Att organisera sig på Perus landsbygd

Samtidigt som Svalorna LA och dess samarbetsorganisationer genom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR (Programa de Desarollo Rural) hjälper de boende i Castilla Media att utveckla avokadoodlingar och masvinuppfödningar, stöttar de även de boende när det kommer till att organisera sig. Inom delmål tre, som handlar om politisk och social utveckling, stöttar Svalorna LA de boende i Castilla Media att samarbeta inom och mellan distrikten.

Liliana, som precis valts till kommunalråd i distriktet Machahuay, sa under ett möte med Svalorna LA:s samarbetsorganisationer att ”Vi är så vana vid att få, men inte vid att ge”. Och hennes kommentar speglar tydligt behovet av organisering. En viktig del med att de boende i Castilla Media organiserar sig är just att de ska känna och förstå att det är upp till dem själva att utveckla samhället de bor i.

Ett av Svalorna LA:s mål är att lokala kvinnliga ledare och företrädare för samhällsorganisationer utvecklar samordnade initiativ i Castilla Media. Det är ett mål som sedan 2012 har uppnåtts med 72 procent. För att fortsätta arbeta mot målet och förbättra organiseringen har Svalornas samarbetsorganisationer möten med de som är intresserade av att organisera sig i föreningar och arbeta för utvecklingen av sitt samhälle. Tillsammans lägger de upp en arbetsplan med mål och en vision för vad det är som de faktiskt vill uppnå.

Ett planeringsmöte med fruktodlarna i Huami och PDR.

Fruktodlarna i annexet Huami har precis haft ett planeringsmöte med Svalorna LA:s samarbetsorganisationer. De bestämde sig för att bilda en formell grupp, en förening, som de kallar för Asociación de Fruticultores Ecologicos Viraco (Ekologiska fruktodlarföreningen Viraco), för att tillsammans kunna arbeta för bättre fruktproduktion i Huami. De valde också ut ordförande, kassör och sekreterare som under en högtidlig ceremoni och applåder svors in i föreningens ledning.

Mötet med fruktodlarna och Svalorna LA:s samarbetsorganisationer ledde också till att de började planera vad för typ av aktiviteter, som till exempel utbildningar, de ska hålla i föreningen. Men en av de viktigaste sakerna medlemmarna bestämde sig för var föreningens vision; att fruktodlarna i Huami ska bli ledande inom ekologisk avokadoproduktion. På så sätt kan de slå sig fram på fruktmarknaden, vilket förbättrar ekonomin och gör det lättare att utveckla området de odlar och lever i.

Under tiden PDR verkar i Castilla Media kommer nu fruktodlarna i Huami få stöd av Svalorna LA och samarbetsorganisationerna som via PDR bland annat utbildar dem inom grunderna för organisering. På så sätt får fruktodlarna verktyg för att i framtiden fortsätta utvecklingen av Castilla Media.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Nya antimachistiska maskulinitetsnormer för sociala och kulturella förändringar

Efter en skön semester i staden Santa Cruz och den lilla byn El Palmar i södra Bolivia har jag kommit tillbaka till Svalornas LA kontor med ny energi och friska tag. Det har varit spännande att prata med människor utanför La Paz om hur dom ser och tycker om exempelvis HBTI* frågor samt mänskliga rättigheter. En kille som jag pratade med berättade att han tycker att det är så svårt att inte kunna vara sig själv och att inte kunde älska vem han vill, så att så fort han får chansen ska han lämna landet. Helst vill han till Europa eller USA där, enligt honom, man kan bli mer accepterad. Men efter lite diskussioner tillsammans med andra vänner kom vi fram till att många positiva förändringar har skett i Bolivia de senaste åren och att om vi tillsammans engagerar oss kan vi skapa politisk påverkan. Detta är precis vad Svalorna LA står för och vill göra. Vännerna bad mig därför att säga till så fort jag vet något evenemang för sexuella rättigheter som dom kan vara med på och resa sig för.

Jimmy Telleria, Chef på CISTAC. Foto: Sonia Ampuero 

Länge har frågor om socialutveckling i samhället präglats av kvinnor för kvinnor. I Bolivia har feministiska grupper och projekt för kvinnor varit väldigt viktiga och lett till många positiva förändringar i landet. Men att förändra bilden och synen på mannen och manligheten är också en angelägenhet för alla män. I veckan har jag varit på ett möte på samarbetsorganisationen CISTACs kontor som är experter inom maskulinitetsnormer och machokultur. Det pratades om planer inför framtiden och att dem vill bilda ett projekt där män får kunskap och utbildning, kan självrannsakar sig själva och ta ansvar till förändring i samhället. Sedan tv-serien ”Solo Para Machos” lanserades i de statliga tv kanalerna i Bolivia (som är en del av Svalornas utvecklingsprogram), har män hört av sig till CISTAC och både hyllat dem och bett om råd kring de olika teman som tv-serien tar upp. På grund av de teman som kommit upp ser CISTAC det som en möjlighet och en nödvändighet att de kommande åren arbeta med mannens roll inom den sexuella hälsan, våld i olika former och mannens roll inom familjen. På mötet brainstormades det till höger och vänster kring detta nya projekt och man kom även fram till att man ville fortsätta använda tv-serien som ett verktyg för att utbilda och skapa nya lokala, manliga ledare som tror på dessa antimachistiska mansroller för sociala och kulturella förändringar.

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer

Diana från Club Infantil, Nicaragua besöker Sverige

Under förra veckan besöktes Svalorna av Diana Osmara González Picado från Club Infantil i Jinotega, Nicaragua. Efter några inledande dagar i Malmö tillsammans med Skåne lokalgrupp så anlände Diana till Stockholm på torsdagen den 16 april. Samma kväll anordnade Stockholms lokalgrupp en kväll med Nicaragua i fokus där Diana skulle få tillfälle att berätta om Club Infantils verksamhet. Kvällen inleddes med mingel och nicaraguansk mat. Under kvällen berättade även Carlos Herrera om sin undersökning om jämställdhet i Nicaragua, förhoppningsvis kommer jag att få möjlighet att presentera ett sammandrag om undersökningen här på bloggen lite senare i vår!

Diana berättade för oss om Club Infantils verksamhet och att en viktig del av arbetet går ut på att utbilda unga kommunikatörer. Vad det innebär att vara ung kommunikatör kan ni läsa om i Elins inlägg. Diana berättade för oss att ett viktigt arbete som ungdomarna utför är att förmedla kunskap till andra ungdomar. Det kan till exempel göras med hjälp av föreläsningar på sina egna skolor, eller via radio. Ett annat sätt är genom att dramatisera händelser som är allt för vanliga i ungdomarnas vardag. Med hjälp av filmer kan de hjälpa andra ungdomar att känna igen situationer där vuxna kan ha baktankar med sin kontakt med ungdomarna. Med hjälp av filmerna kan de också visa att sådana situationer är vanliga, att det inte är ungdomarnas fel och ge tips på hur de ska gå tillväga om de råkar ut för någon vuxen som de tycker beter sig obehagligt. 

Diana visade oss det första avsnittet ur serien ”Yo tengo el poder”. Avsnittet handlar om en ung tjej som träffar på en vuxen man som visar ett väldigt intresse i hennes privatliv.  Han lämnar henne inte i fred och hon tycker det hela är obehagligt. Till slut berättar hon för sin mamma, som hjälper henne lösa situationen.

Club Infantil har också tagit fram en lättförstålig bilderbok över situationer där vuxna inte beter sig korrekt. Även de böckerna är till för att lära barn och unga att känna igen situationer och reagera när de känner att något inte är rätt. Samtidigt vill böckerna, och Club Infantil, stärka barn och ungdomars självkänsla och lära dem vilka rättigheter de har. Att förstå innebörden och våga agera utifrån tron att en själv har värden och rättigheter kräver att andra barn, ungdomar och vuxna runt omkring en faktiskt påtalar och respekterar dessa rättigheter. På så sätt ska barnen och ungdomarnas förståelse för sina egna och också andras rättigheter stärkas.

 Ett uppslag ur boken "YO tengo el PODER para prevenir la Explotación Sexual Comercial" - jag har makten att motverka sexuell och kommersiell exploatering. 

På det sättet leder Club Infantils arbete till en positiv kedjereaktion där barn och unga som lärt sig om sina rättigheter kan och vågar stärka andra barn och ungdomar i sin förståelse av sina rättigheter. En metod som är mycket framgångsrik och som Club Infantil kallar ”paso atrás”. Metoden går ut på att de ungdomar som själva har ingått i Club Infantil deltar i arbetet med att utforma och hålla i aktiviteter för nya deltagare.

Det har varit väldigt kul att lära känna Diana under dessa dagar! Vi är tacksamma över att få ha tagit del av och fått ökad kunskap om det viktiga arbete hon och Club Infantil utför, ett arbete som Svalorna Latinamerika är mycket stolta över!

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Hembesök i León

Gruppen på Mary Barreda som arbetar med programmet för att förebygga barnsexhandel har ca 60 barn och ungdomar som de följer upp. Dessa barn och ungdomar har alla föräldrar som arbetar på marknaden som är vid terminalen i León. Barnen och ungdomarna blir inbjudna på workshops, på olika aktiviteter kopplade till temat eller utflykter då, de kommer från familjen med mindre resurser som inte brukar ha möjlighet att göra det annars. Karla Laguna och Eliette Roa, jurist respektive psykolog på Mary Barreda, gör en ständig uppföljning av barnen och ungdomarna. Detta gör de genom att ha samtal med dem, med föräldrarna, skolorna och från och med i år även genom hembesök.

Föräldrar och familj sitter utanför huset och spelar kort en varm eftermiddag.

På senare tid har de märkt av att det inte räcker att bara fråga föräldrarna eller ”referentes”*, det räcker ibland inte ens att prata med lärarna. De insåg att det var vissa aspekter som försvann, vissa detaljer som inte framgick, situationer som barnen och ungdomarna befann sig i som de gick miste om och på så sätt inte fick hela kontexten av barnens miljö. Detta ledde till att hembesök blev inplanerade och de gav sig ut till de områden barnen och ungdomarna bodde.

Eliette och Karla fyller i uppgifter om ungdomarna och passar på att ha lite samtal med dem.

Med en chaufför från organisationen för att kunna nå ut till fler, gav de sig ut till skolorna och hemmen. Föräldrarna eller ”referentes” må arbeta vid terminalen, men de bor strax utanför León. Där bussar inte alltid går hela vägen och långa promenader på ca 4-5 km i stekande hetta blir nödvändiga.

Karla har en spontan miniföreläsning på skolan för årskurs tre.

Kontakten med lärarna och skolorna är bra. När vi kom fram, kom rektorn och mötte upp oss. Han visade oss runt lite, presenterade oss för lärarna och sedan bad vi om ett enskilt samtal. Eliette frågade kring en pojke på 10 år som hon var orolig över och får reda på att även läraren är det. Genom dessa samtal kan hon som psykolog få en helhetsbild och på så sätt kunna hjälpa honom mer i framtiden. Karla passade på att ha en liten miniföreläsning om våld och våldscirklar för treorna och blev inbjuden till att komma och hålla en längre föreläsning för lärarna nästa månad.

Ett av många plasthus i Nicaragua.

Därefter var det dags för hembesöken. Första huset vi kom till var ett hus med väggar av svarta plastpåsar. Hela huset bestod av ett enda stort rum med två stora sängar, en tv, en liten spis vid hörnan och en garderob. Taket var av plåt och stommen av smala träbrädor, väggarna av plats. Här bor fyra personer. En pojke på tio år, en ungdom på 15 år, deras storasyster på 22 år och mamman. Storasystern var den enda som var hemma och i samtal med henne visade det sig att även hon var orolig för sin 10-åriga lillebror. Samma 10 åriga pojke som Eliette frågade läraren om. Storasystern berättar om hur det är att leva med mamman som i vissa fall kan vara aggressiv. Om hur lillebrorn försvinner ibland och hur den 15-åriga systern skär sig i armarna och mamman som är ensamstående arbetar långa dagar för att kunna försörja familjen.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

*Referentes = En person av tillit för barnet eller en person som tar hand om barnet

Sexualundervisning för ungdomarna på terminalen

Sexualundervisning för ungdomar i Nicaragua brukar inte göras i skolan av lärare såsom i Sverige. Här är det oftast organisationer som tar på sig jobbet att informera ungdomar och sina sexuella och reproduktiva rättigheter samt om sex och samlevnad.
Organisationen Mary Barreda är en av dem som bjuder in ungdomar för att samtala om relationer i alla dess former. I arbetet för att förebygga barnsexhandel i landet är det viktigt att ungdomarna och barnen vet sina rättigheter. Det är även viktigt att barnen och ungdomarna sinsemellan ska behandla varandra väl, veta mer om den egna kroppen och även vart de kan vända sig till för att söka hjälp.

Karla Laguna håller i sexualundervisning för ungdomar.

Årets andra stora workshop med ungdomarna på terminalen handlade om sex och samlevnad. Den första tog upp teman om sexuella och reproduktiva rättigheterna, denna tog upp mer konkret om den egna sexuella hälsan.

Ungdomarna tittade först på en kortfilm där olika preventivmetoder presenterades för att sedan gå igenom ett och ett med för och nackdelar. Karla Laguna ledde workshopen och delade in dem i smågrupper för att diskutera metoderna var för sig och sedan presentera dem. Med mycket fnitter och skratt gjorde ungdomarna uppgifterna för att sedan diskutera lite med varandra vad som var för och nackdelarna med metoderna.

Unga killar tittar på filmen. Text; Ungdomarna tittar på film om preventivmedel och metoder. 

Detta är till för att försöka förhindra ungdomsgraviditeter som är väldigt vanliga i Nicaragua och för att motverka könssjukdomar. I ett land där religion spelar en stor roll är samtal om sex något av en tabu och något som föräldrarna inte pratar om med sina barn. Det är oftast fyllt med känslor av skam och nervositet där ett samtal om sex kan komma att ses som att ”uppmuntra ungdomarna att ha sex”, något som många inte vill göra. Trots detta kommer många ungdomar hit från terminalen där föräldrarna skickar iväg dem för att lära sig lite. Dagarna innan var Karla, Eliette och jag ute vid marknaden på terminalen för att bjuda in dem och passade även på att samtala med föräldrarna eller den personen som är deras ”referente” (person av tillit eller den som faktiskt har hand om barnet).

Ungdomar svarar på frågor angående preventivmedel.

Under denna vecka kommer vi att göra hembesök hos ungdomarna och barnen för att se hur många som går i skolan, vilken skola de går i nu, bor de i samma hus, hur är deras situation i övrigt? Allt detta för att fortsätta ha en nära kontakt med föräldrar och ”referentes” samt barnen/ungdomarna för att kunna vara till hjälp under deras utveckling.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.

En biodlarförening under utveckling

De tar vant på sig de vita tyghjälmarna med nät för ansiktet, vita overaller som täcker dem från topp till tå och de tjocka handskarna som når upp till armbågarna. När de är färdigklädda går de lugnt ut till svärmen av surrande insekter. I Paracolca, Castilla Media, gör vi hembesök hos kvinnorna som jobbar med biodling.

– Ja, jag är lite rädd ibland. De har stuckit mig flera gånger, säger en av biodlarna obesvärat innan hon går bort till bikuporna som står vid sidan av huset.
Biodlarna berättar att de har blivit stuckna både runt ögonen, i benen och i händerna under tiden de arbetat med de aggressiva små djuren, men lika modigt går de ändå fram till bikuporna och plockar i de olika delarna som är täckta av bin.

Föreningen för biodlare som vi besöker har funnits i två år och de jobbar även med många andra jordbruksområden, därför kallar de sig för Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca (Föreningen för jordbruksproducenter Tipan Paracolca). I början bestod biodlardelen av fyra medlemmar och fyra bikupor, idag är de elva medlemmar och tillsammans äger de sex bikupor.
– Vi har lärt oss jättemycket av att arbeta med bina. Till exempel har vi lärt oss mer om tålamod. Att se stora bisamhällen arbeta så lugn och organiserat får en verkligen att tänka efter, säger ordförande Erica Soto Silvano.

Svalornas samarbetsorganisation CEDER och biodlarna kollar hur bina har det i sina bikupor.

Idag har Svalornas samarbetsorganisation CEDER hjälpt biodlarna att kolla så att bina inte har några sjukdomar som skulle kunna äventyra hela bisamhället. De har lyft varje liten del av bikupan för att inspektera bina, larverna och honungen. På grund av regnet har bina inte kunnat producera så mycket honung den senaste tiden, men när 80 procent av plattorna i bikupan är fyllda med honung är det dags att ta fram en maskin för att få ut honungen. Sedan säljs den.

Att arbeta med biodling tar inte så mycket tid men det är ändå lättare att arbeta i en förening än att göra det ensam. Som förening är det bland annat lättare att samarbeta med restauranger och affärer som ber dem om fakturor. Det är också lättare när arbetet ska startas upp då det behövs pengar för att köpa all utrustning. Om de då är flera som jobbar tillsammans behöver inte varje person betala lika mycket som om de skulle köpa allting var och en för sig. Föreningen med biodlare och jordbrukare kan dessutom samarbeta med Svalornas samarbetsorganisationer för att få utbildning och assistans som underlättar utvecklingen av deras arbete.

På väggen hos Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca hänger arbetsplanen för året.

I slutet av maj har biodlarna och Svalornas samarbetsorganisationer planerat in ett studiebesök där föreningens medlemmar ska få besöka en annan förening som kommit längre i arbetet med både biodling och jordbruk. Där ska Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca få lära sig av den andra föreningen hur de kan utvecklas i framtiden.
– Vi vill lära oss mer om hur vi kan arbeta med bin och lantbruk och fortsätta utveckla vår förening, säger Erica Soto Silvano.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

De unga kommunikatörerna

I april har jag fått äran att delta i två utbildningar för unga kommunikatörer. Men vilka är dessa kommunikatörer kanske ni tänker?

En av kommunikatörerna, Yoseling, som deltar & hjälper till på en Workshop, Telica

För att jobba med det allvarliga problemet Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE) så har man här på Svalornas samarbetsorganisationer i Nicaragua 4 större mål. Ett av dessa mål är: Barn och ungdomar (målgruppen) ser sig själva och erkänns som sociala subjekt och rättighetsinnehavare. Innan jag åkte hit hade jag ingen aning om hur viktigt orden sociala subjekt är här. Det som förmedlas på föreläsningar som samarbetsorganisationerna har är att barn och ungdomar är människor med egna tankar, funderingar, viljor, de känner och upplever.

Problematiken med att barn och ungdomar inte ses som sociala subjekt blir väldigt påtagligt för mig när jag lär känna flera ur målgruppen och blir mer insatt i landets ekonomiska läge. På grund av brist på försörjningsmöjligheter så lämnas barnen ofta utan tillsyn då föräldrarna tvingas söka sig till andra städer för att försörja sig. Ett stort antal barn och ungdomar lever med sina farföräldrar då föräldrarna immigrerar till grannländer där det finns fler jobbmöjligheter. Många farföräldrar här har svårt att ta hand om sig själva, hur ska de då dessutom kunna se efter ett, två, tre till fyra barn? Jag stöter ofta på barn och ungdomar som är själva hemma fram till 8 på kvällarna då föräldrarna är tvungna att jobba i andra städer, vem ser efter dem? Jag kommer i kontakt med ungefär 50-100 barn och ungdomar i veckan och hälften, om inte mer, har en vardag utan tillsyn, de ska tidigt klara sig själva. På grund av den svåra ekonomiska situationen i landet så finns det få närvarande föräldrar som kan ta hänsyn till barnens tankar, viljor och upplevelser.  Därför är det extra viktigt att de får utbildning om deras rättigheter och de riskfaktorerna som finns som gör att de kan bli utsatta för Sexuell Kommersiell Exploatering.

Sociala subjekt & rättighetsinnehavare!

För att nå upp till målet att målgruppen ser sig som sociala subjekt så har man ett förväntat resultat: Barn och ungdomar har kunskap om deras rättigheter och vikten av att delta och organisera sig för att sprida, försvara och agera i förebyggandet av sexuell kommersiell exploatering.

En strategi för att uppnå detta resultat är social kommunikation och det är här de unga kommunikatörerna kommer in i bilden. De unga kommunikatörerna är mellan 10-15 år och deras uppgift i Telica är:

*Att utbilda sig extra i teman kring SKE.
*De ska påminna sina klasskamrater om när viktiga föreläsningar angående SKE hålls.
*De gör informationsväggar på respektive skola
*De är konferencierer på större aktiviteter
*De arbetar fram radioprogram som sänd i lokal radio

Att vara kommunikatör är något som de anmäler sig till frivilligt och kommunikatörerna är elever i de skolor som vi arbetar med här. Om fler anmäler sig än vad budgeten tillåter så har man aktiviteter där de mest passande studenterna väljs ut.

Utbildning för unga kommunikatörer med fantastiska journalisten Anita 

som jobbar på den lokala kanalen 55 

Dessa unga kommunikatörer är unika i att kunna sprida information, deras kunskap sprider sig som ringar på vattnet. En viktig roll som de har på föreläsningar och workshops är också att sätta igång diskussioner så att deras klasskamrater inte tycker att saker är pinsamma och att de sköter sig. Detta extra stöd de ger ska man inte underskatta då jag, nu med erfarenhet, kan säga att det inte är lätt att få barnen och ungdomarna att lyssna och bearbeta den information som ges. Många är EXCEPTIONELLT hyperaktiva då det finns få möjligheter till rörelse på fritiden.  I utbildningen som vi höll för en grupp kommunikatörer idag så fick de fräscha upp deras kunskaper angående SKE genom rollspel och diskussioner, en övning i att våga vara den första som säger något samt olika tekniker som man kan använda sig när man har föreläsning. De hade en diskussion om vilka varningstecken det finns när någon är på väg in i SKE, det var överväldigande att höra hur säkert de kunde föra diskussionen. Den skillnad som de gör och kan göra med den kunskap som de nu besitter gör att de alla är ovärderliga i detta förebyggande arbete i Telica, Nicaragua.

Framtidens unga kommunikatörer? 

Hälsningar

Elin Jakobsen Rydstedt, programpraktikant Telica, Nicaragua

Teater mot våld

Häromveckan var Svalorna Latinamerika inbjudna till ett event som svenska ambassaden här i Bolivia höll i. Ett antal organisationer som alla hade anknytning till kvinnofrågor och jämställdhet deltog, och dessa gavs möjligheten att nätverka och presentera sina respektiva arbeten för varandra.

Svalornas samarbetspartner Albor var också på plats. I ett avslutande nummer efter en dag fullspäckad med teoretisk information och föredrag, höll scenkonst-organisationen en show för att höja medvetandet kring temat LGBTI (HBTI*). Den handlade om en ung killes kamp med att vara öppen om att han attraheras av killar.

Foto: Denise Berg

Det är den unge killens älskare som sviker honom. Vid något tillfälle i deras relation flippar älskaren ut av rädsla för vad samhället ska säga om deras relation. Efter en extra kärleksfull stund med huvudpersonen i showen, sliter älskaren sig ur den varma omfamningen och skriker i panik att han inte är gay.

Kort därefter ansluter sig älskaren till en grupp killar med typiskt makt-törstande beteenden. Hos dem sällar han sig till kören om att allt utanför machonormen är abnormalt och skamfyllt. Homosexualitet finns inte. Det råkar också vara samma gäng som slutligen misshandlar den unge killen, hans före detta kärlek, så grovt att han aldrig vaknar upp igen.

Foto: Denise Berg

I efterföljande scener får publiken se människor ur samhället som ser den döda kroppen, men som låtsas som att mordet aldrig hänt. Som att inget hatbrott har begåtts. Som att ingen diskriminering har skett. Vi får se representanter från kyrkan som, mord eller inte, helt enkelt anser sig stå utanför hela gay-communityn. Vi får också se dem som hyllar att ännu en bög är död.

Vidare visar sig de som hyllar och ärar den unge killen. De som står ödmjuka inför hans öde och de som beundrar honom. De som dedikerar sin tid, sin energi , sina pengar och sina liv för att ingen person någonsin ska behöva bli utsatt för den obeskrivligt brutala och grova kränkningen av rättigheten att få älska vem som helst.

De täcker honom med rosenblad och tänder ljus. De försöker inte dölja vem han var. Dom placerar prideflaggorna intill hans kropp. Dom sörjer. Och slutligen för dom hans kamp vidare.

Albor har funnits i 17 år och jobbar i El Alto. Maria Elena Cárdenas jobbar som koordinator i organisationen och har varit med sen Albor grundades, då som tio-åring. Några vänner och hon  började reflektera över deras kulturella och urfolkliga identitet, som de upplevde hade hamnat i skuggan av andra samhällsgrupper i Bolivia. I kampen för att bevara sitt ursprung, bestämde de sig för att börja uppträda med social, historisk och upprorisk, men framför allt egenskriven poesi. Varierade former av konstnärliga uttryck växte så småningom fram, såväl som mer nyanserade teman; bristen på demokrati och olika former av diskriminering och våld. Idag har Albor ca. 100 ungdomar som deltar i deras aktiviteter. Aktiviterna är gratis och fokus ligger på lärande och medvetandegörande, både för de som deltar i projekten och de som kommer och ser showerna.

Sara Byrskog, infopraktikant, Bolivia

Suma Thakhi II ska utmana heteronormen

Förra veckan var jag del av en workshop som en av Suma Thakhi II’s samarbetsorganisationer, CISTAC, har hållit i. Som jag nämnde i förra inlägget har denna organisation nyligen kommit ut med en TV-serie som ifrågasätter ämnet machismo. Det är i samband med releasen som organisationerna i Suma Thakhi II har beslutat sammanstråla. Genom att diskutera innehållet i serierna och diskutera ämnena som organisationen avser att beröra i serien, så vill Suma Thakhi II försäkra sig om att de hittar en gemensam diskurs att röra sig inom för det fortsatta arbetet mot machismo.

På agendan stod det att vi skulle se kortfilmer med samma skådespelare och roller som dom i huvudserien. En av kortfilmerna hette ”Yo soy Julieta (Jag är Julieta)” och handlade om Julieta i 15-16-årsåldern. I dom inledande scenerna får publiken se henne prova hennes storebror Claudios kläder. Vid något tillfälle tar hon på sig en låtsasmustach och plattar till brösten. När pappan plötsligt knackar på, lyser paniken i hennes ögon och hon gömmer undan skjortorna och tar av sig kepsen.

Senare i serien får både tittarna och Julietas familj i serien veta att Julieta är förvirrad kring vad hon har för känslor och för vem. I en stödgrupp för LGBTI (HBTI*) personer så pratar hon ut om sin attraktion till både tjejer och killar. Så småningom kommer Julieta fram till att hon kanske inte behöver definera vilken ”kategori” människor hon blir attraherad av och där nånstans landar kortfilmen.

Efter visningen av filmen delade alla deltagare upp sig i smågrupper. Där redogjorde var och en för de huvudteman som dom tyckt sig återfinna i filmen de just sett. Dessa presenterades och diskuterades sen tillsammans hela gruppen. I ”Yo soy Julieta” var konfrontationen av heteronormativitet presenterat som ett tydligt inslag av alla smågrupper, och definitionen av detta i arbetet mot machismo diskuterades därför ingående.

Foto: Minda Holm

De inblandade kom överens om att heteronormativitet är förutsättningen för att gemene person känner attraktion till personer av motsatt kön, och att det kön som du ser ut att tillhöra också är det som du förutsätts känna dig som. Denna norm var något som de flesta ansåg återfinnas i vardagen och att de förstärks genom omedvetna och medvetna handlingar som dom flesta gör utan att tänka på det. Normaliseringen av kärnfamiljen presenterades som ett typexempel på den typen av handlingar, där alternativa familjekonstallationer ofta blir ombestridda och analyserade av samhället som stort. Förväntningarna på kvinnor respektive mäns ansvarsområden hemma och i det sociala livet var ytterligare ett exempel på hur olika personer uppfattas på ett normativt sätt utan att riktigt reflektera över det så mycket.

Ett avståndstagande från allt som inte är heteronorm och okunskapen om varierade levnadsformer markerades som ett tydligt problem i arbetet mot machismo, då det inte motstrider (och kanske till och med befäster) existerande normer om kvinnligt och manligt.

Genom att göra avsteg från heteronormen genom att ifrågasätta den, till exempel genom TV-serien Solo para MACHOS, ansåg dock de deltagande i workshopen att nya möjligheter kan öppnas för de många individer som inte anser sig vara del av normen. Detta kan förhoppningsvis leda till ett positivt accepterande och respekterande av olika personer i samhället på sikt, och detta blev slutligen den gemensamma sammanfattningen till ett av förhållningsätten som projektet Suma Thakhi II använder sig av i arbetet mot machismo framöver.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer

När avokadoexperten kommer till byn

För några veckor sedan fick Castilla Media besök av avokadoexperten Julio. Som avokadoexpert kom Julio med information om hur avokadoodlingarna i området kan förbättras och utvecklas. Under den helg han besökte Castilla Media höll han i två välbesökta föreläsningar för att stötta avokadoodlarna i deras produktion.

Ett av Svalornas mål i Peru är att producenter ska kunna använda sig av moderna och hållbara tekniker som är lämpliga för agroekologiskt lantbruk. Från 2012 till 2014 har programmet uppnått 78 procent av målet, som innefattar utbildning och ökade ekonomiska inkomster inom området. Men inom vissa delar av målet har det uppnåtts mer än så. Under 2014 förväntades det att 18 kvinnor skulle förbättra sin inkomst, men hela 41 kvinnor menar att deras inkomst har ökat, och 22 av dem har förbättrat sin inkomst med 20 procent eller mer. Och nu fortsätter arbetet fram till slutet av det här året.

Avokadon trivs bra i det lite varmare klimatet i de nedre delarna av Castilla Media. 

Hur ska avokadoträden planteras? Hur ofta ska de gödslas? Vad ska de gödslas med? Och varför ska de gödslas? De var några av frågorna som Julio besvarade under föreläsningarna som hölls i två av Castilla Medias byar. Han visade filmer och bilder på hur en bra avokadoodling ska se ut och deltagarna hade både frågor och förslag.

Under en av avokadoföreläsningarna kom en kvinna fram till mig och sa att hon tycker att de borde lära ut mer om avokadoodling i skolan eftersom det är det som de boende jobbar med. Hon menade att det skulle ge ungdomarna kunskap i arbetet som finns där och att det då skulle göra att färre ungdomar flyttar från Castilla Media för att söka jobb på andra platser.
– Om alla ungdomar fick plantera ett avokadoträd var skulle de också se vad som krävs och lära sig uppskatta yrket, viskade hon till mig medan Julio pratade om olika verktyg som kan användas på odlingarna.

Avokadoexperten Julio visade för avokadoodlarna hur de kan förbättra sina odlingar.

Själva avokadoodlingarna fick vi också möjlighet att besöka tillsammans med Julio. Efter en lång promenad upp för kullar och berg nådde vi de lummiga odlingarna. En del hade flera jättestora träd medan andra hade några få, lite mindre avokadoträd. Julio visade för avokadoodlarna hur en del blad på träden hade fått svamp och hur de kunde göra för att bli av med den. Han visade också hur en avokadofrukt ser ut när den är redo att plockas för att sedan skickas vidare för försäljning.
Efter att vi gått hade varje odlare vi besökt en lång lista med saker de skulle tänka på eller göra för att deras odlingar ska bli så bra som möjligt. Och vi praktikanter från Svalorna gick därifrån med ryggsäckarna fulla av gröna avokadofrukter.

 Avokadoodlarna hade många frågor till Julio om hur de ska ta hand om sin avokado.

På samma sätt som marsvinsuppfödningen är avokadoodlingen ett sätt för kvinnorna och ungdomarna i Castilla Media att öka sina inkomster i ett land där fattigdomen är stor, och som störst på landsbygden. Med den ökade inkomsten ökar både livskvaliteten och tron på vad de själva kan åstadkomma. Dessutom får de del av Svalornas tredje delmål, social och politisk utveckling, möjlighet att utvecklas inom ledarskap och demokrati, och att organisera produktionen tillsammans.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Jag arbetar med hållbar utveckling...

Så har jag ofta presenterat mig under tiden i Peru. Positivt laddat och så vardagligt använt kan man tänka att det är självklart vad det innebär: att förbättra levnadsförhållanden på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Men utveckling, och därtill hållbar, borde egentligen skapa fler frågor än accepteras som ett generellt svar. Vad vi vill utveckla, vad som ska prioriteras, liksom var, när och vem som bär ansvaret för processerna gör ”utveckling” till allt annat än självklart. Men även om vi var överrens om mål och prioriteringar - hur går vi tillväga för att skapa hållbar utveckling? Och på vems villkor?

Gatuvy Pampacolca, Foto: Ida-Maja Lindström

Denna fråga har följt mig genom mina studier och politiska engagemang, i mitt intresse för detta praktikantuppdrag, och äntligen har det börjat klarna lite. Inte som att det finns en lösning, men att det finns förhållningssätt och metoder som tar oss närmare idén om hållbar utveckling. Det handlar om att gå ifrån den seglivade bilden, och ibland även praktiken, av bistånd som internationell välgörenhet, där internationella volontärer och experter åker för att ”göra utveckling” på en annan plats, mot ett arbete som understödjer lokala kapaciteter.  Se att hjälpinsatser och aktiviteter som utförs med externa medel och genom externa strutkurer riskerar att skapa ett beroende av denna externa vilja och engagemang. Men också att det på en individuell nivå kan ha betydelse huruvida ”mottagarna” av biståndet får rollen som passiva mottagare eller uppmuntras att aktivt delta, bli agenter för sin egen utveckling.  Både för självkänslan, och för att säkra att arbetet utgår ifrån och fortskrider genom de som lever på platsen.

Fruktodling i Tipan. Foto: Ida-Maja Lindström

”Ge en man en fisk och han är mätt för dagen. Lär honom att fiska och du föder honom hela livet.”

Insikten att det är mer långsiktigt hållbart att bygga upp de lokala kapaciteterna att själva försörja och styra sin utveckling, sina livsvillkor, än att hjälpen kommer utifrån är inte ny, men ack så viktig. Och det kan låta självklart, men den traditionella relationen mellan givare och mottagare är en seg struktur. Så framkommer även på de möten som vi deltagit vid i programområdet  här i Peru. Publiken, både myndigheter och personer från målgruppen, har ofta initiellt frågat vad PDR har att erbjuda, vad vi faktiskt gör. Fältteamet har här fått vara tydliga och trycka på att syftet med programmet är att lokalinvånarna själva, framförallt kvinnor och ungdomar som är den primära målgruppen, är de som ska göra. Hållbarheten och långsiktigheten ligger i att det är människorna själva som tar kontroll och aktivt påverkar utvecklingen, både för sin egen familj och sitt lokalsamhälle. De anställda inom programmet kan hjälpa genom att öka familjer och myndigheters kunskaper och kapaciteter, men kan inte göra arbetet åt dem. Det låter paradoxalt, men vid eftertanke också logiskt, att målet är att vi inte ska behövas när programtiden är slut.

Återigen, vad kapacitetsbyggande kan innebära i praktiken, det får jag återkomma till i nästa veckas blogginlägg!

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

Röd tråd?

Den här veckan och förra veckan har jag varit ute och besökt gymnasieklasser för att prata om Svalorna Latinamerika. Om arbetet i Latinamerika och lite om biståndsarbete, och särskilt om kvinnors situation i Latinamerika. Det har varit svårare än vad jag trott.

Svårigheterna ligger dels i att skapa en snygg presentation och att hålla en röd tråd och jämn nivå samt flyt. Men också innehållet har varit knepigt. Dels finns det så mycket att berätta om. Men jag tycker också att det är svårt att generalisera. För oavsett vad jag säger om Latinamerika så känns det som att jag också kan hitta raka motsatsen. Säger jag att Latinamerika är fattigt så motsägs det av de enorma rikedomar några få personer sitter på. Säger jag att kvinnor inte har politisk makt så kontras det med att Latinamerika har flest kvinnliga ledare i världen. Machokulturen är påtaglig och dominerande, samtidigt finns starka feministiska rörelser som vinner politik mark och öppnar diskussioner som förändrar samhällets värderingar. Traditionella och konservativa värderingar på landsbyggden ställs mot mer öppenhet i städerna - samtidigt som extremt konservativa krafter såklart också finns i städer och kan jämföras med rörelser på landsbyggden som arbetar för inkludering och mot machismen.

Utbildning är extremt dyrt i Chile, det är gratis i Argentina. Abort är totalförbjudet i Nicaragua men tillåtet i Uruguay. I Brasilien finns särskilda tunnelbanevagnar för kvinnor för att de ska slippa obehagliga män och trakasserier under rusningstid – i Bolivia tas knappt femicidios (mord på kvinnor) på allvar. I Peru saknar kvinnor rätt att själva besluta över sin kropp vid en graviditet - men för knappt 20 år sedan tvångssteriliserades tusentals kvinnor, främst fattiga på landsbygden och fick då aldrig besluta om de VILLE ha möjligheten att bli gravida. De här kontrasterna gör det svårt att säga något generaliserande om Latinamerika. Men är Latinamerika mer komplex än någon annan kontinent? Självklart inte. Precis sådana motsättningar går att finna överallt i världen.

Men precis som i resten av världen är det faktiskt möjligt att generalisera på åtminstone en punkt. Det är män som främst har tillgång till politisk och ekonomisk makt. Männen har mer makt i samhället, i sociala situationer och i hemmet. I Latinamerika kallas det machismo. Kvinnors situation i Latinamerika går inte att generalisera kring utan att också klasstillhörighet och möjligheter som följer därmed diskuteras. Kvinnors situation går inte att generalisera kring utan att ta upp diskriminering och rasism på grund av utseende och etnicitet. Men i varje social grupp är kvinnor mer utsatta och har färre tillgångar än män. Så kanske på just den punkten är det faktiskt möjligt att generalisera.

… och så att alla i Latinamerika gillar fotboll (som en av studenterna gav som svar på frågan om vad han visste om Latinamerika).

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Marsvinen hjälper till ekonomiskt

Utifrån ser det ut som en vanlig liten stuga i sten, men inifrån kan en höra marsvin pipa. När en tittar in genom den lilla dörren syns de brunvita marsvinen som springer runt i små bås som skiljs åt med tunna nät. I varje bås ska det vara ungefär tio marsvin, varav en hane, och det är viktigt att dela på familjemedlemmar för att undvika inavel. På så sätt blir uppfödningen bäst, förklarar Anthony och Roberto som jobbar på Svalornas samarbetsorganisation CEDER. De arbetar för Svalornas första delmål som handlar om ekonomisk utveckling.

Inne i stugan får det plats med flera små bås för marsvinen.

En väldigt populär maträtt i Peru är just marsvin, eller cuy som det heter här. Marsvinen kan till exempel friteras och sedan serveras med potatis och bönor, och de flesta peruaner som jag träffat tycker att det är riktigt gott. Köttet ska dessutom vara väldig hälsosamt eftersom det innhåller mycket protein och lite kolesterol.

Men idag får vi inte äta några marsvin utan vi får följa med när Svalornas medarbetare gör hembesök hos marsvinsuppfödarna i Castilla Media. Vi får se hur de ger marsvinen loppmedel, hur de kollar om de har salmonella och när de ger tips till marsvinsuppfödarna om hur de kan förbättra både burar, mat och marsvinskullar. Innan jag kom till Peru och fick följa med på marsvinshembesöken hade jag ingen aning om att vissa marsvin var bättre än andra. Jag trodde att det mest bara var färg, längd på pälsen och storlek som skilde dem åt. Nu har jag lärt mig att en bland annat kan se på nosens trubbighet om marsvinet är av lite finare kvalitet, vilket några av de boende i Castilla Media också har fått lära sig.

En liten marsvinsbebis som percis har fått medel mot loppor.

Efterfrågan på de små djuren är stor i Peru och i Castilla Media ger det möjligheten till ökade inkomster. Trots den stora ekonomiska tillväxten i landet lever drygt 25 procent av Perus befolkning under den nationella fattigdomsgränsen och större delen av dem bor på landsbygden. Så att öka den ekonomiska inkomsten och utvecklingen bland de boende i Castilla Media är viktigt. Marsvinsuppfödning och försäljning är ett sätt för dem att dryga ut hushållskassan och få en stadigare inkomst.

Inom Svalornas program för ekonomisk utveckling ses marsvinsuppfödning som ett arbete för kvinnorna vid sidan av det vanliga jordbruksarbetet, det ska alltså inte vara huvudinkomsten i hushållen. Men med många marsvin att sälja och den stora efterfrågan som finns kan marsvinen göra betydande skillnad i vardagen för att vara en familjs extrainkomst. Och med den extra inkomsten förbättras även kvinnornas självförtroende då de känner att de kan tillföra något eget till familjen.

Under hembesöken räknade Svalornas medarbetare hur många marsvin varje uppfödare hade. De flesta hade runt 20 stycken.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru