Feministiskt forum 9 maj, morsdagdebatt och postkolonial journalistik

Idag firas mors dag i Sverige. Men det var i samband med en annan mors dag, den som för tre veckor sedan firades i Latinamerika, som en debatt väcktes i Sverige angående postkolonial journalistik. Detta efter en krönika i Sveriges Radio den 12 maj.

Kort sagt så behandlade krönikan en personlig gestaltning av det stundande mors dagsfirandet i Brasilien, varpå röster väcktes angående det eurocentriska förhållningssättet och bekräftandet av stereotyper om den ”latinamerikanska modern”. Debatten kom sedan att växa till en diskussion om postkolonial journalistik och det osynliggörande av kamper för kvinnors rättigheter som förs i Latinamerika.

Carmen Blanco Valer, folkhögskolelärare och globalrättviseaktivist, och Diana Mulinari, sociolog och professor i genusvetenskap, var några av de starkaste kritikerna till krönikan. De hade båda några dagar innan krönikan publicerades deltagit i ett samtal som Svalorna Latinamerika, tillsammans med FIAN, Färnebo Folkhögskola och Latinamerikagrupperna arrangerade på Feministiskt Forum i Stockholm, med Maria Starck, kommunikationsstrateg och styrelseledamot i FIAN, som samtalsledare. Samtalet berörde bland annat feminism och solidaritet i biståndsarbete och panellisterna tog upp just det problematiska i hur nord förhåller sig till syd. Samtalet gällde bistånd men temat för samtalet är tänkvärt även för de som vill ägna sig åt internationell journalistik.

Carmen Blanco Valer och Diana Mulinari under samtalet på Feministiskt Forum, Stockholm 9 maj.

Carmen Blanco Valer framhävde att vi måste våga ifrågasätta biståndet. Solidaritet är inte välgörenhet, det handlar inte om att tycka synd om någon. Det handlar om jämlikhet – att se dem som biståndet går till som våra jämlikar. Maktrelationen kommer ändå bestå, det är fortfarande biståndsgivarna som har makten att välja vilka som ska motta biståndet. Här måste biståndsgivarna inse att de gör politiska ställningstaganden i valet av mottagare – och våga göra det!

Även biståndgivarroller måste ifrågasättas – biståndsgivarna sitter inte på kunskapen om den lokala kontexten, biståndgivarna kan inte heller diktera de mål som biståndsmottagarna ska ha eller de medel de ska använda för att uppnå sina mål. Att ständigt vara i kommunikation med mottagarna, att lära av organisationerna och inspireras av dem för ett arbete för förändring av destruktiva strukturer och maktförhållanden även i Sverige är.

Under samtalet kom också moderskapet upp som ett tema och en utgångspunkt för feministisk kamp. Diana Mulinari påpekade att mödrarna på Plaza de Mayo i Argentina visserligen har moderskapet gemensamt men att det snarare handlar om en politisering av moderskapet med utgångspunkt i solidaritet, med mödrar och med andra, som söker rättvisa och svar angående försvunna anhöriga. En politisering som har lika lite med livmodern att göra, som krönikören i Sveriges Radio uttryckte det, som den högerpolitisering av moderskapet som sker i Europa idag har.

Att Sveriges Radio några dagar efter detta omfattande samtal publicerar en krönika som går emot mycket av det som samtalet gick ut på bekräftar problematiken som samtalet berörde.

Idag är det alltså mors dag i Sverige. Jag misstänker att ingen kommer att publicera en krönika om hur svenskor ständigt möts av frågor från släktingar och arbetsgivare om när de tänker skaffa barn (obs! inte ens ”om”), att svenska kvinnliga politiker porträtteras framförallt som barnlängtande prinsessor (Annie Lööf i Svensk Damtidning) och att Sverige är ett land med ett starkt abortmotstånd (Stockholms landsting halverar stödet för abortvård). För även om allt detta är sant så vet vi alla att det inte är hela sanningen. Och om vi kräver hela sanningen här, varför ska vi nöja oss med bara ett perspektiv på Latinamerika – eller på mammor?

Biståndsgivare liksom journalister som har ett verkligt intresse att motverka den maktobalans som finns gentemot biståndsmottagare och av journalister gestaltade personer måste för det första erkänna denna maktobalans. För det andra åta sig att ge en nyanserad bild, med flera vinklar och framförallt med berörda personers egna utsagor angående de ämnen de vill belysa.

För den intresserade:
Krönikan i Sveriges radio.
Debattartikeln "Bedrövande nidbild av kvinnokampen i Latinamerika".

Sveriges Radios svar på debatten.

Slutreplik av debattartikelförfattarna.


Caroline Ullman, som med detta inlägg tackar för tiden som organisationspraktikant på Svalorna Latinamerikas kansli, Stockholm

Kvinnan som kämpar för andra kvinnor

– Jag måste tänka på mitt samhälle. Jag vill göra något för alla, inte bara för mig själv.

Victoria Nicolasa Diaz Coricaza är 60 år och bor i Tipan i Castilla Media. Hon äger en av kioskerna på den lilla huvudgatan i byn och på lunchen går hon hem för att ta hand om hönsen. Men när hon inte jobbar i kiosken eller sköter om djuren arbetar hon för kvinnorna i Tipan. Hon är sedan två år tillbaka ordförande för Tipans Club de Madres (klubb för mammor).

Som ung hade Victoria dåliga betyg i skolan och redan som 14-åring var hon tvungen att börja arbeta. Hon berättar att hon hade det jobbigt och för att ta sig någonstans i livet ville hon arbeta med försäljning. Därför flyttade hon till staden Arequipa. I Arequipa lärde hon sig väva mattor och väggbonader och för att kunna uppfylla drömmen om att bli försäljare började hon köpa grönsaker som hon sedan sålde vidare. När hon blev äldre flyttade hon tillbaka till Castilla Media där hon nu bor med sin man.

Victoria Nicolasa Diaz Coricaza i kiosken hon nu äger i Tipan.
Foto: Mathilda Bäcklin.

En av sakerna Victoria oroar sig mest för är de unga mammorna i byn Tipan. Eftersom hon själv haft en svår ungdom vet hon hur jobbigt livet kan vara och önskar att ingen annan ska behöva kämpa lika mycket som hon gjort.

 – Jag lider med de unga mammorna och vill ge dem möjligheten att lära sig ett yrke. Det finns mycket machismo här. De kvinnor som blir med barn stannar i Castilla Media och får ingen vidareutbildning och har därför inte samma arbetsmöjligheter. Machismon får makt över dem, berättar Victoria.

