsvaren kompletteras oftast med djupgående intervjuer. Beroende på de svar som ges så kan man få konkreta resultat i hur många, procentuellt sätt, har uppnått de förväntade resultaten. Exempel på resultat från den årliga rapporten:
• 72 % av barnen och ungdomarna ser sig själva som rättighetsbärande individer och är medvetna om att de har samma kapaciteter och förmågor som vuxna
• 28 % av barn och ungdomarna anser sig ha lite kunskaper i förhållande till vuxna och borde förhålla sig till ett underläge gentemot vuxna då de är i utveckling.
• 60 % av de intervjuade vuxna accepterar att föräldrar använder bestraffning i form av våld som uppfostringsmetod gentemot sina barn.

Ungdomar i Telica, Nicaragua i workshop om riskfaktorer

Dessa resultat vägs mot tidigare år för att kunna se om en förbättring har skett. Även om programmet än inriktat på sexuell kommersiell exploatering (SKE) så handlar inte alla aktiviteter explicit om det, då det finns många olika orsaker till SKE så måste man angripa från flera olika angreppsvinklar. Ämnen som man har berört denna vecka i Telica, Nicaragua inkluderar: könsrelaterat våld, barns rättigheter, riskfaktorer och sätt att skydda sig mot SKE, våld i uppfostran, kvinnans och mannens roll i hemmet etc

Det som de flesta workshops jag varit på i veckorna har gemensamt är att man ifrågasätter och belyser situationer och problem i samhället som deltagarna får diskutera.  Det är i dessa diskussioner som min kick kommer och jag förstår mer bakom dessa 72,28 och 60% procent:

• När jag får höra om Isadora som genom att lära sig om sina rättigheter hjälpte sin syster att komma ut från ett våldsamt förhållande.
• När en grupp föräldrar kommer fram till att det inte är jämlikt att när en flicka blir kvinna så tilldelas hon massa skyldigheter (laga mat, bli mamma, måste skydda sig själv mot män..) och när en pojke blir man så får han massa friheter (han får gå ut och festa, röka, dricka..)
• När en mamma berättar om när hennes son diskar och farföräldrarna kritiserar honom för att göra kvinnogöra och sonen självmant säger att diska även är mansgöra.
• När 20 stycken 14åringar i början av dagen inte har en aning om vad sexuell kommersiell exploatering är och efter 2 timmar kan analysera riskfaktorer som finns i samhället.
• När en pappa berättar att han alltid varit våldsam och aldrig vågat prata med sina döttrar om sexualitet, men att han nu förstår vikten av att kommunicera med sina döttrar och att vinna deras förtroende.

Ungdomar som diskuterar, Telica

Att vara vittne till deltagarnas förändring i sitt tankesätt gör att jag ser och hör tydliga resultat. Jag vet inte om man kan jämföra konkreta resultat som en grävd vattenbrunn eller en miljon i företagsvinst mot ett barn som inte tillåter sig luras in i sexhandeln av en främling eller en kvinna som inte går med på att utnyttjas i hemmet. Men jag vet att dessa skillnader i attityder och tankemönster kommer att leda till stora förändringar i samhället här, det jag inte vet är hur lång tid det kommer att ta…

Ungdomar i process att förändra sina tankemönster? 

Hälsningar från Telica, Nicaragua

Elin Jakobsen Rydstedt, programpraktikant

Kampen för jämställdhet är inte bara för kvinnor

Igår kväll var Sonia och jag på visning. Klockan åtta mötte vi upp dom andra från kontoret vid ett torg som heter Plaza Murillo och begav oss vidare mot en biosalong. Där såg vi premiäravsnittet av ”Solo para MACHOS” som Svalornas samarbetesorganisation CISTAC har producerat för nationell TV. Det är den första serien i landet som riktar sig mot den kultur i Bolivia och andra latinamerikanska länder som kallas machismo. Machismon har gjort sig känd för att solidifiera stereotyper baserade på kvinnor och mäns kroppsliga sammansättningar. Attributen som förknippas med män är generellt fantastiska och de attribut som förknippas med kvinnor är de som blir över. Homo- eller bisexualitet finns överhuvudtaget inte. Eller transexualitet. Eller intersexualitet. Termer som associeras med HBTQI används mest som skällsord för de som frångår de traditionella könsnomerna i Maschismo-kulturen, vilket för övrigt ofta är skäl nog för att utsättas för våld.

Könsroller utgör för dom flesta en viktig del av personlig identitet, åtminstone så länge som dessa ämnas upprätthållas i ett samhälle. Att de konstrueras alls kan hänvisas till att ett historiskt arv möter aktuella sociala handlingar och vice versa. Dessa kan i sin tur förstärka och manifestera varann och leder slutligen till att könsrollerna fortsätter existera. När det pratas om att förändra de föreställningar vi har kring kvinnligt och manligt i ett samhälle, alltså kring könsrollerna, så hamnar dessa frågor ofta i en kvinnokamp-kategori. Det har sin grund i att kvinnan som grupp är underordnad och att maktfördelningen måste jämnas ut. Kvinnor ska slåss för sin rätt att inte behandlas som lägre stående och för rätten om sin egen kropp. Med detta sagt, vilket intresse har män för en samhällsförändring?

Att män inte ska gråta, att dom ska tjäna familjens levebröd eller att dom inte ska göra några hushållssysslor är några av de välspridda förväntningar på män som finns inom machismo-kulturen i Bolivia. Att uppvisa en stark sexdrift och att objektifiera kvinnor är ytterligare ett återkommande inslag. Att slåss och att stärka sin manlighet genom våld är kanske en ännu mer utbredd uppfattning. Detta våld utövas inte bara mot kvinnor. I ett samhälle präglat av machismo, måste man kämpa för att få ett värde som sådant och män slåss ofta med varandra. Att inte ställa upp på kamp innebär oftast glåpord och förlöjligande.

Denna naturalisering av våld som något positivt, normaliserandet av heterosexualitet och de allmänna tabun och sociala måsten som råder för män kan ju inte gärna gälla alla män, precis som motsvarande attribut knappast kan tillfalla alla kvinnor. Utöver det finns det kanske de som varken klassificerar sig som kvinna eller man. Vart tar dom vägen i en machismo-kultur?

Som ett sätt att holistiskt främja jämställdhet och framhålla de sätt på vilka en icke-machismo kultur kan gynna alla inblandade i ett samhälle, samt som ett sätt att lyfta upp några av de minoritetsgrupper som finns i det bolivianska samhället, utgår Svalornas samarbetsorganisation CISTAC därför ifrån ett maskulinitetsperspektiv i sin jämställdhetskamp. I kombination med de övriga samarbetsorganisationerna i projektet Suma Thakhi är förhoppningen så att få bukt med könsrelaterade frågor på ett så effektivt och hållbart sätt som möjligt. Och tretton söndagar framöver kan alla i Bolivia deras informationskampanj. Klockan 19.30 i rikssänd TV.

Sara Byrskog, Infopraktikant, La Paz, Bolivia

Processen för politisk utveckling i Peru

Förra året var det kommunval i de olika kommunerna i Castilla Media och därför är större delen av kommunalråden helt nya. Att organisera en kommun utan tidigare erfarenhet är inte helt lätt och det är en av sakerna som Svalorna stöttar regionen med. Programmets tredje delmål handlar om just politisk och social utveckling.

För ungefär en vecka sedan var vi på möte med tre av de nya kommunalråden i Viraco, en av kommunerna i Castilla Media. Galo, som annars är ansvarig för delmål två som handlar om utbildningsutveckling, gick igenom kommunallagen med de nya kommunalråden. Han pratade bland annat med dem om de olika områden som de nu är ansvariga för. Till exempel ska kommunen se till att befolkningens hälsa kan ses efter, att gator har namn och nummer och att kommunens utbildningar utformas, utförs och utvärderas.

Viraco, en av kommunerna i Castilla Media 

Peru är ett land som präglas av hög korruption. Enligt korruptionsundersökningar från Transparency International, där de använt en skala från 0-100 där 0 är väldigt korrupt och 100 är nästan utan korruption, tilldelas Peru siffran 38 (jämfört med Sverige som fått siffran 87). En låg siffra med hög korruption som varit stadig de senaste åren. Och när en stor del av befolkningen inte har särskilt högt förtroende för de som styr landet blir det extra viktigt att kommunen styrs på ett öppet och ärligt sätt.

Därför föreslog Svalornas medarbetare att kommunalråden i Viraco bland annat ska vara så tydliga som de bara kan med den ekonomiska redovisningen. De gav som exempel att kommunalråden kan skriva upp kommunens budget på ett stort ark och sätta upp det i kommunhuset så att alla som vill kan ta del av den. På så sätt behöver inte befolkningen ha några frågor eller misstankar när det kommer till hur deras pengar används. Något som kommunalråden verkade tycka var en bra idé.

Det märktes att de nya kommunalråden verkligen vill förbättra kommunen de bor i. Under hela mötet deltog de aktivt, skrev ner mycket av det som sades och ställde frågor när det var något som de inte förstod eller hängde med på. När Galo berättade att de som kommunalråd har ansvar för turism och att visa upp för sin omgivning vad deras kommun har att erbjuda genom till exempel marknader, hade de redan förslag på vad de kunde göra.
– En marknad kan vi ju ha på oktoberfesten! Då kan vi bjuda in de boende från de andra kommunerna i Castilla, föreslog ett av kommunalråden och de andra två höll med.

Även om de nya kommunalråden inte har erfarenheten av att organisera och styra en kommun så märks det att de har viljan. Samtidigt får en inte heller glömma att deras mandatperiod inte ska ses som en punktinsats utan att kommunens styre måste ses i det stora hela, som en lång process som efter Svalornas stöd och guidning ska fortsätta utvecklas och förbättras. Därför är det viktigt att de genom Svalornas utbildning får kunskap och självförtroende för att i framtiden klarar av att ta stegen framåt själva.

Men under det närmsta året kommer ändå Svalorna finnas där för att stötta utvecklingen av kommunerna i Castilla Media, och det ska bli spännande att se vad de nya kommunalråden lyckas utföra.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Hälsodagar i León

I samband med den internationella kvinnodagen har organisationen Mary Barreda valt, förutom själva firandet i form av en teaterföreställning för kvinnorna de arbetar med, att även erbjuda hälsokontroller. I samarbete med MINSA som är hälsoministeriet i Nicaragua har organisationen anordnat en ”Hälsodag” där kvinnor kunde göra gynekologisk cellprovtagning, manuell undersökning för bröstcancer och HIV-prover (för alla kön). Allt var gratis för alla.

 

I El Esfuerzo, i väntsalen.

MINSA stod för läkarna och några av sjuksköterskorna. Mary Barreda för lokalen, inbjudningar, sjukvårdspersonal, rådgivningspersonal samt bestämde i vilka område det skulle göras. Tanken var att ta dessa tester till områden eller personer som inte har eller har mindre tillgång till det. Totalt har det varit fyra dagar av vad de har kallat för ”Jornada de Salud”. Det startade vid bussterminalen i León där kvinnorna som arbetar på marknaden vid terminalen fick komma in och genomgå hälsokontrollerna. HIV-testerna var även tillgängliga för männen. Hälsoklinikerna omkring terminalen är nämligen bara till för personer som bor i området. Därmed har kvinnorna som arbetar där inte tillgång till just de hälsokontroller och försummar väldigt ofta sin egen hälsa.

Läkarstudent mäter blodtrycket.

Intresset har varit stor för hälsokontrollerna även om reaktioner för framförallt gynekologisk cellprovtagning har varit av en något nervös karaktär. Cellprovtagningar är dock väldigt viktiga för att kunna upptäcka livmoderhalscancer i tid. I Latinamerika och Karibien dog ca 36.000 kvinnor år 2012 och ca 83.000 blev diagnosticerade samma år. Enligt WHO löper en kvinna i Latinamerika och Karibien tre gånger större risk att dö av livmoderhalscancer än en kvinna i Nordamerika, på grund av ojämlik tillgång till sjukvård. En sjukdom som annars går att behandla om den upptäcks i tid med hjälp av regelbundna gynekologiska cellprovtagningar eller undvika helt genom vaccination.

I Santa Maria, utanför León. I brist på lokaler, användes ett kooperativt dagis. Kontoret blev ett provisoriskt cellprovtagningsrum och undersökning av bröstcancer.

HIV-test gjordes även på kvinnor och män i samband med individuell rådgivning där personalen på Mary Barreda informerade om hur en kan skydda sig samt svarade på frågor. Kondomer delades ut när testresultaten var klara och i vissa fall även demonstrerades hur det skulle användas. Vid terminalen var det majoriteten män som kom för HIV-testet till skillnad från i andra områden. Varför det var så kan jag inte svara på, bara spekulera. Såsom att kanske den fysiska närvaron av att ha ett kontor på plats och den dagliga kontakten med män och kvinnor kan ha gett resultat.

 

HIV-tester gjordes i förorten El Esfuerzo.

I samtal med läkarna och sjuksköterskorna som har utfört proven har det framkommit att många av kvinnorna, för att inte säga alla i vissa områden, har haft äggledar, och-, eller,- livmoderhalsinflammation. När jag frågade en av MINSA:s sjuksköterskor varför det var så menade hon på att det beror på sättet de har samlag. Enligt henne beror det på männens inställning och machismo som inte tar kvinnans sexuella njutning i åtanke och där synen på kvinnan i parförhållande är att hon alltid ska vara tillgänglig. Inget nej, inget förspel, inga förberedelser, inga åsikter. En kvinna ska vara tillgänglig för sin manliga partner vid alla tillfällen. På så sätt är det kanske inte konstigt att kvinnorna lider av underlivsinflammation. En bidragande faktor är att monogamin framförallt gäller för kvinnorna. Männen å andra sidan har ofta sexuella relationer vid sidan av, och många gånger utan skydd. Vilket gör risken för sexuellt överförbara sjukdomar väldigt stor och där männen kommer med många ursäkter kring varför de inte vill använda skydd. De använder framförallt inte skydd vid samlag med hustrun/sambon och kvinnor som själva bär på kondomer är väldigt stigmatiserade. Många kvinnor säger att deras män i så fall tror att de har skyddet för att de är otrogna.

Eliette från Mary Barreda visar med hjälp av en promotora hur en kondom ska sättas på.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

Utbildningsmässa om sexuella rättigheter, maskulinism och genusrelaterat våld

Den 20 mars var Svalorna Latinamerika på plats på en utbildningsmässa i El Alto, i Bolivia, som samarbetsorganisationen Albor hade anordnat. Syftet med denna mässa var att informera och medvetandegöra den allmänna befolkningen om dessa teman: sexuella rättigheter, maskulinitet och genusrelaterat våld. Vi Svalor, hade vårt eget informationsbås där vi representerade vårat arbete kring dessa frågor och kunde ha direkta konversationer med befolkningen. Vi delade även ut broschyrer tills dem tog helt slut och hade införskaffat oss en stor banderoll där befolkningen kunde läsa om vad Svalorna i Bolivia gjorde för något.

På plats fanns även flera olika skolor som hade sina egna bås där eleverna själva lyfte fram sina arbeten om könsrelaterat våld, särskilt våld mot kvinnor. Vissa elever framförde egenskriven poesi framme vid scenen som handlade om våld och orättvisor. Förutom dessa viktiga och seriösa ämnen, visades det upp traditionell dans och modern musik uppe vid scenen vilket gjorde att fler och fler människor kom in på gården och var nyfikna på vad det var som hände.

Jag som har varit här i Bolivia i drygt en månad har märkt att det fortfarande är väldigt svårt att prata om dessa ämnen då de är väldigt tabubelagda. Att prata om våldet mot kvinnor och machorollen hos männen är något som har mjuknat upp väldigt mycket. Detta har uppmärksammas mer i media, i politiken men även överallt på stan där banderoller mot kvinnovåldet sitter uppsatta. Andra frågor, så som att människan ska få bestämma över sin egen sexualitet eller ha reproduktiva rättigheter har det varit väldigt tyst om. Det är några av de största utmaningarna med att jobba med sexuella rättigheter och mänskliga rättigheter tillsammans med ungdomar. Föräldrar eller andra släktingar kan ibland ha mycket att säga till om vilket gör att ungdomarna inte dyker upp till aktiviteterna eller slutar helt att komma till organisationerna. Därför är det viktigt att prata med föräldrarna specifikt eller just göra dessa typer av mässor där fler blir medvetande om att detta faktiskt är frågor som borde pratas om och diskuteras om. Arbetet måste därför fortsätta framåt och befolkningen måste fortsättas att informeras.

Sonia Ampuera, programpraktikant i Bolivia

Val i Bolivia

I oktober förra året utsågs partiet Movimiento al Socialismo (MAS) till ledande regering i Bolivia. Den 29 Mars är det nu även distriktsval och ledande partier för nio regioner ska utses. Alla partier som inte är MAS representerar opposition. Även om allianser och block emellanåt uppstår, så innefattas de inte av landets politiska system i stort. Partierna vilar således ensamma på sina rykten och sin popularitet, vilket stundtals gör de politiska samtalen mellan partierna hätsk och debattklimatet hårt.

Än så länge finns det inga kvinnor i partiledarkretsen, åtminstone i de mer etablerade partierna. Det kan i sig betraktas som ett problem för jämställdheten och som ett tecken på att det finns osynliga barriärer för kvinnor som söker makt. Men vilka satsningar har gjorts för att inkludera kvinnor i politik i Bolivia?

När det kommer till politisk representation, så har en omfattande laglig process som bygger på kriterier för rättvisa och jämlikhet successivt utvecklas sedan år 1997. Då antog man ett kvoteringssystem, där 48 % av parlamentarikerplatserna tilldelades kvinnor. Ytterligare en lagändring antogs 2004, där det bestämdes att var tredje nominering av politiska kandidater skulle utgöras av kvinnor. Dock saknades påföljder i de fall lagen bröts, trots upprepade försök att få domstolar att utöva verkan. Denna klyfta gjorde det möjligt för politiska partier att undergräva lagen. Efter en långdragen process utfärdades 2010 ett beslut om positiv särbehandling av kvinnor. Detta fattades för att stödja politiskt deltagande av kvinnor och för att tillämpa principerna om rättvisa och jämlikhet, men också för att blidka utrikeskonstitutionen gällande vallagar.

Bolivia har idag registrerat betydande framsteg i kvinnors deltagande i kvantitativa termer. Dock har erfarenheterna från 2004 tydliggjort behovet av att kontrollera det verkliga deltagande av kvinnor och män i valprocesser, liksom påvisat nödvändigheten i att upprätta tydliga sanktioner för överträdelser. Dessutom har problem relaterade till diskriminering, trakasserier och politiskt våld mot ett växande antal kvinnor i den offentliga sektorn varit återkommande.

Hälften av alla kvinnor i den offentliga sektorn har erfarenheter av våld, diskriminering eller trakasserier som vid något tillfälle har hindrat dem i utövandet av deras arbete. Konkreta åtgärder för att öka kvinnors politiska deltagande, bland annat genom frihet från våld, har därför varit en av dom viktigaste punkterna på agendan. För att trots det främja politisk delaktighet och beslutsfattande för kvinnor i landet har sedan 2012 alltså ytterligare en lagstiftning kommit till för att främja kvinnornas politiska delaktighet i landet. Lag 243 Contra el Acoso y la Violencia Política hacia las Mujeres (mot politiskt våld och trakasserier mot kvinnor) gör våld och politiska trakasserier mot kvinnor olagligt, och förövaren riskerar hamna i fängelse.

Lag 243 är unik för Bolivia och har kommit att bli en modell i diskurser som berör skyddet för och förstärkandet av kvinnliga rättigheter. Få fall i jämförelse med anmälningar har ännu registrerats, och mörkertalet är okänt. Vilken potenial lagen än så länge har för att förändra den politiska situationen för många kvinnor är därför oklart. Som del av en process mot ökad kunskap om hur kvinnlig representation i samhället ska utökas, kan den dock inte vara bortkastad. Och som allra bäst ser vi en kvinnlig partiledare inom kort också.

Sara Byrskog, infopraktikant i Bolivia

Dödligt yrke

Den 12 mars höll LO-TCO Biståndsnämnd, Arena Idé och Civil Rights Defenders seminarium på temat Dödligt yrke: Journalist i Latinamerika. Gert Lundstedt, journalist och verksam i Latinamerika berättade om den utsatta position journalister som skriver kritiskt om regering, paramilitär, gerillor eller till och med lokala myndigheter befinner sig i. Hans exempel kom från Colombia men bristen på säkerhet för journalister är påtaglig i de flesta länder, inte bara i Latinamerika och inte minst Sverige där journalister ständigt utsätts för hot på grund av vad de skriver om – eller på grund av sitt kön.

I år uppskattas 30 journalister mördats – hittills. Det är dessutom fall där det utom tvivel rör sig om mord, många fler har skett under omständigheter där olyckshändelse inte kan uteslutas.

Den extrema utsatthet journalister befinner sig i påverkar givetvis i slutändan vad de skriver om. Men möjligheterna att skriva fritt begränsas också av vad annonsörer och andra finansiärer av de olika media anser om det som skrivs. De allra flesta tidningar och radiokanaler i Latinamerika hålls uteslutande genom annonser och att hålla sig god med annonsörerna blir därför viktigt för att över huvud taget kunna publicera några nyheter alls.

Det fick mig att tänka på Svalornas arbete i Latinamerika. För några veckor diskuterade vi praktikanter en kommande gemensam reportageserie om abort som vi ska göra för Svalorna Latinamerika. Vi pratade om hur samarbetsorganisationerna arbetar med temat. Vi kom fram till att trots att rätten till fri abort är involverad i kampanjer som Rätten till min kropp och Rätten till mitt liv, och något som Svalornas samarbetsorganisationer stödjer, så är det ett tema som är svårt att lyfta för diskussion. Frågan är så pass kontroversiell och att aktivt driva kampen för rätten till abort kan påverka och skada organisationernas anseende och försvåra deras arbete – för att det inte är åsikter som är självklart förankrade i samhället och som dessutom kan möta starkt organiserat motstånd.

Sådan här självcensur rör inte bara abortfrågan, men just den är ett tydligt exempel på den komplexitet som rör långsiktigt utvecklingsarbete som går ut på att förändra värderingar och strukturer från grunden. Tyvärr innebär det många gånger att rätta sig efter rådande spelregler – trots att det är just spelreglerna som vi vill förändra!

Caroline Ullman, Organisationspraktikant i Sverige.

Att lära känna målgruppen genom dans

Tänk outside the box POR FAVOR!

Innan man åker iväg på en praktik har man nog, vare sig man medger detta eller ej, vissa förväntningar på vad man kommer att få jobba med. Kanske tänker man inte att jobba som danslärare är en del av internationellt utvecklingsarbete. Om ni som läsare inte tycker det, kommer detta blogginlägg förmodligen bevisa motsatsen. Ta er igenom den följande teoretiska delen så kommer ni att lära er massor! 

Jag som danslärare med en av grupperna

Det program som Svalorna Latinamerika finansierar har 4 olika programmål och målgruppen är barn och ungdomar i Nicaragua. Det programmål, som jag kommer att beröra idag är följande: ”Befolkningen som medverkar i programmet agerar mot och förebygger sexuell kommersiell exploatering (SKE) av barn och unga”. För att jobba framåt med detta mål så har man ett förväntat resultat under året som i detta fall är: ”Barn och ungdomar i programmet reflekterar över sexuell kommersiell exploatering och agerar tillsammans med nyckelaktörer i förebyggande verksamhet.” Man arbetar fram indikatorer som man sedan mäter på olika sätt för att tydliggöra resultatet, i detta fall bland annat: A. Organiserat och aktivt deltagande av barn och ungdomar i försvar för deras rättigheter. B. Antal insatser utvecklade på ett ledande sätt av barn och ungdomar.

Men vad gör då organisationerna mer exakt för att nå upp till detta mål och positiva förändringar i indikatorerna?

En strategi som APEDECO (samarbetsorganisationen där jag är stationerad) använder sig av är att ha intressegrupper, för att genom dessa stärka barn och ungdomars självförtroende och deras kunskap om SKE. De senaste två veckorna har jag fått äran att leda en av dessa intressegrupper med fokus på dans. Blandat med att lära ut danssteg har jag även haft föreläsningar om barns rättigheter och SKE. Aktivitetsutbudet här är extremt begränsat och det i sin tur är en stor risk för ungdomarna då de kan söka sig till kriminalitet eller till någon äldre pojkvän/flickvän som sedan säljer dem till sexhandeln. Ja det är den krassa sanningen och det händer tyvärr i Nicaragua VARJE dag. 

Dansgrupp 2 efter 2 veckors träning, utanför APEADECOS kontor, Telica. 

När vi var ute i skolorna och gjorde reklam för intressegruppen var det många som visade sitt intresse, 90 stycken (!). Då jag själv har många småsyskon i Sverige (som alltid är på sina aktiviteter) tänkte jag att högst 20 stycken skulle dyka upp första dagen eftersom de säkert har mycket annat för sig. MEN tji fick jag, den första dagen hade jag tre lektioner och exakt 90 elever dök upp. Detta är en del av att förstå PÅ RIKTIGT, de har alltså inga andra fritidsaktiviteter! När jag skulle lägga upp ett schema inför veckan så frågade jag dem, i högst demokratiskt anda, vilka dagar de kunde delta och ALLA skrek i munnen på varandra: VARJE DAG! Det gjorde ont i mitt hjärta hur törstande de är efter aktiviteter.

I veckan hade vi ett event för den internationella kvinnodagen (den 8 Mars) där mina grupper uppträdde. Jag har nog aldrig känt mig så stolt när jag såg hur starka och duktiga de var, när jag också vet att de kommer att kämpa för sina rättigheter så forsade tårarna. Att vara danslärare kanske inte är det första man tänker på som huvudsyssla i en praktik i internationellt utvecklingsarbete, MEN när man kan vända dansklassen till en klass om barnens rättigheter så känns det ganska självklart. Man måste bara tänka lite outside the box..

Ett av uppträdandena på internationella kvinnodagen, Telica.

Elin Jakobsen Rydstedt, programpraktikant i Nicaragua

Ain’t no mountain high enough....eller?

Det tar oss närmare sex timmar att ta oss ut till programområdet för vår första fältvistelse. Husen blir glesare när vi lämnar stadskärnar och stiger uppåt tills vi ett tag reser genom en öken med långa perioder utan tecken på mänsklig aktivitet annat än vägen vi färdas på. Vad som först reser sig som stora böljande sandhögar växer sig allt brantare till massiva berg. Men fortfarande porösa, vackert marmorerade och utsirade av vind och vatten. Vägarna slingrar sig upp och ner längs berg och dalar, och trots svindeln man får av att blicka ner över kanten är det omöjligt att sluta titta. Men det är inte bara vackert, vi förstår nu också varför det varit för farligt att resa här när det regnat ordentligt.

Foto: Ida-Maja Lindström

Landskapet blir än mer hänförande när vi börjar närma oss programområdet, där regnet inte bara varit till skada utan också klätt bergen i en djup grön växtlighet. Både längs floderna i dalarna och upp på höjderna formas landskapet av jordbrukarnas terrasser, en nödvändighet för att kunna odla i de branta sluttningarna. Trots känslan att vi rest mestadels uppåt är vi på ungefär samma höjd som Arequipa när vi når fältkontoret i Tipán (ca 2300 m ö.h). Det är det näst minsta distriktet befolkningsmässigt utav de fem som programmet är verksamt i, men det utgör det bästa platsen för att minimera resandet mellan dem, skilda åt av berg och slingriga vägar i vissa fall närmare tusen meter högre upp. Jag blir mållös av att blicka ut över landskapet, men också fundersam. Som besökare är det lätt att beundra, men hur är det att leva och arbeta i ett sådant landskap?

Tipan, foto: Ida-Maja Lindström

Utifrån den senast tillgängliga statistiken från 2007 hade drygt hälften (55%) av bostäderna rinnande vatten medan ungefär en fjärdedel saknade tillgång till elektricitet (25%) eller toalett (22%), men situationen har förbättrats i och med både statens och internationella organisationers satsningar de senaste åren. De trådlösa kommunikationerna upplever vi som goda då vi på de flesta platser under vår vistelse har täckning för både samtal och viss internetuppkoppling via 2G. Kanske för att de inte är lika beroende av det fysiska landskapet? För den mänskliga aktivitet och interaktion som förutsätter att människor (och ting) möts, finns bokstavligen berg att överstiga. Men vid mötet för att förankra programmet och den nya personalen hos lokala myndigheter och organisationer i Viraco, ett av de större distrikten, inser jag att det inte bara handlar om fysiska barriärer. På ett möte som vanligtvis samlar ett tiotal personer kom snarare 30, knappt så att alla fick plats. Men, runt 85% män, trots att den primära målgruppen är kvinnor och ungdomar. Något verkar hålla tillbaka dem från denna publika arena, vare sig som representanter för organisationer eller i eget intresse. Strukturer svårare att se, och kanske överstiga, än bergsmassorna omkring oss. Men också mer föränderliga får vi hoppas, formade av och med människor, inte sten."

Möte Viraco, foto: Mathilda Bäcklin

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

8 mars i Nicaragua

Kvinnorörelser i Nicaragua demonstrerade i år också, såsom de andra åren. Men sedan förra året har de inte längre fått tillstånd till att göra det. Kvinnorörelserna gör det dock ändå. År 2008 på FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor, den 25 november, demonstrerade kvinnorna också. Då sattes manliga kravallpoliser in och konfrontationer blev ett faktum. På dagen mot våld mot kvinnor, använde sig manliga poliser som statens förlängda arm av våld mot just kvinnor. Sedan dess har kravallpoliserna bestått av endast kvinnor istället. Låt kvinnorna slåss mot varandra.

Förra året, 2014, ansökte kvinnorörelser i Nicaragua om tillstånd för att demonstrera längs med Bolivar avenyn i Managua på internationella kvinnodagen. De hade mobiliserat kvinnor från flera håll i landet. Bussar fulla med kvinnor från olika samhällsklasser från Chinandega, Matagalpa, León departementet, Managua osv samlades den 8 mars 2014. De möttes av kvinnliga kravallpoliser med full utrustning och sköldarna riktade mot dem. Kvinnorna fick inte passera och gå den riktningen som var planerad. I år utspelades en liknande scenario. Enda skillnaden var att kvinnorörelserna inte ansökte om tillstånd. Varför? När inte ens polisen respekterar det, tänkte de. De gjorde ett pressmeddelande där de annonserade vart de skulle samlas, tider och vem. Alla var bjudna.

Klockan 06.40 på morgonen den 8 mars kom jag fram till motorvägen mot Managua från Leon. Där skulle bussarna som var bokade av La Red de Mujeres contra la Violencia köra förbi med min handledare i en av dem. En annan kollega från Mary Barreda kom också dit och tillsammans satt vi och väntade. Denna demonstration var inte anordnad av organisationen Mary Barreda och personalen behövde därmed inte gå dit, också för att 8:e mars hamnade på en söndag i år.

I bussen fanns kvinnor i alla åldrar och från olika samhällsklasser, men där den stora majoriteten var arbetarklasskvinnor. Kvinnor som säljer frukter och annat vid marknaderna, städerskor, kvinnor i prostitution, barnflickor osv. Där finns en skillnad jämfört med feministiska demonstrationer i Sverige. Kritiken i Sverige har riktat sig mycket på att det framförallt är medelklasskvinnor eller andra inom den akademiska världen som är aktiva. Här är det inte så. Kvinnorörelserna arbetar mycket med kvinnorna ute i landsbygden och som är lågavlönade. Här handlar det mycket om ”empowerment” genom dels utbildning och information om sitt samhälle.

Väl på plats i Managua fanns det en rad kvinnliga kravallpoliser som väntade på oss. Vissa bussar som kom från exempelvis Chinandega blev stoppade på vägen och kvinnorna tilläts inte fortsätta. De motsatte sig och fick promenera en lång sträcka för att kunna enas med resten av gruppen. En annan buss med ca 70 kvinnor blev också stoppad och dem hölls där tills demonstrationen var över. Jag upprepar, 70 kvinnor hölls kvar i en buss för att inte demonstrera på internationella kvinnodagen.

På andra sidan kravallpoliserna fanns det folksamlingar av personer från FSLN-partiet (sandinistpartiet). De fick marschera på gatorna utan några problem. Där polisen inte stod och väntade på dem. Kvinnorörelserna menar på att staten vill få folket emot dem. Genom att vända dessa grupper mot dem och polarisera samhället. Det är viktigt att tillägga att många av kvinnorna som kvinnoorganisationerna arbetar med är medlemmar i partiet. Det behöver inte vara ett antingen eller situation. Kvinnorörelsen arbetar, så som den har gjort i generationer, med jämlikhet. Två äldre kvinnor som är engagerade i kvinnorörelsen gick runt och pratade med kravallpoliserna. De lovade dem att slåss för deras rättigheter som kvinnor och att de i framtiden inte skulle bli använda som instrument av den patriarkala och machist-regeringen.

La Red de Mujeres Contra la Violencia lyckades samla ca 2000 kvinnor till demonstrationen i Managua, trots motståndet de mötte. Krav på att respektera lag 779 som hanterar våldet mot kvinnor gjordes. Lag 779 nämner bland annat termen ”femicidios” som syftar på mord på kvinnor på grund av sitt kön. Lag 779 har reformerats efter tryck från religiösa grupper och många kvinnoorganisationer menar att den nu inte längre är verkningsfull. Där den tidigare definierade ”femicidios” som mord på en kvinna på grund av kön, även om det begick av en för henne okänd man. Med reformen måste mordet begås av en person hon tidigare har haft en relation till. Det kan vara fadern, brodern, maken, eller tidigare pojkvän, men inte längre en främling.

Kritik har även riktats mot den stränga abortlagstiftningen som råder i landet. Nicaragua har idag det högsta antalet tonårsgraviditeter i Latinamerika. Genomsnittsåldern är elva år för sexuellt aktivitet. Om det är frivilligt eller inte, kan jag lämna öppet. Däremot är våldet mot kvinnor väldigt utspridd där våldtäktssiffrorna visar att majoriteten av fallen är flickor och ungdomar på 17 år eller yngre. Maria Eliette Roa Juarez, psykolog på Mary Barreda arbetar med att förebygga barnsexhandeln i Nicaragua. Jag frågar henne mer angående vad som driver dessa män att förgripa sig på unga flickor är hon tydlig med att särskilja pedofili och förövare. Hon menar på att när undersökningar har gjorts i landet visade det sig att de flesta männen som avtjänade straff på grund av våldtäkt på barn inte var pedofiler. Kvinnorörelserna har länge kämpat för att förövarna ska klassificeras som förövare och inte som pedofiler. När förövaren bedöms vara en pedofil, som är en psykisk sjukdom, har de blivit frigivna. Eliette Roa Juarez, menar att det inte handlar om en psykisk sjukdom, utan om något annat. Nämligen om makt och att vara den första mannen i den blivande kvinnans liv. Genom att sexuellt utnyttja unga flickor garanterar de att flickorna är oskulder. Det handlar om makt och att begäret att kontrollera hennes kropp är stor och ju yngre hon är desto lättare är det.

Frågorna är många och kampen är lång. Men kvinnorörelsen är fortfarande på benen och gör sig hörda. Med eller utan tillåtelse från regeringen, inte bara i Nicaragua utan i Latinamerika. Som de själva uttryckte det; ”Alerta Alerta que camina, la lucha feminista por América Latina”.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.

Suma Thakhi II

Arbetet på Svalornas kontor i La Paz är i full fart framåt. Nu känner jag att jag äntligen har kommit igång ordentligt med rutinerna och att introduktionsfasen är förbi. I mars står mycket på schemat och därför har måndagsmötena blivit viktiga så att vi alla kan vara med och planera vad vi ska göra kring aktiviteterna.

De senaste veckorna har jag varit och besökt samarbetsorganisationer till utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II (vilket betyder ”God väg” på ursprungsspråket Aymara). Som jag nämt tidigare så handlar Suma Thakhi II om att ungdomar och unga vuxna ska stärka sina kunskaper och utveckla åtgärder för de sexuella rättigheterna och mot de könsrelaterade våldet som råder i städerna La Paz och i El Alto. De två organisationerna som jag var och besökte var Albor och CDC.  

Albor jobbar främst med ungdomsgrupper genom konstnärliga uttrycksformer, så som teater, för att skapa opinion mot könsrelaterat våld och för främjade av de sexuella rättigheterna. Väl på plats när jag kom till lokalen i El Alto såg jag först en massa ungdomar som såg ut att öva inför någon pjäs. Musiken var hög och det hördes hur replikerna flödade med styrka genom salen. På väggarna hängde affischer med alla pjäser som gjorts under åren, foton på ungdomarna som varit i Sverige och spelat och någon bild på Astrid Lindgren. Efter en stund fick vi träffa ledningen, bl.a. Willy Flores och Maria Elena Cárdenas. De berättade för oss att inför den 29 mars, då en ny borgmästare i El Alto ska utses, har Albor anordnat ett forum för politiska diskussioner där ungdomarna själva presenterar sina förslag och visioner. Jag kommer att få vara med på detta forum och dokumentera vad som sägs och tas upp vilket ska bli väldigt spännande. När vi lämnade Albor den dagen kände jag mig facinerand över hur många undomar det var som brann för både teatern och dessa känsliga samhällsfrågor samt att ledningen hade berättat att det ständigt dök upp nya medlemmar som ville engagera sig.

På CDCs kontor, i La Paz, var det betydligt lugnare arbetsmiljö. Där satt det jurister i kostym bakom sina datorer som vi fick smyga förbi för att inte störa. Inne i mötesrummet fick vi träffa bl.a. Martín Vidaurre och två tjejer som är engagerade i CDCs ungdomsgrupp. De arbetar med att ungdomar och unga vuxna ska få information, juridisk stöd och/eller juridisk rådgivning  för att deras sexuella rättigheter inte ska bli kränkta och/eller om de utsatts för könsrelaterat våld. De är främst inriktade på HBTQ frågor men då ingår även ämnen så som diskriminering och mobbing.  CDC gav oss även en inbjudan att komma till deras konferens som de har anordnat med brittiska ambassaden som handlar om temat HBTQ på jobbet, i skolorna och i hemmen.  Jasmine O´Connor, chef för Internationella Relationer i Stonewall, ska föreläsa om dessa frågor och mitt arbete kommer då vara att dokumentera detta. Jag ser väldigt mycket fram emot att lära mig mer om HBTQ frågor i Bolivia då jag vill veta hur lagarna och rättigheterna ser ut men också hur detta speglas i verkligheten.  

Jämställdhetsarbete i Peru

Att hitta något att göra på internationella kvinnodagen här i Arequipa var svårt. Det blev en lugn söndag, men dagen efter hittade vi ett evenemang med Colectivo feminsitas de Arequipa.

Colectivo feministas samlades på måndagsmorgonen på Plaza de Armas i Arequipas centrum. Tillsammans skulle de gå några kvarter bort till en lokal där det skulle hållas i aktiviteter. I evenemanget på Facebook hade över 150 personer skrivit att de skulle komma, men det var ingen stor grupp feminister som möttes på Plaza de Armas. Sammanlagt var de ungefär tio kvinnor. De förklarade för oss att Arequipa är en väldigt konservativ stad och att det därför inte är många som samlas, men Colectivo feministas fortsätter ändå kämpa. Och trots att de var få gjorde de sig hörda. Tillsammans gick de längs gatorna, ropade ut ramsor om machismo och kvinnors rättigheter, och slog på sina trummor.

Aktiviteterna på plats var dans, poesi och tal. De pratade bland annat om att kvinnodagen inte är en dag av glädje för dem eftersom det fortfarande finns så mycket orättvisor mot kvinnor. I ett av talen tog de upp att nästan hälften av kvinnorna i Arequipa har upplevt våld i nära relationer, och att det finns ett stort mörkertal eftersom många inte vågar berätta om det. De tog också upp att 80 procent av regeringen består av män och att kvinnor tjänar 30 procent mindre än män.

Jämställdheten har en bra bit kvar att gå och när så viktiga frågor tas upp på ett evenemang som inte så många deltar i kan en känna sig lite orolig. Är det inte fler som bryr sig? Och kommer det bli bättre om det inte är fler som vill delta i diskussionen och arbetet? Men samtidigt som det inte kom jättemånga deltagare till Colectivo feministas evenemang för kvinnodagen finns det fortfarande de som kämpar. Och en kan se att arbetet faktiskt gör skillnad.

När vi praktikanter åkte till Castilla Media, till Machaguay närmare bestämt, förra veckan för att ta del av Svalornas arbete där träffade vi en kvinna som heter Dominga. Dominga berättade att efter att ha deltagit i Svalornas aktiviteter har hennes självförtroende vuxit mycket. Hon berättade att hon har gått från att tidigare ha varit väldigt tyst och försiktig, inte ha deltagit i samhället och inte känt att hon kunnat påverka, till att nu vara aktiv i flera organisationer och till och med ha kandiderat i det senaste kommunvalet.

Arbetet för jämställdhet går alltså framåt, även om det går långsamt. Och även om det inte var så många som dök upp på evenemanget i måndags tror jag ändå att det gjorde skillnad. Jag tror att det är viktigt att vi peppar varandra och att vi får möjligheten att se att det faktiskt finns de som brinner för jämställdhet och aktivt arbetar för det. Jag tror också att det är viktigt att en får ta del av berättelser som Domingas för att se att trots alla orättvisor finns det också bra saker som händer.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Jag träffade en flicka

Under min introduktionsfas där jag har fått följa de olika arbetsgrupperna i organisationen har jag fått träffa en flicka. Arbetsgruppen jag följde med denna gång arbetar med flickor som är i risk eller redan är/har varit i en situation av kommersiell sexuell exploatering. Med andra ord; barnprostitution, trafficking och/eller våldtäkt på barn. För att det är det de är. Barn. Spelar ingen roll hur de klär sig, uppför sig eller hur mycket deras kroppar än har utvecklats. De är barn. Spelar ingen roll hur mycket samhället vill lägga skulden på dem. De är barn.

Flickan var elva år, han var femtio. En granne till familjen. Föräldrar som arbetade, en storasyster på 15 år som var gravid. Huset består av plåt och ett stort rum, som många av husen här, så länge en tar sig ut lite och inte bara rör sig i turistområden. Utanför en gård med höns, en hundvalp och några gås som går fria. Boendet ligger i León, inte ute på landet. Familjen blev dock tvungen att flytta efter händelsen. Trycket blev för stort.

Så, hon var elva, han var 50. Av någon anledning gick mamman ut till toaletten. Hon kanske hade hört något eller undrade varför den yngsta dottern dröjde så länge därinne. När hon öppnade dörren ser hon inte bara ett barn, utan två. Ett nytt barn har kommit till därinne på toaletten. Och den gråter. Förmodligen fanns det blod, det måste ha funnits blod. Och mycket. Hennes yngsta barn hade under nio månader dolt vad som höll på att växa i hennes unga kropp. När tiden väl var kommen, hade dottern gått in på toaletten. Mamman hade märkt en viss viktökning men inte mycket mer, för hur ska en mamma och pappa föreställa sig att deras elvaåriga dottern skulle kunna vara gravid?

I toaletten hade flickan fött ett barn, utan någon som kunde hjälpa henne. Hon måste nog ha stått, eller kanske hukat? Vilket som, barnet kom så snabbt, att det slog i huvudet på toalettgolvet. Mammans reaktion när hon såg båda barnen var att ta den yngsta till sjukhuset. Väl på sjukhuset frågade vårdpersonalen var personen som fött barnet var. Det var inte förrän sjukhuspersonalen frågade som mamman kom att tänka på det andra barnet som låg på toaletten med blod mellan benen.

Flickan är idag 13 år, det yngsta barnet är inte längre kvar, och den 52-åriga mannen tjänar ett 25-årigt straff. Men innan han åkte in i fängelset var trycket stort på flickan och hennes familj. På flickan för att hon inte ville vara mamma, hon var ju själv ett barn. På flickan för att hon var en ”dålig mamma”, då hon inte kunde älska barnet. På familjen och flickan för att i deras sökande efter rättvisa hade blivit tvungna att flytta. Hans familj ringde dem ständigt. Det var hans systrar, hans bröder, fastrar/mostrar och farbröder/morbröder, kusiner, vänner. Alla möjliga. Men det var inte för att beklaga vad som hade hänt. Det var för att de skulle dra tillbaka sin anmäla. Hans mamma var gammal och skulle säkert dö om sonen åkte in i fängelset. Men inte för vad han hade gjort? Vad är hans ansvar i det hela? Han var femtio, hon var elva. Vart ska ansvaret ligga? Vad sägs om flickans hälsa?

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua

Förberedelser inför 8:e mars

Den internationella kvinnodagen närmar sig, och därmed är förberedelserna inför årets firande i full fart. Varje måndag träffas personalen från organisationen Mary Barreda för att gå igenom framtida planer, gemensamma evenemang samt utbildningar för dem. Just de senaste två veckorna (de enda veckorna jag har varit här) har samtalet delvis handlat om 8:e mars firandet. En kommittee har bildats som har ett särskilt ansvar för att organisera det praktiska. I år kommer dock evenemanget att hållas den 6:e mars istället eftersom den 8:e är en söndag.

Nybörjare i organisationen får till en början följa de olika arbetsgrupperna för att på så sätt skapa sig en bättre helhetsbild och känna till organisationens arbete och arbetssätt. Det innebär att jag fortfarande är i introduktionsfasen och har därmed fått träffa och följa olika personer som arbetar med olika tema och målgrupper. Jag har bland annat följt flera personer från denna ”8:e mars kommitté”.

Personalutbildning. Bild: Maryuri Hernández.

Förra veckan följde jag med till Leóns borgmästares kontor för att fråga angående två lokaler till arrangemanget. Tyvärr har det varit rätt svårt att få tag på borgmästaren då hen inte har varit där när personer härifrån har varit på besök. Kontakten har därmed varit med hens sekreterare och personalen på Mary Barreda (M.B)har fått vänta mer än en gång. Det slutgiltiga svaret angående lokalernas tillgänglighet kom dock förra veckan och den var tyvärr negativ. Lokalerna var redan bokade. Något som orsakade en viss irritation då personalen på M.B har försökt att komma i kontakt med dem i ca en månad, och det hade varit lämpligt att få ett sådant svar direkt. Personalen här är dock flexibla och hade redan en plan B.

På onsdagen var det dags för mig att följa Maryuri som är media och kommunikationsansvarig. Vi gick till radio-, och tv-stationer samt till tidningar för att bjuda in journalisterna till en workshop angående genus och jämställdhet. Min kollega passade även på att få in lite tv/radio tid för att annonsera om evenemanget inför den internationella kvinnodagen. Generellt var mötena med journalisterna väldigt bra. De var intresserade och det var förvånansvärt enkelt att bli inbjudna för att prata om kvinnodagen. I vissa fall behövde inte ens min kollega fråga. Maryuri berättade att de kan se skillnad på journalisternas arbete redan. Ett bra exempel är att journalisterna förut brukade skriva namn och/eller föräldrars namn i fall av barnsexhandel eller våldtäkt mot barn. Idag respekterar de barnens integritet mer.

Karla Laguna under radiointervju med ”Radio la F” för att promota 8:e mars firandet. 

Bild; Maryuri Hernández.

I år är tanken att kvinnorna som de arbetar med ska själva promota evenemanget. Det är i led med förstärkningen av kvinnorna samt att de som organisation inte vill tala för någon, utan snarare tala med och arbeta tillsammans med kvinnorna.

Fredagen kommer att bestå i teaterföreställningen ”Doña Felipa” som handlar om relationen mellan en kvinna och hennes svärmor.  Därefter kommer det att hållas samtal. Jag ska försöka filma lite samt ta lite bilder för att hålla er uppdaterade.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua

Kan man förstå PÅ RIKTIGT?

För att kunna svara på ovanstående rubrik så måste man först definiera ”på riktigt”, vad menar jag med det? Efter detta blogginlägg kommer vi lite närmare min definition. En av de största  anledningarna till varför jag sökte mig till denna praktik med Svalorna var just att jag ville förstå PÅ RIKTIGT. Jag ville få större insikt i hur internationellt utvecklingsarbete går till i praktiken och inte bara i teorin, något av en klassisk anledning till praktik. Många gånger under vår förberedande utbildning (som vi hade både på Svalornas huvudkontor och på SIDA)  har vi fått förklarat för oss biståndsarbete har gått från tanken att vara så kallat behovsbaserat arbete till rättighetsbaserat arbete. Detta innebär att man utgår från människors rättigheter istället för att utgå från deras behov. En av anledningarna till skiftet till rättighetsbaserat arbete är att behovsbaserat arbetet anses förminska statens ansvar att tillgodose den egna befolkningens behov. Inom rättighetsbaserat arbete anses staten ha  ansvar att respektera, skydda och förverkliga människors rättigheter. En viktig del av arbetet är därför att informera utsatta människor om sina rättigheter och om statens skyldigheter gentemot dem.[1] Det låter bra i teorin men hur ser det ut i verkligheten? Jag valde att lämna min trygga vardag i Sverige  och åka till Nicaragua för att förstå detta ytterst viktiga arbete i praktiken.

 Telica, Nicaragua februari 2015

Nu kära läsare ska jag ge er ett exempel på vad jag tycker är att förstå PÅ RIKTIGT.  Mina två första veckor så ägnade jag mig en del åt översättning på Svalornas lokalkontor i Estelí,Nicaragua. Ett av de dokument som jag översatte var en så kallad ”Risk matris” i riskmatrisen tar man fram, många gånger med hjälp av konsulter, olika risker som organisationerna ser i genomförandet av programmet. I riskmatrisen tar man också upp förebyggande åtgärder, vilka konsekvenser som uppstått (om risken inträffat) och vad man gjorde för att hantera situationen. Programmet här i Nicaragua, som Svalorna finansierar, kallas: ”Programmet för barn och ungdomars rättigheter och utveckling i Nicaragua -  med fokus att förebygga  kommersiell sexuell exploatering”. Exempel på risker för programmet är:

1.     En prisökning för att verkställa aktiviteter, detta på grund av den instabila ekonomiska situationen i landet.

2.     Den nuvarande regeringen leder till konflikter i relationerna mellan ledare, lokala ledare och nya organisationsstrukturer, som leder till svårigheter för organisationernas arbete.

3.     För hög arbetsbelastning för personalen inom programmet.

Yes precis som ni kanske känner så tyckte jag att det var intressant att läsa om riskerna och det går ju att förstå rent språkligt, dock känns det samtidigt ganska torrt och sakligt? Men att förstå riskerna skulle bli en upplevelse långt ifrån torr.

När jag hade min första dag på APEADECO, Svalornas samarbetsorganisation i Telica, så fick jag gå en presentationsrunda i kommunen. Första anhalten var polisstationen där jag fick träffa polischefen, andra var hos borgmästarinnan och tredje hos rektorerna på två av skolorna. En av de förebyggande åtgärderna för att undvika konflikter mellan lokala ledare  (risk 2) är till exempel att ta personlig kontakt med dem, visa vördnad för deras roller som ledare så att de känner sig delaktiga i vad APEADECO gör i kommunen. Så när jag med lite nervösa steg klev in på borgmästarinnans kontor med tanken: ”Varför ska de presentera mig, jag är ju inte  insatt i arbetet här än” , så gick det upp för mig: jag förstod PÅ RIKTIGT! Jag förstod att dessa besök var  en del av riskmatrisen! Man vill att de allmänt erkända ledarna ska känna delaktighet i det vi gör och vad som sker. Min kollega Juan Luis förklarade också att de alltid måste be om tillåtelse på de olika institutionerna innan de genomför en aktivitet, så därför är det extra viktigt att ledare är vänligt inställda mot oss. Men tänk er samma situation i Sverige att man går in och småsnackar lite med polischefen eller kommunchefen i Tyresökommun, dessa personliga möten ersätts ofta av mail eller kontakt med sekreterare.

Mina kollegor som tog mig runt på presentationsrundan: från vänster Jose Luis, Luis, jag & Norvin

På besök i en av skolorna.

Sådana här känslor av att förstå PÅ RIKTIGT slår mig varje dag, med olika ”aha upplevelse” grad. Att det jag är med om är små pusselbitar för att förstå får jag även påminna mig om i stunder av frustration: när ALLA verkar jobba utan klocka-2 timmar förseningar är vardagsmat, när elektriciteten försvinner  och vattnet stängs av, föräldrar som inte tillåter sina barn att vara med på våra Workshops om barns rättigheter, brist på struktur, brist på sömn på grund av diverse djurläten osv.  Jag  försöker hela tiden tänka positivt och påminna mig om att ALLA upplevelser är min väg till att förstå PÅ RIKTIGT.

,

Att tänka positivt, Las piñitas , Vid Leóns kust

Hälsningar från ett 40-gradigt Telica, Nicaragua

Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant

---

[1] http://fufkorrespondenterna.com/2014/12/11/en-balansgang-mellan-rattighetsbaserat-och-behovsbaserat-arbete/

Klockan är 15.56 och nu går jag hem

Nej det gör jag givetvis inte. Klockan är varken 15.56 och inte går jag hem för det. Och det gör ingen annan kvinna på sin arbetsplats i Sverige heller. I Sverige jobbar däremot alla kvinnor, i genomsnitt, gratis efter kl. 15.56, medan männen får betalt för hela sin arbetstid. Hur situationen ser ut i Latinamerika vet jag inte men tror knappast att det råder jämstäldhet i löner där heller. För att inte glömma allt obetalt arbete kvinnor utför i hemmen - i Latinamerika och i Sverige.

Jämställdhet och kvinnors rättigheter är frågor som Svalorna Latinamerika jobbar för. Under de senaste månaderna har vi tillsammans med UN Women och ca 40 andra organisationer planerat ett event som arrangeras i morgon, 5 mars - Rätten till Min Kropp - som kommer hållas på Fryshuset kl. 10-16. Svalorna anordnar seminarium där Denise och Minda som var praktikanter i Bolivia i höstas kommer prata om arbetet mot könsrelaterat våld och det arbete som Svalorna Latinamerika gör tillsammans med samarbetsorganisationerna för att motverka det. Eventet är gratis och Svalornas seminarium är kl. 11.30 - 12.00. Vi kommer också ha ett bokbord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom gärna förbi och prata med oss!

Här kan du läsa mer om eventet!

Svalorna Latinamerika uppmärksammar också internationella kvinnodagen den 8 mars i Göteborg - där får du för 50 kr se filmen Rosita, informeras om Svalornas arbete i Bolivia, Nicaragua och Peru,  och mat och dryck kommer finnas till försäljning.
Här kan du läsa mer om eventet! 

Jag hoppas du kan komma på något av Svalorna Latinamerikas event! 

Caroline Ullman, organisationspraktikant i Stockholm.