För att arbeta mot machismon och för att hjälpa kvinnorna i byn vill Victoria ge dem möjligheten att lära sig ett handarbete som vävnad. Nu har de tre mammor i Club de Madres som har lärt sig vävnad i samarbete med Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Men hon vill att alla mammor ska komma på deras utbildningar, samtidigt som hon förstår att det är svårt för dem när de också ska ta hand om barnen. Hennes egna barn är nu vuxna och det gör henne lugn. Därför har hon tid att göra något för byn hon bor i.

När hon började som ordförande för Club de Madres var det en oorganiserad förening. Men Victoria berättar att när hon har tagit på sig något gör hon det ordentligt, annars kan hon lika gärna strunta i att ta på sig ansvar. Idag är föreningen registrerad i de offentliga registren och alla papper är i ordning. De senaste två åren har hon arbetat hårt för att lyfta föreningen som hjälper kvinnorna i byn.

Victoria vill att alla ska få hjälp, både unga och äldre. De äldre gillar att åka till fältet och de använder sig av tekniken som PDR har hjälpt dem med, berättar hon. Hon säger att PDR hjälper dem att förstå, de har fått nya perspektiv och idéer som de inte hade innan.

– Ungdomar och kvinnor här behöver PDR. Men jag vill att PDR ska nå längre ut i annexen för där behövs de ännu mer. Dit ut når inte annan hjälp och det finns människor där som behöver hjälpen mer.

Victoria hoppas att Castilla Media kommer bli en lugnare plats i framtiden.
Foto: Mathilda Bäcklin.

I juni slutar hon som ordförande i Club de Madres. Hon vill lämna en öppen väg för nästa ordförande så att föreningen kan fortsätta arbeta framåt. Det är hennes mål. Så att de unga mammorna kan fortsätta med sin kamp.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Studiecirklar på organisationen Albor

Albor, Svalornas medlemsorganisation av och för barn- och ungdomar i staden El Alto i Bolivia, arbetar flera gånger i veckan med sina studiecirklar där de utövar teaterträning och lyfter fram sexuella rättigheter, HBT-frågor samt könsrelaterat våld.

Under den gågna veckan har jag besökt studiecirklarna Aurora, Nairiri och Pilpintu. Aurora bestod nästan bara av tjejer, mellan 13-18 år, som höll på att repetera för fullt när jag klev in i lokalen, till en pjäs som heter ”El Escribano de los Sueños Rotos”, författaren av brutna drömmar. De förklarade för mig att de ville belysa flickor och kvinnors situation när de har en man i sin närhet som utövar sexuellt våld, machismo och grovt våld mot dem. Scenen de visade mig handlade om när vissa tjejer försvarade sina män för personerna runt omkring dem även fast att det männen hade gjort inte var något att försvara. Gruppen Aurora är en av de nyaste studiecirklarna som har startart detta år, 2015, men det syntes att de var väl förberedda. När jag satte mig ner och pratade med tjejerna sa de att de tyckte att dessa ämnen var viktiga att lyfta fram hos en publik i El Alto för att visa problematiken utifrån ett artistiskt sätt.

Tjejerna från studiecirkeln Aurora som tränar inför pjäsen ”El Escribano de los Sueños Rotos”.

Studiecirkeln Nairiri bildades 2014 och kändes väldigt säkra på sin sak. Denna dag tränade de sina röster samt alla danssteg som skulle ingå i deras pjäs. Pilpintu från 2014 likaså.

En ung kille som kallades för Fher förklarade för mig att deras grupp, Pilpintu som betyder Fjäril på Aymara, tränade på sin teateruppvisning som hette ”Ela”, ett resultat av ”El”, Han och ”Ella”, Hon. Denna pjäs handlar om rätten till att få uttrycka sin sexuella läggning, mot homofobi och mot våld mot HBTQ personer. Fler berättade för mig att det har varit otroligt svårt att få ungdomarna att vilja göra denna pjäs då deras föräldrar inte tillät dem. Av 16 personer som brukade komma regelbundet på studiecirklarna försvann alla förutom 4 st. När jag frågade hur hans egna föräldrar såg på saken så sade han att han har haft tur. Hans föräldrar är väldigt unga och kanske kan ifrågasätta pjäsens tema ibland men att dom inte förbjuder honom att gå. Han själv ser detta som något som han verkligen brinner för och vill fortsätta med. Som ledare för gruppen Pilpintu, ser han det som en möjlighet att få med sig fler ungdomar att belysa något som är så viktigt; respekten för alla sexuella läggningar och identiteter.

Bild på gruppen Pilpintu.

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Masculinidades som ett verktyg för att nå målet

Rekonstrueringen av könsroller är ett ständigt pågående arbete. Förra veckan var Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Nicaragua på plats i Estelí för en utbildning om masculinidades (maskuliniteter). Nätverket Red de Masculinidad por la igualdad de género, REDMAS, som består av ett 20-tal nicaraguanska organisationer höll i utbildningen.  Masculinidades går ut på att omvärdera den traditionella mansrollen och synliggöra manlig hegemoni. Masculinidades vill visa på alternativ till den traditionella mansrollen för att kunna leva i harmoni med samhället. Det är även idéer och en rörelse som är utspridd i Latinamerika som många gånger drivs av männen själva för att utmana och förändra samhället samt könsroller.

Då programmet för att förebygga sexuell kommersiell exploatering av barn och ungdomar går ut på att identifiera riskfaktorer samt orsaker var utbildningen förra veckan ett bra sätt att komma åt kärnan av fenomenet. Kunskaperna som grupperna har fått under förra veckan används sedan i deras vardagliga arbete med barn, ungdomar, mödrar, skoputsare, nätverk osv.

Redan samma vecka fick vi chansen att börja använda oss av vad vi hade lärt oss. Under en workshop med ungdomar där temat var sexualundervisning med fokus på HIV och könssjukdomar. Då dagen för HIV var under samma vecka, har organisationen Mary Barreda haft flera aktiviteter med samma tema. Under workshopen svarade ungdomarna på olika påstående kring sexuellt överförbara sjukdomar, hur de smittas, hur en skyddar sig osv. Ett av påståendena var; ”Det är bara prostituerade och homosexuella som kan smittas av HIV”. Karla Laguna passade, i och med denna fråga, på att ifrågasätta de fördomar som finns kring HBTQ och den heterosexuella normen.  Detsamma gällde könsroller. Karla frågade ungdomarna hur många sexpartners en kvinna kan ha respektive en man. Detta var för att belysa hur en kvinnas sexualitet och sexuella liv är mer politiserad än en mans. Till en början svarade några ungdomar att en kvinna bara borde ha en sexpartner under sitt liv, och det skulle vara en man. En man däremot var tillåten att ha fler. Karla ifrågasatte detta och sakta men säkert började några undra varför de tyckte som de gjorde. En manlig ungdom svarade bland annat att en kvinna kan ha flera, för tänk om det inte fungerar med den första?

Sakta men säkert arbetar kvinnoorganisationerna för att dekonstruera könsroller och myter kring sexualitet. Då det är en central roll i den sexuella kommersiella exploateringen av barn och ungdomar då majoriteten av förövarna och köparna är män. REDMAS tillsammans med andra organisationer fråga sig varför det ser ut på så sätt. Och framförallt, vad kan vi som samhälle göra? För det är trots allt vi alla som är och skapar vårt samhälle och allt i det. Trots många myter och stereotyper i samhället, finns det alltid några som ifrågasätter det och väljer att göra skillnad. Nicaragua må vara ett patriarkalt samhälle såsom de allra flesta i vår värld, men detta går inte obemärkt förbi och ett stort antal människor inom landet organiserar sig för att göra skillnad.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

CISTAC sprider sitt budskap genom nationell TV

En av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, CISTAC, har inlett en massiv kommunikations- och utbildningsstrategi för spridning av sexuella rättigheter, som kallas Campaña Antimachismo Bolivia 2015 (Kampanj mot machismo i Bolivia 2015). Uppslaget har sitt ursprung i ett nicaraguanskt projekt, där bl.a. TV-serien Contracorrientes kom till för att belysa teman som ekonomiska rättigheter för kvinnor, sexuell mångfald, könsrelaterat våld och rätten till självbestämmande. Även CISTAC har som del av sin kampanj skapat en TV-serie, Solo Para Machos, som sänds på nationell TV varje söndag klockan 19.30 (annat om serien kan du läsa här och här).

Fyra av skådespelarna i Solo Para Machos på premiärvisningen.

CISTAC menar att det är dags att genomföra massiva informationsåtgärder för att artikel 66 i den bolivianska konstitutionen, som garanterar sexuella och reproduktiva rättigheter för män och kvinnor, faktiskt ska sättas i praktiken. TV-serien ämnar visa på rättigheter som har att göra med vår kropp, och särskilt de förändringar som händer i ungdomar och deras relationer när de växer upp. Genom att belysa dessa teman via en TV-serie har organisationen tänkt att vissa människor ska kunna identifiera sig med någon av karaktärerna, skratta, gråta och njuta av den igenkänningsprocessen, och därigenom förhoppningsvis få det lättare att sätta ord på vissa aspekter av viktiga sociala frågor som berör dem själva, såsom; sexuell läggning, preventionsmedel, rätten att säga nej till sex, sexuell njutning, att inte acceptera utpressning som ett bevis på kärlek, könslig identitet, information om stödnätverk, utövandet av maktpositioner som ett sätt för att tvinga sig till sex och/eller annat. Förväntningen är att serien ska vara utformad på ett sätt som människor i alla åldrar kan uppskatta; dess innehåll kan och är uppmuntrat att analyseras inom familjer. Solo Para Machos ämnar till att lyfta frågor och teman som kanske annars lätt undanhålls eller glöms bort, och som i värsta fall kan leda till att ungdomar och andra fattar beslut som har med rätten till deras kropp och liv på oklara grunder.

Se första trailern för serien här.
Seriens andra trailer.

Två medlemmar ur samarbetsorganisationen ALBOR under ett av CISTAC’s event.
Foto: Minda Holm

I samband med att TV-serien har släppts har CISTAC även varit aktiva i sin informationskampanj på andra sätt. Bland annat har organisationen arrangerat ett antal sessioner tillsammans med sina samarbetsorganisationer, den senaste så sent som i fredags, där diskussioner kring hur frågor om sexualitet och rättigheter ska handskas offentligt. Förutom det vänder sig nu CISTAC mot en bredare publik, och anordnar event i såväl Cochabamba, Tarija som Santa Cruz. I vissa av dessa är endast män välkomna. Det är inte för att utesluta kvinnor utan ses som del av en socialiseringsprocess för specifikt män, i arbetet mot machismo. Andra målgrupper är föräldrar, intresseorganisationer och inte minst - ungdomar själva.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Effektiva sportaktiviteter i Telica

Idag ska jag skriva om en aktivitet som jag älskar att delta påsom praktikant och det är de sportaktiviteterna som APEADECO har runt om på skolorna i Telica. För er som inte vet så är APEADECO en av fyra organisationer, som med finansiering av Svalorna, arbetar med att förebygga Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE) av barn och ungdomar i Nicaragua. Sportaktiviteter består vanligen av fotbollsmatcher i samarbete med idrottslärarna på respektive skolor där vi verkar. Idrottslärarna hjälper till att dela in eleverna i olika lag.

Idrottlärarnas uppdelning av lag, Instituto Nacional publico señor de Esquipulas (INPSDE)

Vi går till skolorna 4 dagar i rad under en rast på 25 minuter som eleverna har mellan 1a och 2a lektionen för dagen, denna rast får vi ibland utnyttja efter godkännande hos skolrektorn. Vi behöver ha aktiviteten 4 dagar i rad för att hinna med alla elever som vill vara med. Fotbollsmatcherna har vi i syfte att få studenterna att känna igen APEADECO som organisation, förstå vad vi jobbar med och varför och såklart göra något roligt för studenterna. Innan vi sätter igång med fotbollsturneringen så har vi ett ”invigningstal” och berättar om APEADECO:S verksamhet och hur de ska göra om de vill delta i våra föreläsningar, workshops och intressegrupper.  Under turneringen spelar vi sådan musik som våra ungdoms kommunikatörer har tipsat om är populära och var 5e minut spelar vi upp meddelanden där vi uppmärksammar problemet med Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE).  Under dessa korta 25 minuter så hinner vi med en hel del:

• Vi informerar om APEADECO som organisation
• Vi har en rolig rekreativ aktivitet för ungdomarna
• Vi informerar om hur man förebygger Sexuell kommersiell exploatering

Studenter som spelar i fotbollsturneringen , INPSDE, Telica

Efter aktiviteten försöker jag alltid prata med ungdomarna för att höra vad de tyckte. En 14årig flicka sa att dagarna blir roligare och det är lättare att koncentrera sig på lektionerna efteråt. En 13årig pojke berättade att det känns kul att vi gör något bara för dem och att det får en att känna sig speciell. För APEADECO är det särskilt viktigt att barnen och ungdomarna tycker att vi gör saker för dem och att de vet vilka vi är och vart vi finns då det är dem som är vår målgrupp.

Elever som intensivt följer matchen och lyssnar på APEADECOS budskap, INPSDE, Telica

Inte alltid en rak väg till målet, INPSDE, Telica, Nicaragua

Hälsningar
Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant, Telica Nicaragua

Besök från Billströmska Folkhögskolan

Svalorna Latinamerika samarbetar med Billströmska Folkhögskolan. Tisdagen den 12 maj arrangerade vi tillsammans ett samtal om Bolivia, våld mot unga i Bolivia och hur en med små medel kan förändra. Malin och Lii, deltagare på kursen De Ungas Rätt, presenterade två organisationer där de praktiserat under sin studietid i Bolivia.

Malin och Lii hade intervjuat Maria Galindo, anarkistfeminisist och aktivist för HBTQ-personers rättigheter samt psykolog, som förklarar att våld är ett sätt att behålla makten. I Bolivia sker en snabb inflyttning från landsbygden till städerna. Det innebär dels att sociala skyddsnät bryts upp men också att många måste finna arbete i den informella sektorn – där arbetsdagar på 16 timmar inte är ovanligt. Många barn lämnas hemma under dagarna. Dessutom är alkoholproblematiken växande. Allt detta är orsaker till det sexuella våldet mot barn och unga.

Organisationen Enda i El Alto möter de ungdomar som på olika sätt blivit utsatta för våld. Organisationen är uppdelad i två hus – Casa Fraternidad som tar emot ungdomar med drog- och alkoholproblem. Många av ungdomarna har varit hemlösa. Casa Minka tar emot unga som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Enda erbjuder terapi och arbetar utifrån fokus på gruppen. För de från 16 år arrangeras yrkesutbildningar som ett steg i att ungdomarna ska kunna bli självförsörjande.

Vision Juvenil Ave startades av gräsrotsaktivisten Silvia. De arbetar med kamratskap och bra värderingar för framtiden och de bjuder in barn och ungdomar från El Alto och La Paz. En viktig aktivitet organisationen håller i är läxhjälp – få av ungdomarna har möjlighet att få hjälp hemifrån. Ungdomarna uppmuntras också arrangera egna aktiviteter som bland annat dansgrupper. Organisationen vill också vara ett alternativ till att ungdomar fastnar i, ibland våldsamma, ungdomsgäng.

De båda organisationerna är uppbyggda med knappa resurser. De får inget statligt finansiellt stöd och de bygger på ideella krafter. Vision Juvenil Ave samlas i organisationens grundares vardagsrum – ett litet rum som ibland fylls med upp till 30 barn och ungdomar. En kartong används som tavla. Men knappa resurser är inget hinder för effektiva resultat – lärarna till barnen vittnar om att de efter att de börjat delta i organisationens aktiviteter är mycket mer framåt, de lär sig bättre och de vågar tala inför publik! Ett ökat självförtroende och självkänsla är ett steg i riktningen mot att barnen och ungdomarna själva ska identifiera sig, och andra, som rättighetsbärare och på längre sikt delta i det förebyggande arbetet mot våld.

De ungas rätt - En kurs om ungas engagemang för rättvisa

De ungas rätt är en ettårig resandekurs med fokus på engagemang i frågor om social rättvisa och miljörättvisa. Vi lär oss om grundläggande globala frågor och studerar politiska ideologier, aktivism och sociala rörelser. Under hösten tittar vi närmare på hur ungdomar engagerar sig i Sverige genom att praktisera på olika ungdomsorganisationer; och under våren åker vi till Bolivia och jämför ungdomars engagemang för rättvisa där. Spanska är en viktig del i kursen, liksom studier i Latinamerikakunskap. Ett effektivt sätt att både berätta om och skapa engagemang är att filma - därför satsar vi på att ge grundläggande och inspirerande kunskaper i filmandets konst.

Läs mer samt sök kursen här.

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Kampen för HBTI-rättigheter i Bolivia

Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) vill skapa förutsättningar för rättvisa, jämlikhet, öppenhet, erkännande och acceptans av HBTI*-rörelsen i Bolivia. Vad finns det för utrymme att röra sig inom? Svalorna Latinamerika har kollat med koordinatorn av programmet, Martin Vidaurre.

I veckan var Svalorna Latinamerika Bolivia på prisutdelning. Det var samarbetsorganisationen Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC)** som höll i arrangemanget. Under eventets gång uppmärksammades de organisationer och personer som varit särskilt framträdande i kampen för homo-, bi- och intersexuella, samt transpersoners (HBTI) rättigheter i Bolivia. Svalorna Latinamerika gick stolt därifrån med en plakett i händerna.

Situationen för HBTI-personer i Bolivia kan sägas vara lite olika beroendes på vart en befinner sig. I de större städerna finns möjligheten att möta personer i samma situation. Där förekommer gaycommunities, pridefestivaler och rättighetskamper. Gayrörelsens framfart i en storstad som La Paz kan till och med få miljön för HBTI-personer att framstå som tolerant i Bolivia. Detta står i stark kontrast till uppfattningen om den bolivianska landsbygden, där t.ex. homosexualitet generellt anses vara mer tabubelagd och där traditionella värderingar om manligt och kvinnligt ofta hävdas vara starkt befästa.

Enligt Martín Vidaurre Vaca, advokat och koordinator för CDC, återfinns dock rapporter om diskriminering, våld och övergrepp både i städer och på landsbygden. Storstäder innefattar i allmänhet en större risk att bli utsatt för brott, understryker han, och vidare ter sig nog livet som HBTI-person i städer olika beroende på vem du är. En lesbisk kvinna i samhällets toppenskikt har det antagligen lättare än en transperson och sexarbetare med urfolksbakgrund. Variationerna av etnicitet, könsidentitet, klass och ålder, kan följaktligen framhållas som en viktig omständighet för välbefinnandet hos HBTI-personer som grupp.
       
Såväl på landsbygden som i större bolivianska städer är dessutom machismokulturen djupt rotad. Machismon har gjort sig känd för att fokusera på kvinnor och mäns kroppsliga sammansättningar och att skapa sociala normer som är baserade på dessa, s.k. könsnormer. Till de vanligaste förväntningarna som råder i en könsnormativ miljö hör heteronormen. Föreställningen om att alla människor attraheras av personer av motsatt kön och att det kön som du ser ut att tillhöra är också är det som du förutsätts känna dig som, kan beskrivas  som heteronormens grundpelare.

Laura Libertad Alvarez Mollinedo är aktivist för HBTI-rättigheter i Bolivia i organisationen Organización de Travestis, Transgéneros y Transexuales Femeninas de Bolivia (OTRAF). Hon är även transperson och en av pristagarna på CDC’s nämnda tillställning. I ett tal för att öka medvetenheten om situationen för transpersoner beskriver hon sina egna upplevelser. Hon berättar om hur hon blivit bortstött från familjen och att hon sällan tas på allvar när hon söker jobb. Hon berättar om människor som vevar ner rutan och skriker glåpord när dom passerar henne i bilar. I offentliga sammanhang använder sig sällan myndighetspersonerna av hennes tagna namn, Laura, utan hänvisar till det manliga tilltalsnamnet som tilldelades henne som nyfödd.

Enligt Vidaurre, rör den vanligaste legala rådgivningen som CDC ger till transpersoner om hur det går till att ändra namn rent juridiskt. Laura
är bara ett av många namn som ignorerats av andra. Att hjälpa till att ändra namn, menar Vidaurre, är det mest grundläggande som kan göras för att förändra transpersoners situation i Bolivia.

Även om det i Bolivia inte förekommer en allvarlig hotsituation mot HBTI-personer på pappret, dvs. att HBTI-rörelsen kan skapa opinion i stort sett helt fritt och på laglig väg, så är det sociala hotet mot HBTI-personer fortfarande stort. Utöver juridisk hjälp med namnbyte, så finns CDC där för att bistå med gratis juridisk hjälp vid hatbrott, diskriminering och trakasserier.

Enligt Vidaurre behövs det striktare regler för att se till att personer som utsatts för diskriminering på grund av sin identitet eller sexualitet får den juridiska hjälp de behöver. Genom att tillämpa principerna om demokrati, legalitet, styrning och institutioner för att befästa rättsstatsprincipen, hoppas CDC på att kunna främja utvecklingen av kompetens och ansvar för att hantera konflikter. Detta är tänkt att leda till ett samhälle som utgår ifrån fred och respekterar mänskliga rättigheter. ”Utvecklingen och stödet av detta är en hörnsten för förändringar i det bolivianska samhället,” avslutar Vidaurre.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Foto: Arkivbild Svalorna Latinamerika

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer
**Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) är en icke-vinstdrivande institution som sedan 1993 arbetar för att främja kunskap och respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Detta ämnar dom göra  genom pedagogisk verksamhet, vård och juridisk hjälp vid de rättsfall som utövats mot svårt utsatta delar av befolkningen.
Läs mer på: http://www.cdcbolivia.com

Workshops, möten och machismo

De senaste veckorna har varit fyllda av möten och workshops. Möten med olika organisationer som arbetar med att förebygga sexuell kommersiell exploatering (SKE) av barn i Nicaragua. Mitt första inlägg i bloggen handlade om ett så kallat ”Alianza Global”. Ett samarbete mellan organisationer som har stor erfarenhet av dessa frågor, delar samma mål (få slut på barnsexhandeln) och som är utspridda i landet och på så sätt kan täcka ett större geografiskt område.

Tredje möte för Alianza Global.

Förra veckan hölls det tredje mötet. De två första möten gick ut på erfarenhetsutbyte mellan organisationerna, på detta tredje möte började de planera en större gemensam aktivitet. Många idéer kom upp och de har nu börjat enas om en större rikstäckande gemensam aktion för att belysa de här frågorna samt även visa vad för arbete kvinnoorganisationerna gör i landet.

Barnkommunikatörer med Maryuri Hernandez.

De senaste veckorna har vi även haft flera workshops riktade till olika grupper. Ungdomarna har som vanligt medverkat och bland annat filmat en kort videofilm om kommersiell sexuell exploatering och barnen som rättighetssubjekt. Under några veckor har Maryuri Hernandez som är kommunikationsansvarig hjälpt dem att strukturera och konkretisera idéerna för att sedan börja filma. Organisationerna som Svalorna Latinamerika arbetar med vill alltid att barnen ska vara delaktiga i arbetet. De är rättighetsbärare och har rätt att bli lyssnade på. Därmed är det även viktigt att de ska få vara med i beslutsfattningen.

Workshop med ”säkerhetsnätverken”. 

Några workshops har hållits med olika nätverk av mödrar och ”red de protección” (säkerhetsnätverk). Karla Laguna och Eliette Roa har länge arbetat med dem, men efter en händelse på terminalen har det lett till att de känner att de måste arbeta ännu mer med dem. Händelsen som inträffade var att en flicka blev sexuellt utnyttjad av en man och flickans mamma bad organisationen om hjälp som gick med dem till polisstationen för att göra anmälan. Strax därefter spreds sig nyheten överallt på terminalen och alla hade åsikter som skulle vädras.

Trots organisationens hårda arbete verkar människorna vid terminalen gå tillbaka till gamla stereotyper, könsroller och myter kring sexuell utnyttjning. Även om det handlar om en flicka och en vuxen man. Machismo är starkt rotad och det märks extra tydligt vid sådana här tillfällen. Kommentarer såsom ”han tycker inte ens om flickor som hon, han tycker om kvinnor” för att sedan gå till ”men vart var mamman?”, ”hade det varit min dotter hade jag haft henne bredvid mig hela tiden. Här måste man bevaka för att man vet vad som annars händer”, ”hon ljuger säkert, vill bara ha pengar”. Inte ens polisen kommer undan. Deras kommentarer har varit; ”är det verkligen sant det du säger?”, ”Du ljuger väl inte nu? Jag gör anmälan, men det är inte mitt ansvar sen om det visar sig vara falskt det du säger.”, ”Det är vanligt att flickor ljuger och sedan vid anmälningen inte vågar komma ut med det. Det är alltid mannen som får ta smällen”.

Dagen efter övergreppet var en workshop med mödrarna från terminalen inplanerad. Det var inte så många som kom och samtalsämnet var gårdagens händelse. Då mannen nu satt häktad pratades det ännu mer om det. Ansvaret anses vara kvinnornas. Då det handlade om en flicka, lades ansvaret framförallt på mamman. Situationen har dock ännu en aspekt. Flickan är i barnarbete, hon har fått hjälpa mamman att sälja läsk, mat osv. Barnarbete är olagligt i Nicaragua och är en av riskfaktorerna till barnsexhandel och något som organisationen Mary Barreda har arbetat mycket med. När mamman anmälde framkom det att flickan arbetat när hon blev sexuellt utnyttjad och eftersom att barnarbete är olagligt ses även mamman som en förövare. Fallet kan komma upp till familjeministeriet och flickan kan komma att bli omhändertagen. Detta gör att det är svårare för de flickor och pojkar som är i barnarbete att anmäla då de kan komma att bli tagna från sina familjer. Det leder även till att familjerna inte vill anmäla för rädslan av att förlora sina barn. Tyvärr så leder det också till att mamman, som kvinna, skuldbeläggs av samhället ännu mer för att hon lät barnet arbeta.

”Säkerhetsnätverket” har en del nya medlemmar som kräver att organisationen måste börja arbetet med dem från grunden. Några av de äldre medlemmarna som har varit aktiva under många år, har dock kommit med idén att göra mässor och andra aktiviteter vid terminalen om riskfaktorer och förövarnas metoder. I samband med händelsen känner många av medlemmarna att de måste uppmärksamma dessa frågor mer för att undvika skuldbeläggning på den utsatta och/eller mamman.

Eliette Roa* säger efter det som har hänt att; ”Det är nödvändigt att arbeta mer med dem, att prata om strategierna och metoderna som förövarna använder. Att de oftast närmar sig just den flickan som kanske redan är i en utsatt situation. Vi måste även prata mer med dem om tankar kring sexuell utnyttjning, då många inte ser det lika allvarligt som våldtäkt. Många anser att om penetrering inte sker, så har ingen skada gjorts. Många säger att ”hon är fortfarande oskuld, så inget hände”. Det är stor fokus kring mödomshinnan istället för att se att de psykologiska konsekvenserna är allvarliga i alla fall. I kombination med samhällets skuldbeläggning av offret kan det bli ännu värre. Många resonerar dock att om det inte finns några fysiska men, inge blåmärken, då har ingen skada gjorts. Vi måste fortsätta arbeta med dessa frågor, för att barn ska ses som rättighetsbärare och subjekt med känslor och tankar. Vi måste arbeta mer med att sprida information och öka kännedomen om förövarnas metoder och att det kan vara vem som helst, inte bara gubben som hoppar fram ur busken. Detta för att öka säkerhetsfaktorerna för barnen och minska riskerna. Det är ett ständigt pågående arbete.”

Banderollen för programmet för förebyggande av kommersiellt sexuell exploatering.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

*Eliette Roa är psykolog på Mary Barreda och arbetar med Svalorna Latinamerikas projekt för att förebygga barnsexhandel i Nicaragua. Hon arbetar direkt med de olika nätverken samt med direkt vård i de fall där barnen har blivit utsatta för någon form av övergrepp.

Personal utbildas i hållbar utveckling Nicaragua

Häromdagen som var organisationen APEADECO (Telica) och organisationen Mary Barreda (León) på utbildning för hållbar utveckling som hölls av organisationen Sonati. Sonati är en ideell organisation som dedikerar sig till att informera om miljömedvetenhet främst till lokala skolbarn. Vilket gör det intressant för Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer här i Nicaragua eftersom de jobbar främst med barn och ungdomar. Sonatis vision är bland annat att öka kunskapen, kärlek och omsorg till miljön och att ge medborgare verktyg och kunskap för att vidta åtgärder i sina samhällen och bli en röst för miljöförändringar. Som jag skrivit om tidigare jobbar programmet här i Nicaragua för prevention av Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE) 4 delmål. Delmål 4 är: Organisationerna som deltar i programmet stärks på administrativ, konceptuell, metodologisk och organisatorisk nivå. För att nå upp till detta mål så har man olika förväntade resultat , två av dessa är: samarbetsorganisationerna som ingår i programmet implementerar innovativ metodologi anpassad till målgrupperna och programmets innehåll samt att 100% av samarbetsorganisationerna i programmet definierar och implementerar miljöskyddsliga åtgärder på institutionell nivå, samt med målgrupperna. 

Personal på hållbar utbildning, León, Nicaragua

Denna utbildning via Sonati är då del av strategin för att kunna uppnå delmål 4.  En stor del av personalen som gick igenom utbildningen av Sonati är de som också direkt håller i utbildningar och workshops för  målgruppen inom programmet här i Nicaragua, barnen och ungdomarna. Tanken är att man som föreläsare alltid försöker inspirera och föregå med gott exempel på de utbildningar som hålls. Vilket gör det extra viktigt att just utbilda den personalen så de kan föra  kunskapen om hållbar utveckling  vidare . I workshopen gick vi först igenom den nicaraguanska naturen och dess ekosystem för att sedan delas upp i mindre grupper och diskutera vilka de största miljöproblemen i Nicaragua är . På grund av transportproblem så var föreläsaren försenad och vi kommer att fortsätta utbildningen i nästa vecka. Det ska bli mycket intressant att se hur kunskapen förs vidare till målgruppen.Fortsättning följer...

En innovativ grupp på utbildningen, León, Nicaragua

Ett av de största miljöproblemen i Nicargua

Hälsningar fran Telica
Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant, Nicaragua

Ungdomarna representerar sig själva i media

Häromveckan blev jag intervjuad om Suma Thakhi II i boliviansk radio. Det var reportrarna ur projektet Punto 0 som inbjöd mig att delta. Punto 0 är samordnat av Suma Thakhi II:s samarbetsorganisation RED ADA.

Eftersom jag är här i La Paz som infopraktikant för Svalorna Latinamerika har det fallit sig naturligt att en av de samarbetsorganisationer som jag spenderat mest tid hos har varit just RED ADA, då organisationen jobbar inom just journalistik och information (läs mer om RED ADA här). Därför har jag även haft förmånen att delta i planeringen och utformandet av hur projekt som Punto 0 är tänkt att fungera och faktiskt går till.

Samtliga reporters i Punto 0, som är mellan 16 och 28 år, är del av en inlärningsprocess i hur media fungerar som ges av de professionella journalister och kommunikatörer som är anställda i RED ADA. Samtidigt underlättar organisationen även utrymmen för gemensamma forum där den valda tematiken för Suma Thakhi ii berörs, och där dessa ämnen ges möjlighet att diskuteras för ungdomarna. Det kan vara till exempel genom workshops och kampanjer, eller samordnandet av olika ungdomsgrupper som jobbar med liknande teman. Exempel på samtal som kommit upp i några av de sammankomster som jag fått förmånen att vara del av har varit; förhållanden och sexuell diversitet, fördomar, onani, vikten av att njuta av sex som kvinna, våld, etc.

Flera av ungdomarna har spontant delat med sig om att, även om det stundtals har varit lite skämmigt att prata om vissa grejer, har deltagandet i projektet hjälpt dem att uttrycka sig bättre och att dom har blivit mindre och mindre blyga att prata om saker som sex, machismo eller våld. Vid ett tillfälle berättar en av tjejerna, Maria Gonzales, också om hur hon till en början tyckte att det var konstigt att prata högt om dessa ämnen, eftersom det alltid varit tabu i de sammanhang som hon befunnit sig i hittills.Hon påpekar även hur mycket gruppen har utvecklats sen dess och skrattar vid minnet av när ungdomarna vid första gången dom fick frågan om vad som skilde kvinnor och män åt hade svarat:
”Det långa håret...”

Utgångspunkten för arbetet som RED ADA ämnar att främja, och som är del av Suma Thakhi ii’s arbete i stort, är att den del i det bolivianska samhället som berör sexuell kultur behöver förändras och bli mer jämlikt. Värderingar som är baserade på biologiskt kön,sexuell läggning, social bakgrund eller kultur är genom RED ADAs arbete tänkt att bekämpas genom informationspridning och kommunikationsarbete. För att åstadkomma detta på ett effektivt och hållbart sätt och för att ingen ska föra någon annans talan, har den delen som kommit att beröra ungdomars rättigheter därför kommit att centrera kring att denna informationspridning ska föras av ungdomarna själva. De ämnen som berör ungas rättigheter ska alltså därför behandlas utifrån undomarnas egna synsätt och perpektiv i kommunikation och media.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Svalorna vinner pris för engagemang och arbete med HBT-rättigheter i Bolivia

I onsdags förra veckan blev Svalorna Latinamerika inbjudna till samarbetsorganisationen CDCs event ”Premios Iguales Ante La Ley” på Hotel Torino i La Paz. Där skulle det serveras en middag och delas ut priser för de som kämpat för HBT-rättigheter i Bolivia under året.

Martín Vidaurre Vaca, huvudansvarig för HBT-frågor på CDC, presenterade fram alla vinnarna på eventet ”Premios Iguales Ante La Ley”

Eldsjälar, politiker och organisationer från ett flertal städer i Bolivia; Cochabamba, Sucre, Oruro, Santa Cruz och La Paz, hade samlats på hotellet och Svalorna samt alla från utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II var också på plats för att fira.

Representanterna för alla samarbetsorganisationer i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi, Henry och Cecilia från Cistac, Gladys från Red Ada och Maria Elena från Albor

Plötsligt lös vår fina logga upp ”Svalorna Latinamerika” på skärmen och Martín Vidaurre Vaca, huvudansvarig för HBT-frågor på CDC, välkomnade Olivia Malmqvist, Gioconda Gutierrez och Gerardo Luna upp på scenen. Där möttes dem av Nardi Suxo, minister och CDCs grundare, som gav dem pris för Svalorna LA:s arbete med”att utveckla medvetenhet och utbildning för unga, med syfte att stärka deras förmåga att organisera sig för att främja och försvara deras rättigheter, fokuserat på sexuella rättigheter och arbete mot våld och diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet.” Detta blev vi väldigt glada och stolta över.

Gerardo Luna, Nardi Suxo, Olivia Malmqvist och Gioconda Gutierrez uppe på scenen

Kvällen fortsatte med fina tal från publiken, uppträdanden, mingel samt en god middag.

 Gioconda Gutierrez, Olivia Malmqvist och Gerardo Luna med priser

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Föreläsning om att vara transperson

Svalorna Latinamerikas (LA) sammarbetsorganisation CDC hade igår bjudit in tonåringar och unga vuxna från El Alto till en föreläsning som presenterades av Laura Libertad Alvarez Mollinedo, aktivist för HBT-rättigheter i Bolivia. Hon talade om det intressanta begreppet kön, som är en socialt konstruerad kategori som används för att dela in människor i grupperna kvinnor och män. Hon menade att från och med att vi föds får vi lära oss att saker antingen är svarta eller vita, onda eller goda, stora eller små, man eller kvinna. Därav får vi inte lära oss om allt där emellan och om människor med en annan könsidentitet eller med andra könsuttryck som bryter mot normen.

Laura talar om hur det är att leva som transperson i Bolivia.

Laura talade även om hur hon som transperson diskrimineras på gatorna, av doktorer, av professorer, av chefer och av sin egen släkt. Ibland kan det hända att det åker förbi bilar med folk som skriker till henne att hon är äcklig, att doktorer tittar på hennes legitimation och kallar henne för det manliga juridiska namnet, att professorer och chefer inte tar henne på allvar när hon studerar på universitetet eller jobbar på företag, och att hon inte längre är släktingarnas lilla älskling. Trots alla hinder och all diskriminering har hon ändå känt att alla förändringar som hon har gjort med sin kropp har varit värt det, för nu kan hon äntligen känna sig som sig själv, hon kan vara lycklig och hon har äntligen hittat hem.

Ungdomarna som satt runt mig kändes först nervösa över att tala så mycket om sex och kön med denna modiga kvinna men längre in i föreläsningen började dem bli mer nyfikna och frågade intresserat om transpersoner och transexualitet. Många av dem berättade att dom aldrig hade sett en transperson i El Alto och Laura förklarade för dem att många transpersoner lever i hemlighet eftersom att samhället ser ut som det gör idag och att många är rädda för vad samhället ska tycka.

När föreläsningen sedan var slut var jag tvungen att sätta mig ner och googla. Jag märkte hos mig själv att jag hade väldigt lite kunskap om detta tema och att vi alla egentligen vet väldigt lite då forskning kring transpersoner är väldigt knapp. Enligt folkhälsoinstitutets rapport från undersökningen ”Hälsa på lika vilkor” har man dock kommit fram till att transpersoner har en sämre situation än vad homo- och bisexuella har. Därför måste vi uppmärksamma detta mer och utbilda oss mer om könsöverskridade roller. Saker är därför inte längre svarta eller vita, onda eller goda, stora eller små, man eller kvinna.

Senare den kvällen ställde sig Laura Libertad Alvarez Mollinedo på den stora scenen i Hotel Torino i La Paz och tog emot pris för sin aktivism som transperson och sitt arbete med hbt-frågor.

Laura med sitt pris för sitt arbete på organisationen OTRAF.

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Utbildning av kvalitet är en rättighet

Många ungdomar flyttar från Castilla Media på grund av få jobbmöjligheter och låg nivå på utbildningen. I Peru går ungefär 74 procent av skolbarnen ut grundskoleutbildningen, men på landsbygden är siffrorna lägre. Svalorna Latinamerika (LA) arbetar därför med utveckling av skolundervisningen inom programdelen ”rätten till utbildning av kvalitet”. 

För ett tag sedan följde vi med Galo och Jorge från Svalorna LA:s samarbetsorganisation CECYCAP när de besökte skolan Nuestra Señora de la Asunta i distriktet Machahuay. Medan de pratade med skolans rektor för att boka in ett möte med henne passade vi praktikanter på att prata med några av eleverna för att få veta vad de tycker och tänker om utbildning.

En av skolbyggnaderna i Machahuay, Castilla Media.
Foto: Mathilda Bäcklin.

– Skolkunskaper ger en bättre självförtroende och olika ämnen är värdefulla på olika sätt. Naturvetenskapen lär oss värdesätta naturen, matematik är bra om vi ska starta företag och lektioner i kommunikation lär oss att kommunicera, berättar Angie Carpio Ballon för oss. Hon är 16 år och drömmer om att bli psykolog.

Många av elevernas svar på våra frågor liknar varandra. Enligt eleverna vi pratar med handlar utbildning mycket om att lära sig om värderingar och att lära sig kommunicera. De menar också att utbildningen handlar om att ta eget ansvar, både för att klara själva utbildningen men också för att ta sig vidare efter studenten. Samtidigt tycker de att det är viktigt med en bra lärare som kan förklara saker på flera olika sätt så att alla förstår. Och läraren får gärna använda sig av film och kartor för att göra undervisningen lite mer levande.

Jorge och Galo pratar med en av klasserna på Nuestra Señora de la Asunta. Foto: Mathilda Bäcklin. 

Just nu är Svalorna LA:s arbete i skolorna under uppstart eftersom samarbetsorganisationen CECYCAP är ny i landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR (Programa de Desarollo Rural) och sommarlovet från skolorna tog slut först i mars. Därför handlar en stor del av arbetet om att undersöka vad som behövs i utvecklingen av utbildningen. Galo och Jorge pratar med myndigheter, lärare, elever och rektorer för att på så sätt få en tydligare bild av hur skolsituationen ser ut och vad som behövs i området. Det som ska ha uppnåtts efter att programmet är slut i Castilla Media är bland annat att eleverna förbättrar sitt självförtroende och sina betyg. Det finns också ett mål för att hundra procent av eleverna som är kopplade till PDR känner att skolan de går i är en plats för dem där deras rättigheter respekteras och främjas.

Alla elever vi pratar med i Machahuay anser att få gå i skolan och att ha tillgång till utbildning är en rättighet som de behöver för att klara sig i livet. När vi frågar eleverna vad som skulle hända om de inte fick gå i skolan svarar 15-åriga Palmiria Sepulveda:

– Oj! Vi skulle leva nästan som slavar för vi skulle inte kunna göra någonting själva. Vi skulle inte kunna göra det vi vill i livet.


Hela intervjuerna med eleverna i Machahuay finns att läsa på Svalornas hemsida.


Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Mellan tanke och handling

Intentionen med mitt förra inlägg var att i det korta formatet angripa frågan om vad begreppet ”hållbar utveckling” inom internationellt utvecklingsarbete kan fyllas med, med slutsatsen att det är mer hållbart att stärka människors egna kapaciteter att ta hand om sig, sin familj och sitt lokalsamhälle än att arbetet utförs av utomstående (läs ”Jag arbetar med hållbar utveckling”). Det kan låta resonligt, lätt att argumentera för i text, men svårare i praktiken. Hur når man ut till människor och skapar engagemang för hållbar utveckling?

Fältteamet hjälps åt att flytta sten som blockerar vägen. Foto: Ida-Maja Lindström

Frågeställningen blir levande i det faktiska fältarbetet. När fältteamet från utvecklingsprogrammet möter målgruppen, liksom ansvariga myndigheter och lokala institutioner, verkar det råda en samstämmighet kring vikten av att arbeta organiserat och målmedvetet tillsammans för hållbar utveckling. Att det finns ett behov av att arbeta mer organiserat inom den ekonomiska produktionen för att höja levnadsstandarden, hantera sociala problem som alkoholism och våld i nära relationer, och ta gemensamt ansvar i frågorna kring vattentillgång och miljöförstöring i och med de allt mer kännbara klimatförändringarna. Frågor som rör alla, och behöver engagemanget från innevånarna själva för att lösas. Men att det behövs är lättare att vara överens om än att få det att hända.

- Vi är så vana vid att få, inte att ge. Alla vill ha utbudet, men få är villiga att agera sin roll. Man vill ha projekt men dyker aldrig upp på mötena.

Regidoras, kommunalråd i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

Så uttrycker ett kommunalråd från Machaguay (närmast i bild), något uppgivet, speciellt med hänvisning till svårigheterna att engagera ungdomar. Mario Del Carpio (bild nedan), tidigare borgmästare i Machaguay som nu arbetar som fältansvarig för den socio-politiska komponenten av Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram, ser det som ett övergripande problem med inställning och fortsätter:

- Vi tänker att det ska komma någon utifrån och ge oss gåvor, lyfta oss ur fattigdomen. Vi tänker för lite om oss själva. Det handlar om självkänsla.

Mario Del Carpio, fältansvarig socio-politisk komponent. Foto: Ida-Maja Lindström

Som exempelvis Mathildas inlägg om biodlare vi träffat visar så finns möjligheterna till att öka kapaciteter inom programmet, men det kräver att målgruppen organiserar sig, planerar och implementerar de tekniker som fältteamets experter lär ut. Men det händer inte alltid helt självklart, trots kunskapen och engagemanget hos fältteamet och den positiva inställningen till programmet vi möter. Vägen från tanke och vilja till handling så mycket svårare. Vilket leder oss vidare att återigen, så som var tanken redan vid förra inlägget, att gå djupare in på själva det praktiska arbetet, strategier och metoder för att omsätta tanken om hållbar utveckling i praktik. Och, det får dröja till nästa inlägg.


Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru